Att vårda min sorg

Ett behov har smugit sig på igen. Ett behov av att rensa i mina tankar. Att skriva. Att bearbeta. Att vårda. Det senaste året har gått så fort, varit intensivt med en ny utbildning, ett nytt jobb och ett nytt förhållningssätt till livet. Jag tycker ändå att det har gått bra. Jag har drivits av en lust till det nya. Jag har orkat för att jag känt ett hopp om framtiden för första gången på väldigt länge. Jag har fokuserat på den känslan av ren överlevnadsinstinkt. Den har varit välgörande och är det fortfarande, men jag behöver sakta ner, ännu mer än jag trott mig göra.
Balansen i livet finns ju där tills den just inte gör det längre.
Då tappar man den och ramlar.

Jag gick direkt från min utbildning till ett heltidsjobb med hårt fysiskt arbete och tidiga morgnar. Det har fungerat, men kanske inte mer än så. Jag hade nog behövt tid för återhämtning där emellan, för att landa i allt det nya, samla kraft för att orka hålla fast vid min lust. 5 dagars semester räckte inte riktigt till, såklart, det visste jag ju.

Så när Majken nu skulle börja skolan började sorgen triggas, mer intensivt. Minnen och känslor från Dinas start och korta tid i skolan har bubblat. De har legat där under ytan, jag har svalt ner dem för att hålla ihop och klumpen i magen har byggts på.

Sen råkade jag såga mig i armen på jobbet. Inget allvarligt, men det behövdes några stygn. En kollega skulle köra mig till närakuten och när vi hittar den så inser jag att de flyttat in i barnakutens gamla lokaler på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Alla dessa hemska minnen, de jag inte vill komma ihåg kom tillbaka på en sekund.

Alla de gånger jag bar henne in med hög feber, alla nätter på svettiga britsar, alla nålar som skulle tryckas in i hennes lilla bröst, alla värden jag memorerade, alla fighter för smidig vård, alla tårar, all ångest, allt mörker och alla lysrör. Natten i akutrummet efter hjärnblödningen när jag trodde att hon skulle dö. Dagen då vi lämnade sjukhuset för sista gången och aldrig mer kom tillbaka.
Förrän dagen i förra veckan när jag sitter med ett sågjack i armen och inser att jag måste gå in igen.

Jag grät. Fick svårt att andas. Försökte djupandas mig igenom en panikattack. Samlade mig och gick in. Samma bruna kalkstensgolv. Samma skyltar på dörrarna. Samma tryckande stämning. Jag fick rum nr 9. De hade målat över barnbilderna på väggarna och britsen som tidigare var röd var nu lila, annars var det sig likt, inga fönster och ett envist lysrör i taket. Jag hade varit här inne förut med Dina, jag minns att vi läste böcker för att fördriva tiden innan hon somnade svettig på min höggravida mage. Det var även samma rum som när vi kom in med ambulans med Annie efter hennes feberkramper.
Sköterskan undrade om jag var ok. Jag kunde inte bry mig mindre om såret i armen, men lyckades ändå svara ”nej, jag är inte ok”. När jag berättar varför blir allt verkligt igen. Det är något med att säga det högt som förstärker känslorna.
Dina var sjuk och Dina dog. Det är mitt livs värsta sanning.

När hon går ut och stänger dörren kommer nästa attack. Jag är instängd i detta rum. Allt är så tyst men jag vill bara skrika. Gråt och hulkande som inte tar slut. Jag ringer Anders. Hans röst lugnar mig. Han förstår. Han vet. Han har också suttit här så många nätter. Känt samma ångest som jag. Jag börjar andas igen. Försöker distrahera mig. Någon timme eller två går, jag har inte ätit och behöver höja blodsockret. Jag får tillåtelse att gå och köpa mig en macka. Caféet ligger kvar på bottenvåningen. Jag sneglar in mot Fågelgången som leder fram till hissarna mot avdelningarna. Mot Q84, barnonkologen. Det är som att snegla in mot helvetet om det hade funnits ett sådant. Jag vill bara vända om, men jag behöver mat.

Så kommer läkaren in för att sy. Hon plockar fram det hon behöver på bordet. Ljudet av metall mot metall. Ljudet av plåster och förband som öppnas. Doften av sårtvätt. Syret försvinner igen. Jag blir svimfärdig.
Är du ok? – Nej jag är inte ok”.
Jag blundar och tårarna rinner ljudlöst ner för kinderna.
Jag är inte ok.

