Dina. Älskade Dina.

Du kommer aldrig läsa det brev jag skrev till dig.

Det där du är femton år, en härlig tonåring och vi en något sånär vanlig familj.
Min största rädsla blev min största sorg. Brevet kommer ligga oläst.

Allt jag önskat för dig kommer att stanna i önskelandet. Men jag är helt säker på att den tid du levt med oss varit fantastisk ändå. För dig och för oss.

Vi har gjort så mycket roligt tillsammans. Vi har skrattat tills vi kiknat, sprungit tills vi tappat andan, hoppat så högt vi kan och älskat villkorslöst.

Du har legat på underbara stränder och låtit solen värma din kropp. Du har slängt dig hejdlöst ner i sjöar, hav och pooler. Ett baddjur utan dess like.

Du har varit på snötäckta fjäll, susat ner på pulka och snowracer. Byggt snögubbar, kojor och lyktor. Vi har haft vilda snöbolls- och vattenkrig och sedan krupit upp i soffan under filten för att värma oss.

Du har prövat smaker från alla världens hörn. När vi inte kunde ta dig dit så tog vi med oss världen hem till oss. Du har förundrat oss med din smakprecision och med dina ofta rätt så avancerade smaklökar. Du har njutit innerligt av dina favoriter pasta polpettine, calamares, gyros, sushi, goda ostar och salami.

Du har sprungit på blomsterfyllda sommarängar och velat veta vad blommorna heter. Alltid nyfiken och vetgirig.

Vi har kastat kottar i vattnet, letat salamandrar och grillat korv över öppen eld. Vi har känt lugnet i skogen och tömt dina fickor på mosade blåbär. Vi har letat vackra blad och känt höstvinden blåsa igenom oss.

Du har sovit i tält och suttit på varma skärgårdsklippor i den svenska sommarkvällen. Du har tultat runt på öppna ytor i naturen, ätit harbajs, undersökt varför sniglar är så slemmiga och myror så snabba.

Du har känt dig fri på hästryggen, gosat med hundar och älskat att lära dem nya trick. Du kände dig trygg med djur och de kände sig trygga med dig. Du närmade dig dem på det sätt som du själv ville bli närmad, varsamt och respektfullt. I gengäld gav de dig förtroendet att komma dem nära. Precis som du.

Du har lyssnat på din favoritmusik på högsta volym. Inget annat än max var godkänt. Du lärde dig texterna snabbt och sjöng tidigt med på engelska. Trots att du inte visste vad de sjöng så visste du på något vis ändå. Du kände musiken i dig. Du lät den uppfylla dig.

Du dansade till ditt hjärtas rytm. En fri själ som ständigt flyttade gränserna för vad som var möjligt. Du skrattade högt, levde utan ånger och älskade gränslöst när man väl vunnit ditt förtroende.

Du har levt ett härligt liv. Ett liv fyllt av kärlek.
Jag vet att många säger att ett liv inte räknas i hur många år du lever, utan med vad du fyller åren som du har. Visst kan väl det låta som en tröstande tanke. Men 6 1/2 år var för kort. Vi har så mycket kärlek kvar att ge dig förstår du. Vi var inte klara på långa vägar.

Var du än lever vidare när du nu inte längre lever med oss så hoppas jag innerligt att det kommer vara lika bra. För dig.
Jag önskar av hela mitt hjärta att du inte behöver sakna oss lika mycket som vi saknar dig.

Kanske lever du i ett parallellt universum? Precis här bredvid oss.
Kanske uppstår ibland en liten reva i tiden och vi kan känna varandras närvaro?
Kanske kan du hälsa på mig ibland?
Kanske kan du sjunga en sång för mig när jag sover?
Då ska jag nynna dess melodi hela dagen och känna dig nära mig.

Jag ser glimtar av dig i Majken och Annie.
Jag hör klangen av din röst i Majkens fantasisagor.
Jag ser din finurliga blick i Annies ögon när hon busar.

Du finns i varje rum här hemma. I allt du höll kärt ser jag dig.
När jag paralyserad av saknad stirrar in i våra vita väggar hör jag dig säga mamma vitt är ingen färg! Då ler jag och funderar över om jag ska behålla dem vita eller uppfylla din önskan och måla dem i en riktig färg.
Sluter jag ögonen hör jag ekot av ditt bubblande skratt.
Sitter jag i soffan kan jag känna dig bredvid mig, i din myshörna. Då blundar jag och föreställer mig att jag håller din hand i min. Sådär som vi alltid gjorde.

Det värker i mig att du inte är här.
Vi har ingenting osagt. Det vet jag.
Du och jag kunde prata om allt och det som inte behövdes sägas högt sa vi i våra blickar. Jag kunde läsa dig och du kunde läsa mig. Utantill.
Men det finns så mycket jag vill säga till dig fortfarande.
Ord som är så fulla av kärlek. Jag viskar dem till dig. Hjärtat skriker av frustration.
Orden landar ingenstans. De blir kvar hos mig när jag så gärna vill ge dem till dig.
De blir till tårar istället.

Vår kärlek kommer att leva i dig och din kärlek alltid i oss.
Solen fortsätter att gå upp och ner här i vår värld.
Du fattas mig varje sekund.
Varje natt viskar jag jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig.

Väntar du på mig på regnbågen?
Väntar du där, på den lila bågen?
Tills vi ses igen Dina?
Hör du mina ord?
Ser du mina tårar?
Känner du min kärlek?

För alltid din Mamma Malin