Hjärnans dragkamp

Ljuset börjar komma tillbaka. Korta, korta stunder så är det även tillbaka inombords. Det glimtar till när vi gapskrattar åt Annie för att hon säger något tokigt och härligt, när Majken bubblar av skratt för att jag pussar henne bakom öronen, när Anders och jag pratar om resor vi vill göra, när jag tar en promenad, sluter ögonen och känner solens strålar i ansiktet. Jag klamrar mig fast vid de stunderna. Krampaktigt. Vill inte att de ska ta slut, men pendeln slår illa kvickt över till andra sidan. Det var ju meningen att Dina skulle få skratta med oss åt Annie, få egna pussar bakom örat, vara med på våra resor och känna solen i sitt ansikte.

Häromkvällen var Anders ute och käkade med en kompis. Jag skulle lägga Annie och Majken och de kröp tillsammans upp i Majkens säng. De bökade fram och tillbaka och landade till slut med armarna om varandra. Åh vad mysigt ni har det, sa jag. Ja, men det hade varit ännu mysigare om Dina låg här med oss, sa Majken. Jag saknar henne, jag vill inte att hon ska vara död. Jag kan inte med ord beskriva vad det gör med mig att höra min 3 ½-åriga dotter säga så. Djävulusiskt ont.

Vi gör vårt absolut bästa för att fylla vår tid med kärlek, att göra mysiga saker tillsammans, att skratta, att vara i naturen, men 98% av tiden känns det som om jag har en stor, klibbig och äcklig grå filt över mig. En stickig, skavande och illaluktande filt liknande det isoleringsmaterial man sätter i väggar när man renoverar. Den dämpar alla intryck, tar udden av känslorna och stänger livet ute. Jag försöker bitvis kämpa mot den, skaka den av mig eller i alla fall dra sönder en reva i den. I nästa stund försöker jag acceptera att den är där, att det förhoppningsvis är tillfälligt, att den kommer att luckras upp i sinom tid. Det är en inre kamp med mitt psyke dygnet runt.

I tisdags var det den kommersiella kärlekens dag, men jag struntar i den ekonomiska aspekten för tillfället. Jag tänker på Alla hjärtans dag för 8 år sedan. Det var dagen jag fick veta att jag skulle bli mamma för första gången.
Efter en helveteslång vinter med hormonbehandling, sprayer, sprutor, otaliga ultraljud, resor till kliniken i Uppsala, massor av frustration och längtan så uppenbarade sig ett plus på graviditetsstickan. För första gången någonsin. Det var lördagsmorgon och jag hade smugit upp tidigt på morgonen och testat. Smög sedan ner i sängen igen och somnade om. När vi vaknade viskade jag till Anders att han skulle bli pappa.
Vi visste inte riktigt vad vi skulle göra av vår hemlighet. Vågade inte berätta för någon riktigt än. Vi blev barnsligt uppspelta och satte oss för att titta på Happy Feet.  Jag minns inte alls varför det blev den filmen, men vi blev förälskade i en levnadsglad, orädd, liten pingvin som vågade gå emot vad alla andra sa, lyssna på sitt hjärta och känna musiken uppfylla honom och bara dansa. Dansa, dansa, dansa till musiken i hjärtat, utan en tanke på vem som tittade eller vad de skulle tycka.

mummelSå vi kallade detta lilla liv i min mage för Mummel. Som pingvinen. Aldrig någonsin hade jag kunnat tro att vår Dina skulle bli så lik honom.

Så denna dag, åtta år senare när vår Mummel dansar någon annanstans så försöker jag tänka på allt som hon var och är för mig. Jag försöker ignorera den grå filten som klistrat sig fast över mig. Jag försöker minnas livet som det var en gång.
Jag har svårt att bestämma mig för vilket tempus jag ska använda för att beskriva henne. Var hon eller är hon? Hon är både och på samma gång. Död och levande. Hjärnan blir förvirrad. Hon är ju fortfarande Dina för oss, men hennes liv har varit.

I vilket fall, hon var svår att komma in på livet, vår Dina. Hade väldigt hög integritet. Jag får nog ta på mig det draget. Man kunde inte tränga sig på henne, inte forcera en kontakt utan var tvungen att vänta in henne och närma sig henne varsamt och verkligen se, höra och prata med henne. Då kunde man få hennes totala uppmärksamhet och respekt.
Hon var busig och finurlig. Det är Anders drag. Hon älskade att spela folk ett spratt. Humor hade hon massor av, från tidig ålder. Hon läste av situationer och människor. Iakttog sin omvärld. Hon såg detaljer som många andra missade.
Hon var envis. Väldigt envis.  Det hade hon från oss båda.

Det är känsligt område det här, för mig. Jag beskriver henne och på samma gång mig själv. Visst var vi olika, men också väldigt lika. Med åren växte vi liksom ihop vid höften. Jag har skrivit tidigare att vi levde som i symbios, och så kändes det. Vi förstod varandra utan att säga ett ord, kände stämningar som vibrationer. När allt annat var osäkert och mörkt så hittade jag alltid hennes hand. Jag kände hennes själ.

Så varför gör jag inte det nu? Varför famlar jag i mörkret nu? Varför kan jag inte känna hennes själ, fokusera på hennes levnadsglädje och ta den med mig? Varför kan jag inte låta hennes ljus och kraft hjälpa mig att slita bort det stickiga gråa som står emellan mig och världen därutanför?
I mina mörkaste stunder tror jag att det är för att min själ följde med henne och inte tvärtom. Att min själ följer hennes var den nu är. Att det är min kropp, mitt skal som är kvar här på jorden. Att både Dina och jag är levande och döda på samma gång.
cropped-love-816-smallpigart.jpg
Det är lätt att gå vilse i alla funderingar om liv och död, om kropp och själ, om himmel och jord. Som jag sagt så många gånger förut så är logiken och det rationella tänkandet urkopplat. Jag är en flytande kropp som rör sig i vardagens myller utan riktig substans. Utan förankring. Jag är men ändå inte.

wp-1487331997584.jpgDet låter riktigt flummigt det här, det förstår jag. Deprimerande också kan jag tänka. Jag tror inte att det syns utanpå mig. Många som möter mig skulle nog säga att jag verkar rätt lik mitt tidigare jag, mer ledsen, men inte så grå som jag känner mig. Jag försöker sätta känslorna och tankarna i relation till hur lång tid det gått sedan Dina dog. Det är inte länge sedan i ett sorgeperspektiv, jag vet det. Jag vet att jag inte behöver känna livsglädje bara för att våren är på väg, bara för att det är så jag brukar känna. Men jag skulle så gärna vilja känna den. Känna mig levande igen.