Jag får skjuts tillbaka till kontoret. Lyckas ändå köra hem. Krashar i soffan. Dagen efter är jag ledig för det är upprop för Majken, fler känslor, fler triggers. Sen tillbaka till jobbet, en intensiv (men förvisso rolig) helg och så mer jobb. Sen pang! Ett hårt slag i solarpexus. Total likgiltighet. Kroppen stänger av, vill inte mer. Kan inte mer. Skriker till mig att pausa. Jag ligger i soffan och tittar på filmer och bilder av en annan tid. När Dina var liten, när vi busade, när hon skrattade. Jag har sett dem så många gånger. Det gör mig arg. Jag tittar på dem och letar efter en ny liten detalj som jag kanske missat. Jag hittar inget.

Jag åker till graven. Plockar bland blommorna, borstar av stenen, kollar i brevlådan. Sitter där i två timmar. Viskar allt jag vill säga henne i mina kupade händer och blåser sen iväg dem. Svär över att jag behöver ha en monolog med min äldsta dotter. Hon ska ju prata tillbaka. Men allt är tyst.

Jag borde sett det komma. Jag borde känna min sorg lite bättre vid det här laget. Att den är som mitt fjärde barn. Att den behöver utrymme. Inte bara när den skriker. Den är som ett spädbarn som behöver få sina grundläggande behov tillfredsställda. Den behöver tid, kärlek, sömn, mat och närhet.
Mitt sorgebarn behöver kontinuerlig omvårdnad.
Om den inte får det så gallskriker den.
Jag gör mitt bästa för att trösta.

Malins bok

Den 21 april 2014 skrev jag här på Dinas bok för första gången.
Jag var rädd. Rädd för beskedet vi precis hade fått. Rädd för framtiden. Rädd för att skriva. Rädd för att blotta mig.
Det har gått fem år, 1 månad och 5 dagar sedan den där dagen då jag med darrande hand tryckte på ”publicera” för första gången. Idag darrar jag inte, men det är fortfarande lite läskigt att skicka ut mina tankar, känslor och ord till er. Det som började som Dinas bok har de sista åren blivit min historia.

Det var väldigt länge sedan jag skrev sist. Jag har helt enkelt inte prioriterat att skriva. Jag har inte heller haft samma behov. Jag sörjer och tänker lika mycket, men jag har ett nytt förhållande till allt som pågår inombords. Det är inte akut. Jag kan bära allt på ett annat sätt. Dessutom har jag haft ork att utöka livet runtomkring sorgen det senaste året. Annat har fått ta plats, sida vid sida med den. Jag har pluggat, jobbat, rest, läst, lekt, sprungit och yogat.
Jag trodde aldrig att det skulle vara möjligt. Jag trodde verkligen att jag skulle leva under det gråa, tunga täcket för alltid, men jag har hittat min väg, den som leder mig igenom allt detta. Inte runt det eller på några genvägar, utan rakt in i sorgen och någonstans där inne har jag lärt mig hur jag kan leva med sorgen efter Dina och allt som inte blev.

Jag har redan skrivit om vad som hjälpt mig hittills, om tiden jag gett mig själv, min sorgeterapi, yogan och inte minst denna blogg, skrivandet har varit en räddning. Under det senaste året har jag spenderat mycket mer tid i naturen, i den vilda skogen, trädgårdar, parker och vid vatten. I det gröna och fria har jag funnit min lust till livet och en ny, djupare kraft. I min självrannsakan har jag mött min acceptans, mitt val, min väg. Min sanning. Du dog Dina.
Det var inte mitt fel.
Jag kunde inte rädda dig.
Jag kan.
Jag kan rädda mig.
Jag kan välja.
Jag kan leva.

Jag vet inte vem du är som läser detta just nu, men några av er kanske är i en liknande värld som jag i levde förut? Kanske inte av samma anledning, men kanske har även du svårt att andas? Kanske ser du ingen väg framåt? Kanske känner du dig ensam, förvirrad och svag? Kanske har du förlorat hoppet och tron på dig själv och livet?
Jag vet inte exakt hur det känns eller hur just du mår, men jag vet hur jag kände och mådde. Jag vet att du, precis som jag, kan hitta dina svar. Vi behöver inte söka långt bort, vi bär dem inom oss.
Jag vill säga dig så mycket, men min sanning kommer inte vara samma som din. Men kanske kan något av det jag lärt mig hjälpa även dig.

Så jag säger…
Var modig. När mörkret kommer, när det gråa täcker omsluter dig, näst intill kväver dig och du tror att du kommer att drunkna i ingenting. Fortsätt andas. Det går över.

Stanna kvar. När vägen framåt verkar omöjlig, vägen tillbaka inte existerar och vägen ut är den läskigaste av alla, den som leder dig in i dig själv, in i det allra mörkaste. Gå inåt, stanna där, det är svårt, men det är värt det.

Pausa. När du inte orkar gå inåt, stäng inte vägen inåt helt och hållet, håll den öppen, men fokusera på något annat en stund eller så många stunder du behöver. Koncentrera dig på något du ser, hör eller känner med dina händer eller under dina fötter.

