Hej hjärtat,

Det var väldigt länge sedan jag skrev nu, men vi pratar ju varje dag du och jag. Eller det är ju bara jag som pratar nu. Jag vill ändå tro att du lyssnar. Att du pratar tillbaka på ett annat sätt, utan hörbara ord. På ett tidlöst och universellt språk som ligger långt bortom det jag kan förstå. Ett språk som kräver att jag håller både mitt hjärta och mitt sinne öppna.
Så jag sluter ofta mina ögon för att stänga av intrycken från vår synliga värld. Jag söker tystnaden och lugnet för att kunna höra dig. Jag andas djupa andetag för att vara närvarande i min kropp, så att jag kan känna dig och din energi. Jag gör allt jag kan för att kunna vara tillgänglig för dig och mig.

Livet pågår så intensivt. Det vardagsliv vi så innerligt önskade oss när du var sjuk, att få ha triviala problem och en vanlig sketen vardag, det har vi nu. Vi jobbar heltid, Majken går i skolan, Annie har ett år kvar på förskolan. Vi har renoverat huset. Vi tvättar, städar, skjutsar, handlar, myser, spelar spel, reder upp bråk, tröstar barn som tycker att ett skrubbsår är det värsta som kan hända, vi träffar familj och vänner och pratar om vanliga saker, vi ligger kvar i sängen och busar och vi skrattar. Vi har lärt känna nya människor, som aldrig träffat dig.

Det är helt naturligt och samtidigt en så otroligt konstig känsla. För vår vardag är så full av dig också. Små stunder som är beströdda med Dinaglitter. När tjejerna kiknar av skratt. När jag tvättar ett par byxor som du haft. När vi läser en av dina böcker. När jag spelar Kalaha med Majken. När en av dina favoritsånger spelas på radion. När ett hjärtformat moln glider fram över en klarblå himmel.
Där i mellanrummen lever du.
Där lever jag med.

Idag blir du 11 år. Jag kan inte längre föreställa mig hur du skulle se ut, vad du skulle tycka om eller hur du skulle vara. Jag ser andra barn i din ålder, men jag kan inte se dig bredvid dem. Det gör ont. I mitt minne är du alltid en liten lintott med busiga ögon och ett bubblande skratt.
Jag är 41 snart och det känns som om jag levt tre liv redan.
Ett innan du kom till oss, som barn, tonåring och ung vuxen. Då var jag sökande och sovande på samma gång. I dvala. Jag letade efter mig själv, men var gömd under alla masker jag tagit på mig för att passa in och under alla regler jag trodde jag var tvungen att följa.
Sen föddes du. Ur allt det primala och smärtsamma steg båda våra skrik, blandade sig, mötte varandra för första gången. Länkade oss samman.
Tänk att jag trodde att jag gav dig liv den dagen, när det var tvärtom. Du väckte mig ur dvalan. Du fick mig att våga älska och känna tillit, på riktigt. Du visade mig världen igen, fick mig att minnas hur världen ser ut genom ett par nyfikna barnögon.
Sen dog du. Då föddes jag igen. En tredje gång. I ett nytt skrik, ett ensamt avgrundsvrål. I gråt. I chock och kaos. Jag var ny för världen igen. Den kändes stor och skrämmande och jag kände mig liten och rädd.

Nu har jag vuxit upp och in i min sorg. Världen är fortfarande stor, och jag är fortfarande rädd ibland. Jag lär mig på nytt. Inte allt, men mycket. Vem jag är och hur jag vill vara. Jag vill inte bli mer av något, eller någon annan. Jag vill bara vara Malin igen.
Jag vill plocka bort allt jag inte är, allt jag omedvetet eller medvetet blivit och roller jag tagit på mig för att passa in. Skala av tills jag når kärnan av den jag är. Tills alla lager som dämpat min röst är borta och jag kan höra mig själv utan att skrika.

Ibland hör jag de som säger att ”det finns en mening med allt som händer”. Det tror jag inte på. Det finns ingen mening i att du dog. Inte i traumat. Det var inte menat att du skulle dö så att jag skulle ”hitta mig själv”, ett högre syfte eller ens en ny karriär. Utan det skedde just för att du dog. Meningen, existerar inte innan händelsen utan kommer efter.
Låt mig säga det igen.  
Meningen går inte att finna i själva händelsen, att du dog, den föds i mig efteråt.
I det som kommer efter.

Älskade Dina, det händer så mycket konstigt i världen. Det skrämmer mig. Allt våld, terror, hat, miljöförstöringar, familjer som inte pratar med varandra utan bara stirrar på sina skärmar, virus, segregation, rasfientlighet, osynliga patriarkala system och kroppsnormer som inte har någon förankring i verkligheten. Jag kan fortsätta, men orkar inte. Allt detta gör mig livrädd för Majken och Annies skull. Vilken värld kommer de växa upp i? Allt går så fort. Jag hinner inte med.

