Tre kärlekar

Det har varit ytterligare en händelserik vecka i familjen Perssons liv.
Ibland känns det som om vårt liv är en karusell som bara snurrar snabbare och snabbare.

wpid-2015-01-31-19.45.20.jpg.jpegFörra lördagen åkte vi så äntligen in till Förlossningen på Karolinska. Fortfarande lite lätt chockade över att vi snart skulle få välkomna ytterligare ett barn. Jag kände mig förväntansfull men också lite orolig över vilka känslor som skulle bubbla upp till ytan, osäker på om jag verkligen skulle klara av detta trots att allt gått så bra de tidigare gångerna. Krafterna har ju så att säga inte samlats på hög den senaste tiden och är det något en förlossning kräver så är det kraft.
Som tur var hade jag Anders bredvid mig som höll hårt i snöret när det kändes som om tankarna och känslorna blev för stora att hantera och jag flög iväg som en ballong upp i det blå. Fokus, fokus, fokus. Koncentration och andning.
Jag blev igångsatt med värkstimulerande dropp och värkarna kom igång vid 14.15.
En kvart senare var de etablerade och jag gick in i tunneln.
Något gott måste jag ha gjort och jag tackar min kropp för att den samarbetade precis som jag önskade. För en timme senare, 15.31, kom vår tredje dotter till världen.
Hon överraskade både oss och barnmorskorna med att vara så snabb, men hon måste ha känt på sig att mamma inte orkade så mycket mer.

wpid-photogrid_1422268452789.jpgVälskapt och helt fantastisk kom hon så till världen och det känns både platt och onödigt att skriva att vi älskar henne villkorslöst, men det gör vi.
Hon har fått namnet Annie Viola Persson.

Vi fick ett dygn med bebissnusande i  vår lilla bubbla. Hon sov, som de gör när de är helt nya, och vi satt still och kollade på Homeland, så ostörda har vi inte varit på vääääldigt länge.
Dina och Majken var i tryggt förvar hos mormor, morfar, mostrar och kusiner och vi trodde vi skulle få komma hem på söndagen för att få lite tid tillsammans innan verkligheten kom tillbaka och Dina skulle in för nästa kur på måndagen.
Så blev det tyvärr inte för det visade sig att Annie har ett blåsljud på hjärtat och de ville inte släppa hem oss. Så Anders fick åka hem till två längtande tjejer och jag blev kvar på BB.
På måndagen var blåsljudet kvar men de tyckte ändå att hon såg så fin ut att de vågade släppa hem oss. Jag packade ihop vårt pick och pack och gick direkt upp på barnonkologen där Dina satt trött och blek och fick mer cytostatika.
Blicken när hon såg sin nya lillasyster och glöden i ögonen när hon tog henne i sin famn var ovärderlig. Hon har ett stort och varmt hjärta.
Vi kan redan nu se att Annie kan ge henne så mycket. Dina får fokusera på något annat, och hon går helt upp i sin roll som storasyster.

Väl hemma fick även Majken hälsa på sin nya syster, och hon var väl måttligt imponerad kan man säga. Det är inte lätt för en 1 1/2-åring att ta in och förstå vad som hänt. Än så länge har hon tagit det bra, självklart törstig på uppmärksamhet och närhet men inte mer än så för tillfället.

Vi fick en lugn tisdag hemma. Inga tider att passa, inga krav. Bara landa lite. Välbehövligt.

På onsdagen var det så dags för ultraljud för Annie på Kardiologen.
Anders skulle till sjukgymnasten samtidigt (och det är ju en helt annan historia… vem tycker att det är en bra idé att försöka sig på en bicicleta när man spelar fotboll, lite lätt otränad, inomhus? Resultatet, ett ledband av i axeln, som inte växer tillbaka av sig själv. Jättelägligt att ha svårt för att lyfta nu Anders… men jag älskar dig för att du har inställningen att allt är möjligt…)  Nåja, det var en parentes. Jag och Annie åkte i alla fall själva.
De undersökte länge, genomsökte hela hjärtat, och det visar sig att hon har ett hål i kammarskiljeväggen som orsakar blåsljudet. De hoppas dock att det är något som ska växa igen av sig själv. Återbesök om 6-8 veckor.
De verkade vara lite rädda för att jag var jätteorolig, vana vid att föräldrar bryter ihop och svimmar, jag fick inte stå upp och de höll koll på mig under hela undersökningen. Jag kände mig lugn och tyvärr tråkigt rutinerad. Jag känner mig inte orolig, nu. Ändras något så visst men jag tar inte ut något i förskott och har redan tillräckligt med huvudbry. Det får inte plats så mycket mer. De tyckte inte jag skulle vara orolig så då är jag inte det helt enkelt. Men visst hade det varit skönt att slippa.