Rör på dig. När du får panik, känner dig instängd och/eller får svårt att andas. Ja, vi behöver stillhet i vår ”ignorera/trotsa/springa från”-kultur, men stillhet kan ofta kännas förlamande istället för att läka. Stillhet kan skapa ångest istället för fokuserad uppmärksamhet, för när vi vilar lite ökar energin och börjar leta efter ett sätt att komma ut. Energin vill röra på sig. Låt den flöda. Gå en promenad, hoppa, skaka på armarna eller bara händerna om allt annat krampar.  Hjälp energin hitta ut.

Var sann mot dig själv. När livet drar i dig, lockar dig att komma med ut, göra saker, träffa människor. Försök lyssna på vad du verkligen vill, vad som är bra för just dig, just nu. Säg ja om det känns rätt. Säg nej om det känns rätt. Det som kändes rätt igår eller ens för en liten stund sen kan plötsligt kännas fel. Ju mer du övar desto lättare blir det att veta vad din sanning är.

Förbli öppen. När det känns som om allt är stängt, dörrarna till livet, fönstren till det som kunde ha varit, till ditt hjärta och dina tankar. Lämna dem på glänt, öppna dem långsamt, med ömhet, kärlek och respekt mot dig själv.

Ha tålamod. När allt känns överväldigande, för stort, för tungt, för hemskt. Det tar tid, hur lång tid är det ingen som vet.

Låt det göra ont. När hjärtat blöder och allt runt dig påminner dig om det som orsakat smärtan försök skicka så mycket kärlek du bara kan till såret. Låt det blöda, försök inte sätta plåster på det. Älska och respektera dig själv och ditt blödande hjärta, det är då ditt läkande kan börja.

Du kommer hitta din plats. Någonstans i allt detta. I början kommer det vara svårt att urskilja något ljus i allt det mörka. Ser du eller känner du en strimma ljus, gå dit. Gå dit där det är lättare att andas. Där ditt hjärta slår och fötterna rör jorden och ditt andetag fyller dig med hopp. Stanna där.  

Det fanns en tid när jag inte ville leva längre. När sorgen var för tung att bära och smärtan så skärande djup. Jag kände mig så gammal, som om jag hade levt flera liv på en gång. Jag var vilse. Jag hörde inte min inre röst och gjorde jag det så litade jag inte på den. Jag var rädd. Så rädd för att öppna mitt hjärta igen. Jag tvivlade. Jag trodde inte att jag var kapabel till någonting, någonsin.

Men här står jag. Jag lever. Jag mår bra.
I naturen hittade jag mig själv. Världen runt mig tystnade och jag började höra min inre röst.
I allt det gröna öppnades mitt hjärta och jag fann min kärlek.
I den bruna jorden kände jag livet och värmen. Den bar mig trots allt som hänt, stadigt och varsamt fanns den alltid där, som en trygg, gammal vän.
I de gamla trädens självklarhet fann jag min kraft. Deras djupa rötter gav mig den trygghet jag behövde och sökte.  
På mina otaliga skogspromenader där jag gick vilse, snubblade och trampade snett hittade jag till slut modet att söka nya vägar. Jag får ändra mig. Jag får välja själv.
För varje frö jag sått och växt jag planterat har min tro på framtiden vuxit. Jag har sått nya frön i mig själv, frön av självkärlek, respekt och mod. Jag har sett dem växa. Jag försöker ge dem den näring de behöver och en dag kommer de blomma.

Jag säger att jag funnit min sanning, min väg, kanske känns det provocerande för dig där du är just nu, men det betyder inte att jag är ”klar”, att jag nu har sörjt färdigt eller att jag mår bra hela tiden. Absolut inte. Det kommer jag aldrig göra. Jag faller fortfarande. Jag gråter, hulkar och kippar efter luft. Jag skriker i bilen. Jag avundas andra föräldrar som har alla sina barn hos sig. Jag ligger på golvet i fosterställning. Jag smeker Dinas kind på ett fotografi, låter fingrarna följa hennes nyckelben och amorbåge, hennes linjer som jag känner så väl.
Men allt detta kommer inte lika ofta längre och när de kommer så vet jag att jag kommer att överleva fallet.
Såret kommer alltid att vara med mig.
Jag kommer alltid att ha ont.
Men jag kan bära det onda. Det bär inte mig.
Sorgen och livet är nu ett och samma, inte två skilda världar som de var tidigare. Borta är rädslan över att jag inte kan leva på detta sätt. Jag vet att jag kan.

