Det är så tomt.
Så ofattbart tomt.
Det går inte att ta in.
Förstå att hon inte kommer tillbaka. Att allt är absolut. Aldrig mer.
Det är så avgrundsdjupt.
Det får oss att tappa andan. Paniken växer.
Aldrig, aldrig, aldrig mer får vi hålla om henne.
Aldrig mer får vi höra henne skratta.
Aldrig mer får jag höra henne säga mamma.
Då faller jag. Ner i ett becksvart hål.
Då sugs all energi ur mig och jag blir sittande med tom blick utan att kunna röra mig. Då får jag svårt att andas. Gråter, hulkar och kippar efter luft.
Då fungerar inget resonemang i världen. Inga ord hjälper.
Jag måste bara ta mig igenom det. Uthärda den här vågen av sorg som dränker mig. Till slut klingar den av. Ebbar ut. Lämnar mig lite ifred. Jag ligger kvar som ett trasigt vrak. Försöker samla ihop bitarna. Bygga ihop mig igen. Bli en fungerande människa. Ta ett djupt andetag. Skölja av ansiktet. Bli bedövad. Ställa mig upp på vingliga ben och ta hand om mina två barn. Försöka samla lite energi tills nästa våg kommer och slår sönder mig på nytt.
Så pendlar det. Fram och tillbaka. Ett tag är jag bedövad. Avtrubbad. Hjärnan stänger av. Dina är död. Det är för tungt, för jobbigt att ta in. Att leva i det hela tiden, den verkliga insikten om vad det egentligen innebär. Försvarsmekanismen sätter in. Jag måste kunna fungera lite i alla fall. Så omedvetet blockeras det i hjärnan, bäddas in i bomull. För att jag ska kunna fungera. Så jag kan handla, laga mat, diska, leka med Majken och Annie, titta på en film, påta i trädgården eller bara kunna stå upp. Sen plötsligt släpper blockeringen. Alla tankar får fritt spelrum. Vågen kommer. Räddas det som räddas kan.
Saknad. Jag har inte förstått vad verklig saknad är förrän nu. Sorgen. Den är obarmhärtig. Jag försöker känna hennes närvaro. I mitt hjärta. Letar efter tecken. I naturen, i händelser, i skrift. Letar bevis på att hon är med mig. Läser att det är lätt att falla in i magiskt tänkande när man är i kris eller sörjer. Man vill så gärna veta, vara säker och känna att hon har det bra, att hon fortfarande är här med oss. Jag tittar på bilder, på filmer, men det räcker inte, jag saknar henne i 3d. Vill inte titta på molnen. Vill bara krama henne. Hålla henne hårt i min famn och aldrig släppa taget.
Jag går en promenad i skogen. Gråter. Vill bara känna att hon finns med mig. Plötsligt ligger en trasig lila vattenballong framför mig. Inga fler. Bara en. En lila. Jag väljer att tro att Dina lagt den där till mig. Det känns bra. Mitt logiska tänkande protesterar. Men inget är logiskt i detta. Det är inte logiskt att Dina är död.
Jag förstår inte att hon är borta. Jag minns knappt något av vårt liv tillsammans. Hjärnan stänger av även detta för mig just nu. Stänger ner. Det är för jobbigt. Jag vet att även detta är vanligt vid stor sorg. Men det gör nästan ännu ondare. Att jag inte minns. Jag ser bilderna och filmerna, men de är där, på TVn, de är inte mina egna minnesbilder. De kommer. Säger alla. De kommer. Jag vill ha dem nu.
Majken börjar sakta förstå att Dina inte kommer tillbaka. Alla hennes känslor förstärks. När hon blir tillsagd har hon ibland stängt sovrumsdörren bakom sig och jag hittar henne i Dinas säng. Under sänghimmeln. Där det känns tryggt. Vi pratar. Hon saknar Dina. Hon är ledsen. Sen vips är ledsamheten borta och hon börjar prata om något helt annat. Barn i den här åldern kan visst inte vara i sorgen för länge. Vad skönt.
Annie har separationsångest. Gråter när jag lämnar rummet. Vill vara nära. Saknar sin storasyster på sitt sätt. Hon vill vinka till Dina på korten. Vill titta på bildspel på tv. Jag gråter. Hon puttar bort mitt ansikte. Säger nej! Vill inte att jag ska vara ledsen. Hon förstår på sitt sätt. Varje kväll kramas vi god natt. Pappa, Kacken (Majken) och sen Didi (Dina). Det är viktigt för henne. Hon pussar på Dinas kort det sista hon gör innan hon somnar.
