31 536 000 sekunder

Nu är det en stund i taget igen. Förra årets trauma fortsätter att hålla mig i sitt grepp. Målet är enbart att ta mig igenom dagarna. Att andas. Att gå i naturen. Att sova. Att hålla utslagen i schack. Att gråta.
Ett år.
Så lång tid och ändå så kort. Så ambivalent.
Ett år sedan du dog Dina.
Ett år som du inte levt här hos oss. Ett år som vi ändå överlevt.
Jag förstår inte hur det är möjligt.
365 dagar. 8760 timmar. 525 600 minuter. 31 536 000 sekunder.
Av saknad.

Majken fortsätter att bearbeta sin saknad. Vem vet hur mycket hennes kropp minns? Jag vet att döden i hennes ålder ofta handlar om en rädsla för att bli övergiven. Att bli lämnad ensam. Experter på området säger att barn i denna ålder inte förstår det definitiva i att dö. Att den som har dött fortfarande kan komma tillbaka. Att himlen är en fysisk plats precis som vilken annan stad som helst. Jag vet inte hur mycket som stämmer in på Majken. Jag får ändå känslan av att hon förstår att Dina inte kommer tillbaka. Hon pratar om Dinas låda ibland, hennes kista. Hon pratar om himlen, men precis som jag så gillar hon inte tanken på att Dina är där själv, utan oss.Jag vill inte dö, sa hon häromdagen när hon gungade. Det kom från ingenstans. Alla mina tidigare svar, att det är långt kvar tills dess, att det inte är något att oroa sig för nu, att vi är här tillsammans och kommer att vara det i många år till, de fastnade liksom i halsen. Jag sa det ändå, men sanningen är ju att både hon och jag vet att vi inte kan veta hur lång tid vi har kvar. Dina dog ju.  Alla ska vi dö. Ingen vet när.20170518_190540Någon timme senare, när vi hade släppt ämnet för länge sedan, så kom det tillbaka igen. Hon bröt ihop inne på toaletten och sa att jag vill ligga i samma låda som du mamma. Jag vill inte ligga själv. 
Det gör så ont i mig att hon ska behöva gå med dessa tankar. Att hon inte kunde få vara lyckligt ovetande ett tag till, samtidigt som jag ju vill att vi ska prata om det. Jag vill ju att tankar och samtal om döden ska få ta plats, nu när allt är som det är. Men denna gång ljög jag. Hon behövde känna sig trygg så jag sa att självklart ska vi ligga i samma låda. Älskade Majken, vi kommer ha många fler samtal om döden du och jag. Kanske lär vi oss något tillsammans?

love-362-smallpigartAnders och jag håller oss flytande. Vi gör detta tillsammans. På olika sätt, men alltid tillsammans. Efter mitt förra inlägg satte vi oss ner för att prata. Anders sa att ibland när jag läser det du skrivit så kan jag undra om folk som läser och inte känner oss undrar över min roll. Var är hennes man i allt detta?  Varför hjälper han henne inte? Jag hade inte tänkt på det på det sättet. Det jag skriver här är ju min berättelse om min kamp, men den förtäljer ju inte allt. Den berättar ju en del av mitt liv, men absolut inte allt. Han sa att han egentligen inte alls bryr sig om vad andra tycker och tänker, men ville försäkra sig om att jag inte kände så.
Det gör jag inte. Absolut inte.

Anders älskar, stöttar och hjälper mig på alla sätt det är möjligt, men han kan inte göra allt.  Han kan inte lyfta mig. Han orkar inte heller. Han har fullt upp med sin tyngd, sin sorg, sin saknad. Så vi håller oss flytande. Bäst vi kan. I andra fall av depression eller utmattning av arbetsrelaterade orsaker så är det en som faller och den andra som får lyfta. Så är det inte nu. Vi är brutna båda två. Vi kämpar båda två. Vi är förtvivlade, båda två. Förtvivlan. Åh, denna hemska känsla. En mycket stark negativ känsla av sorg eller ledsamhet, ofta med hopplöshet, står det att läsa. Jag hoppas den släpper oss ur sitt grepp snart. Den kramar musten ur mig. Det spelar liksom ingen roll dessa dagar hur djupt jag andas, hur långt jag går eller hur vackert vädret är, jag är lika förtvivlad ändå.

Det enda bestående är detta.
Jag saknar dig, jag saknar dig, jag saknar dig Dina.

Det kroppen minns

Jag ger upp. Jag ger mig.
Jag VILL INTE!
Vill inte, vill inte, vill inte.
Nu har jag prövat att vara den sörjande mamman i ett år. Det passar inte mig. Jag är för svag. Eller för stark. Eller för känslosam.  Jag känner för mycket. Jag minns för mycket. Jag tänker för mycket. Jag analyserar för mycket. Jag kontrollerar för mycket.
Jag kan inte. Det går inte. Jag vill inte. Jag orkar inte.
Så, ge mig mitt vanliga liv tillbaka.  Nu på en gång.
Så känns det.
Så funkar det inte.

Det är torsdag. De håller på att borra utanför fönstret hos psykologen så vi sätter oss i ett rum mot innergården istället. Huset på motsatt sida är senapsgult och mitt framför står ett underbart vackert träd i full rosa blomning. Solen strilar ner genom allt. Vi pratar om det vackra en stund innan jag tar ett djupt andetag och försöker samla de tankar och känslor som jag behöver prata om idag.

Jag berättar om minnen som letat sig upp till ytan hos mig. Minnen som jag tryckt så långt bak det bara går, men som nu med visst våld pressar sig tillbaka. De letar sig in och flashar framför mina ögon när jag minst anar det. När jag handlar, kör bil, promenerar eller ska sova. Då har jag svårt att möta dem. De är så kraftfulla och jag hinner inte stålsätta mig. Jag är inte beredd. Så jag plockar fram dem igen när jag är hos henne. Då kan jag med henne som livlina berätta om allt mörker som väller fram. Då är jag så beredd jag kan bli att möta dem.

