Sorgens många ansikten

Det är så tomt.
Så ofattbart tomt.
Det går inte att ta in.
Förstå att hon inte kommer tillbaka. Att allt är absolut. Aldrig mer.
Det är så avgrundsdjupt.
Det får oss att tappa andan. Paniken växer.
Aldrig, aldrig, aldrig mer får vi hålla om henne.
Aldrig mer får vi höra henne skratta.
Aldrig mer får jag höra henne säga mamma.
Då faller jag. Ner i ett becksvart hål.
Då sugs all energi ur mig och jag blir sittande med tom blick utan att kunna röra mig. Då får jag svårt att andas. Gråter, hulkar och kippar efter luft.
Då fungerar inget resonemang i världen. Inga ord hjälper.
Jag måste bara ta mig igenom det. Uthärda den här vågen av sorg som dränker mig. Till slut klingar den av. Ebbar ut. Lämnar mig lite ifred. Jag ligger kvar som ett trasigt vrak. Försöker samla ihop bitarna. Bygga ihop mig igen. Bli en fungerande människa. Ta ett djupt andetag. Skölja av ansiktet. Bli bedövad. Ställa mig upp på vingliga ben och ta hand om mina två barn. Försöka samla lite energi tills nästa våg kommer och slår sönder mig på nytt.

Så pendlar det. Fram och tillbaka. Ett tag är jag bedövad. Avtrubbad. Hjärnan stänger av. Dina är död. Det är för tungt, för jobbigt att ta in. Att leva i det hela tiden, den verkliga insikten om vad det egentligen innebär. Försvarsmekanismen sätter in. Jag måste kunna fungera lite i alla fall. Så omedvetet blockeras det i hjärnan, bäddas in i bomull. För att jag ska kunna fungera. Så jag kan handla, laga mat, diska, leka med Majken och Annie, titta på en film, påta i trädgården eller bara kunna stå upp. Sen plötsligt släpper blockeringen. Alla tankar får fritt spelrum. Vågen kommer. Räddas det som räddas kan.

Saknad. Jag har inte förstått vad verklig saknad är förrän nu. Sorgen. Den är obarmhärtig. Jag försöker känna hennes närvaro. I mitt hjärta. Letar efter tecken. I naturen, i händelser, i skrift. Letar bevis på att hon är med mig. Läser att det är lätt att falla in i magiskt tänkande när man är i kris eller sörjer. Man vill så gärna veta, vara säker och känna att hon har det bra, att hon fortfarande är här med oss. Jag tittar på bilder, på filmer, men det räcker inte, jag saknar henne i 3d. Vill inte titta på molnen. Vill bara krama henne. Hålla henne hårt i min famn och aldrig släppa taget.

Jag går en promenad i skogen.  Gråter. Vill bara känna att hon finns med mig. Plötsligt ligger en trasig lila vattenballong framför mig. Inga fler. Bara en. En lila. Jag väljer att tro att Dina lagt den där till mig. Det känns bra.  Mitt logiska tänkande protesterar. Men inget är logiskt i detta.  Det är inte logiskt att Dina är död.

Jag förstår inte att hon är borta.  Jag minns knappt något av vårt liv tillsammans. Hjärnan stänger av även detta för mig just nu. Stänger ner. Det är för jobbigt. Jag vet att även detta är vanligt vid stor sorg.  Men det gör nästan ännu ondare. Att jag inte minns.  Jag ser bilderna och filmerna, men de är där, på TVn, de är inte mina egna minnesbilder. De kommer. Säger alla.  De kommer. Jag vill ha dem nu.

Majken börjar sakta förstå att Dina inte kommer tillbaka.  Alla hennes känslor förstärks. När hon blir tillsagd har hon ibland stängt sovrumsdörren bakom sig och jag hittar henne i Dinas säng. Under sänghimmeln. Där det känns tryggt. Vi pratar. Hon saknar Dina. Hon är ledsen. Sen vips är ledsamheten borta och hon börjar prata om något helt annat. Barn i den här åldern kan visst inte vara i sorgen för länge. Vad skönt.