Jag lämnar på dagis. Drar Annie i vagnen hem. Det regnar. Jag tänker på Ruben som kämpat mot sin cancer i snart tre år. Förra sommaren stod vi på balkongen på barnonkologen och kastade vattenballonger på Anders nere på marken. Han skickade vattenballonger till begravningen. Skrev att det säkert är Dina som gör det när det regnar. Jag försöker tänka på det där jag går i regnet. Att hon busar med oss. Det är skönt med regn. Då behöver man inte vara glad. Det är ok att se sur ut när den svenska sommaren regnar. It’s a good thing tears never show in the pouring rain sjöng Robyn.
Jag hämtar på dagis. De stora barnen ser när jag kommer med Majken på ryggen. Dina är död, skriker de. Ja det är hon, säger ja. De fortsätter, springer efter oss, skriker din storasyster är död, Dina hade cancer i magen. Jag försöker behålla lugnet. De är ju barn, det är så här de funkar, de frågar, bekräftar, tänker. För dem är detta inte att retas, de säger ju bara som det är, men det är tufft att höra. Det räcker nu, säger jag och stänger grinden bakom mig. Sväljer gråten och lastar på Majken på cykeln.
Vi lagar mat. Jag sätter på musik. Det var länge sedan. Som vi lagade mat och som vi lyssnade på musik. Annie och Majken springer runt benen. Dansar lite. Är i gasen. Jag tänker att nu är det som det brukar. Som det ska vara. Sen kommer vågen av gråt. Det är inte som det brukar. Dina brukar låta högst, dansa livligast och sitta på bänken när vi rör i grytorna. Det blir inte som det ska vara. Hon fattas oss. Saknaden efter henne är ett stort svart hål som suger åt sig all energi.
Lämnar på dagis igen. Det är skolavslutning. Alla barn står på kullen i sina finkläder, rektorn pratar. De är glada, förväntansfulla, nervösa och pirriga. Jag skyndar mig till bilen. Skriker och gråter på vägen hem. Det var där Dina skulle ha varit. Jag hämtar Anders och vi åker till graven. Helvetes jävla fan. Där sitter vi vid ett provisoriskt kors och jag vill bara kräkas. Det är så här det kommer vara. Det finns ingen väg tillbaka. Hon kommer inte tillbaka.
Det är så mycket praktisk arbete när någon dör. Att få ett brev hem där det står till Dina Perssons dödsbo är helt overkligt. Hon finns inte. Hon är borttagen från försäkringskassan, från vårdcentralen, från alla system. I rullgardinlistan med mina barn står det Majken och Annie. Jag har två barn. Hennes namn har raderats. Som om hon aldrig existerat. Jag pratar med försäkringsbolaget. De frågar om de ska uppdatera min personliga information, dvs ta bort Dina. Jag protesterar. Ta bort henne? Nej, nej, säger jag. Hon säger, ok du får göra det när du känner dig redo. Men hon är ju mitt barn. Jag har tre barn. Hon finns. Kommer alltid vara mitt barn. Hur ska jag kunna radera henne?
Visst fattar jag att alla som dör inte kan finnas kvar i systemet men det blir så konkret.
In my face.
Sorgen ja, så många dimensioner. Märker att jag gärna intellektualiserar den. Jag läser om faser. Om vad människor brukar känna. Vill gärna veta. Vill ha en plan. Vet innerst inne att det inte går. Att jag måste släppa tyglarna. Låta allt komma. Inget är rätt eller fel i sorgen. Allt är subjektivt. Vad jag känner redan nu är att vi aldrig kommer ”gå vidare” i den bemärkelsen vi oftast använder uttrycket. Jag kommer aldrig lämna sorgen bakom mig. Den kommer istället alltid vara en del av mig. En del av mitt liv. Den kommer ta olika former och det kommer kännas annorlunda, men den kommer inte försvinna.
En beskrivning jag läste var att om en person du älskar väldigt mycket är bortrest så saknar du ju inte den personen mindre ju längre den är borta, utan mer. (Tack Lena)
Anders sa det så bra här om kvällen. Vi kan inte göra sorgen till vår fiende.
I den bor vår kärlek till Dina. Vi måste försöka göra oss vän med den.
Sen hur det ska gå till det får tiden utvisa.
Begravning har vi ju haft. Bara ordet. Begravning För jävligt.