Jag kan berätta om när jag sov bredvid Dina i tre dygn efter att hon dött. Berätta om känslan av hennes hand i min, kall och benig. Berätta om färgerna, den gulvita huden, de lilablommiga byxorna, den turkosa tröjan med en fjäril på. Berätta om doften, söt och kvalmig. Berätta om ljudet, ljudet som inte fanns, det var bara mina andetag som hördes i natten. Berätta om utslagen på min kropp som spred sig som en löpeld och höll på att bränna hål på min hud. Berätta om hur sömntabletterna inte gjorde ett skit. Att jag låg vaken och inte visste vad som egentligen var verkligt. Berätta om hur jag la min hand över Dinas vänstra ansiktshalva för att dölja tumören som förvanskade min älskade dotter till oigenkännlighet. Berätta om när de kom för att hämta henne. Berätta om ljudet från borren som förseglade kistan. Berätta om den äckliga hopplösheten när bilen körde iväg med henne och Anders, Majken, Annie och jag stod kvar på garageuppfarten. Berätta om känslorna som är så många, så kraftiga, så svåra att förstå och hantera.

Jag pratar och gråter. Jag kippar efter luft. Det snurrar i huvudet. Kroppen skakar. Jag är där igen. I deras sovrum. På madrassen mellan Dinas och Majkens sängar. Jag upplever allt igen. Allt som varit suddigt blir tydligt. Alla känslor blir vassa igen. Jag skakar ännu mer. Jag blundar. Försöker ta djupa andetag. Det går inte. Vill bara att allt ska stilla sig. Jag försöker öppna ögonen. Försöker komma tillbaka till rummet, men jag svävar, bland minnena, bland känslorna, i hopplösheten.

Nu vill jag att du öppnar ögonen Malin och tittar på trädet, säger hon plötsligt. Jag rycker till. Var är jag? Jag öppnar ögonen. Jag ser det rosablommande trädet.
Du är här, du är trygg här, säger hon
Jag antar att hon har rätt. Jag tittar på trädet igen. Jag andas. Jag lugnar mig lite. Jag flackar med blicken. Kroppen kan inte riktigt bestämma sig. Vill jag vara här, där jag är trygg? Vill jag inte hellre vara där, i rummet, där Dina var?
Vi pratar om det med.
Att det ändå inte var Dina som var där. Att hon redan var borta.

När en timme passerat tittar hon på mig och säger Malin, du har sprungit ett maratonlopp idag, tänk på det nu när du åker hem. Jag håller fortfarande krampaktigt i en av alla de servetter jag förbrukat under timmans gång, torkar bort de kvardröjande tårarna och försöker samla mig. Menar du att jag behöver vila? frågar jag. Hon ler och nickar.

Jag åker och handlar mat, hänger en tvätt, plockar ner en annan, plockar undan kläder och leksaker, kör en powerwalk i skogen, hämtar barnen, lagar mat till oss, mamma, pappa, syster med barn, flänger runt och tackar nej till hjälp. Jag lyssnar inte alls på hennes råd eller på min inre röst som säger stopp, sakta ner, jag orkar inte!

På kvällen börjar det sticka i huden. Det kliar på halsen, i nacken, på axeln.

20170512_102515Det är fredag morgon och jag har utslag som en stödkrage runt halsen. Jag förbannar mig själv att jag inte vet bättre, att jag inte lyssnar. Jag försöker göra bättre, tar det lite lugnare och struntar i att städa inför ankomsten av fredagens gäster. Kanske känns det redan lite bättre? Kanske har utslagen börjat lägga sig? Kanske klarar jag av att bara köra på? Kanske slipper jag känna allt om jag inte stannar upp?

På kvällen ramlar Annie i lekställningen och vi tror först att hon klarat det fint, men efter två timmars sömn vaknar hon och har väldigt ont i armen. Jag förstår att det kommer att bli en lång natt så jag gör i ordning i gästrummet, förbereder med alvedon, vattenflaska, kuddar och allt annat jag tror mig komma att behöva.
Återigen ligger jag vaken med en gråtande dotter bredvid mig, i gästrummet en ljus natt i maj. TVn är på och enda skillnaden är att nu är det Pippi som visas och inte Ninjago eller Fixa rummet. Vi vakar genom natten, Annie och jag. Fåglarna kvittrar utanför och utslagen växer och förgrenar sig ner över armarna.

Det är lördag morgon och vi sätter oss i bilen och åker till närakuten. Tänk att en bilresa kan framkalla så mycket ångest. Kroppen minns. Så väl. Så intensivt.
Väntan på att få träffa läkare. Berätta vad som hänt. Trösta ett gråtande barn. Lugna, vyssja, bära, hålla fast armen vid röntgen, trösta mera, lugna ett skakande barn. Jag vill åka hem mamma, skriker Annie och jag är med ens tillbaka 2 år i tiden. All denna tid på sjukhuset, där vi båda två bara ville hem. Där jag jag skulle gjort vad som helst för att kunna fly från allt med henne. Ta henne därifrån. Rädda henne.

Vi sitter i väntrummet på röntgen, Annie och jag. Det kommer in en flicka i fotbollskläder med sin mamma. Hon har också gjort illa armen. De andra föräldrarna pratar med varandra, skrattar lite, berättar vad som hänt med just deras barn. Jaså, handboll, fotboll, gymnastikuppvisning, studsmatta, sparkcykel… ojojoj.
Jag sitter tyst. Orkar inte delta fastän jag ser att de sneglar mot mig, ler mot Annie och undrar vad en sån liten tjej gör här bland de stora barnen.  Jag kämpar för att hålla mig lugn, sätter på mig skygglappar och fokuserar enbart på Annie.
Då kommer röntgensköterskan ut och ropar Dina, varsågod!
Jag rycker till. Sa hon verkligen Dina?
Flickan med fotbollskläder reser sig upp och går iväg med sin mamma. Jag blundar, sväljer gråten. Försöker att inte tänka på alla de gånger jag hört de orden. Alla gånger har det varit jag som rest mig upp efter det. Alla gånger har Dina varit med mig.
Denna gång sitter jag kvar. Annie gnyr.