Jag tar en promenad på regnvåta vägar. Vinbärssnäckor ska ta sig över vägen. Min instinkt säger rädda dem. Bär dem över. Hjälp dem dit de ska. Jag böjer mig ner, men så ändrar jag mig. Jag är lika långsam som de är. Deras färd får ta tid, precis som min. Kanske krossas de, och jag, på vägen, men resan måste de göra själva. Jag vet ju inte vart de ska. Kanske lyfter jag dem fel? Ingen annan än de vet.

Jag kan bara lita på att jag gör vad jag kan. Här och nu. Med kärlek och trygghet. Jag måste tro att du vakar över dina småsystrar Dina. Att du kan förflytta dina energier till dem när de behöver. För vi kan ju inte skydda dem från världen. Och uppenbarligen kan jag inte styra över liv och död, hur gärna jag än ville att det skulle vara sant. De kommer stöta på sina hinder, precis som du och jag, stora som små. Då lyfter vi dem tillsammans. Ger dem en extra stor dos kärlek och puttar ut dem tillbaka i allt det stora och läskiga där vi alla är ensamma om vår upplevelse.  

De har vuxit till 2 härliga, starka och stora tjejer, men det vet du ju redan. Majken är 7 och har också vuxit in i sin sorg, för tillfället i alla fall. Landat lite i sig själv. Hittat en ny slags trygghet. Hon är fortfarande ledsen och arg över att allt blev som det blev, men hon har omedvetet, och på ett helt naturligt sätt hittat sina verktyg, sina sätt att bearbeta och förhålla sig till denna verklighet.
Annie fyller snart 6 och är ny i sin sorg. Hon sörjer att hon inte har egna minnen av dig. Att hon inte fick lära känna dig när hon var större. Hon gråter ibland på kvällarna, vill att vi ska berätta om dig och henne. Så det gör vi, även om så många minnen från den korta tid ni fick tillsammans är ett grått töcken. Vi plockar fram guldkornen, förbannar att det inte finns fler och hjälper henne så gott vi kan att skapa sig en ny sorts relation till dig.

Det tjänar inget till att önska att allt vore annorlunda, men det är lätt att hamna där. Jag kan skrika, gråta, önska och förbanna, men det lämnar mig bara matt, trött och likgiltig. Behovet av att uttrycka min kärlek till dig dog inte med dig, det blev bara större, men alla ord av kärlek och saknad känns så otillräckliga och urvattnade. Så jag tänkte pröva att säga det med ord du känner igen, från några av de många sånger du älskade, någon gång under ditt liv.

…Feeling my way through the darkness
Guided by a beating heart…

…Nobody sees, nobody knows,
We are a secret can’t be exposed
That’s how it is, that’s how it goes,
Far from the others, close to each other…

…Jag skulle ge dig allt jag har och allt jag nånsin drömt om
När ingenting finns kvar då är det du och jag…

…It’s a hard thing, faking a smile when I feel
Like I’m falling apart inside
And now you’re gone, there’s like an echo in my head
And I remember every word you said…

…I’m tired of trying to be normal
I’m always over-thinking
I’m driving myself crazy
So what if I’m fucking crazy? (nu hör jag dig säga ”mamma, hon sa fuck!”)
Yeah, I’m gonna show you…

…I’m gonna swing from the chandelier, from the chandelier.
I’m gonna live like tomorrow doesn’t exist
Like it doesn’t exist
I’m gonna fly like a bird through the night, feel my tears as they dry…

…Let it go, let it go
And I’ll rise like the break of dawn
Let it go, let it go
That perfect girl is gone
Here I stand in the light of day
Let the storm rage on…

…Vi står och faller, trampar vatten
Vi minns det där nu, hela havet stormar
Vad finns det att säga? Vad tänker du på?
All tid vi hade, vi skulle bara leva
Livet vänder i dina händer
Kom tillbaka, se mig…

…What I wouldn’t give for just moment to hold.
I live for this feeling, this everglow…

…And it hurts with every heartbeat
and it hurts with every heartbeat
and it hurts with every heartbeat
and it hurts with every heartbeat…

Dina. Älskade Dina. Vi vill så gärna att denna dag ska vara ljus och fylld med glädje. En dag där vi firar ditt liv. Vi försöker, men det är så svårt. Omöjligt kanske. Du fattas ju oss, så innerligt.

Vi älskar dig. Vi älskar dig. Vi älskar dig. Vi älskar dig.

Jag älskar dig.

För alltid din mamma Malin