Jag blir lite rädd för mina egna tankar ibland. Den inre monologen är alltid igång och jag får prata högt för mig själv ibland för att tala mig själv till rätta. Jag försöker resonera, men det är en ständig dragkamp i hjärnan. En kraftig pendelrörelse som aldrig stannar eller ens avtar. En kamp som pågår under ett grått isoleringstäcke medan vårens strålar väcker hela världen, utom mig, till liv igen.

Skuldknuten

Jag har tidigare skrivit om kärleksknuten. Den är otroligt stark, men den har en ofrivillig tvilling. En knut av skuld. Jag behöver skriva om den skulden. Igen.
Skulden som jag inte ska känna. Inte behöver känna. Inte borde känna. Den som trots alla logiska tankar och förklaringar finns där ändå. Skulden som borrat sig ner djupt i mitt inre. Skulden som likt en hård och envis knut stryper syretillförseln till min livsådra.

Känn ingen skuld, säger de som står mig nära. Du gjorde allt, ALLT, för Dina, säger de. Ge inte skuldkänslorna någon energi, de ger inget gott och kan inte ändra något. De förtär dig. De hindrar dig från att leva.
Skulden är en naturlig del av sorgen, säger de som har erfarenhet av sorg eller sorgebearbetning. Du kommer att känna den. Den kommer att släppa med tiden, när den logiska delen av din hjärna kan överrösta den emotionella delen.
Jag hör vad de säger, allihop. Jag kan tysta skuldtankarna ett tag, dränka dem i andra tankar och känslor som skriker högre, men de ligger kvar där underst i högen. Maler och maler i tysthet. Det är de tankar som är svårast att säga högt. För jag skäms över att känna skuld. Därför tänker jag nu göra det. Säga dem högt för er så att de inte längre kan verka i det mörka. Jag måste föra dem upp i ljuset för att verkligen kunna möta dem.

Jag känner ingen skuld över de beslut vi fattade, åt Dina, under hennes 2-åriga kamp. Som av en händelse var det precis 1 år sedan jag skrev inlägget med mitt försvarstal, och jag läste det igen igår kväll. Jag vet att vi gjorde precis allt vi kunde och mäktade med. Jag vet att vi fattade beslut baserade på vad vi visste just då. Jag är ok med det.

Jag känner skuld över att jag inte sökte vård tidigare den där vintern 2014. Det är det som är knuten. Varför var jag inte en nojigare mamma? Varför var jag inte mer orolig? Varför sökte vi inte vård första gången vi kände något i hennes mage?
Jag vet så väl varför egentligen. Jag har aldrig varit en nojig hönsmamma. Jag har aldrig varit den oroliga typen. Dina var pigg, lekte, åt och sov precis som vanligt. Jag vet allt det. Jag vet att vi även då fattade beslut baserade på det vi visste just då, men här känns det inte ok. Jag vet att läkarna säger att det, troligtvis, inte hade gjort någon skillnad om vi kommit in en eller två månader tidigare. Jag vet, jag vet, jag vet. Men jag känner det inte. Vetskapen räcker inte för att kunna lösa upp knuten. Jag skuldbelägger mig själv för att jag tycker att jag borde ha reagerat tidigare.

Skulden är inte logisk. Knuten är inte logisk. Den arbetar inte själv. Jag drar själv åt den, hårdare och hårdare. Jag straffar mig själv för att jag inte lyckades med min främsta uppgift som mamma, att hålla mitt barn vid liv. Ibland undrar jag om jag just nu väljer att känna så här? Att det är lättare att vara arg på mig själv än att acceptera att jag inte styr över liv och död? Att det är lättare att straffa mig själv än att förlåta?

Hur mycket tid kan jag ge denna naturliga reaktion? Kan tiden verkligen lösa upp denna knut bara av sig själv? För som det är nu så klarar min hjärna inte av att bara släppa tankarna. Det går inte. Inga logiska resonemang i världen biter heller. De kan lugna ett litet tag, men knuten är kvar där i mörkret.

wp-1486466439360.jpgÄlskade Dina. Minns du när vi brukade gå, cykla eller åka pulka till Pelikanen? Innan Majken fanns och innan jag hade körkort? Minns du lyktstolpen uppe på kullen? Den ovanför hunddagiset som alltid blinkade när vi gick under den? Vi blev lite rädda de första gångerna, förstod inte hur den kunde lysa som vanligt och sen precis när vi gick förbi så blinkade den till. Sen blev det spännande, kommer den att blinka idag igen?

Det gjorde den nästan alltid. Det blev vår grej. Vår lilla hemlighet. Jag brukade tänka att här kommer Dina och jag, så fulla av energi att vi till och med kan få lampor att blinka.

I förrgår kväll när jag var ute och gick så åkte mina tankar som vanligt runt i en väldig fart. Så plötsligt blinkade lyktstolpen jag gick under till. Jag väljer att tro att det var du som ville säga att du var där hos mig. Det var din energi. Det kändes varmt i hjärtat att du var där.

Jag bad om förlåtelse.  Rakt ut i den gråa och råa februarikvällen. Förlåt Dina för att jag inte kunde rädda ditt liv, sa jag. I nästa stund kändes det förmätet av mig. Inte ska jag lägga detta på dig. Jag vet i mitt hjärta att du inte lägger någon skuld på mig och det är inte din förlåtelse jag ska be om. Det är min egen.

Det är mitt mörker. Min skuld. Min knut. Den är totalt irrationell och alla tröstande ord faller platt, biter inte det minsta på den. Jag blir förbannad av att läsa att jag måste acceptera att döden är en del av livet, att ingen kan styra över liv och död, att sorgen är för att kärleken är, att jag ska vara snäll och förlåta mig själv. Jag blir så arg! För alla säger att men inte hur!  Jag förstår att jag inte kan knyta upp den, att jag måste nöta sönder den. Nöta den med tid, med omtanke, med kärlek. Men hur gör jag det på riktigt? Här i mitt verkliga liv? Ändra dina tankar och ändra ditt liv… Medvetandegör dina tankar och gör aktiva, alternativa val för att bryta mönster, vända negativitet och se möjligheter. Välj livet.