20170506_154454Flera timmar senare sätter vi oss i bilen igen. Annie är gipsad hela vägen upp till axeln. De vet inte om det var någon fraktur i armbågen eller inte, det var för svullet så de såg inget trots två omgångar med röntgenbilder. De gipsar för säkerhets skull. Vi får komma till barnortopeden om ca 2 veckor för att kolla igen.

På kvällen blinkar halsen, armarna och magen röda av utslag. Kroppen har slagit på varningslamporna igen. Så många minnen som finns lagrade och som varit låsta öppnas. Kroppen märker ingen skillnad på de faktiska händelserna eller minnet av dem så den reagerar likadant.

Det är söndag morgon och allt fortsätter klia. Utslagen blir upphöjda blaffor och jag ser hur blodet pulserar i dem. Helgens ursprungsplan att plantera nytt på graven ska återupptas. I och med att min rygg inte tillåter att bära tungt eller att gräva så måste det ske en helg när Anders kan vara med. Så vi roddar runt med barnen, köper växter, gräver, gödslar och planterar. Mamma och jag kör till Ulriksdals trädgård, en väg jag kört massvis med gånger, men jag minns inte hur jag ska köra och mamma får säga till när jag ska svänga av. Det är läskigt, att hjärnan fungerar så här.
Växterna kommer på plats ändå. Noggrant utvalda växter som passar Dina, som passar oss, som blommar länge, som ska få växa till sig och bilda en underbar lila perennrabatt som inte är symmetrisk och som inte följer normen för en gravplantering. Blommor som ska få rota sig, växa ihop och vara lite vilda.
Det ser inte mycket ut för världen nu, men snart så!

När jag landar i soffan på söndagskvällen fortsätter det klia på hals och armar. Kroppen minns så väl och påminner mig ständigt, även när jag inte vill komma ihåg. Den försöker skrika högt men jag är fortfarande så dålig på att lyssna. I såna här lägen skulle jag vilja att någon utomstående bara kom in och tog kontroll över mig, fjärrstyrde mig så att säga. Någon som sa åt mig att ät detta, sov nu, gör si eller så. Denna någon brukade vara jag, men min hjärna är fullt upptagen med annat.

Veckan går. Annie vänjer sig gradvis vid gipset. Majken är hostig och får vara hemma hon med. Vi är frustrerade och irriterade alla tre, av olika anledningar, men det går, dagarna går. Utslagen börjar lägga sig. Jag trycker undan de jobbigaste tankarna igen. Tänker att jag får plocka fram dem nästa gång hos psykologen. Jag kan inte hantera dem själv. Jag tar på mig stålansiktet istället. Ler mot folk jag träffar, småpratar, skrattar med barnen och deras kompisar på förskolan. Jag har nog blivit bättre på det, att maskera mig. Att låtsas att jag inte är lika trött, ledsen och mörk som jag är inombords.

Så väljer Majken godnattbok, Dödenboken. Vi har många böcker om döden för barn, hon tycker om att läsa dem. Barn vill ju känna igen sig, eller vi människor vill ju känna igen oss. Veta att vi inte är ensamma. Att andra också känt som vi.


Hon tittar på mig, försöker läsa av mig, orkar mamma läsa den ikväll? Hon vet att jag sagt nej ibland, när jag inte orkar läsa om döden. Du orkar läsa den idag, mamma, konstaterar hon och jag svarar ja, för om hon tror att jag orkar så gör jag det. Så vi läser om att människor dör, att ingen vet vad som händer, att en del tror på Gud och himlen, att andra tror att det blir svart, om kistan, begravning och gravsten och massa mer. Barn ska inte dö, säger hon plötsligt. Nej, det ska de inte, säger jag.
Jag gråter medan jag läser, men vi tar oss igenom hela boken.
Majken somnar. Hon är lugn och varm.
Jag går ut för att få lite luft. Det börjar klia igen.

11 månader

Du vet den där känslan när du har någonting framför dig som du verkligen inte ser fram emot. Något du gruvar dig för och helst skulle undvika för att det känns så jobbigt. Det kanske är ett tandläkarbesök, ett lönesamtal, en anställningsintervju, ett bråk med en familjemedlem eller vän som du vet att du måste reda ut eller ett besked från läkaren på dina senaste prover. Medan du väntar på att just detta ska hända så lever du ändå på som vanligt, men kanske med en lite naggande känsla inombords, en känsla som skaver. Du glömmer bort det när allt rullar på men så hugger det till lite i magen och för en stund minns du inte varför du känner dig illa till mods. Du känner bara känslan. Men så kommer du ihåg, just det ja, samtalet, bråket, proverna… ah, fan också. Du känner att du bara vill ha det gjort så att den där naggande, skavande känslan av obehag kan försvinna och du kan fortsätta leva som vanligt.

Den känslan är väldigt påträngande just nu. Vardagslivet utan Dina fortsätter ju. Vi har våra rutiner, hittar på roliga saker, planerar husrenovering och sommaren. Men så kommer den, känslan, den krampaktiga känslan i magen, det är något som är fel.  Det är mitt ah fan också. Helvete, hon är fortfarande död.
Efter den aha-upplevelse följer nästa fan också,  den här skavande, gruvande känslan kommer inte försvinna, detta är inget jag bara kan få gjort eller ogjort.  Hon kommer vara död i resten av mitt liv.