Så möts våra vägar någon gång, var inte rädd för de skuggor du ser i mina ögon. Jag har gått igenom mörker och eld för dem och jag är inte rädd för dem längre. De har gjort mig till den jag är idag.
Var inte ledsen för att mitt hjärta och min själ har gått sönder. Jag har sytt ihop dem med metervis av svart sorgetråd som bildar ett vackert mönster. Jag kan inte vara utan vare sig det ljusa eller det mörka.
Tyck inte synd om mig för att jag gått hukad, tyngd av allt jag varit tvungen att bära. Det är denna tyngd som stärkt mig och hjälpt mig att stå rakryggad och sann mot mig själv.
Det har tagit mig år av mod och sanning att kunna stå rakt och att istället använda mörkret som ett verktyg för att omfamna livet.

På tisdag den 28 maj är det tre år sedan Dina tog sitt sista andetag. 1093 dagar utan henne. Jag får fortfarande svårt att andas när jag låter det sjunka in. Jag kan höra mitt skrik, mitt avgrundsvrål som kom ur det djupaste mörkret i mitt inre när allt blev tyst. Det hemsöker mig, väcker mig ibland om nätterna, tar ett krampaktigt tag om mitt hjärta när jag minst anar det.
Dagar som dessa blöder hjärtat extra mycket och det skulle inte hjälpa att ta fram sorgetråden och försöka sy ihop det. Jag måste låta det blöda och istället hålla det med varsamma och kärleksfulla händer. Mörkret lurar runt varje hörn, precis som tidigare år så triggar varje fågelkvitter, syrendoft, försommarkväll och barnskratt mig. Jag är skör. Allt gör mer ont. Men jag kan leva i det. Jag kan se en framtid trots det.  

Så till dig som är i mörkret avslutar jag med att säga att min förhoppning är att även du kan finna en plats där du kan känna vad som är sant för dig utan att känna dig överväldigad. Att du hittar din plats, där du har lättare att andas.

Till dig som följt oss i vår värsta mardröm, som vågat läsa, som hoppats, bett, skickat oss kärlek och energi, ett innerligt tack. Jag vet inte hur mycket mer jag kommer att skriva här. Kanske kommer det något mer. Kanske kommer det något annat.

Till mina döttrar Dina, Majken och Annie. Allt jag skrivit här är till er.
Er närhet är min tro.  
Er glädje är mitt hopp.  
Er kärlek är min kärlek.  
Ni är min heliga treenighet

Till Dina, jag saknar dig med varje andetag jag tar.
Jag är så stolt över att vara din mamma och så tacksam över den tid jag fick med dig. Allt vi gjort. Allt vi var och är för varandra.
Din kärlek, din godhet, din styrka, ditt mod, din levnadsglädje, din integritet och din självklarhet vägleder mig.
Jag håller fortfarande din hand. Ibland korsar våra energier varandra och då blir mitt hjärta alldeles varmt.
Jag älskar dig genom alla universums rymder, i alla evigheters evighet, för alltid.
Din mamma Malin

Transformation

Det har varit tyst här. Flera månader har gått sen jag skrev sist. Det har varit sommar och semestrar och inte mycket tid till att sitta ner och skriva. Livet kom emellan. Idag är jag hemma sjuk och för första gången på länge hade jag lite tid för mig själv igen.

Jag har börjat skolan, mitt i livet. När allt blev som det blev med jobbet så ringde ytterligare en väckarklocka, jag behövde visst en till. Den påminde mig om att jag faktiskt har rätt att vara lycklig. Att jag är värd att göra något som jag tycker om. Att jag inte sviker Dina genom att leva. Tvärtom.
Så jag ansökte och blev antagen till en Trädgårdsmästarutbildning.
Det är fantastiskt kul, inspirerande och lustfyllt. Det är också påfrestande att vara igång på heltid igen efter alla dessa år utanför. Kroppen och hjärnan kämpar för att hitta rätt balans igen. En balans mellan studier, praktik, familjen, tid för mig, och för sorgen. Det kommer att ta lite tid, men det kommer att gå.

4 år och 5 månader har gått sedan världen började skaka och mardrömmen började. Det är 2 år och snart 4 månader sedan den rämnade och gjorde allt i och runt mig nattsvart. 

När jag ser tillbaka på den här tiden kan jag inte förstå hur vi har tagit oss igenom det. Så många starka känslor, stora tankar och avgrundsdjupa rädslor mitt i de mest intensiva barnåren med bebisar, blöjor och sömnlösa nätter. Det är fascinerande vad vi människor klarar av, om vi bara måste. Så mycket kraft vi besitter som vi inte vet om förrän tragedin inträffar. Så stark överlevnadsinstinkten är och hur banalt ens tidigare liv kan te sig när allt ställs på sin spets. Jag trodde att jag hade ett vaket sinne och ett öppet hjärta innan allt hände, men jag måste erkänna att jag trodde fel. Jag har aldrig sett livet eller mig själv så klart som jag gör idag och när jag nu har förstått att jag inte får eller kan välja vad denna insikt skulle kosta så kan jag inte annat än att ta emot den och göra något gott av det. 