Välj livet. Så enkelt det låter. Så svårt det är.
Jag är så fullt medveten om mina tankar, hela tiden. Så till den milda grad att jag ibland tror att de håller på att göra mig galen. Jag vill bara stänga av dem. Pausa en stund. Tysta ner dem och bara vara stilla. Men jag klarar inte det just nu. Jag är fortfarande i fight or flight mode. Det har gått 8 månader sedan Dina dog och min kropp, min hjärna och hela min själ är fortfarande i kaos- och traumaläge. Jag vet att fight or flight läget är ett fysiskt tillstånd, ett uråldrigt och viktigt redskap för att ta oss ur farliga situationer. I två års tid levde jag i det läget konstant. Dina riskerar att dö, jag måste ta oss ur denna situation, rädda henne, rädda vår familj.
Det gick inte och jag kom inte ur fight or flight-läget, kroppen har inte stängt av, inte lugnat sig för att situationen är över. Den har bara ändrat fokus, ändrat rädsla. Nu ska jag rädda mig själv.
Det ligger i lägets natur att hoppa över det rationella, det hinns liksom inte med. Du måste slåss eller fly för att komma ur faran. Det är menat att hjälpa dig, men i detta läge, när faran faktiskt inte är en stor björn som hotar mitt liv utan en psykologisk och långt utdragen tankeprocess, så hjälper det föga. När situationen inte snabbt går över så skulle jag verkligen behöva mitt rationella sinne. Men det är urkopplat. Medvetandet är fokuserat på rädsla, på kortsiktig överlevnad. Det känns som en omöjlighet att odla positiva attityder och föreställningar när jag har fastnat i ett överlevnadsläge. Den långvariga stressen har gjort mitt liv till en serie av kortsiktiga nödsituationer. Jag har förlorat förmågan att slappna av och njuta av ögonblicket.

Jag vet att jag behöver träna upp förmågan att stilla mitt sinne. Jag försöker. Jag gör fortfarande yoga varje dag. Jag tar vilopauser, skalar bort intryck, försöker att inte värdera mina tankar utan bara låta dem vara, flyga förbi. Jag vet att mina tankar inte farliga, de kan inte skada mig. Det är när tankarna blir till skadliga beteenden som de kan bli farliga för mig. Återigen, jag vet, men det känns som om jag står still. Stampar och stampar i mitt röriga mentala landskap. Ett steg fram och tio tillbaka. Gamla tankar jag trodde jag var klar med kommer tillbaka, tar plats igen.

Jag behöver förlåta mig själv för en skuld som vet är helt ologisk.
En skuld som är baserad på ett övermänskligt krav att jag kan styra över livet och döden.

Det är naturligt. Det tar tid.
Jag vet! Men jag ska ju leva i detta också, varje jävla sekund.

Jag ber Dina om hjälp. Dagligen. Jag sluter ögonen och ber hennes kärlek omsluta mig. Lugna mig. Det gör den och i ett kort ögonblick tror jag att jag kan förlåta mig själv, men stunden är snabbt förbi och förlåtelsen hinner aldrig komma.
Skuldknuten har inte släppt sitt grepp en millimeter.

 

Bagarhjälpen för HOPE!

Vi kämpar fortfarande för att samla in pengar till HOPE. Efter över två år i barncancervärlden känns det omöjligt att bara lämna den för att Dina dött. Det är ju den som ändrat hela vår värld och lämnat bestående men och förändringar i oss själva och vår familj.

Nästan varje dag får ett barn i Sverige diagnosen cancer. Cirka 300 barn drabbas årligen av cancer och 20 % överlever inte, det innebär att 60 barn varje år dör av cancer.
60 barn. Varje år. Detta gör cancer till den vanligaste dödsorsaken bland barn från 1 år upp till 14 år. Per Kogner (överläkare Karolinska Sjukhuset) sa en gång att ”Det är som om en fullastad buss på väg till skolan försvinner varje termin, det skulle vi aldrig acceptera”.
Och det gör vi inte. Vi accepterar inte det.

Därför fortsätter vi att samla in pengar till HOPE. För de 20 % som inte överlever sin cancer är de med den svåraste eller mest ovanliga cancern. Som Dina. Och varje dag går de svårast sjuka miste om kliniska prövningar och innovativ behandling. Med HOPE kommer antalet överlevande barn öka kraftigt. HOPE är en avgörande hörnsten för att gå från 80 % överlevnad till 100 %. HOPE är också viktigt för att potentiellt mildra de tuffa behandlingar som barn tvingas gå igenom och ”underlätta” situationen för anhöriga och ge dem tryggheten att deras barn får bästa tänkbara vård.

love-599-smallpigartVi vet inte om Dina hade kunnat räddas om HOPE hade funnits och det kommer vi aldrig att få reda på. Men kanske hade vi sluppit att sitta på nätterna för att leta behandlingsalternativ? Kanske hade vi kunnat lägga all vår energi på att finnas där för Dina och hennes småsyskon?
Det vi vet är att behovet av HOPE är stort och vi gör detta för de barn som kommer att drabbas. För de föräldrar som sliter sitt hår för att leta nya behandlingar, som känner sig hjälplösa och uppgivna.

Vad har bagare med saken och göra tänker ni då kanske?
Jo, i höstas ringde Anders bror Fredrik och berättade att han nog hade något på gång. Han driver ett företag inom ljudproduktion och hade fått frågan om att jobba med ett event som en organisation som heter Din Bagare i Skandinavien skulle ha. Det var några bagare som hade börjat fundera på hur man kunde hjälpa till i samhället och göra det i en mer organiserad form. De flesta skänkte redan pengar till hjälporganisationer i någon form och funderade vad de skulle kunna göra om de gick samman i detta.

Under slutet av 2016 tog man kontakt med alla leverantörspartners som man hade inom gruppen och frågade efter deras inställning. Svaret blev över all förväntan och då bildades Bagarhjälpen som i startskedet består av alla medlemmar inom Din Bagare samt alla leverantörer.

