Livet utan salt och rädslan för katastrofer

När Anders och jag hade ett av våra många samtal för en tid sedan så jämförde han vårt liv just nu med matlagning. En jämförelse som stämmer så väl överens med hur det faktiskt är att inte leva med alla sina barn.

Det är som om vi har fantastiska råvaror, närproducerade och ekologiska, hela världens kryddor och möjlighet att laga vilken rätt vi vill. Vi har peppar och vitlök kvar (förlåt för jämförelsen Majken och Annie), och de tillför otroligt mycket, vi skulle inte vilja vara utan dem för allt i världen .

Men allt vi lagar och äter saknar salt.

Vi kommer att lära oss leva med att saltet saknas, vänja oss något så när vid den nya smaken, men vi kommer alltid minnas och längta efter tiden då saltet fanns, hur gott allting smakade, hur fulländad maträtterna var.

Dina var vårt salt. Dina är vårt salt.

Dina april14

Det har gått 469 dagar sedan Dina tog sitt sista andetag.
469 ofattbara dagar.
Ofattbara på så sätt att de har innehållit så många nya, starka och nattsvarta känslor.
Ofattbara på så sätt att jag inte kan förstå hur jag fortfarande sitter här idag, och andas.
Men jag gör det. Andas. Existerar. Lever. Älskar. Sörjer.
Allt på samma gång, och det går. Jag kan inte förstå hur, men det gör det. Går.

Jag funderar så mycket på ambivalensen kring att leva vidare. Att klara av att leva utan Dina. Vad betyder det att klara av egentligen? Vilka parametrar ska man uppfylla för att klara av denna livssituation? Det verkar ju omöjligt att klara av att leva utan sitt barn. Men det gör man ändå. Så länge man inte tar sitt eget liv så gör man ju det, lever utan henne. När man svarat på frågan om så kvarstår frågan hur?
Jag vet verkligen inte. Jag söker i alla riktningar efter en fastare grund att stå på. Efter en förståelse för vem jag är efter allt som hänt. Efter nya förhållningssätt till den riktning livet tagit. Efter något slags lugn. Efter en ny känsla av sammanhang. Efter mitt hjärtas innersta röst.
Följ ditt hjärta, sägs det. Följ det så kan det inte bli fel. Då är du sann mot dig själv. Men när mitt hjärta krossats i miljoner bitar, vilken del ska jag då följa?

När jag nu ska försöka ta mig tillbaka till det som kallas vardagslivet, börja jobba och försöka få ihop det förbannade livspusslet, så kommer jag att ställas inför så många situationer där jag ska småprata, mingla, och presentera mig. En situation som i dagsläget är otroligt stressig för mig. För efter jag berättat vad jag heter, var jag jobbar, hur gammal jag är så kommer alltid frågorna. Har du barn? Hur många? Hur gamla? Har din man dött är du änka. Har din fru dött är du änkling.  Har dina föräldrar dött är du föräldralös. Kan du inte få barn är du barnlös (frivilligt eller ofrivilligt). Men har ditt barn dött finns det inget namn.

Jag har sökt i massa olika språk men inte hittat något. Är det så jävligt att vi inte vill kännas vid det? Inte nämna det vid namn? Visst, vissa säger änglamamma eller änglapappa men för mig känns det konstlat och påhittat, oprofessionellt. Jag tror inte på gud eller änglar. Vi lever i diagnosernas värld men vi föräldrar med döda barn, är vi omöjliga att diagnosticera? Är vi så jobbiga att möta för att vi lever i den värsta av mardrömmar? Jag önskar mig ett professionellt och avdramatiserat ord så jag slipper säga min äldsta dotter är död varje gång när jag ska förklara min livssituation.

Det spelar ingen roll hur stark jag känner mig just den dagen. När jag ska besvara de frågorna så går jag sönder igen. Då faller alla murar och jag står blottad och vansinnigt skör framför en okänd människa.

IMG_20170825_112327_338För några veckor sedan skulle jag fylla i en hälsoblankett. På den första sidan kom självklart frågan framför mig. Svart på vitt. Antal barn och deras ålder. Jag blev så ställd, av något som ska vara den enklaste frågan i världen. Självklart har jag tre barn, men en kommer för alltid vara 6 år. Det är sanningen, men när jag satt där med pennan i handen så fick jag för mig att de som skulle ha blanketten ville ha ett annat svar. Jag funderade och funderade, speciellt på frågan om ålder. Ska jag skriva att de är 6, 4 och 2? Då stämmer ju inte åldersskillnaden… ska jag skriva att Dina skulle varit 8? Jag började svettas och ville bara hoppa över frågorna. Så jag skrev att jag har två barn. Men hallå! Malin, vad tänker du? Du har ju inte två barn! Du har tre. Punkt slut.
Efteråt så har jag haft otrolig ångest över att jag inte skrev tre barn och en förklaring vid åldrarna. Det kändes som ett svek mot Dina. Ett gigantiskt svek. En sak är säker, jag kommer aldrig svara så igen.

