Ja, visst gör det ont

Det var länge sedan jag skrev nu. Det blir inte lika mycket tid över när jag börjat att arbetsträna, och inte lika mycket ork heller. Jag har saknat det. Skrivandet är en av mina lugna stunder, en nästan meditativ upplevelse där jag jag automatiskt kopplar på djupandningen, stillar hjärnan och bara låter det som kommer komma.
Våren har väl nästan kommit, den tvekar lite. Anders, Majken, Annie och jag har försökt att anpassa oss till nya rutiner och tider. Förutom att jag saknar tiden när jag kunde yoga, skriva och träna lite när jag ville så är arbetsträningen enbart positiv. Det är nyttigt att höja aktivitetsnivån, att åka kommunalt i Stockholms rusningstid och att ha tider att passa, men mest av allt så är det lustfyllt!

Jag får vara med och göra ritningar för trädgårdar, lära mig att beskära träd, planera köksträdgårdar, djupdyka in i en botanisk mångfald av färger och former och mycket mer. Hela tiden med stor hänsyn till vad jag vill göra och hur mycket jag orkar. Det är en helt ny känsla att låta lusten leda, men den är väldigt viktigt för mig just nu. Jag försöker lita på den och inte låta rädslan för vad allt det nya ska innebära komma åt mig. Jag har levt i rädslan så länge, faktiskt även innan Dina blev sjuk, och jag vill inte bo kvar där. Den har en hemsk förmåga att äta upp alla andra känslor.

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Hos min psykolog har jag gått igenom en ny form av behandling, EMDR ”Eye Movement Desensitisation and Reprocessing”. Jag har under dessa två år haft återkommande flashbacks av när Dina låg död hemma i sin säng. Bilden av hennes ansikte har kommit till mig när jag kört bil, stått i kön på Ica, hämtat barnen, tittat på tv mm. Bilden i sig är inte det värsta, det är alla kraftfulla och hemska känslor som är kopplade till den. När den kommer så blir jag helspänd, får svårt att andas, kramp i halsen och bröstet, allt annat slutar fungera. Så här ska det inte behöva vara, sa min psykolog. Vi kommer inte kunna behandla bort bilden eller sorgen, men vi kan behandla de negativa självkänslorna som bilden medför och hjälpa dig att hantera traumat. Min negativa känsla kopplat till bilden av Dina var jag klarar inte detta, jag är svag. Jag kände en så enorm hopplöshet och uppgivenhet. Livsuppgiften att leva, inte bara överleva, utan Dina kändes mig helt övermäktig. Det handlade inte enbart om en känsla av att inte kunna eller klara av utan även om att inte vilja. Jag ville inte leva lycklig utan Dina. Det var förvisso hemskt och livlöst i mitt mörker, men det var också tryggt.
På sidan EMDR Sverige kan man läsa att ”EMDR syftar till att aktivera vår förmåga att hantera den påverkan traumat har på oss idag. EMDR-metoden kan hjälpa till att minska laddningen i bilderna och känslorna som är förknippade med traumat. Metoden kan hjälpa dig att känna igen och arbeta med känslor och tankar som kommer upp i anslutning till traumat. Den kan också hjälpa dig att tänka annorlunda om dig själv i förhållande till traumat.”
För min del så krävdes det inte mer än 3 sessioner innan min psykolog tyckte att vi var klara. Det har varit en intensiv upplevelse. Spännande, fascinerande och väldigt uttröttande, men otroligt givande. Jag har inte haft några mer flashbacks och jag ser på mig själv i förhållande till Dinas död på ett helt annat sätt än tidigare.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Jag minns att det var någon av er som skrev till mig förut att ni ville fortsätta läsa om min väg i sorgen och vara med när jag kommer ut ur tunneln och ser ljuset. Jag tror att jag är där nu. Jag tvekar fortfarande ibland, springer tillbaka in i mörkret ibland, faller hejdlöst ibland, men jag ser att det ljusnar. Jag har dykt ner till botten av min sorg. Den är ändlös och kommer alltid att vara med mig, men jag kan bära den. Jag är stark. Jag klarar detta.

Jag skriver det och tvekar lite. För jag vet vilken tid som ligger framför mig. På lördag är det den 14 april. Dagen då vi för 4 år sedan satt i ett rum på Astrid Lindgrens Barnsjukhus och fick höra att Dina hade en elakartad tumör i levern. Jag tar ett djupt andetag. Snart är vi inne i maj månad. Denna vackra tid som bär på mina allra mest smärtsamma minnen. Jag biter mig i läppen och tänker efter. Kommer jag att klara av detta?
Ja, det gör jag. Jag kommer att minnas, gråta, skälva av sorg och vibrera av saknad, kanske kommer utslagen tillbaka, kanske blir det mörkare igen, men jag kommer att klara av det. Jag har varit så rädd för att detta att klara av att leva utan Dina skulle betyda att jag inte längre sörjer, att jag glömt, att jag sviker henne.
Det gör det inte. Jag har vetat det, men inte trott på mig själv.
Dina är min. Sorgen är min. Minnena är mina. För alltid.
Det är rädslan jag släpper taget om.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
(Karin Boye)

Dina, mitt hjärta.
Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig.
Genom alla universums rymder och i alla evigheters evighet så älskar jag dig.
För alltid din mamma Malin.

 

Annonser

6 reaktioner på ”Ja, visst gör det ont

  1. Malin, du är verkligen duktig på att skriva. Bra på att sätta ord på dina känslor och tankar. Om du börjar skriva böcker så lovar jag dig att jag kommer vara den första som köper dina böcker ❤
    All styrka till dig och din familj i er olika faser av sorgen. Fina Dina ❤

    Gilla

  2. Jag återkommer till den text jag delat tidigare….en av de finaste sorgetext jag känner till, den med hopp framåt.

    I natten vakar änglar


    Vaknar av röster ur minnet 
när det möbleras om i sinnet.

    Jag hör smittande fniss när
ord flyttas, tankar byter plats.

    Det skrapas i tak och parkett.

    Jag bor inte längre ensam här.
    Något finns vid sidan om
som jag inte längre känner till.

    Det viskas och tasslas
 skrattas och mumlas.

    Jag blir glad, lite undrande,
har jag inte hört det förut?
    Runt fyra då änglar vaknar 
sitter de hos mig och vakar.

    Tar smärta i sina händer,
stillar oro och längtan,
lyfter en ängslig suck.
    Jag tror att änglar är till för sånt.

    /Karl Zetterberg

    Gilla

  3. Går in här då och då för att kolla hur det går för dig/er.
    Tack för att du uppdaterar, när du känner att du orkar.
    Önskar dig allt gott på vägen framåt 💖☀️
    /Lena

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s