Jag kan inte ens skriva den meningen utan att börja gråta.

20160430_091103.jpgImorgon är det 11 månader sedan hon dog och precis ett år sedan hon blev kraftigt sämre och vi avslutade all behandling. Ett år sedan vi levde dygnet runt i soffan, höll hennes hand, strök hennes panna, tryckte på smärtpumparna.
Allt kryper närmre igen.
Sorgen. Den ofattbara saknaden. Den gigantiska tomheten.
Vi känner det båda två. Anders och jag.
Årstiden. Minnena. Ögonblicksbilderna. Känslorna. Samtalen. Tårarna. Sömnlösheten.

Trycket över bröstet är tillbaka av och till. Svårigheten att koncentrera mig likaså. Det går inte lika lätt att somna. Ibland måste jag hålla ögonen öppna för när jag blundar projiceras obehagliga bilder på näthinnan. Bilder som gör att jag just nu när jag skriver detta får tungt att andas. Bilder som inte kommer att försvinna förrän jag möter även dem. Bilder som är så hemska att jag inte vill beskriva dem för er.

Jag försöker hålla fast vid tanken att även denna storm kommer passera.
Den kommer ge med sig. Jag kommer stå kvar.

20170427_125914Jag behövde rensa huvudet igår och bestämde mig för att ta en långpromenad. Jag gick till kyrkan, hade packat med mig en termos kaffe och en macka. Jag satt hos Dina i ömsom snö ömsom sol, aprilväder som det är. Jag berättade för henne om stort och smått. Om att Majken sa i bilen på väg till förskolan att hon saknade Dina så mycket att det kändes som om hennes hjärta skulle gå sönder. Om hur stor Annie blivit och vilka bus hon hittar på. Om att vi skulle på lillkusinens ettårskalas på eftermiddagen.
För en kort stund kändes det skönt. Sedan blev jag bara knäpptyst. Arg. Jag ville ju höra henne prata tillbaka. Jag kände mig vilse. Igen.
Hur gör man? Hur lever man med denna saknad? Vad ska jag göra av alla kommande år? Vad ska jag göra med mitt liv Dina?
En stor fråga som inte hade någonstans att ta vägen. Där satt jag ensam på en kyrkogård och förväntade mig ett svar.
Jag minns ett samtal vi hade hon och jag. Det var på sjukhuset och vi försökte väl drömma oss bort som vanligt. Dina frågade mig om jag helst skulle vilja vara en sjöjungfru eller en älva. Jag tänkte att vingar vore ju väldigt härligt att få ha, så jag svarade älva. Vad skulle du välja, frågade jag.
Hon svarade på en gång, både och!
Först skulle jag flyga och sedan dyka ner i havet. Jag minns att jag skrattade och kramade om henne. Såklart, varför tänkte inte jag på det? Varför begränsa sig? Varför måste man välja?

Kanske var det hennes svar till mig?
Kanske är det mitt eget?
Kanske spelar det ingen roll?

Snart har jag överlevt ett år utan Dina.

Jag märker att det går runt i skallen just nu. Det blev ett snurrigt inlägg, men jag behövde skriva av mig, det brukar ju få mig att må lite bättre.
Men så är jag där igen.
Helvete, hon är fortfarande död.

love-959-smallpigart

Jag är också ledsen fastän jag inte gråter mamma.

En sak är säker, det finns ingen handbok i världen som kan hjälpa en i sorgen. Allas upplevelser är olika, sätt att möta eller förneka den likaså. Det finns ingen rak väg genom den, som jag skrivit tidigare. Det är en slingrig väg som går upp och ner och är ömsom mörk ömsom ljus. När du tycker att du kommit upp för backen, funnit ett svar eller andats lite lättare ett tag då uppenbarar sig nästa backe eller fråga. Du tror att du kommer framåt men skulle jag kunna se mig själv från ovan är jag säker på att jag rör mig runt, runt, runt. Jag kommer för alltid att cirkulera runt sorgen och ibland kommer centrifugalkraften att dra mig in mot den och ibland kommer den släppa mig lite ur sitt grepp. Jag kommer kanske lära mig att tyda tecken bättre, känna av när kraften ökar och hinna förbereda mig lite, hålla mig fast lite hårdare och känna mig trygg i att jag av erfarenhet vet att det kommer att lugna sig. Men det kommer alltid att snurra.

20170406_182747Jag är dock inte där än. Jag fann svaret på min fråga, varför det skulle vara möjligt att leva igen, utan Dina. Jag kände mig stärkt, kände lite lust till livet. Jag och Anders åkte på vår resa till Paris, som blivit uppskjuten i flera års tid. Det var bara vi för första gången på en evighet. Vi strosade, åt och drack gott, lapade sol och hade inga måsten. Det var fantastisk, i 2 1/2 dag. Sedan gick luften ur mig. Jag orkade inte hålla emot, orkade inte låtsas att vi var ett vanligt par på romantisk semester i Paris. Jag ville helst stänga dörren och vara ensam. Gråta. Men vem fan gör det när en stad full av liv och vår ligger framför ens fötter? Jag försökte hålla skenet uppe, men blev mest tyst, för att inte stå och storböla i ett gathörn i Le Marais.
Dina april14Jag började känna av att Påsken närmade sig. Denna högtid som jag inte riktigt klarar av. Imorgon för 3 år sedan förändrades allt. Det var då jag åkte hem från jobbet för att ta med Dina till akuten. Det var då läkaren nämnde ordet tumör för första gången. På långfredagen 2014 fick Dina sin första cytostatikakur och hela vårt rum var fyllt av påskägg från vänner och familj.
Påsken 2015 orkade vi knappt uppmärksamma mer än att barnen fick sina påskägg. Förra året stod påskriset kvar långt in i maj. Förutom TVn var det det som Dina såg från sin plats i myshörnan i soffan. Jag försökte plocka bort det några gånger men hon ville ha det kvar. Så det stod där tills de mörka lila fjädrarna blekts till ljuslila av vårsolen. Då var Dina inte längre vid medvetande och jag slängde allt i ren frustration.
I år lämnar jag Annie och Majken på förskolan för påskfirande. Åker förbi skolan där några barn som ännu inte har påsklov springer och leker. Jag åker till graven för att tända nya ljus och sätta ner påskriset med de lila fjädrarna. Det finns ingen barmhärtighet i detta.