Det här livet är så absurt. Vardagliga situationer är fulla av minor. Potentiella faror som hotar att ödelägga och blotta den hårda verkligheten igen. Just när jag tror att jag har läget lite under kontroll, när det flyter på, när jag kan andas, när jag känner mig lite ”vanlig” så exploderar det. En fråga, ett samtalsämne, en tröja, ett gosedjur, ett facebookinlägg. Vad som helst. Det går inte att värja sig. De går inte att röja undan. Det går inte att säkerställa ett liv utan triggers.

20170910_113915Vi sitter i bilen på väg till förskolan. Alla tre är tysta, för ovanlighetens skull. Jag sitter och tänker och planerar för dagen. Plötslig säger Majken det är synd att Dina inte får se när Annie blir stor. Alla planer och tankar försvinner illa kvickt och tårarna börjar rinna på en gång. Ja det är det, säger jag. Men det är bra att hon vet om att vi föddes, fortsätter hon. Och att hon vet vad vi heterÅh Majken, säger jag. Hon hör att jag gråter. Hon har lärt sig att veta utan att behöva se mig. Dina vet att ni finns, vad ni heter och hon älskar er båda två så otroligt mycket, hör jag mig själv säga. Jag ser hur hon funderar och tittar ut genom bilfönstret. Jag väntar på mer. Tårarna fortsätter rinna. Då öppnar Annie munnen.. När farmor tvättade bilen så var vi med och tvättade bilen, eller hur mamma?  Och så tar samtalet en ny vändning. Dagens första tårar har kommit. Barnen springer in och leker och lämnar orden bakom sig. Jag bär dem med mig hela dagen.

Igår rullade jag ut yogamattan för att köra ett yoga för trauma-pass. De är speciellt utformade för om du har gått igenom ett trauma, väldigt lyhörda, tillåtande och ”säkra” pass för mig just nu. Jag är nämligen fortfarande väldigt rädd. Rädd för nästa katastrof. Jag har en konstant känsla av att det kommer att ske något mer. Något hemskt. Det är inte över. Jag måste fortfarande vara beredd. Redo att agera. Uppmärksam på allt som händer, på detaljer. Jag får inte missa något. Då kommer nästa katastrof att ske.
Det är visst vanligt när man har gått igenom något sånt här, säger min psykolog i alla fall. Men det gör det inte lättare.
Jag får inte missa något denna gång. Så tänker jag.
Jag får inte missa något för då dör någon.
Irrationellt. Javisst.
Förståeligt. Absolut.

Så när Annie klagat på ont i magen av och till i flera veckor så växer en gigantisk klump i mig. En megastor klump av oro. Anders och jag hade pratat om det och han var lika orolig som jag, men vi hade inte sagt ett ord till vår familj. Ville inte smitta dem med vår oro. Jag bröt ihop totalt hos psykologen när vi pratade om det. Jag hade nog inte förstått hur mycket det hade påverkat mig. Jag hade inte sett katastrofkopplingen.
Så jag pratade med min läkare. Min fantastiska läkare som verkligen lyssnar. Jag kan inte tacka dig nog Silke. För jag visste inte vart jag skulle vända mig.
Jag visste att det började med ont i magen hos Dina. Jag visste att vi tänkte att det inte var något allvarligt. Jag visste att vi till slut sökte hjälp. Jag visste att den läkare vi träffade skickade hem oss och sa att jag inte behövde vara orolig. Jag visste att nästa gång vi åkte in så sa en annan läkare att han aldrig skulle släppt hem oss om vi träffat honom första gången. Jag visste att det harmlösa magontet slutade med att Dina dog. Jag visste att jag fortfarande klandrar mig själv för att jag inte sökte hjälp tidigare. Jag visste att jag inte skulle lita på en läkare som skulle klämma och känna på Annies mage. Jag visste att jag inte skulle tro honom/henne om de sa att jag inte skulle oroa mig. Jag visste att ingen logik skulle lugna mig.
Så tack för att du faktiskt förstår att detta är verkligt för oss. Tack för att du såg till att vi fick tid för ultraljud inom en vecka.