Annie har separationsångest. Gråter när jag lämnar rummet. Vill vara nära.  Saknar sin storasyster på sitt sätt. Hon vill vinka till Dina på korten.  Vill titta på bildspel på tv.  Jag gråter.  Hon puttar bort mitt ansikte. Säger nej! Vill inte att jag ska vara ledsen. Hon förstår på sitt sätt.  Varje kväll kramas vi god natt. Pappa, Kacken  (Majken) och sen Didi  (Dina). Det är viktigt för henne. Hon pussar på Dinas kort det sista hon gör innan hon somnar.

Jag lämnar på dagis.  Drar Annie i vagnen hem. Det regnar. Jag tänker på Ruben som kämpat mot sin cancer i snart tre år. Förra sommaren stod vi på balkongen på barnonkologen och kastade vattenballonger på Anders nere på marken. Han skickade vattenballonger till begravningen. Skrev att det säkert är Dina som gör det när det regnar. Jag försöker tänka på det där jag går i regnet. Att hon busar med oss. Det är skönt med regn. Då behöver man inte vara glad. Det är ok att se sur ut när den svenska sommaren regnar. It’s a good thing tears never show in the pouring rain sjöng Robyn.

Jag hämtar på dagis. De stora barnen ser när jag kommer med Majken på ryggen. Dina är död, skriker de. Ja det är hon, säger ja. De fortsätter, springer efter oss, skriker din storasyster är död, Dina hade cancer i magen. Jag försöker behålla lugnet. De är ju barn, det är så här de funkar, de frågar, bekräftar, tänker. För dem är detta inte att retas, de säger ju bara som det är, men det är tufft att höra. Det räcker nu, säger jag och stänger grinden bakom mig. Sväljer gråten och lastar på Majken på cykeln.

Vi lagar mat. Jag sätter på musik. Det var länge sedan. Som vi lagade mat och som vi lyssnade på musik.  Annie och Majken springer runt benen.  Dansar lite. Är i gasen. Jag tänker att nu är det som det brukar.  Som det ska vara. Sen kommer vågen av gråt.  Det är inte som det brukar.  Dina brukar låta högst,  dansa livligast och sitta på bänken när vi rör i grytorna. Det blir inte som det ska vara. Hon fattas oss. Saknaden efter henne är ett stort svart hål som suger åt sig all energi.

2016-06-12-17.31.17.jpg.jpegLämnar på dagis igen. Det är skolavslutning. Alla barn står på kullen i sina finkläder, rektorn pratar. De är glada, förväntansfulla, nervösa och pirriga. Jag skyndar mig till bilen. Skriker och gråter på vägen hem. Det var där Dina skulle ha varit. Jag hämtar Anders och vi åker till graven. Helvetes jävla fan. Där sitter vi vid ett provisoriskt kors och jag vill bara kräkas. Det är så här det kommer vara. Det finns ingen väg tillbaka. Hon kommer inte tillbaka.

Det är så mycket praktisk arbete när någon dör. Att få ett brev hem där det står till Dina Perssons dödsbo är helt overkligt. Hon finns inte. Hon är borttagen från försäkringskassan, från vårdcentralen, från alla system. I rullgardinlistan med mina barn står det Majken och Annie. Jag har två barn. Hennes namn har raderats. Som om hon aldrig existerat. Jag pratar med försäkringsbolaget. De frågar om de ska uppdatera min personliga information, dvs ta bort Dina. Jag protesterar. Ta bort henne? Nej, nej, säger jag. Hon säger, ok du får göra det när du känner dig redo.  Men hon är ju mitt barn. Jag har tre barn. Hon finns. Kommer alltid vara mitt barn. Hur ska jag kunna radera henne?
Visst fattar jag att alla som dör inte kan finnas kvar i systemet men det blir så konkret.
In my face.