En stor svart boll av ångest har börjat gro inombords igen. Årstiden bär så mycket minnen. Så många traumatiska upplevelser som hjärnan släpper fram ett i taget. Den första lilla hjärnblödningen i soffan, direkt efter att hon fått sitt påskägg, när fradga börjar komma ur munnen och hon är helt borta. Hennes skrik av smärta. Ljudet av hennes häftiga andning. Doften inne i det lilla rummet på akuten. Känslan när benen domnar för att jag suttit på en svettig brits med Dina i famnen i jag vet inte hur många timmar. Ångesten över att hålla fast henne för att kunna sätta nål i porten. Lysrören som bländar. Glädjen i Dinas ögon när Dollystyle sitter i vår soffa och äter hennes chokladbollar. Långa vaknätter med tända ljus, fågelkvitter när dagen vaknade. Munsvabbar för att fukta spruckna läppar och fånga upp slem med.
Så mycket som jag förträngt börjar sippra upp till ytan. Konkreta minnen istället för den vaga men starka ångestkänslan som jag tidigare haft från denna tid.

Jag grät hela måndagen efter att vi kommit hem från Paris. Tittade på bilder och filmer så länge att jag till slut knappt visste vilken värld som var verklig.
Jag grät hela tisdagskvällen när Annie och Majken satt i mitt knä och vi tittade på Peter Pan och Tingeling. Majken hämtar kortet på Dina, som hon brukar göra. Jag vet vad du vill ha, säger hon och ler. Jag fortsätter gråta, det tar inte slut. Jag tittar på Majken och säger du vet att det inte är farligt att jag gråter? Jag älskar dig och Annie massor men jag saknar Dina massor samtidigt också. Hon tittar på mig med sina stora, förstående ögon och säger 20170402_152534Ja jag vet, jag saknar Dina också. Jag är också ledsen fastän jag inte gråter mamma. När jag är ledsen så tittar jag på kort på Dina och mig och Annie. Hon är så klok.
Jag grät hela min session hos psykologen igår. Jag grät för Dina. För mig. För Anders, Majken och Annie. Det tog aldrig slut och jag blev illamående för jag visste att det enda sättet förbi detta är att prata om det, alla händelser och känslor. Jag kan inte vika ner mig eller vända om. Den mest traumatiska tiden ligger framför mig och när jag tagit mig igenom den så väntar en ny backe eller fråga.

Det är en livsresa utan slutdestination.
A never ending story…

Turn around
Look at what you see
In her face
The mirror of your dreams

Make believe I’m everywhere
Given in the light
Written on the pages
Is the answer to a never ending story

Reach the stars
Fly a fantasy
Dream a dream
And what you see will be

Rhymes that keep their secrets
Will unfold behind the clouds
And there upon a rainbow
Is the answer to a never ending story

Show no fear
For she may fade away
In your hand
The birth of a new day

Rhymes that keep their secrets
Will unfold behind the clouds
And there upon a rainbow
Is the answer to a never ending story
(A never ending story – Lyrics)
20170412_093718

Om svaret på frågan jag inte velat ställa

Det känns som om det har hänt något. Det konstanta kaoset inombords har mojnat lite. Livet har letat sig in lite oftare och lite längre stunder. Långsamt och varsamt närmar jag mig det liv som jag har kommit att älska och hata så innerligt. Fortfarande finns det ett visst inre motstånd från mig själv att göra det. Att leva. Jag för en daglig kamp mot mig själv, försöker vara tillåtande, försöker öppna mitt hjärta och sinne för det som komma skall, försöker släppa in ljuset.

Skillnaden nu, mot hur jag kände för bara några veckor sedan, är att jag förstår varför jag kommer kunna närma mig livet igen. Det har inte spelat någon roll hur många som sagt till mig på vägen att jag kommer att göra det, jag fungerar inte så. Jag har velat veta varför. Sist jag skrev hade jag börjat reda i dessa tankar. Jag funderade kring tiden och förstod att det är den som kommer att spela roll. Det jag förstår nu är att anledningen till varför jag kommer kunna leva utan Dina är att jag kommer att glömma bort hur det kändes att ha henne levande här hos oss i vardagen.
Jag har varit rädd för att det är det som skulle hända. Jag har kämpat emot det. Jag vill ju inte glömma hur det känns att ha Dina springande, lekande, pratande, skrattande och busande här hemma. Men det är det som kommer att ske. Jag har släppt garden. Jag kommer att glömma det.
Inte helt och hållet såklart. Jag kommer absolut inte glömma Dina, inte glömma hur det lät när hon pratade och skrattade, inte glömma hur hon sprang, hur hon busade, vad hon ville leka. Inte glömma Dina. Inte glömma hennes kärlek till oss. Inte glömma vår kärlek till henne. Aldrig någonsin. Inte för en sekund.
Men vår vardag, den som Anders, Majken, Annie och jag lever i nu, den springer på och vi formar vår familj på nytt. I en vardag där Dina inte lever rent fysiskt hos oss. Och i detta nya, där sekunder blir minuter, timmar, dagar, månader och år så kommer vi glömma lite hur det kändes att ha Dina här. Det kommer att bli svårare och svårare att föreställa sig hur hon skulle se ut, hur hon skulle vara, vad hon skulle göra på dagarna, ha på sig för kläder och lyssna på för musik. Jag kommer att glömma känslan. Inte henne.