Vi hade tid för undersökningen igår och jag var ett vrak. Rädslan åt upp mig. Så många minnen som snurrade. Så många känslor som kom upp till ytan. Så många faror som kom mot mig i full fart. Så det var då jag rullade ut yogamattan. I ett försök att hitta min andning och samla min kraft.
Vi satt i positionen double pigeon (som jag antar heter dubbel duva på svenska…). Det spände och drog i mina höfter. Då säger instruktören what is it like to pay attention to the intensity on purpose? And knowing you can still breathe?
En pusselbit föll på plats. Det är ju så det är. Jag kan inte undvika mina känslor av rädsla och smärta. Jag försöker inte göra det, men jag har väldigt svårt att acceptera att det är så här mitt liv ser ut just nu. Allt jag kan göra är att uppmärksamma smärtan och rädslan och veta att jag kommer att kunna andas igenom dem.
Veta att jag kommer kunna andas. Veta att det som gör ont kommer försvinna om en stund. Veta att det som gör ont kommer att komma tillbaka. Veta att jag kommer att kunna andas även då.
Kanske är det ett av många svar på frågan hur jag kommer att klara av att leva utan Dina? Ett svar som känns otillräckligt, men är det svar jag har, just nu.

Jag rullade ihop mattan och åkte för att hämta Annie till undersökningen. Det gjorde fysiskt och psykiskt ont i mig. Men jag andades. De kunde inte se något. Tack och lov. Smärtan och rädslan sjönk undan.
För en stund.

Annonser

4 reaktioner på ”Livet utan salt och rädslan för katastrofer

  1. Dina ord griper verkligen tag i hjärtat, så naket men så ärligt. Det finns inga ord i hela universum som kan lindra eran smärta, men ni skall veta att det är många som tänker på er och på Dina.

    För mig känns det som att Dina lever kvar tack vara dina/era ärliga texter och inlägg, att man efter varje publicerat och läst blogginlägg lär känna Dina mer och mer , jag kan verkligen se henne framför mig hur hon var!♡♡♡♡♡

    Tack från botten av mitt hjärta att du låter både mig och alla andra som läser här får lära känna och veta mer om eran fantastiska dotter Dina♡♡

    Gilla

  2. Berörd och rörd igen. Jag blir så levande när jag läser dina inlägg. Dina får mig att känna mig levande, med allt vad det innebär. Så märkligt. Jag tänker på det här med Dinas ålder. Och jag vill dela min syn på det här med de dödas ålder, med all respekt för att det kan låta hur märkligt som helst. Jag tror att själen lever vidare och jag tror att vårt föräldraskap varar upp till ca 20 år oavsett om barnet är här eller i annan dimension. Det är bara en känsla jag har. Min man förlorade sitt första barn Molly, i sista graviditetsveckan. Hon har varit en del av familjen sen dess, och hennes födelsedagar firades varje år av mamma, pappa och två syskon. När jag kom in i bilden och vi fick ett gemensamt barn är hon nu en del även i mitt och min 5-årings liv. Hon finns på bild på en liten hylla i sovrummet och bredvid ligger en liten skallra som skulle ha blivit hennes. Min son pratar ofta om henne. Det är ju hans halvsyster lika mycket som hans två andra halvsyskon. På Mollys 20-årsdag träffades föräldrarna i kyrkan och ägnade extra tid åt att prata, minnas, gråta. Efteråt gick vi alla till Vitabergsparken och tände ljus, placerade blommor i snön och kastade upp godis. Plötsligt började en gatlykta intill blinka frenetiskt, tills vi hade kastat upp allt godis. Då slocknade den. När den dagen var slut sa min man att det kändes som att han fullgjort sitt uppdrag som förälder. Så märklig känsla. Och året därpå insåg vi att vi glömt Mollys födelsedag. Men att det på något vis kändes okej. Samma sak hände även i år. Jag vet inte vad jag vill få sagt med detta, och nu får jag för mig att jag kanske redan delat detta tidigare. När min man förlorade sitt barn hade han inga barn sen tidigare, och det svåra då blev om han skulle säga att han var pappa eller inte. Men för mig är det solklart att han var pappa. han var ju Mollys pappa. Vem var annars hennes pappa? Hon var ju inte föräldralös. Om man sedan väljer att inte dela det med vem som helst, gör ju inte att man är mindre förälder. Däremot tror jag dom som gått före har full förståelse för att dom inte blir omnämnda på samma sätt som de som är kvar. Och jag hoppas att Molly är okej med att vi glömt hennes födelsedag och att hon inte fått sitt årliga godis. Mollys om på ett sätt är vuxen nu fast hon inte fick leva på jorden ❤

    Gilla

  3. Åh Malin. Precis så känner jag ang rädslan för kommande katastrofer. Och att inte lita på läkarna. Så fint att ni har hittat en som ser vad du behöver ❤️ Jag kan inte förstå hur du med ordets kraft lyckas formulera något som fångar känslan så bra. En riktig talang. Kram!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s