Bagarhjälpen har som syfte att hjälpa barn och ungdomar i Sverige som behöver medicinsk, psykisk eller fysisk hjälp. Fredrik tog chansen att föra HOPE på tal, som en möjlig mottagare av hjälpen. Det mottogs mycket väl av bagarna och det beslutades att HOPE skulle bli Bagarhjälpens första bidragstagare!

tillsammans-kan-vi-gora-skillnad

Så i tisdags åkte Anders tillsammans med Johanna Malm (en av grundarna av Entrepreneurs for Good och HOPE) ner till Jönköping där eventet/medlemsmässan skulle äga rum i 2 dagar. Johanna skulle berätta mer om varför HOPE finns och behövs och Anders var på plats för att information om vår familjs situation hade gått ut i det informationsmail som bagare och leverantörer fått. Det kändes viktigt att vi var på plats, för vår skull och för Dinas skull.

Alla leverantörer hade skänkt olika auktionsprodukter, allt från mobiltelefoner, pallar med smör, choklad, mjöl och marsipan till utbildningar. Målet var att samla in minst 250 000 kronor. Resultatet landade långt över förväntan. I dagsläget uppgår den insamlade summan till nästan 1 miljon kronor!
1 miljon! Det är helt fantastiskt! Alla pengar går oavkortat direkt in till HOPE:s verksamhet. Det slutar dock inte här, utan HOPE är bidragstagare under hela 2017 och fler aktiviteter, auktioner och insamlingsprodukter kommer att planeras för under det kommande året.

Återigen står det helt klart att vi kan göra så mycket om vi bara hjälps åt.

Jag vill rikta ett stort, varmt och innerligt tack till Bagarhjälpen för att ni drog igång detta initiativ.
Tack till alla leverantörer som donerat till auktionerna.
Tack till bagarna och konditorierna som så givmilt lagt sina pengar för att göra skillnad. Tack till Fredrik som förstått varför detta är så viktigt och sålde in förslaget.
Tack till farmor Marianne som återigen, såklart, var på plats för att sälja ännu fler armband.
Tack till Johanna som åkte ner till Jönköping för att berätta sin historia och värdet av HOPE.
Tack till Anders som orkade finnas på plats och berätta vår historia.

Vår egna, privata insamling är fortfarande i gång och utöver de 250 000 som vi redan överfört till HOPE så har vi ytterligare samlat in 75 000 kronor. Vi är långt ifrån miljonen ännu, men alla bidrag behövs, stora som små, och är det något vi vet nu så är det att vi alla kan göra stor skillnad bara vi går tillsammans och kämpar för det vi tror på.
Om ni vill hjälpa oss i detta viktiga arbete så sätt in pengar på vårt sparkonto HOPE på Nordea: 3274 22 96158. Eller Swisha på 0735200077 (Malin Persson). Märk insättningen HOPE och ditt eller ditt företags namn.

Läs mer om Bagarhjälpen här.

Läs mer om HOPE här.

Läs mer om HOPE på Karolinska Institutet.

Tack. Tack. Tack. Tack.
Från botten av mitt hjärta.

Om människors möten

Jag har varit hemma med sjuka barn. Både Majken och Annie har haft något virus, som det brukar vara denna tiden på året. På ett sätt känns det tryggt. Jag kan det här. Jag känner igen allt. Den höga febern, tröttheten, de rosiga kinderna och hostan. Jag faller in i rollen som den omhändertagande. Men allt triggar också hemska minnen. Febertermometern som var vår ständiga följeslagare. Pipet från den ger mig rysningar. Majken hostar rosslande och jag kastas tillbaka till maj 2016. Dina döende i soffan. Varje andetag var en väntan. Frågan är det nu det ska ske låg hela tiden och lurade inombords.
Det krampar i magen. Ögonen tåras. Majken vänder sig om och vill att vi ska titta på Frost tillsammans. Hon blir frågande till mina blanka ögon. Jag blinkar, ler och ger henne min uppmärksamhet. Krampen i magen är kvar. Jag kämpar för att få tillräckligt med luft.
Vardagen är fylld med så många triggers. Det kan vara en händelse, en rörelse, ett ljud, en doft, en smak som väcker negativa tankar och känslor. Svårigheten är egentligen att allt som är kopplat till Dina är triggers. För allt som påminner om Dina påminner även om att hon är död. Det är ett faktum som jag aldrig kommer kunna tänka bort.

20170123_122321.jpgVi sitter och pratar. Tjejerna och jag. Jag säger att vi ska ta bort granen i deras rum. Julen är slut och allt annat är bortplockat. Majken protesterar, men mamma kan vi inte ha den liiite till? Jag hör Dinas röst. Så nära.  Precis som hon brukade säga. Hon älskade sin gran med de kulörta lyktorna, kulorna i regnbågens färger och lila glitter. Hon ville aldrig ta bort den. Förra året kompromissade vi och tog till slut ned granen i februari, men lät ljusslingan hänga kvar på sängen.
Nu är det Majken. Med Dinas tonfall.  Bara liiite till, säger hon igen.
Granen blir kvar.
Ett antal gånger varje dag så slås jag av en så kraftig overklighetskänsla. Hur kan detta vara min verklighet? Hur blev det så här? Det kan inte stämma! Varför var vi tvungna att sälla oss till denna ofrivilliga grupp av föräldrar som mist ett barn?
Det är en så konstig värld. En surrealistisk verklighet som ännu inte riktigt tagit form. Jag letar efter balansen.

Jag har nog nämnt tidigare att jag brukade vara den främsta förespråkaren av att du alltid har ett val. Gillar du inte ditt läge, din arbetsplats, ditt kärleksliv, ditt utseende eller humör så tyckte jag att du alltid kunde välja något annat. Du eller ditt liv är inte stöpt i en oföränderlig form. Jag avskydde tanken på att du trodde att du inte hade något val och gjorde dig till offer för din situation. Varje missnöje kunde härledas bakåt till ett eller flera val bakåt i tiden. Ditt liv just nu var inte annat än resultatet av alla dina tidigare val. Det var min starka övertygelse.

För första gången någonsin ställs jag inför känslan att inte ha något val. Jag känner mig som ett offer för olyckliga omständigheter och jag hatar det. Jag tycker att det borde vara möjligt att kunna välja en positiv och levnadsglad väg trots omständigheterna men jag ser inte vilka valmöjligheter jag har och hittar inte heller kraften för att finna dem. Jag vill kunna välja men ser inte vägen ut ur detta mörka hål.
Kanske är det tid som behövs? Kanske är valet jag bör göra att släppa kontrollen, att vara fullt ut i sorgen och låta den styra mig? Kanske behöver jag vara här i hålet innan jag klarar av att välja vägen ut. Men det motstrider hela min person, jag vill hitta vägen, nu på en gång.