Det är mitt svar på frågan. Jag tycker inte om det, men jag behöver det.
Jag skrev för några månader sedan om att jag inte tyckte om uttrycken att gå vidare eller att släppa taget, det gör jag fortfarande inte. Ord är viktiga för mig. Lite för viktiga ibland. Jag väger dem på våg. Analyserar dem ner på cellnivå. Så jag valde ju att istället se det som att jag kommer att byta grepp. Det kändes fint när jag kom fram till det, men det är först nu jag förstår hur detta ska gå till och varför det kommer att vara möjligt.
Jag har varit livrädd för att glömma bort hur det känns att ha Dina levande här hemma. Jag har varit livrädd för att Dina ska bli ett minne. Kanske har jag varit så rädd för att jag innerst inne har förstått att det är så det kommer att bli? Kanske är det så att jag nu har vågat närma mig den rädslan och genom att göra det funnit en slags motvillig acceptans?
Kanske är det så att svaret är så motbjudande för att frågan är det?
Hur kan jag leva igen efter att min dotter dött?  Det är ju ingen fråga jag vill ställa, ingen fråga jag någonsin hade trott att jag skulle bli tvungen att besvara.  Men nu är det så och jag säger till mig själv att jag får avsky frågan och jag behöver inte gilla svaret, men det är det svar som finns och det är det svaret som kommer att leda mig tillbaka till ett nytt sorts liv.

Det gråa, stickiga täcket som legat över mig så länge har börjat få revor, det släpper igenom lite ljus och lite luft. Jag känner att jag har lite mer energi än förut. Jag kan välja lite mer själv om jag ska falla ner i mörkret eller inte. För mörkret kommer att fortsätta finnas där, som en ständig följeslagare. Jag kommer att bryta ihop, jag kommer att ligga hulkande och kippande efter luft med en stort hål i hjärtat. Jag kommer alltid att sörja. Men mellan de djupa, mörka fallen så kommer jag att kunna leva. Jag kommer att leva för min heliga treenighet Dina, Majken och Annie. Det är ett steg på vägen. Nästa steg blir att våga leva för mig själv också.

Ljuset
Jag ser hur ljusen brinner ut
Jag ser hur varje liv tar slut
Dom strålande bloss
som lyste för oss
tar slut
dom brinner alla ut

Jag ser hur livet rinner bort
Hur tiden alltid är för kort
Den ändlösa stig
som skulle bli mitt liv
tar slut
skall också nå sitt slut

Jag stod vid det rytande havet inatt
och såg ut i rymdens evighet
Och jag såg en svag men tydlig glöd
Jag såg att nya stjärnor föds
Så fast det var natt
var det ändå inte svart
Där ute
tändes nya ljus

Vi är en sekund i epokernas ström
men vårt liv är en oersättlighet
Så innan min låga flämtar till
och skymningstimman tiger still
vill jag vara ett bloss
för dom som följer oss
en tid
ett ljus på deras stig
en tid
ett ljus i deras liv

(Text och musik Björn Afzelius)

Om småsystrar, ingenmansland och monster

Jag har landat i ett nytt mellanrum. Ett rum där orden tagit slut. Där tankar varken har en början eller ett slut. Där vardagen tränger sig på. Där jag inser att jag kommer att fortsätta vakna upp på obestämd tid. Det kommer inte gå över, säger min psykolog. Det kommer inte gå över, men du kommer kunna leva med det. Du behöver inte acceptera att Dina är död, men du behöver acceptera att det är så här ditt liv är. Acceptans.
Det låter så enkelt, men känns helt omöjligt.

Det är så här det är nu. Det är den verklighet vi lever i, vare sig jag accepterar den eller inte. Jag har tänkt mycket på framtiden. På hur jag kan förhålla mig till det här livet och allt som komma skall. Jag vet att jag inte är den som bara kan acceptera utan att förstå varför. Varför kommer livet att leta sig tillbaka? Varför kommer det att bli annorlunda? Varför kommer jag att kunna glädjas? Varför kommer det att bli lättare att andas? Varför?

Jag tänker på tidigare problem i mitt liv. Motgångar som på intet sätt kan mäta sig med just detta, men det är det enda jag har att relatera till. Varför känns de inte lika jobbiga längre? Det enda jag kan komma på är tiden, tiden som gått mellan då och nu. Jag har kommit längre och längre bort från dem. Packat ihop dem i mitt minne. De har blivit mjukare och luddigare med tiden. Är det så det går till? Kommer det vassa att mjukna för att mer tid läggs mellan mig och Dina? Jag tror på inget vis att kärleken kommer att minska eller att minnena av henne kommer att blekna, men är det så att tiden mjukar upp det? Det är den enda rimliga förklaringen jag kan se just nu och om det är så det går till så vill jag inte att det ska ske. Jag motarbetar det.

Jag vill inte acceptera att Dina är död.
Jag vill inte acceptera att detta liv med tung sorg är mitt liv.
Jag vill inte acceptera att det enda sättet att känna mig levande igen är att komma längre och längre bort från den dag då Dina levde här hos oss.

Samtidigt vill jag ju inte leva i detta grådis hela tiden. Detta konstiga liv där alla intryck från världen utanför är trubbiga och alla känslor inuti vassa. Det är inget liv, det är en existens.

Så jag känner mig fast i ett Moment 22. Jag kan inte gå bakåt. Jag kan inte ändra på något som skett. Jag vill inte vara kvar i nuet. Jag vill inte gå framåt. Trots att det är den enda väg som finns. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte.

Där är jag fast.
I ingenmansland. I ett syrefattigt mellanrum. I en verklighet som pågår just nu.