Men det blev en fin dag. Så fin den kan bli under omständigheterna. Solen sken och allt var grönt. Kyrkan var dekorerad med lila blommor och lila ballonger. Dinas lila kista med guldhjärtan stod i mitten. Vi hade hennes foto på, det där hon ler så pillemariskt med hela ansiktet. Det som får mig att känna mig trygg, men också det som får mig att gråta. Jag hade lagt hennes två diamanter på, en liten älva med en fjäril på foten satt också där och i en lila lotusblomma brann ett ljus. Det var fint. Det var hon.
Vi lyssnade på Eva Cassidys Fields of gold, självklart Coldplays Everglow och avslutade allt med en låt från hennes favoritserie Winxs Club, Shine like a diamond.
Vår präst Anders talade så att alla kände att han fångat Dina, och oss. Inte högtravande, som var en av mina största rädslor innan, utan i linje med den Dina var. Det kändes som att han förstod vem hon var. Han sa:
Jag har fått höra talas om Dina, den alldeles speciella tjej, om alla fina sidor hon hade. Om hennes starka vilja att gå sin egen väg och göra på sitt eget sätt. ”Jag är som jag är”. En otämjd livskraft, en vild blomma, en oslipad diamant, eller ”dinamant” som hon själv skulle sagt. Jag har också fått höra att hon var en bra vän och ville att alla skulle vara med, att hon älskade att bada, att musik skulle lyssnas på högsta volym så att man kände musiken i hela kroppen så man kunde dansa……Och det drabbar oss idag att livet är obegripligt, känslan av vanmakt och kanske ilska att inte kunna förhindra det som vi inte vill ska hända. Alla frågor vi bär på som vi söker svar på, men som kanske inte har något svar. Kunde inte Gud gjort något? Det undrar jag ibland med. Och tänker också att Gud nog gråter tillsammans med oss över att Dina är död. För Gud delar även det svåraste. Och mitt i allt så har Dina har lärt er mycket att ta vara på livet. Att inte vänta med det som gör livet värt att leva, att våga göra på sitt eget sätt, att kunna säga ”jag är den jag är”. Hon har visat vägen genom sitt sätt att vara.Och vi uttrycker vår tro på olika sätt, vi har olika tankar om vad som händer efter döden, det ingen av oss kan veta. Här i kyrkan får vi tänka och tro precis som vi vill. Och vi får dela dom tankar och bilder vi har och använda ord och musik som ger oss tröst. För nånstans bär vi kanske alla på ett hopp, även om det ser olika ut.
Efter ceremonin fick alla utom den närmsta familjen åka vidare till minnesstunden. Vi följde med till graven. Den ofattbara känslan när hennes kista sänktes ner i jorden går inte att beskriva. Jag pussade kistan och viskade återigen jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig. Hur ska man kunna ta avsked? Jag ville bara bryta upp locket och ta henne i mina armar. Det går inte att ta in. Vänta på mig på den lila bågen i regnbågen, viskade jag och sen sänktes kistan ner.
Vi hade med oss ballonger till graven, fyllda med helium och med tyngder för att hålla dem kvar. Pötsligt sliter en sig fri och flyger upp i den blå sommarhimmeln, trotsar tyngden som ska hålla den på marken, vägrar låta sig tyglas. Jag ler.
Minnesstunden blir så okonstlad som vi ville ha den. Ingen sittning utan frihet att röra sig, att äta det man vill, när man vill bredvid vem man vill. Det enda vi bestämt innan var att vi ville visa ett bildspel som Anders satt ihop. Orden tar liksom slut en dag som denna och bilderna berättar historien om vår Dina.
Vi hade en låda där man fick skriva ner minnen man hade av Dina och fröpåsar av lavendel och förgätmigej som man fick ta med sig hem. Det känns som en fin tanke att man fick ta med sig något levande därifrån. Att minnet av Dina får sås i jord, börja gro och sen blomma.
Jag försöker tänka att vi människor är energi som inte kan förgöras utan omvandlas i olika former.
Vi hade inte tänkt släppa ballongerna till himmeln, men barnen ville och ute på gräset sprang de, skrattande, och släppte dem fria. Solen sken och inget regn i sikte, men på bilden efteråt syns tydligt regnbågen som välkomnar ballongerna. (Tack Karin för bilden)
Jag klarade mig igenom dagen. I ett töcken förvisso. Men jag stod upp. Jag pratade. Jag grät. Jag log. Sen gick luften ur mig.
Det är nu det börjar. På riktigt.
Livet som ska fortsätta med Dina, fast utan Dina.
Det är en mental resa som inte kommer att ta slut förrän jag dör.
Förrän jag möter henne på regnbågen.