Sorgen ja, så många dimensioner. Märker att jag gärna intellektualiserar den. Jag läser om faser. Om vad människor brukar känna.  Vill gärna veta. Vill ha en plan. Vet innerst inne att det inte går.  Att jag måste släppa tyglarna.  Låta allt komma. Inget är rätt eller fel i sorgen. Allt är subjektivt. Vad jag känner redan nu är att vi aldrig kommer ”gå vidare” i den bemärkelsen vi oftast använder uttrycket. Jag kommer aldrig lämna sorgen bakom mig.  Den kommer istället alltid vara en del av mig. En del av mitt liv. Den kommer ta olika former och det kommer kännas annorlunda, men den kommer inte försvinna.
En beskrivning jag läste var att om en person du älskar väldigt mycket är bortrest så saknar du ju inte den personen mindre ju längre den är borta, utan mer. (Tack Lena)

Anders sa det så bra här om kvällen.  Vi kan inte göra sorgen till vår fiende.
I den bor vår kärlek till Dina. Vi måste försöka göra oss vän med den.
Sen hur det ska gå till det får tiden utvisa.

Begravning har vi ju haft. Bara ordet. Begravning För jävligt.
Men det blev en fin dag. Så fin den kan bli under omständigheterna.  Solen sken och allt var grönt. Kyrkan var dekorerad med lila blommor och lila ballonger. Dinas lila kista med guldhjärtan stod i mitten. Vi hade hennes foto på, det där hon ler så pillemariskt med hela ansiktet. Det som får mig att känna mig trygg, men också det som får mig att gråta. Jag hade lagt hennes två diamanter på, en liten älva med en fjäril på foten satt också där och i en lila lotusblomma brann ett ljus. Det var fint. Det var hon.
Vi lyssnade på Eva Cassidys Fields of gold, självklart Coldplays Everglow och avslutade allt med en låt från hennes favoritserie Winxs Club, Shine like a diamond.


Vår präst Anders talade så att alla kände att han fångat Dina, och oss. Inte högtravande, som var en av mina största rädslor innan, utan i linje med den Dina var. Det kändes som att han förstod vem hon var. Han sa:
Jag har fått höra talas om Dina, den alldeles speciella tjej, om alla fina sidor hon hade. Om hennes starka vilja att gå sin egen väg och göra på sitt eget sätt. ”Jag är som jag är”. En otämjd livskraft, en vild blomma, en oslipad diamant, eller ”dinamant” som hon själv skulle sagt. Jag har också fått höra att hon var en bra vän och ville att alla skulle vara med, att hon älskade att bada, att musik skulle lyssnas på högsta volym så att man kände musiken i hela kroppen så man kunde dansa……Och det drabbar oss idag att livet är obegripligt, känslan av vanmakt och kanske ilska att inte kunna förhindra det som vi inte vill ska hända. Alla frågor vi bär på som vi söker svar på, men som kanske inte har något svar. Kunde inte Gud gjort något? Det undrar jag ibland med. Och tänker också att Gud nog gråter tillsammans med oss över att Dina är död. För Gud delar även det svåraste. Och mitt i allt så har Dina har lärt er mycket att ta vara på livet. Att inte vänta med det som gör livet värt att leva, att våga göra på sitt eget sätt, att kunna säga ”jag är den jag är”. Hon har visat vägen genom sitt sätt att vara.Och vi uttrycker vår tro på olika sätt, vi har olika tankar om vad som händer efter döden, det ingen av oss kan veta. Här i kyrkan får vi tänka och tro precis som vi vill. Och vi får dela dom tankar och bilder vi har och använda ord och musik som ger oss tröst. För nånstans bär vi kanske alla på ett hopp, även om det ser olika ut.

Efter ceremonin fick alla utom den närmsta familjen åka vidare till minnesstunden. Vi följde med till graven. Den ofattbara känslan när hennes kista sänktes ner i jorden går inte att beskriva. Jag pussade kistan och viskade återigen jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig. Hur ska man kunna ta avsked? Jag ville bara bryta upp locket och ta henne i mina armar. Det går inte att ta in. Vänta på mig på den lila bågen i regnbågen, viskade jag och sen sänktes kistan ner.
Vi hade med oss ballonger till graven, fyllda med helium och med tyngder för att hålla dem kvar. Pötsligt sliter en sig fri och flyger upp i den blå sommarhimmeln, trotsar tyngden som ska hålla den på marken, vägrar låta sig tyglas. Jag ler.