Jag är en skugga av mig själv och jag känner mig så orättvis mot Annie och Majken. Älskade barn.
Nu ska jag skriva direkt till er. Än så länge är ni alldeles för små för att förstå vad som händer i mig. Ni ser och märker säkert så mycket mer än jag försöker ge sken av. Men om allt går som det faktiskt ska gå, så kommer det komma en dag då ni växer upp. När ni vill veta mer om vad som egentligen hände er storasyster. Det är en av anledningarna till att jag fortsätter att skriva. Ni kommer vilja veta.

Ni ska veta att jag älskar er. Förutsättningslöst. Jag skulle gå genom eld för er. Men just nu är jag rädd. Obeskrivligt rädd. Rädd för att förlora er med. Det är så ovant för mig. Jag som aldrig varit den rädda mamman, nu är jag det. Jag tänker att om jag skulle förlora er med så skulle jag förlora ännu fler delar av mig. Det skulle inte bli någonting kvar.

Så jag vågar inte komma er riktigt nära. Jag skäms över att säga det, men jag och Dina var så nära och jag förlorade henne. Nu är jag livrädd över att komma er lika nära.

Så kan man ju inte leva, det förstår ju jag med. Men där är jag just nu. Jag hoppas innerligt att jag inte kommer att vara kvar i denna rädsla den dagen då ni läser detta. Jag vill känna er utan och innan. Jag vill att ni ska känna att jag alltid finns där för er. Men det kan vara bra för er att veta att jag har känt det så här, kanske kan det förklara vissa saker.

wp-1487332029380.jpgVi leker och busar tillsammans. Vi går på bio, åker och badar, åker skidor, spelar spel, läser sagor och mycket mer. Vi skrattar och gråter. Tillsammans. Ändå känner jag att jag inte gör nog. Att jag inte är nog. Att jag borde vara en bättre mamma till er. Att ni förtjänar mer, en mamma som inte är rädd, en mamma som inte bara gör allt av ren rutin, en mamma som skrattar med hela kroppen. En mamma som lever.
Ni förtjänar en närvarande mamma. Ni valde inte detta. Det gjorde ingen av oss, men ni föddes rätt in i detta helvete. Från att ni var några månader gamla så har ni fått leva med att jag inte varit riktigt där. Jag var borta med Dina på sjukhuset flera dagar i streck, ibland längre än så. Jag kunde vara där när ni somnade, men borta på morgonen för att vi behövde åka till akuten på natten. Jag var borta i tanken även när jag var precis bredvid er. Dinas akuta behov och det överhängande hotet om att hon kunde dö kom alltid först och nu fyller den tjocka, tunga sorgen och rädslan upp mig. Den finns inuti mig likt ett halvsovande monster. Kom inte för nära, viskar det. Öppna inte ditt hjärta på vid gavel igen för då rånar jag dig på allt du har och lämnar dig helt ensam.Det är ett hemskt monster. Det har tagit plats precis mitt emellan oss.

När vi satt i bilen i morse så sjöng du Majken. Vi försökte distrahera Annie och få henne att glömma bort att hon storgrät över att hennes vante hade hamnat snett. Du sjöng Lilla Snigel men började sedan improvisera, som du brukar. Istället sjöng du Stora Dina krama mig, krama mig, för jag älskar dig. Jag log medan jag höll krampaktigt i ratten. Mamma jag sjöng den för jag tänkte på när Dina och jag kramades och hon hade ett linne och jag en kortärmad tröja… så vi kände varandra, sa du sen. Menar du att du kände Dinas hud, frågade jag. Mmm, svarar du. Och så tänkte jag på när jag satt i Dinas knä och hon kittlade mig och jag skrattade, fortsätter du.
img_20170306_204851_956.jpgJag fick svårt att köra. Jag blev så arg. Arg över att du inte får fortsätta känna din storasysters armar runt dig. Arg över att du aldrig mer får sitta i hennes knä eller skratta tillsammans med henne. Det är orättvist att de enda kärleksförklaringar ni har kvar från er storasyster är foton, filmer eller små hälsningar på papper. Det är också orättvist att ni nu får leva med en mamma som är så rädd för att förlora er med att hon inte vågar vara er riktigt nära.

Vi går ur bilen. Jag kramar er extra hårt. Klamrar mig fast vid er. Ni som är levande.Vid livet. Med döden alltid närvarande. Med ett stort hål i hjärtat som jag hoppas att ni aldrig behöver känna att ni ska fylla.
Ni är tillräckliga.
Jag älskar er, Annie och Majken, precis som ni är.
Jag måste bara hitta vägen ut ur detta Ingenmansland och lämna monstret kvar där.
wp-1483114126035.jpg

Hjärnans dragkamp

Ljuset börjar komma tillbaka. Korta, korta stunder så är det även tillbaka inombords. Det glimtar till när vi gapskrattar åt Annie för att hon säger något tokigt och härligt, när Majken bubblar av skratt för att jag pussar henne bakom öronen, när Anders och jag pratar om resor vi vill göra, när jag tar en promenad, sluter ögonen och känner solens strålar i ansiktet. Jag klamrar mig fast vid de stunderna. Krampaktigt. Vill inte att de ska ta slut, men pendeln slår illa kvickt över till andra sidan. Det var ju meningen att Dina skulle få skratta med oss åt Annie, få egna pussar bakom örat, vara med på våra resor och känna solen i sitt ansikte.

Häromkvällen var Anders ute och käkade med en kompis. Jag skulle lägga Annie och Majken och de kröp tillsammans upp i Majkens säng. De bökade fram och tillbaka och landade till slut med armarna om varandra. Åh vad mysigt ni har det, sa jag. Ja, men det hade varit ännu mysigare om Dina låg här med oss, sa Majken. Jag saknar henne, jag vill inte att hon ska vara död. Jag kan inte med ord beskriva vad det gör med mig att höra min 3 ½-åriga dotter säga så. Djävulusiskt ont.