Inget jag gör kan ge mig Dina tillbaka.
Ingen kan någonsin ta ifrån mig det jag lärt mig av denna mardröm.
Jag kommer att fortsätta sörja och älska.
Jag kommer att fortsätta falla ner i min mörka grop under det tunga, stickiga täcket.
Jag kommer att fortsätta resa mig.

Sorgen kommer aldrig att gå över, ta slut eller ens minska. Det är livet runt omkring den som kommer att öka. Allt kommer att expandera.
Varje dag i resten av mitt liv kommer jag att fortsätta lära känna, förstå och hantera den. Jag kommer att bli starkare i min förtröstan, bli mer säker på att jag kommer att orka leva med sorgen. Den kommer säkerligen, precis som Anders önskade bara dagar efter att Dina dog, bli min vän. En ständig följeslagare att förhålla sig till. En vän som jag aldrig vill vara utan. Sorgen går inte att koppla bort från kärleken, eller tvärtom. De är ett och samma. I det djupaste, mest smärtsamma mörka bor också det vackraste, lyckligaste ljusa. Om vi vågar se det. Om vi vågar öppna våra hjärtan. Om vi vågar lita på vår kraft.

Jag beskrev tidigare sorgen som ett stort träd som du i början inte kan se runt, men som du lär dig att orientera dig kring. Jag känner nu att en bättre liknelse är att sorgen och saknaden är ett stort och avgrundsdjupt hål. Mörkt, kallt och tyst. I början ramlar du i hålet gång efter annan, det finns inte mycket mark att stå på och den som finns, den skakar. Efter ett tag stabiliserar sig marken, den växer, du kan röra dig runt hålet, kanske till och med kika ner utan att ramla. Ibland hoppar du ner för att det på något vis känns som hemma att vara där. Mörkret omsluter dig och ni är ett och samma. Det känns tryggt. 

Med tiden bygger du dig en ny värld på marken, som blir större och större till ytan. Hålet är kvar, lika stort, lika djupt och mörkt. Men på marken runt om det sår du frön av drömmar och efter en tid börjar träd att växa. Deras rötter letar sig långt ner i hålet och hittar där sin kraft att bli storslagna och långlivade trots, eller kanske på grund av, att de får sin näring av din djupaste sorg.
Du får fortfarande svindel när du står vid hålet
s kant. Mörkret suger tag i dig. Du känner en längtan att falla. Men oftast backar du ett steg och stryker handen mot trädets bark. Du känner strävheten, värmen och samhörigheten med naturen runt dig, upplever en ny sorts styrka och självklarhet. Du har en plats här. En värld att leva i. Du har byggt den själv. 

Livet och döden. Kärleken och sorgen. Himlen och jorden. Det stora och det lilla. Balansgången mellan dem. Som det alltid varit. Som det alltid kommer att vara. Ibland mer smärtsamt än vi tror att vi orkar med, men jag vill säga till dig som läser detta att det går.
Det går att se sitt älskade barn dö och att leva vidare.
Det är inte rättvist. Det är absolut inte lätt, men det går.

Kärleken tar inte slut. Hur många gånger har vi inte hört det? Så arg jag varit på de orden, så otillräckliga, små och hånfulla de känts. Så sanna de är, ändå. Energin försvinner inte, det är min starka övertygelse. I universums alla rymder, i alla evigheters evighet så kommer det alltid finnas en pulserande energi som är vår.
Ett eko av dig och mig.
Vi är en kärlekshistoria utan slut.

Du och jag Dina.
Jag är för alltid din mamma Malin.

 

Brev till Dina 8 1/2 år

Hej hjärtat.
Jag sitter här vid bordet och ser den lila syrénen vaja nedanför altanen. Himlen är klarblå och fåglarna kvittrar. Det är varmt, lite för varmt för att vara maj egentligen. Det har varit sommarvärme i några veckor nu, men idag fryser jag. Jag sitter med tre lager kläder på mig och ändå knottrar sig huden. Kroppen vet inte vad den ska ta sig till, vad den ska lägga sin energi på. Mycket går åt till att bara stå upp, att hålla ihop, att inte ligga i sängen och hyperventilera en hel dag. För även om känslorna måste ut så är det så otroligt tröttsamt att totalkrascha i många timmar. Jag fick en panikattack igår kväll. Allt blev för mycket. Jag kunde inte hejda den eller avväpna den. Jag känner efterskalven av den idag. Kroppen darrar fortfarande. Men jag kände i magen att det var ord som låg och knorrade. Ord som ville ut. Ord som ville bli skrivna, till dig.