Vore det inte bra att distrahera dig lite, tänka på något annat? Börja jobba lite? Komma iväg hemifrån? Säger en del. Högst välmenande, det förstår jag.
I vanliga fall eller för många i alla fall så är det det man gör som spelar huvudrollen i ens liv. Tankar och känslor flyger runt omkring en och man får kanske koncentrera sig för att fånga dem för att analysera eller förstå. Likväl kan man gå in extra mycket i det man gör för att på så sätt distansera och distrahera sig från tankarna.
För mig så är det tankarna och känslorna som spelar huvudrollen och det jag gör som snurrar runt omkring.  Jag får koncentrera mig för att kunna fokusera på mina handlingar. Av denna anledning så kan jag i dagsläget inte göra saker i syfte att distrahera mig. Jag kan inte sätta handlingar i huvudrollen. Ännu.

Jag är också rädd för att börja jobba. Av många olika anledningar. En av dem är att möta mina kollegor igen. När jag började skriva här så var jobbet så långt borta och jag hade ingen aning om hur många som skulle komma att läsa mina ord. Jag har delat mina innersta tankar, alla mina känslor och mitt mörker. Jag hade inte kunnat göra det på något annat vis, det är så jag fungerar. Men ibland känner jag mig som apan, alla känner apan men apan känner ingen. Jag står bakom varenda ord jag skrivit, men när jag har skrivit har jag inte riktigt förstått konsekvenserna av min nakenhet.
Jag försöker fokusera på det positiva i det hela, att jag varit ärlig om hur jag mår, så jag slipper förklara allt för alla jag möter. Men jag har heller inget kvar att gömma mig bakom. Den privata muren är riven. Jag är urusel på att dölja saker eller ljuga, men i vissa lägen skulle jag vilja kunna det.
Nu vet ju jag att det är många av mina kollegor som läser detta, så jag försätter ju mig själv i ett slags Moment 22-läge… men detta gäller inte enbart jobbmöten, utan alla möten.

Jag är rädd för att möta människor. Det känns som om jag har en stämpel i pannan. Jag är hon som förlorat ett barn. Det är ju alla föräldrars största rädsla så jag förstår att det inte är lätt att möta mig. Kanske läser jag in för mycket i varje situation också, det är möjligt, men det är så jag fungerar. Jag är rädd för tystnaden. Den som uppstår när den jag möter inte vill säga fel. Jag är rädd för medlidandet. För att bli behandlad med silkesvantar.

Du kanske behöver lära dig att ljuga lite, sa Anders. Dra en vitlögn bara. Säg att det är ok, även om det inte är det, för att komma ur situationen. Det är det här med småprat igen, jag är så dålig på det. Jag funderar på om jag kan sluta vara öppen och ärlig? Jag kanske måste för att kunna överleva. I ren självbevarelsedrift. Du ska ju inte sluta vara öppen och ärlig med alla, säger Anders, kanske du bara kan bedöma personen och läget och välja om du ska vara det.

Kanske är det det som är att vara stark? Att orka välja självbevarelsedriften. Eller är jag stark genom att vara helt ärlig med hur jag mår?  Vad betyder det att vara stark egentligen? Vad betyder det för mig? Just nu?

Jag mötte en ny kollega när jag var inne på jobbet förra veckan. Det var inte planerat utan bara hände sig så. Hon visste ingenting om mig. Hon misstog mig för en annan Malin. Jag skulle förklara vem jag var och varför jag varit borta så länge. Jag var inte beredd. Jag hade inget vit lögn på lager, ingen omskrivning av verkligheten redo. Så det enda jag kom på att säga var sanningen. I lost my daughter, sa jag och började storgråta. Jag fick gå in på toaletten för att djupandas.
Jag kan ännu inte möta människor och säga orden min dotter dog utan att bryta ihop. Allt blir så konkret igen då. Jag skulle vilja distansera mig från orden, från det de står för, kunna uttala dem som fakta. Jag orkar inte falla varje gång någon undrar hur jag mår.

Så ja, jag är rädd, för så många saker, och det är så nytt för mig. Jag brukar inte vara rädd. Vi är ju alla bara människor, jag vet det. Alla vill väl och jag kan inte förbereda mig för varje möte. Det är ju mötena med människorna runt oss som är livet. Det är där det händer. Jag vill våga möta er. Jag kan inte dra mig undan för all framtid. Så jag har funderat över om jag kan bidra med något som kan hjälpa andra att möta mig. För att underlätta för mig själv så att säga. Det är bara några råd, det sista jag vill är som sagt att människor jag möter ska vara så rädda för att säga fel att de inte säger något alls. En slags passiv tystnad.

Saker att säga, om det känns ok för dig.
1. Jag är så ledsen för det som har hänt.
2. Jag vet inte vad jag ska säga.
3. Jag vet inte hur det känns men jag hjälper gärna till om det behövs.
4. Jag kommer ihåg när Dina… eller fråga mig om Dina, du river inte upp något sår, såret är alltid öppet. Jag vill prata om henne. Säg hennes namn.
5. Jag saknar henne med.
6. Sitt med mig i tystnad. Om jag är ledsen behöver du inte säga något alls. Aktiv tystnad.

Sedan är det några saker jag helst slipper höra.
1. Hon är på ett bättre ställe.
2. Det finns en mening med allt.
3. Är det inte dags att gå vidare?
4. Du kan ju skaffa ett nytt barn.
5. Jag vet precis hur det känns.
6. Tiden läker alla sår.
7. Du fick ju åtminstone 6 1/2 år med henne.
wp-1484848546657.jpg
Det finns inte så mycket att säga till någon som förlorat ett barn, inga råd som hjälper, inget som kan fixa oss. Acceptera det. Du kan inte ta bort min smärta med ord. Du kan däremot öppna upp ditt hjärta, acceptera att smärtan finns där och att den gör oss båda obekväma. Men var inte rädd för att prata med mig, om stort och smått, trots allt jag skrivit här. Jag vill känna mig som en vanlig människa, trots att jag bär på en stor sorg.

Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
därpå skiljas ifred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

(Människors möten av Hjalmar Gullberg)

En fladdrande låga

Jag överlevde fram till tolvslaget. Då orkade jag inte längre. Orkade inte fokusera. Orkade inte tänka positivt. Orkade inte hålla ihop. Det var som om all ångest i 2016 drog ihop sig till ett svart moln i mig. Alla ögonblick blixtrade framför ögonen. Smällde som raketer i mitt inre. Jag brakade.