2016-06-09-22.42.31.png.pngMinnesstunden blir så okonstlad som vi ville ha den. Ingen sittning utan frihet att röra sig, att äta det man vill, när man vill bredvid vem man vill. Det enda vi bestämt innan var att vi ville visa ett bildspel som Anders satt ihop. Orden tar liksom slut en dag som denna och bilderna berättar historien om vår Dina.
Vi hade en låda där man fick skriva ner minnen man hade av Dina och fröpåsar av lavendel och förgätmigej som man fick ta med sig hem. Det känns som en fin tanke att man fick ta med sig något levande därifrån. Att minnet av Dina får sås i jord, börja gro och sen blomma.
Jag försöker tänka att vi människor är energi som inte kan förgöras utan omvandlas i olika former.

Vi hade inte tänkt släppa ballongerna till himmeln, men barnen ville och ute på gräset sprang de, skrattande, och släppte dem fria. Solen sken och inget regn i sikte, men på bilden efteråt syns tydligt regnbågen som välkomnar ballongerna. (Tack Karin för bilden)

Jag klarade mig igenom dagen. I ett töcken förvisso. Men jag stod upp. Jag pratade. Jag grät. Jag log. Sen gick luften ur mig.
Det är nu det börjar. På riktigt.
Livet som ska fortsätta med Dina, fast utan Dina.
Det är en mental resa som inte kommer att ta slut förrän jag dör.
Förrän jag möter henne på regnbågen.
Dina och regnbågen

 

Annonser

30 reaktioner på ”Sorgens många ansikten

  1. Ja jag vet egentligen inte vad jag ska skriva för inga ord är tillräckliga. Sorgen är så brutal och för mig var det värsta att hela världen inte stannade upp. Mitt liv sattes på paus medan det återgick till vardagen för alla andra. Stor kram till hela familjen

    Gilla

  2. Vilken fantastisk gåva du har, som så pricksäkert kan sätta ord på det som händer i dig. Tårarna rinner ner, av sorg över att du, eller någon annan förälder, går igenom den här grymma, vedervärdiga, bottenlösa sorgen som det måste vara att förlora sitt barn.

    Gilla

  3. Lilla Dina… Tack för att hon fanns, men så, såååå orättvist att hennes liv blev så kort.
    När vår minsta flicka nyss fyllt 5 år, drabbades hon av cancer. Jag kunde skriva sida upp, sida ner
    om den tiden. Men nu är det Dina .Jag tror att Dina vill att jag skriver detta.

    Min man har en äldre bror som dog tragiskt när han var 27 år, 20 år innan vår flicka
    fick cancer. Han hade ett mkt ovanligt namn, vill jag tillägga. Vi har aldrig pratat om honom,
    vi tyckte barnen var för små.
    Dagen innan vi åkte ner till Göteborg för första gången, satt vår tös i rullstol, hon orkade inte
    gå, hade otroligt grymma smärtor, jag fick knappt ta i henne.
    Jag står vid diskbänken, tösen sitter vid köksbordet, då hon helt plötsligt säjer:
    Mamma, det står någon bredvid mej, och tittar upp lite på höger sida; Han säjer han heter XX.
    Det går kalla kårar utefter ryggen, ska han hämta henne!?
    Hon böjer sej lite framåt , och säjer; Nu vinkar han åt mej, och så vinkar hon.

    Även nere i Göteborg, så visade han sej…men jag är rädd det blir för mkt för dej. Vi såg aldrig
    något, hon blev nästan arg för hon pekade ju vart han var!

    Jag hoppas, av hela mitt hjärta, att detta ger någon tröst…
    Många kramar, Tina

    Gilla

  4. Åh vilka underbara rader om er sorg och förlust. Jag lider med er och fåller tårar. Orättvist och ofattbart. Att mista ett barn, inget man ska behöva gå igenom.
    Kärlek!