Det hjälper att skriva. Det hjälper faktiskt. Det hjälper mot sorgen. Det hjälper mot rädslan. Det hjälper mot den där hemska, abstrakta känslan inom mig som hela tiden ligger under ytan och säger att någonting är fel. Det är fel att du inte är här hos oss. Så fruktansvärt fel.

Vi träffade dina vänner på stranden förra helgen. Det kändes fint, men också konstigt. Jag undrar hur lång du skulle vara nu? Om du skulle nå mig till bröstet? Vilken skostorlek du skulle ha? Hur ditt ansikte skulle se ut, några år äldre, och frisk? Skulle du ha kort eller långt hår, utsläppt eller uppsatt? Skulle din röst ha förändrats? Vad skulle du gilla för musik och böcker? Skulle du spela fotboll eller fortsatt rida? Skulle du ha övertygat oss att skaffa hund? Skulle du fortfarande tycka om att rita och måla med mig?

Jag tänker på dig och trycket inombords blir starkare. Ögonen vattnas. Jag sluter dem och andas. Jag känner en annan känsla stiga i mig. Bli starkare och starkare. Jag öppnar ögonen och möter din blick på fotot. Jag känner mig tacksam. Tacksam över allt vi var för varandra. Allt vi delade. Allt vi kände för varandra. Jag är tacksam över varje skratt vi delat. Varje leende jag fått. Alla kramar, pussar och handtryckningar. För varje samtal vi haft och frågor du ställt. För varje bok jag fått läsa för dig. För varje dans vi dansat tillsammans. För alla stenar och snäckor vi samlat. För alla blommor vi plockat. För att vi förstod varandra. För att du litade på mig. För att vi älskade. För att vi älskar.

Jag kände inte så förut. När du levde och var frisk så tog jag allt det för givet. När du var sjuk så sög jag åt mig varje ögonblick, men mest av rädsla över att inte veta hur många fler jag skulle få. Efter att du dog så kändes tanken på att känna tacksamhet som ett hån. Jag kunde för allt i världen inte förstå varför jag skulle vara tacksam. Efter ett tag avtog min hatiska inställning till ordet och känslan, men jag hade fortfarande en stark övertygelse om att alla nya insikter och all tacksamhet varit alldeles för dyrköpta. Jag skulle hellre varit utan dem och haft dig kvar.

Men jag får inte välja Dina. Jag bestämmer inte hur mycket det kostar. Smärtan över din fysiska frånvaro är fortfarande gigantisk, den kan överrumpla mig när som helst. Den får mig att känna mig maktlös, avundsjuk och likgiltig. Den kan paralysera mig när som helst, var som helst, men den är min, precis som sorgen, gråten och kärleken. Jag får inte välja.
Jag är den jag är idag på grund av dig. Jag skulle inte existera om du inte funnits. Visst skulle jag ha levt, men inte på det sätt jag gör idag. Du är en del av mig. En väldigt stor del. Du har fått mig att våga lita på livet, på mig själv, på andra människor. Jag är en lugnare, mer harmonisk, tryggare, enklare och mer kärleksfull människa idag. Kanske inte just idag, denna dag, men de andra dagarna.
Det är jag tacksam för.

Men just idag, 2 år sedan du tog ditt sista andetag, så är tacksamheten svår att finna, och det är ok. Idag får gråten, saknaden och paniken flöda fritt. Den kan inte tyglas. Vi har levt i 750 dagar utan dig. Jag kan inte ta in det. Det är för stort och överväldigande. Precis som alla andra känslor idag. Du fattas oss. Du fattas oss mer än jag någonsin kommer att kunna förklara i ord. Jag saknar dig, jag saknar dig, jag saknar dig.
Allt du var. Allt du är. Allt du inte fick bli.

Jag älskar dig genom alla universums rymder och tillbaka igen, i alla evigheters evighet.
Din mamma Malin


Förra året uppmanade jag er att göra något gott denna dag. Att skicka vidare ett budskap, en handling eller en känsla av glädje, kärlek och hopp. Det är allt jag önskar i år igen. Ta ett djupt andetag, lämna stress, frustration och måsten bakom dig och gör något som gör dig själv eller någon annan glad.
Och som alltid, vill du bidra till HOPE så fortsätter vår insamling.
Nordea: 3274 22 96158.
Swish 0735 20 00 77.
Märk insättningen HOPE och ditt eller ditt företags namn.
IMG_20180523_101302_021.jpg

Att flyta med känsloströmmen

Än en gång har vi gått in i den ljusaste och mest förhoppningsfulla av årstider. Försommaren. Maj och juni. Fågelkvitter, knoppar, blommor och friska dofter. Denna tid som jag älskar, men som kan kännas så smutsig nu. Alla intryck triggar sorgen och öppnar upp en vårflod av känslor och gråt. Hjärtklappningen är stundtals tillbaka, trycket över bröstet och den ständiga gråten i halsen likaså. På ett ögonblick är jag tillbaka i den långa evighetsvakan, när jag knappt visste om det var dag eller natt, när jag stirrade i panik på hennes bröstkorg för att se om det fortfarande rörde sig upp och ner, masserade hennes ben med lavendelolja, drog näsan i hennes fjuniga hår och höll hennes hand. Jag kan så klart och tydligt se henne sitta med hängande huvud i soffhörnan med sina turkosa shorts och lila ”Just do it” t-shirt. Jag känner ångesten i bröstet när balkongdörren står på glänt, fåglarna kvittrar och barnen skrattar i lekparken utanför.