Jag var tacksam att detta hemska år äntligen skulle ta slut, men det var också början på det nya år som skulle börja, utan vår dotter, utan min Dina.
Detta år kommer hon aldrig sätta foten i. Alla minnen vi skapat tillsammans med henne tog slut 2016. Det är något som jag har väldigt svårt att hantera, att acceptera. Jag hade tänkt och drömt om hur Dinas liv skulle bli. Att hon skulle få gå i skolan, lära sig massor av nya saker, träffa nya vänner, bli kär – men de drömmarna blir aldrig av. Jag gör halvhjärtade försök att tänka på vad hon slipper, stress, oro, rädsla för vad denna värld kan ge i form av krig, miljöförstörelse, hatbrott mm.
20161115_143233.jpgDina var kärlek. Hon kände bara till kärlek. Hon visste att hon och hennes småsystrar var hela vår värld. Jag är tacksam för det, men av den anledningen så känns det också ännu mer orättvist. Hon hade så mycket att ge. Hon skulle vara en av alla de människor som förändrar världen. Med kärlek.
Visst gjorde hon redan det. Jag vet det. Hon förändrade oss med sin kärlek. Hon förändrade många av er. Jag är så tacksam även för de vittnesmål ni ger mig om hur Dina och vårt levnadsöde fått er att tänka om, att prioritera annorlunda, att älska. Men det skär i mig att aldrig få veta vad mer hon skulle kunnat vara och göra.
Så när 2016 blev till 2017 kulminerade alla dessa känslor och återigen gick mitt hjärta i tusen bitar.

Nu är jullovet slut och vi ska försöka hitta tillbaka till någon slags vardag. En vardag som inte liknar något vi känner till. Vi lägger dagarna bakom oss. Dagar som tar oss längre och längre bort från den Dina som levde här hos oss. Hon blir ett minne. Kanterna suddas ut. Allt känns overkligt. Har detta verkligen hänt? Är hon verkligen död? Har hon ens existerat? Varför fick hon inte leva med oss? Ibland känns det som om livet med henne var en dröm och nu har jag vaknat igen. Jag är tillbaka i verkligheten med dessa minnen som känns så långt borta. Minnen som är så vackra men ändå kopplade till den värsta mardröm jag någonsin kunnat tänka mig. Jag vill somna igen och leva i drömmen, för varje morgon när jag vaknar börjar mardrömmen om igen. Dagen startar återigen utan henne och för att kunna fungera städar hjärnan undan den skarpaste smärtan, bäddar in minnena av Dina i bomull.

Men så blir vi påminda igen. Bilder och filmer från farmors telefon. Nya vinklar, nya händelser, Dinas röst, hennes sätt att röra sig, att vara. Hennes lärare Nina kommer och hälsar på för att lämna Dinas kvarglömda kläder och hennes skolarbete. Tack Nina, det var fint att få det, men då slår det mig i huvudet igen. Det är ju hon, hon som var så levande, så kärleksfull, som är död. Bomullen försvinner och kanterna blir skarpa igen.

I mappen från skolan ligger bland annat teckningar på vad som gör henne ledsen, arg och glad. Dina skriver att det som gör henne ledsen det är när jag måste gå och lägga mig. Inget om att behöva sätta nålar, ta mediciner, opereras eller sjukhus. Hon skriver att hon blir arg när jag inte får bada eller rida på hästar och glad när jag får rida, bada, klappa hundar och katter. Det enda som berättar något om hennes parallella verklighet är att bilden av henne som glad har hår, en gul page precis som hon hade, och de arga och ledsna har inget hår alls.

Vi lyckades fortsätta med vår tradition att se Disney on Ice i Globen. Vi velade lite fram och tillbaka om vi skulle gå. Orkade vi? Hur skulle det bli för Majken att gå utan Dina? Skulle Annie kunna följa med? Till slut bestämde vi oss för att gå, allihop. Dina hade velat det, så tack Rebecca för biljetterna.
Detta året var föreställningen inte som vanligt, det var Frosttema. Anna och Elsa har spelat en rätt stor roll hemma hos oss. Dina tittade på filmen nästan en gång om dagen under våren 2015. För er som inte sett den så skiljer sig denna berättelse en del från andra Disneyfilmer. Den handlar om två starka tjejer, två systrar som älskar varandra. Det är inte prinsen som räddar prinsessan i slutscenen, det är en äkta kärlekshandling mellan Elsa och Anna som räddar dem, båda två.
wp-1483879754658.jpgAnders, Majken, Annie och jag går förbi alla stånd av försäljare inne på Globen, Majken tittar med stora ögon på alla blinkande leksaker, tröjor och dockor. Systrar för evigt står det på många av produkterna. Jag får lite svårt att andas. Bilder flashar framför mina ögon, bilder av Dina och Majken som kramas och leker, bilden av dem båda under Elsa och Anna-täcket när Dina ligger i sin säng, död, och Majken kryper ner bredvid henne och somnar. Fina bilder. Avskyvärda bilder som jag aldrig kommer att bli av med. Tårarna bränner i ögonen och jag trycker Majkens hand extra hårt. Just då kliver en kille in framför mig och Majken och vi backar ett steg. Då ser jag det, bakom örat har han en tatuering. En tatuering i form av en diamant. Jag tittar på Anders och pekar på diamanten. Hon är här med oss, säger jag.

Du är här med oss. På något sätt. Jag gör mitt bästa Dina. Jag kämpar för att se det fina i detta nya liv. Jag försöker känna inåt vad som är bäst för mig just nu. Jag tränar på att leva så kärleksfullt och harmoniskt jag kan med din pappa och dina systrar. Det är svårt. Väldigt svårt. Jag vill så gärna låta din kärlek leda mig rätt, men det är väldigt mörkt runt omkring mig. Du har väl hört att jag suckar rätt ofta? Jag har lite svårt att andas ibland förstår du. Din fysiska närvaro gav mig luft och energi och nu när du inte är här på det viset så har en del av syret också försvunnit. Majken berättade igår att hon sett dig när hon var ute häromkvällen och prövade att åka skidor för första gången. Det var ju dina skidor så det är klart att du ville hålla lite koll, det förstår jag. Hon sa att hon sett dig stå på vägen och vinka till henne. Jag är övertygad om att det var så. Självklart var du där. Jag skulle så gärna vilja se dig med. Känna dig. Lära mig att få luft av din andliga närvaro också. Det skulle vara så skönt om trycket över bröstet släppte lite.