I torsdags tyckte Anders att jag och Annie behövde en dag i lugn och ro så han var vågad nog att ta med sig Majken till sjukhuset när Dina skulle få morfin, lustgas och sätta Insuflon i benet. Tyvärr reagerade Dina på lustgasen, det gör hon bara ibland, så det blev lite kräkningar och tid för återhämtning efteråt. Men när det väl lagt sig så hade de en pappa/dotter-dag på Fjärilshuset i Hagaparken. Härligt men inte helt lätt när det visade sig att båda tjejerna var rädda för fjärilar… haha.
Vi hade däremot en skön dag hemma, vilket visade sig vara tur för på natten blev Dina magsjuk. Trots vår försiktighet, vår återhållsamhet för att vistas i offentliga miljöer med många människor samtidigt och det faktum att vi hållit Majken hemma från förskolan i två veckor för att slippa drabbas. Man kan aldrig vara säker. Denna jävla kräksjuka.
Självklart är det Dina som åker på den också.
Hon blev om möjligt än blekare.
Än så länge har ingen av oss andra drabbats och om det finns någon rättvisa i världen tycker jag gott att vi kan få slippa.
Att vara instängd hemma med en magsjuk Dina, en understimulerad Majken och samtidigt sitta fast vid en 6 dagar gammal Annie. Det var en utmaning att inte bli galen.
Men nu hoppas vi att vi kan lägga det bakom oss.

Imorgon är det dags för nya undersökningar. Magnetröntgen och datortomografi, sen den vanliga väntan på utlåtandet.
Det goda i denna kaosvecka är att vi inte hunnit oroa oss för detta. Det brukar skapa ett slags känslomässigt tomrum innan. Vi vet inte vad som komma skall och kroppen går på något vis in i en känslomässig dvala.
Känn inget förrän du vet något.
Det är ingen skön känsla.
Nu har varje minut varit fylld av praktiska göromål så det har verkligen inte funnits någon tid för sådan tankar och känslor. Förrän nu kände jag helt plötsligt.
Jag sluter ögonen, tar ett djupt andetag och sväljer några extra gånger.
Allt i sinom tid. Upprepa mantrat. En dag i taget. En stund i taget.

Dina sitter i soffan. Småler så där finurligt åt något på TV.
Majken och Anders lagar mat, hon gör inte alltid som han säger hör jag.
Annie ligger i mitt knä och knorrar. Varm och mjuk.
Jag längtar efter en dusch. Känner hur ryggen värker lite efter att ha skottat garageuppfarten och dragit barnvagnen i snömodd och kramsnö.

En intensiv vecka.
Vi klarade den med, men någon gång måste det väl räcka tycker jag.

Annie skriker. Måste byta blöja. Tillbaka till den praktiska verkligheten.
Fokusera på värmen, kärleken och allt det goda.
En dag i taget. En stund i taget.
Mantra på repeat.

Hej världen här är jag!
wpid-2015-01-24-16.28.18.jpg.jpeg wpid-2015-01-28-10.35.27.jpg.jpeg

Första kramen. Dina får cytostatika, Annie är två dagar.
Livets ytterligheter och vår verklighet just nu.wpid-image-8.jpeg

Ren lycka!
wpid-image-9.jpeg
 wpid-img_20150127_104417.jpgwpid-image-10.jpeg wpid-2015-01-30-16.20.07.jpg.jpeg

Sover gott i storasysters famn…
wpid-img_20150129_212217.jpg


Annonser

9 reaktioner på ”Tre kärlekar

  1. Gud va fin hon är! Vad fina alla era flickor är. Att bli storasyster är grymt stort. Stort grattis!!!! 💜 /Johanna Nilsson jkpg

    Gilla

  2. Comgratulations!!!! Annie is magnificent! Like you said Dina has a new force to push her in her recovery! Blessings and love to you all!

    Gilla

  3. Hej, trillade in på bloggen av en slump i julas och har nu läst allt om det som drabbat er och Dina. Tack Malin för att du sätter ord på precis alla känslor som jag och min familj känner nästan varje dag. Som jag önskar att vi alla skulle få slippa det här. Vi är nu inne i en bra fas som jag för mitt liv hoppas ska fortsätta så. Ni ska veta att vi håller alla tummar vi har, hoppas, önskar & ber att det går bra för Dina framöver. Stort grattis i alla fall till ytterligare en fin liten tjej.
    Kramar Maria (Rubens mamma fr Q84)

    Gilla

  4. Hej Malin m fam. Spelade med dig i bagis, du kanske kommer ihåg?! Ville bara säga stort grattis till era fina tjejer!! Och speciellt till ert nytillskott. Hittade hit genom Jossan och facbook. Har följt er kamp någon månad och beundrar er styrka!! Och önskar att det fanns något man kunde göra. tyvärr drabbas bara fler i ens närhet. Jag och min sambo fixk precis vår tredje dotter också. Hon kom lixom Annie gjorde, raketsnabbt, efter att de tagit hål på hinnorna eftersom jag redan var öppen 4 cm när jag kom för igångsättning. 1,5 timme från start till slut. De verkar vara ivriga de tredje barnen! Tänker på er och hoppas att allt kommer att bli bra. Kram Helena m fam

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s