Men det är annorlunda än förra året. Lite mjukare. Fortfarande bara en blinkning bort, men också ofta bara några djupa andetag bort från paniken. Jag kan ta del av livet på ett annat sätt detta år. Mörkret har inte blivit mindre, men ljuset har blivit starkare. Jag kan sitta med Annie och Majken i solnedgången och le när de ropar god natt Dina. Jag kan sitta vid graven, som just nu är överfylld av lila och röda tulpaner, och lyssna på Everglow utan att hyperventilera.
Visst kämpar min kropp fortfarande, utslagen är tillbaka, antagligen hjälpta på traven av mycket utevistelse, men den är för alltid ärrad av denna tid. Stress och becksvarta minnen som lagrats djupt nere på cellnivå sipprar upp till ytan. Det som hjälper är att prata om Dina, mest av allt att höra andra prata om henne, att säga hennes namn högt och möta sorgen i min blick. Det mjukar upp känslorna, den instängda paniken och ensamheten blir istället till en gemensam gråt, en samhörighet. Det för Dina tillbaka till ljuset och livet och visar mig att jag inte är ensam i min sorg. Det stärker mig att vi är fler som vågar möta sorgen, rädslan och de kraftfulla känslorna.

Så visst känner jag mig rädd inför de kommande veckorna, men också stärkt av de senaste månaderna. Jag har överlevt två år av sorg, jag har tagit mig fram till ett nytt sorts liv, så nog ska jag överleva denna tid igen, men jag behöver vara extra omtänksam mot mig själv. Sänka prestationsnivån igen, skydda min energi, lyssna inåt på vad jag behöver i varje stund, våga lita på min intuition och flöda med känslorna, inte mot dem.

e144b47cd475f72770c3619a628439c9.jpg  IMG_20180512_172731_836.jpgIMG_20180511_231727_695.jpg

4 år och en halv miljon

20171016_102914.jpg

Idag för 4 år sedan ändrades allt. Allt.

Dina har en elakartad tumör, sa läkaren.
Cancer.

Alla förhoppningar om framtiden försvann i en ögonblinkning.

Idag sitter vi här i solen och ler ändå.
Genom tårar, men ler. Jag har precis fört över ytterligare 250 000 kronor till HOPE. En halv miljon har vi nu, tillsammans, samlat in för att göra vårt bästa för att fler barn inte ska dö av cancer.
En halv miljon.

Jag gråter för Dina. Jag ler för Dina.
För att jag känner mig stolt.
För att vi gör något gott i hennes namn.
För att vi är med och ökar möjligheterna för att barn med ovanliga eller svårbehandlade cancerdiagnoser ska få en ärlig chans att leva.
För att vi bidrar till att föräldrarna till samma barn ska kunna vara just det, föräldrar, och slippa jaga medicinska försök och behandlingsmetoder världen över.
För att vi inte slutar kämpa.

Vi slutar inte. Vi nöjer oss inte.
Inte förrän vi vet att HOPE’s verksamhet är säkrad.

Ett stort, varmt och innerligt tack till er alla som hjälpt oss att genomföra detta.

Vill du fortsätta bidra kan du göra det genom att swisha mig, Malin Persson, på 0735200077 eller använda vårt HOPE-konto i Nordea 3274 22 96158

Märk insättningen HOPE och ditt eller ditt företags namn.

wp-1486131256591.jpg

Vill du beställa ett HOPE-armband gör du så här:
Maila denna information till malinpersson@live.se:
1. Namn
2. Färg på armband
3. Handledsmått
4. Adress
Kostnad 100kr +15kr frakt
Alla intäkter går oavkortat till HOPE.

signatur_medium

Ja, visst gör det ont

Det var länge sedan jag skrev nu. Det blir inte lika mycket tid över när jag börjat att arbetsträna, och inte lika mycket ork heller. Jag har saknat det. Skrivandet är en av mina lugna stunder, en nästan meditativ upplevelse där jag jag automatiskt kopplar på djupandningen, stillar hjärnan och bara låter det som kommer komma.
Våren har väl nästan kommit, den tvekar lite. Anders, Majken, Annie och jag har försökt att anpassa oss till nya rutiner och tider. Förutom att jag saknar tiden när jag kunde yoga, skriva och träna lite när jag ville så är arbetsträningen enbart positiv. Det är nyttigt att höja aktivitetsnivån, att åka kommunalt i Stockholms rusningstid och att ha tider att passa, men mest av allt så är det lustfyllt!