Kan du hjälpa mig?
Kan du lysa upp min väg?
Kan du hjälpa mig att hålla kvar ljuset?

Det blåser så i mitt inre att ljuset slocknar hela tiden.
wpid-img_20150904_143432.jpg
There´s a light that you give me when I’m in shadow. There’s a feeling you give me an everglow. 

Ett bättre nytt år

Snart är de över, de här dagarna som brukar vara våra sköna familjedagar. Vi har tagit oss igenom dem. Jag bestämde mig att målet för mig själv var just det, att ta mig igenom dem, och att göra dem så bra de bara gick för barnen. Jag tycker att vi lyckades. Julen blev så bra den kunde vara i allt det mörka. Det var hemskt att börja julaftonen på kyrkogården. Det går ju inte att komma ifrån. Men vi var där, fixade granen i blåsten, tände nya ljus och skrek bobaboo (jag älskar dig på Dinaspråk) så högt vi kunde med gråten i halsen. Sen samlade vi familjen hemma hos oss. Vi ville vara där vi känner oss närmast Dina och det är hemma tillsammans med kusinerna som varit med henne i alla ljusa och svåra stunder. Det är i dem, Majken, Annie, Axel, Gustav, Melker, Julia och Isak som Dina lever vidare. Det är vår knasiga familj som gör att jag orkar lite till.

Vi grät allihop i omgångar. Skrattade i omgångar. Levde och sörjde. Så som det kommer vara nu. När julklapparna skulle öppnas tyckte Majken att det var konstigt att det inte var någon till Dina. Men det fanns en från Dina, till systrarna. En tavla med massor av bilder på de tre tillsammans. Det värmde ändå gott att se att det var den julklappen som trollband dem mest.wp-1483114126035.jpg

Nu när året 2016 är inne på sin sista dag är det många summeringar och nyårskrönikor. Jag påmindes idag på facebook om mitt sista inlägg för 7 år sedan. Jag skrev Summerar och lägger 2009 till handlingarna som bästa året hittills! Jag skulle kunna skriva samma sak nu fast tvärtom.

Jag letar inom mig efter goda saker som kommit av det men än så länge ligger de inte inom räckhåll. Jag hoppas att vi tillsammans kommer leva våra liv fullt ut, utan ånger, med glädje och lust. Att vi kommer att känna oss glada, starkare, förädlade. Att jag kommer att kunna se denna största förlust som något som gjorde mig till en bättre människa. Att Dinas korta liv på jorden gett mig så otroligt mycket kärlek, att den ska ta över och lysa starkare än den förtvinande sorgen. Att Dina kan fylla mig med samma energi nu som hon gjorde när hon levde.
Jag hoppas att detta väntar på mig längre fram. Jag är inte där ännu.

Majken är där. Hon har ett alldeles speciellt band till sin storasyster. Dina är med henne i allt hon gör. Alldeles nyss satt vi i bilen på väg hem till farmor från lekparken och Majken säger vet du vad som gav mig energi när jag kände att jag inte orkade mer? Nej svarar jag och tänker att hon ska säga att det var maten vi åt innan. Det var Dina, säger hon, och jag tror henne.

Nyår har mist sin glans för tillfället. Så många år i rad som jag sagt fuck you till det gångna året och varit övertygad om att nästa skulle bli bättre. Men de har bara blivit värre och värre.  Men nu måste väl botten vara nådd? Nu kan det väl bara bli bättre?
Ikväll skickar vi upp en regnbågsraket till Dina. Kanske är det bäst för mig att hålla förväntningarna nere på det kommande året. Ett gott nytt är kanske att lägga ribban för högt. Jag önskar dig ett bättre nytt år, sa pappa i telefon idag. Det låter rimligare.
Fast jag vet vad många säger, det andra sorgeåret är värre. Man förstår verkligen omfattningen av förlusten säger de.  Å andra sidan så är det inte mycket av det som står i böckerna som har stämt hittills. fb_img_1482418791504.jpg Det har varit ett helvetes jävla skitår rent ut sagt. Det finns inga förskönande omskrivningar av detta. Jag är glad över att det snart är slut, vill lägga det bakom mig, samtidigt som jag inte vill det. Återigen denna sjuka ambivalens. Om jag fick leva om året en gång till så skulle jag det utan att blinka, trots allt. Jag skulle ge vad som helst för en dag, en vecka, en månad med min Dina igen.
Alla år som komma skall. De ger mig rysningar. Oceaner av tid utan henne.

Jag älskar dig genom alla universums rymder och tillbaka igen Dina. I all evighet. Du är en fantastisk människa,  dotter, storasyster, kusin, barnbarn och vän. Du är med dem, med oss. Alla dem som saknar dig, det vet jag. Går där bredvid oss. Ser oss. Älskar oss. Ger oss kraft att orka. Och för dina småsystrars skull så ska jag göra allt jag kan för att 2017 ska bli ett gott nytt bättre år.

Om att vända blicken inåt

wp-1482333260503.jpg

Julen står för dörren. Aldrig någonsin tidigare har jag känt en sådan stark önskan att bara lägga dessa dagar bakom mig. Målet är att överleva dem och att Majken och Annie har det så bra de bara kan. Allt annat skiter jag. Eller tror jag i alla fall. Inbillar mig.
Jag tänker så, att detaljerna inte spelar någon roll, men jag agerar inte därefter. Jag springer efter julklappar, gör pepparkakshus, griljerar skinka, fixar med julblommor, gör egen rödbetssallad, rensar kylskåpet, dekorerar julgran till graven, städar, plockar om i julgranen efter att barnen klätt den, skriver otaliga listor på allt som måste göras.

Jag är hård mot mig själv. Alldeles för hård för mitt eget bästa. Jag ställer oerhörda krav på mig själv i stort och smått. Hela tiden. Krav jag varken vill, kan eller orkar hålla. Men jag fortsätter. Förvånansvärt nog så gäller det inte i mitt arbetsliv, där har jag ofta kunnat dra gränser, släppa det som inte behöver göras, men i mitt privatliv ställer jag krav på att göra perfekt, vara perfekt. Definitionen av perfekt är enbart min egen och kraven bara mina egna. Det är i mitt privatliv jag vill göra allt rätt, det är det livet som betyder något. Som betyder allt. Jag ställer inte dessa krav på någon annan, eller ser ner på någon som inte gör som jag. Tvärtom avundas jag dem. Vad skönt att bara vara. Jag tror att många ser mig så, så som jag ser andra, avslappnad och tillåtande, jag försöker nog ge sken av det. Men när jag sätter mig själv under luppen så känner jag att något är fel, jag mår inte bra av att leva så här.