Vi gör vårt absolut bästa för att fylla vår tid med kärlek, att göra mysiga saker tillsammans, att skratta, att vara i naturen, men 98% av tiden känns det som om jag har en stor, klibbig och äcklig grå filt över mig. En stickig, skavande och illaluktande filt liknande det isoleringsmaterial man sätter i väggar när man renoverar. Den dämpar alla intryck, tar udden av känslorna och stänger livet ute. Jag försöker bitvis kämpa mot den, skaka den av mig eller i alla fall dra sönder en reva i den. I nästa stund försöker jag acceptera att den är där, att det förhoppningsvis är tillfälligt, att den kommer att luckras upp i sinom tid. Det är en inre kamp med mitt psyke dygnet runt.

I tisdags var det den kommersiella kärlekens dag, men jag struntar i den ekonomiska aspekten för tillfället. Jag tänker på Alla hjärtans dag för 8 år sedan. Det var dagen jag fick veta att jag skulle bli mamma för första gången.
Efter en helveteslång vinter med hormonbehandling, sprayer, sprutor, otaliga ultraljud, resor till kliniken i Uppsala, massor av frustration och längtan så uppenbarade sig ett plus på graviditetsstickan. För första gången någonsin. Det var lördagsmorgon och jag hade smugit upp tidigt på morgonen och testat. Smög sedan ner i sängen igen och somnade om. När vi vaknade viskade jag till Anders att han skulle bli pappa.
Vi visste inte riktigt vad vi skulle göra av vår hemlighet. Vågade inte berätta för någon riktigt än. Vi blev barnsligt uppspelta och satte oss för att titta på Happy Feet.  Jag minns inte alls varför det blev den filmen, men vi blev förälskade i en levnadsglad, orädd, liten pingvin som vågade gå emot vad alla andra sa, lyssna på sitt hjärta och känna musiken uppfylla honom och bara dansa. Dansa, dansa, dansa till musiken i hjärtat, utan en tanke på vem som tittade eller vad de skulle tycka.

mummelSå vi kallade detta lilla liv i min mage för Mummel. Som pingvinen. Aldrig någonsin hade jag kunnat tro att vår Dina skulle bli så lik honom.

Så denna dag, åtta år senare när vår Mummel dansar någon annanstans så försöker jag tänka på allt som hon var och är för mig. Jag försöker ignorera den grå filten som klistrat sig fast över mig. Jag försöker minnas livet som det var en gång.
Jag har svårt att bestämma mig för vilket tempus jag ska använda för att beskriva henne. Var hon eller är hon? Hon är både och på samma gång. Död och levande. Hjärnan blir förvirrad. Hon är ju fortfarande Dina för oss, men hennes liv har varit.

I vilket fall, hon var svår att komma in på livet, vår Dina. Hade väldigt hög integritet. Jag får nog ta på mig det draget. Man kunde inte tränga sig på henne, inte forcera en kontakt utan var tvungen att vänta in henne och närma sig henne varsamt och verkligen se, höra och prata med henne. Då kunde man få hennes totala uppmärksamhet och respekt.
Hon var busig och finurlig. Det är Anders drag. Hon älskade att spela folk ett spratt. Humor hade hon massor av, från tidig ålder. Hon läste av situationer och människor. Iakttog sin omvärld. Hon såg detaljer som många andra missade.
Hon var envis. Väldigt envis.  Det hade hon från oss båda.

Det är känsligt område det här, för mig. Jag beskriver henne och på samma gång mig själv. Visst var vi olika, men också väldigt lika. Med åren växte vi liksom ihop vid höften. Jag har skrivit tidigare att vi levde som i symbios, och så kändes det. Vi förstod varandra utan att säga ett ord, kände stämningar som vibrationer. När allt annat var osäkert och mörkt så hittade jag alltid hennes hand. Jag kände hennes själ.

Så varför gör jag inte det nu? Varför famlar jag i mörkret nu? Varför kan jag inte känna hennes själ, fokusera på hennes levnadsglädje och ta den med mig? Varför kan jag inte låta hennes ljus och kraft hjälpa mig att slita bort det stickiga gråa som står emellan mig och världen därutanför?
I mina mörkaste stunder tror jag att det är för att min själ följde med henne och inte tvärtom. Att min själ följer hennes var den nu är. Att det är min kropp, mitt skal som är kvar här på jorden. Att både Dina och jag är levande och döda på samma gång.
cropped-love-816-smallpigart.jpg
Det är lätt att gå vilse i alla funderingar om liv och död, om kropp och själ, om himmel och jord. Som jag sagt så många gånger förut så är logiken och det rationella tänkandet urkopplat. Jag är en flytande kropp som rör sig i vardagens myller utan riktig substans. Utan förankring. Jag är men ändå inte.

wp-1487331997584.jpgDet låter riktigt flummigt det här, det förstår jag. Deprimerande också kan jag tänka. Jag tror inte att det syns utanpå mig. Många som möter mig skulle nog säga att jag verkar rätt lik mitt tidigare jag, mer ledsen, men inte så grå som jag känner mig. Jag försöker sätta känslorna och tankarna i relation till hur lång tid det gått sedan Dina dog. Det är inte länge sedan i ett sorgeperspektiv, jag vet det. Jag vet att jag inte behöver känna livsglädje bara för att våren är på väg, bara för att det är så jag brukar känna. Men jag skulle så gärna vilja känna den. Känna mig levande igen.

Jag blir lite rädd för mina egna tankar ibland. Den inre monologen är alltid igång och jag får prata högt för mig själv ibland för att tala mig själv till rätta. Jag försöker resonera, men det är en ständig dragkamp i hjärnan. En kraftig pendelrörelse som aldrig stannar eller ens avtar. En kamp som pågår under ett grått isoleringstäcke medan vårens strålar väcker hela världen, utom mig, till liv igen.