Jag får vara med och göra ritningar för trädgårdar, lära mig att beskära träd, planera köksträdgårdar, djupdyka in i en botanisk mångfald av färger och former och mycket mer. Hela tiden med stor hänsyn till vad jag vill göra och hur mycket jag orkar. Det är en helt ny känsla att låta lusten leda, men den är väldigt viktigt för mig just nu. Jag försöker lita på den och inte låta rädslan för vad allt det nya ska innebära komma åt mig. Jag har levt i rädslan så länge, faktiskt även innan Dina blev sjuk, och jag vill inte bo kvar där. Den har en hemsk förmåga att äta upp alla andra känslor.

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Hos min psykolog har jag gått igenom en ny form av behandling, EMDR ”Eye Movement Desensitisation and Reprocessing”. Jag har under dessa två år haft återkommande flashbacks av när Dina låg död hemma i sin säng. Bilden av hennes ansikte har kommit till mig när jag kört bil, stått i kön på Ica, hämtat barnen, tittat på tv mm. Bilden i sig är inte det värsta, det är alla kraftfulla och hemska känslor som är kopplade till den. När den kommer så blir jag helspänd, får svårt att andas, kramp i halsen och bröstet, allt annat slutar fungera. Så här ska det inte behöva vara, sa min psykolog. Vi kommer inte kunna behandla bort bilden eller sorgen, men vi kan behandla de negativa självkänslorna som bilden medför och hjälpa dig att hantera traumat. Min negativa känsla kopplat till bilden av Dina var jag klarar inte detta, jag är svag. Jag kände en så enorm hopplöshet och uppgivenhet. Livsuppgiften att leva, inte bara överleva, utan Dina kändes mig helt övermäktig. Det handlade inte enbart om en känsla av att inte kunna eller klara av utan även om att inte vilja. Jag ville inte leva lycklig utan Dina. Det var förvisso hemskt och livlöst i mitt mörker, men det var också tryggt.
På sidan EMDR Sverige kan man läsa att ”EMDR syftar till att aktivera vår förmåga att hantera den påverkan traumat har på oss idag. EMDR-metoden kan hjälpa till att minska laddningen i bilderna och känslorna som är förknippade med traumat. Metoden kan hjälpa dig att känna igen och arbeta med känslor och tankar som kommer upp i anslutning till traumat. Den kan också hjälpa dig att tänka annorlunda om dig själv i förhållande till traumat.”
För min del så krävdes det inte mer än 3 sessioner innan min psykolog tyckte att vi var klara. Det har varit en intensiv upplevelse. Spännande, fascinerande och väldigt uttröttande, men otroligt givande. Jag har inte haft några mer flashbacks och jag ser på mig själv i förhållande till Dinas död på ett helt annat sätt än tidigare.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Jag minns att det var någon av er som skrev till mig förut att ni ville fortsätta läsa om min väg i sorgen och vara med när jag kommer ut ur tunneln och ser ljuset. Jag tror att jag är där nu. Jag tvekar fortfarande ibland, springer tillbaka in i mörkret ibland, faller hejdlöst ibland, men jag ser att det ljusnar. Jag har dykt ner till botten av min sorg. Den är ändlös och kommer alltid att vara med mig, men jag kan bära den. Jag är stark. Jag klarar detta.

Jag skriver det och tvekar lite. För jag vet vilken tid som ligger framför mig. På lördag är det den 14 april. Dagen då vi för 4 år sedan satt i ett rum på Astrid Lindgrens Barnsjukhus och fick höra att Dina hade en elakartad tumör i levern. Jag tar ett djupt andetag. Snart är vi inne i maj månad. Denna vackra tid som bär på mina allra mest smärtsamma minnen. Jag biter mig i läppen och tänker efter. Kommer jag att klara av detta?
Ja, det gör jag. Jag kommer att minnas, gråta, skälva av sorg och vibrera av saknad, kanske kommer utslagen tillbaka, kanske blir det mörkare igen, men jag kommer att klara av det. Jag har varit så rädd för att detta att klara av att leva utan Dina skulle betyda att jag inte längre sörjer, att jag glömt, att jag sviker henne.
Det gör det inte. Jag har vetat det, men inte trott på mig själv.
Dina är min. Sorgen är min. Minnena är mina. För alltid.
Det är rädslan jag släpper taget om.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
(Karin Boye)

Dina, mitt hjärta.
Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig.
Genom alla universums rymder och i alla evigheters evighet så älskar jag dig.
För alltid din mamma Malin.