    Gilla

  5. Hej. Har i dagar försökt skriva till dig, till er. Men jag är för förbannad. Jag är så ledsen att tårarna sprutar, men också arg över hur saker är, hur det blir.
    Det hjälper er inte i er sorg att veta att det går omkring en arg jämtlänning som svär över orättvisan.

    Jag har två barn, jag och den äldsta på 3 år pratade om Dina i förrgår. Jag läste ditt inlägg ännu en gång och tårarna hade runnit, så hon undrade varför jag var så ledsen. Så jag visade bilden på Dina, pratade om att hon tyckte om lila. Att hon hade en spidermandräkt och T har batman. Hon tyckte Dina såg busig ut och hade fluffigt hår.
    Idag plockade vi lila blommor på vår utflykt, hon pekade på dom och sa att det var Dinas blommor.

    Vi hälsar och skickar kramar till er, synnerhet till Majken och Annie.
    💜💜💜

    Gilla

  6. Jag kan inte annat än hålla med grisigare människor som. Skriver till dig! Du berskiver det precis som det är på ett så fint sätt, du kan verkligen få en att pytte pytte lite försöka förstå vad som händer hos er en sekund . Samtidigt som det är helt ofattbart hur det är att förlora sitt barn på detta vis! Jag tänker ofta på er och er Dina ❤️ All styrka till er!

    Gilla

  7. Gripande skrivet, verkligen…

    En mycket nära vän till mig sedan ca tre år tillbaka – drabbades för ca tre veckor sedan av djup koma (medvetslöshet) efter en rupterad = brusten aneurysm (blodkärlutvidgning i hjärnan). Hon dog i torsdags – så jag känner igen det här med hur lite lätt det är bli vän med sorgen.

    ”Anders sa det så bra här om kvällen. Vi kan inte göra sorgen till vår fiende. I den bor vår kärlek till Dina. Vi måste försöka göra oss vän med den. Sen hur det ska gå till det får tiden utvisa.”

    Klokt sagt.

    Det handlar ej om hur länge Wi lever, det handlar om HUR Wi lever mens Wi lever ! Det är LivsFarligt att Leva som reinkarnerade varelser i kött – därför att den fysiska mortaliteten är näst intill 100 % – men den Själsliga är noll – eller ?

    Gilla

  8. Så otroligt vackert och ärligt du beskriver er fruktansvärda verklighet. Du berör med dina fina texter och beskriver din familj på ett mycket fint sätt. Tack för att du delar med dig av er sorg, du berör på djupet! Ta hand om er så gott ni kan! Sänder cyberkramar och massor med kärlek!

    Gilla

  9. Så generöst (somvanligt) du delar med dig av den smärta och förtvivlan som ryms inom en människas tankevärld i en ofattbar situation. Samtidigt är det till en slags förtröstan och väg framåt för oss som bara kunnat agera betraktare av det trauma ingen borde behöva gå igenom. Att den styrkan finns och att det går att resa sig och samtidigt för alltid bära med sig det ofattbara. Det gör det lättare att närma sig en medmänniska i nästa stund man står inför det och inget kan göra men kanske bara finnas där. Din, Anders och familjens berättelse borde bli en bok som beskriver hur livet kan slås i spillror och hur skyddsnätet samhället kan lära sig, utvecklas och förbättras. Skriv!

    Gilla

  10. Dina ord träffar mitt i prick så som jag ser och har upplevt min egen sorg, under alla år som gått sedan jag miste min son (snart 18 år nu).
    Senast för någon vecka sedan bloggade jag om min sorg och beskrev den såhär;
    ”Smärtan måste få finnas där med allt sitt obehag. Det måste få värka i magen av saknad ibland. Tårarna måste få komma när det blir för mycket och de måste få rinna färdigt. Tankarna måste få tänkas, även de jobbiga…. och ilskan får lov att välla fram likt glödande lava emellanåt. För så är sorg.
    Men rätt som det är så finns lyckan där. Så nära men så olik. Den slår ner mitt i det onda och förvandlar tårar till skratt, bitterhet till tacksamhet och ilska till kärlek.”

