Det blev tyst här.
Det tog stopp. Verkligen.
Jag mötte Väggen, den berömda, och den slog mig hårt i ansiktet.

Långvarig stress och sömnlöshet fungerar bara en viss tid för kroppen, det är ju inget nytt.
Jag försöker verkligen ta hand om mig, ta micropauser, träna, få frisk luft och sol, äta hälsosamt mm. Men de verkliga orsakerna till stressen och bristen på sömn kan jag inte plocka bort.

Alla tecken fanns ju där. Jag såg dem.
Trötthet som inte går att sova bort, förvirring,  glömska, klumpighet, irritation, koncentrationssvårigheter, magkatarr, yrsel och ljudkänslighet.
Jag gjorde till och med ett självuppskattningstest från Karolinska Institutet för att mäta graden av utmattning. Det skrek du behöver hjälp, högt.
Men vad fan kan någon göra?? Egentligen.

Vi får redan i dagsläget konstant hjälp av hela min familj. De turas om att vara här och hjälper oss med allt, stort som smått, när som helst. Avlastar och rycker in utan att tveka.
Vi har sänkt ribban rejält för vad som måste göras.
Vi prioriterar annorlunda. Vi tänker annorlunda. Vi är annorlunda.
Mot vad vi gjorde och var förut.
Det räcker inte.

Sömnen är ju nyckeln. Skulle vi bara få sova skulle vi klara mycket av stressen.
Men ingen kan ju ändra på att vi faktiskt är mitt uppe i småbarnsåren.
Då ska man ju sova dåligt. Så är det.
Men att alla barn sover dåligt, under olika tider under natten och liksom löser av varandra med sin vakenhet, det underlättar inte just nu om jag säger så, och det är svårt för någon annan att hjälpa till med. Vi skulle ju behöva några veckors bra sömn för att komma i kapp.
Att sova en stund på dagen, de dagar det fungerar, det hjälper lite för stunden.
Men det räcker inte.

Ingen kan ändra på att Dina har cancer.
Inga psykologiska verktyg eller strategier i världen kan ändra på det.
De kan hjälpa, men inte ändra.
Men det räcker inte.
Inget någon säger eller gör kan lindra den sorg och stress det innebär att hon är allvarligt sjuk.

Inget räcker till.
Energin räcker inte till.
Jag räcker inte till.

Jag känner mig som en trasig hink.
Jag har stora hål i botten och hur mycket sand jag än skyfflar i så rinner allt ut lika fort.
Jag kan inte skyffla fortare eller med en större spade, allt rinner ut.
Jag sätter tejpbitar över hålen och en pyttestund så rinner det långsammare, men sen släpper tejpen och sanden försvinner ut.
Hur mycket jag än fyller hinken är den ändå nästan alltid tom.
Jag kan inte laga hinken. Den är trasig.
Vore livet lika enkelt som denna liknelse skulle jag ju helt enkelt köpa en ny hink.
Nu på en gång.
Men jag kan inte köpa mig hel, varken kroppsligt eller själsligt.

Därför slog jag hårt i väggen.
Låg okontaktbar i soffan. Rödgråten. Oförmögen att röra mig. Kände ingen hunger eller törst. Orkade inte fixera blicken.
Jag förstod inte hur det skulle kunna vara möjligt att någonsin göra någonting igen.

Men det var möjligt. Det gick för att det måste gå. Det bara måste.
Allt fortsätter. Jag kan inte stänga ner eller av.
Jag tejpar min hink igen och slänger ner ny sand.
Jag kan inte välja något annat eller längta till ett annat sätt att leva.
Det här är nu.

Jag väljer att berätta precis vad som hände för er.
För jag tycker att det är viktigt att berätta att cancer drabbar hela familjen.
Hårt. Väldigt hårt.
Dina kan inte berätta sin historia.
Jag kan inte berätta hennes även om jag försöker.
Det här är min berättelse.

Våren är här! Solen hjälper till att fylla på med välbehövlig energi.

En lugn stund.

Dina och Majken rider på fåret Anders… Deras bus och skratt är ovärderliga!

Jag skulle aldrig klara detta utan honom…

Hur trött jag än är, hur jobbigt allt än känns så påminns jag varje dag om att inget kommer i närheten av vad Dina får gå igenom.
Hon är min superhjälte.
Varje dag. Hela tiden.