Jag inser att jag alltid varit lite sådan, men det har gått över styr nu.  Jag är prestationsinriktad. Jag inventerar, kategoriserar, sorterar, gör planer, sätter mål och lägger upp strategier. Det är ett personlighetsdrag som alltid funnits, men som utkristalliserades under sjukdomsperioden och var en enorm tillgång.
En hjälp då.
Nu stjälper det mig.

Jag är aldrig lugn, driver på mig själv trots kroppen skriker efter vila.  Jag lägger mig ned, plöjer en serie, går ut och går, yogar, men jag vilar inte. Jag flyr bara. Hjärnan är ständigt påslagen, aldrig nöjd. Jag måste mer, längre, snabbare, bättre. Allt som jag trott jag gjort för att jag ska må bättre har jag tagit flera steg för långt och gjort om till prestation istället för återhämtning. Jag tillåter mig inte att vila om jag inte tränat först, jag tillåter mig inte att äta om jag inte rört mig tillräckligt.
Jag är alltid på flera ställen samtidigt, gör inte en sak i taget. Jag skriver listor. Jag plockar om i diskmaskinen när någon annan fyllt den. Jag plockar undan saker, plockar och plockar och plockar. Jag ställer saker på sin rätta plats. Justerar kuddarna, viker filtar, blir lite illamående när allt känns rörigt.

Jag får inte tappa kontrollen inbillar jag mig. Men den är redan borta.
Jag famlar med småsaker när det egentligen är det stora som jag vill kontrollera.
Det största av allt. Livet och döden.

Det grundläggande kravet jag ställer på mig själv som förälder är att hålla mina barn vid liv, sedan att de mår bra. Jag födde mina barn in i denna värld. Det minsta jag kan göra är att se till att de får leva sitt liv. Men detta det minsta blev till det största av allt.
I min hjärna just nu så har jag misslyckats. Jag klarade inte av det viktigaste, att hålla Dina levande. Jag känner skuld över att hon dog. Det var min viktigaste uppgift. Jag försökte kontrollera allt, men kunde inte.
Tror du verkligen att du kan kontrollera allt, även liv och död Malin, frågar min psykolog. Jag tänker efter och svarar helt ologiskt Ja. Jag förstår ju hur dumt det låter, ändå är det precis det jag försökt göra och anser mig ha misslyckats med. Jag inbillade mig att om jag bara gör allt rätt, om jag har kontroll över allt, så kommer Dina att leva. Jag var tvungen att intala mig själv det. En försvarsmekanism.
Som en konsekvens av detta så försöker jag nu i efterhand kontrollera allt annat. Allt.

Det är ett ohälsosamt beteendemönster som slår igenom i allt jag gör. Jag försöker kontrollera. Kompensera. Jag tillåter mig inte att göra fler misstag. Jag vet bäst själv. Jag tillåter mig inte att ta en paus. Att vila. Att släppa kontrollen.

Har du fött dina barn? fortsätter psykologen. Vad har det med saken att göra, tänker jag och svarar Jo, det gjorde jag. När jag gör det inser jag att prestation var viktigt för mig även där. Jag ville inte ha smärtlindring, nej då, jag ville föda naturligt, det var en prestation för mig. Jag skulle minsann visa mig själv att jag kunde. Ok, var det du eller kroppen som bestämde? fortsätter hon. Ja, kroppen tog ju över, säger jag. Kroppen är ju fantastisk, säger hon . Den tog över när du födde, låt den ta över nu, låt ditt psyke föra dig, den vet vad du behöver.

Hon har rätt. Kroppen är fantastisk, men jag är livrädd för att släppa kontrollen. Och jämförelsen känns inte helt rättvis. Dels tidsperspektivet, några timmar av barnafödande mot en livstid av sorg. En piss i havet. Dels målet. Att få hålla sitt barn i famnen mot att bara fungera.

Det är sju månader sedan Dina dog. Bara att skriva den meningen gör att det skälver i hela kroppen. Under dessa månader har jag varit mycket fokuserad på den del av sorgen som handlar om Dina, att hon inte får leva. Jag har straffat mig själv för att jag inte kunde rädda henne. Jag har inte gjort det medvetet, men jag förstår det nu. Jag har börjat vända blicken inåt och möter sorgen över att jag inte tillåter mig själv att leva utan henne. Jag känner mig inte värdig att leva när jag inte kunde rädda henne.

Jag har en lång väg kvar genom allt detta, men det första steget var att inse detta, det andra att tala högt om det. Det är läskigt att skriva om det, om delar av min person som jag inte trivs med. Men jag vet inte bäst om allt, jag kan inte allt, jag klarar inte allt själv, och om jag inte säger det högt så kan jag nog inte ändra mitt sätt att leva.
Jag vill inte leva och känna skuld.
Jag kan inte leva och försöka kompensera för något som jag inte kunde styra över.
Jag förstår det, rent intellektuellt, men inte emotionellt.

Jag har skrivit så mycket om kärlek. Jag har låtit den uppfylla mig och uppmanat er att göra samma sak. För ett år sedan skrev jag så här
Ni är många som önskar att ni kunde göra något och min enda önskan är att ni verkligen uppskattar det ni har just nu. Vad ni än har, hur ni än lever och firar er jul. Uppskatta varandra, njut av de små sakerna, var närvarande, krama era kära, visa er uppskattning och lägg stress och missnöje åt sidan.
Livet är kort, lev det i kärlek.


Det jag missat är att inbegripa mig själv i kärlekskonceptet. Jag vet att Dina inte hade velat att jag skulle göra så här. Leva så här. Skuldbeläggandet kommer bara från mig själv mig själv, inte från eller på någon annan.
Kanske borde jag känna någon slags tröst i det, att det bara är jag som känner skulden och ställer dessa krav på mig själv. Men är det inte det som är det svåraste av allt?
Att våga se inåt.
Att möta sig själv.
Att verkligen möta sig själv.
Att förlåta sig själv.
Att älska sig själv.