    Skrivandets kraft är en hjälp man inte ska underskatta. För att få begriplighet i det kaos som råder (hur det nu är möjligt). Så fortsätt skriva. Du är fantastiskt bra på det och det är ett bra sätt att bearbeta sina tankar.

    Det finns inga ord i hela världen som kan trösta och lindra er stora förlust. Men det finns heller inget i världen som kan ta ifrån er att ni fick Dina och Dina fick er som föräldrar. Så kommer det alltid att vara.

    Gilla

  11. Har inga ord mer än att jag förstår att er sorg är helt obeskrivligt stor. Tårarna rinner när jag läser detta. Det är så starkt av dig att dela med dig. Jag är säker på att lila ballongen var ett tecken ❤

    Gilla

  12. Du har en fantastisk förmåga att förmedla känslor via det du skriver. Tänker så ofta på er & hur orättvist allt är. Många kramar till hela familjen! <3<3<3

    Gilla

  13. Tack. Återigen tack för att du delar med dig av det svåraste en människa kan uppleva. Det här är ingen tröst, men idag när jag hade haft mina terapisessioner så märkte jag att mina klienter hade gått ett steg djupare, att de vågade vara mer sårbara än de någonsin varit. Jag förstod på något plan att det hade med mig att göra, att jag hade kommit ett steg längre i att vara i min egen sårbarhet. Jag frågade mig vad det berodde på. Vad har jag varit med om under den senaste tiden. Då kom jag på det. Jag har varit med er och Dina. Jag har låtit er separation beröra mig. Jag har vågat gå in och känna på det allra mest smärtsamma. Jag har kunnat göra det för att du har beskrivit det så målande. Jag har inte kunnat värja mig, och jag har varit både modern och barnet. Och den viktigaste insikten för mig har varit att död och smärta handlar om kärlek. Att kärleken nära döden och bortom döden, på något sätt är starkare än kärleken på jorden. Jag har svårt att sätta ord på det, men jag tror du förstår. Det gör inte den fysiska längtan mindre smärtsam, men den kanske gör att vi kan njuta mer av det och dem som faktiskt finns kvar hos oss. Så tack Dina för det avtryck du har gjort här på jorden under den korta tid du var här. Jag tror att begreppet magiskt tänkande är ett begrepp som förminskar den magi som finns omkring oss, och alla de tecken som visas för oss på att det finns något mer. Så jag vill uppmana er att våga ta emot alla de tecken ni får, oavsett vad andra säger. Smärtan kommer ändå att ha sin plats. Den går inte att tänka bort. Och den är ett uttryck för den starkaste av kärlekar.

    Gilla

  14. När du skrev om lila ballonger tänkte jag på den här vackra visan av Gunnel Linde. Den finns med i boken ”Den olydiga ballongen” som jag läste för min femåring i höstas när hans minsta lillebror hade neuroblastom. Jag skrev upp den och sparade den ifall jag skulle få användning för den. Det finns tre verser till i den tror jag. De är också fina.

    Släpp mitt snöre, jag vill flyga bort
    Snöret är for litet och for kort
    Jag vill inte längre vara här
    Jag vill vara där det vackra är
    Högre upp än tak och regn och rök
    Låt mig vara borta på forsök
    Hur det känns at sväva kring i allt det blå, kan bara jag förstå

    Stor kram från en annan cancermamma.

    Gilla

  15. Känner igen mig i det du skriver. Du beskriver det väldigt fint. ❤

    Förlorade själv en dotter 2012. Att vakna varje morgon och inse att mardrömmen var sann. Och att livet ändå skulle gå vidare, för det är livets natur. Hela världen stannar inte upp och håller andan. Jag tyckte det var en kränkning, att världen bara fortsatte att pågå, trots att katastrofen hade inträffat.

    Jag har gråtit på alla ställen i Stockholm.

    På T-banan. På caféer. På jobbet. På Åhléns.

    Många gånger har jag trott att nu går det inte längre, nu orkar jag inte mer.
    Nu dör jag av sorg.

    Men hittills har det inte inträffat.

    Jag andas fortfarande.
    Jag äter, sover, hämtar och lämnar på dagis.
    Jag till och med skrattar och njuter av livet.
    Men allting sker med annan klangbotten.
    Allt är annorlunda.
    Inte alltid sämre.

