Solen sänker sig, de sista strålarna dansar över horisonten och kastar ett lugnande sken över det som är kvar av denna dag. Det har gått sju långa år sedan du lämnade oss. Känslorna virvlar inom mig och återigen påminns jag av det faktum att din frånvaro är så ständigt närvarande. Det finns något ogripbart i det. Något som är så innerligt, grundläggande och enkelt att det inte vill fångas av några ord. Det är det mest självklara och mest oförklarbara på samma gång.

Än en gång har vi samlats vid din grav för att hedra dig och din stund på jorden. För att minnas och reflektera över livets ständigt föränderliga natur. För att förundras över tidens gång, vad som är konstant och vad som är flyktigt.

Tiden har en förmåga att läka sår, sägs det ju. Men ni vet ju vid det här laget att jag inte tror att tiden i sig läker sår. Däremot krävs det tid för att lära känna sorgen och bli vän med den. Tiden är ett hjälpmedel, ett viktigt bindemedel till allt det andra som behövs i sorgearbetet. Men det är inte ett botemedel. För mig har den råa intensiteten nu gett vika för en stilla acceptans, men det betyder inte att min kärlek till dig har minskat. Faktum är att den bara har blivit starkare. Den sträcker sig bortom tid och rum, till oändligheten, till evigheten och vad som än finns där bortanför. Jag bär din essens inom mig, den är invävd i själva grunden av min existens. Åren kan gå, men din everglow lyser inom mig för alltid.

Det är något med denna dag som väcker något hos mig. Den väcker existentiella tankar, bråddjupa känslor och subtila och kraftfulla kroppsförnimmelser omvartannat. Runt om oss, i oss och mitt ibland oss förändras världen ständigt. I det lilla och i det stora. Det är oundvikligt. Vi befinner oss på kanten av ännu en okänd framtid, med möjligheter lika vidsträckta som natthimlen som strax lägger sig över oss. Det är en gripande påminnelse om tillfälligheterna i vår existens. Tillfälligheterna som manar oss att gripa varje ögonblick och omfamna skönheten och osäkerheten i det som väntar oss.

Jag kan inte låta bli att undra hur du skulle ha uppfattat förändringarna som hänt i vår familj sedan du lämnade oss. Vi har upplevt så mycket. Relationer har utvecklats och förändrats, nya band har formats och vi har firat några av livets milstolpar. Jag kan komma på mig själv att längta efter din visdom, din klokhet och ditt synsätt. ”En sexårings visdom”, kanske ni tänker, men finns det några klokare människor än barn? Din frånvaro, i dessa ögonblick av förändring, är så påtaglig och jag skulle så gärna veta hur du skulle ha omfamnat och navigerat dessa skiften tillsammans med oss.

Det är alltså mycket eftertanke en dag som denna, men det är också en dag av så mycket styrka, kraft och hopp. Jag känner mig stolt över att vi har hållit dig och minnet av allt du var så levande och att vi hämtat styrka från den kärlek och glädje du förde in i våra liv. Denna dag blir en påminnelse om att livet är en mångfald av både glädje och sorg, och det är något väldigt fint med att sorgens alla delar har förstärkt de band som består.

Nu sjunker solen nedanför horisonten och kastar sina sista strålar av ljus över oss, över dig och den eviga plats vi samlas vid av kärlek till dig. Världen fortsätter att förändras, och vi anpassar oss, men kärleken till dig förblir konstant. Vi säger farväl till denna dag, med en enorm tacksamhet för den tid vi delade och de lärdomar vi motvilligt fick. Tills vi möts igen älskling.

Jag älskar dig genom universums alla rymder. I alla evigheters evighet. För alltid. För All tid.

Din mamma Malin