    En konstig tanke som tröstar mig ibland är att livet på jorden är så kort i jämförelse med evigheternas evighet. Att vi kommer att vara tillsammans snart igen – för alltid – i en annan dimension där inget kan sära på oss. Och så tänker jag att jag får ha tålamod fram tills dess och göra livet här på jorden så fint och lyckligt som det går. För mig själv och alla andra som är kvar här.

    All kärlek till dig, jag önskar dig och lilla Dina allt gott, och förbannar att ni inte får vara tillsammans på så länge! För ni hör ihop.

    Gilla

  16. Tack för dina ord. Tack för att dina ord lättare får mig att förstå min egen sorg.

    Det har aldrig tidigare (iaf för mig) varit en sådan hårfin linje mellan hat & kärlek, lycka & sorg, hopp & uppgivenhet osv… Ja, du förstår.
    Och du får mig att förstå det ännu mer. Det är lätt att förlora sig själv, lätt att tro att man håller på att bli riktigt, riktigt knäpp.

    Tack igen.

    Dina är inte ensam, hon kommer aldrig någonsin vara ensam. Inte du heller. Även om det känns så. Som om du är ensammast i hela världen.

    Jag är imponerad av Dina och hennes kraft, på samma sätt som jag är imponerad av min egen dotter Noras kraft. Hennes kropp gick också sönder, klarade inte av att bära henne.

    Jag hatar det.

    Gilla

  17. Jag inser att Dina har satt djupare spår i mig än vad jag har kunnat ana. Det regnade på mig igår och jag suckade, när jag sedan tänkte att kanske är det Dina och alla andra barn som kastar vattenballonger på mig däruppe. Jag vet att jag har läst det här på din blogg. Då log jag. Uppskattade livet. Regnet. Jag vet inte vad jag tror händer när någon dör, men jag hoppas och tror att själarna finns här bland oss och tar hand om oss som är kvar. Kanske busar de lite med oss.

    En nära vän har drabbats av cancer 3 gånger, den senaste gången var precis innan hans 18-årsdag. Det har varit svårt att sätta sig in i hur han har haft det under sin uppväxt, och hur hans familj har haft det. Det är olika för alla, men jag är ändå tacksam för hur väl du har beskrivit känslor och jag känner att det har ökat min förståelse för vad de har gått igenom.

    Jag har tänkt på er så mycket men aldrig kommenterat, men tankarna på Dina finns med mycket och ofta och jag känner att jag ändå måste skriva någonting. Jag känner med er. Tänker på er. Tänker på Dina. Livet är orättvist, men också mycket mer än så. Allt är inte svart eller vitt. Jag känner en lättnad i kroppen att det var just ni som var Dinas föräldrar, då hon var otroligt lyckligt med att få ha just er vid sin sida.

    Gilla

  18. Finner inga ord, men en stor varm kram med massor styrka och kärlek vill jag ge till er alla ♥♥♥♥♥
    Om jag hade kunnat byta plats med Dina så hade jag utan tvekan gjort det för er allas skull ♥

    Gilla

  19. Ni finns så ofta i mina tankar. Jag undrar hur ni har det? Men vi känner ju inte varandra, jag känner inte er lilla krigarprinsessa. Ändå är hon det barn efter mina egna som gjort djupast avtryck på mig. Som berört mig på så många plan. Som har förändrat mitt sätt att vara med mina barn.
    Tänk vad mycket kärlek Dina har hjälpt till att sprida till SÅ många barn.
    Jag får gå undan ibland för att tårar väller fram. För att jag tänker på en liten tjej som livet behandlade så orättvist. Finaste Dina som jag aldrig fick äran att träffa. Tack för att du fått mig att uppskatta regnet.

    Gilla

  20. Gråt inte jag finns inom dig alltid.
    Du har mitt ansikte, min kropp.

    Jag finns i dig, du kan ta fram mig när du vill.
    Allt som finns kvar av mig är inom dig,
    så är vi alltid tillsammans.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s