Jag hoppas att du inte kommer att känna igen dig och inte skratta igenkännande.
Jag hoppas att du inte känner att jag trampar på några tår, eller förolämpar dig.
Det är inte min mening utan handlar i så fall enbart om att vi i dagsläget lever i helt olika världar.
Detta är mitt sätt att berätta om det land jag bor i just nu, Cancerlandet.
Jag trodde aldrig att vår familj skulle drabbas av detta, att jag skulle flytta hit och lära mig hitta.
Ingen tror att det händer en själv, förrän det gör det. Detta är mitt liv som Cancermamma.

Jag har någon eller några gånger trott att Dina kommer att dö.
Kanske var det när jag  hörde ordet cancer sägas i samma mening som hennes namn? Kanske när hon låg på operationsbordet? Kanske när jag ser henne sova rofyllt? Kanske har jag tänkt det några gånger, eller många? Oavsett så gör denna tanke mig så ledsen och förändrad i grunden att jag aldrig mer blir densamma.

Jag gör mitt bästa för att leva i stunden samtidigt som jag försöker vara beredd på vad som kan ske i framtiden. Jag njuter av normalitet och vardag; av att se Dina göra sådant som barn gör. Jag vet att stunden snabbt kan vara över.

Jag försöker vara extra delaktig i hennes lek, jag anstränger mig lite mer för att svara på hennes frågor även om tidpunkten inte är den rätta.

Jag har insett att vissa saker blir bättre ju längre tiden går, men det blir aldrig lättare. Det underlättar till exempel att veta när Dina kommer att må illa och kräkas, jag har hellre en kräkpåse redo än inte, men det blir inte lättare för det, inte för henne och inte för mig. Att se henne sätta nål i port-à-cathen, för jag vet inte vilken gång i ordningen, är bättre nu, för vi behöver inte hålla fast henne medan hon gråter, skriker och sparkar, men det blir inte lättare för det. Anledningen till att hon behöver sätta nålen finns kvar.

Jag har stora svårigheter att komma ihåg en viktig konversation, mina tider hos sjukgymnasten eller om vi har mjölk hemma, men jag kommer ihåg Dinas senaste blodstatus utantill.

Jag har lärt mig så mycket mer än jag någonsin trott eller velat. Alla ord, fraser och benämningar som till en början lät som ett okänt språk har jag lärt mig flytande. Efter ett tag svängde jag mig obehindrat med testresultat och förstod vad varje förändring innebar. Det gör att jag känner att jag har lite kontroll i den kaosvärld jag lever i.

Mina relationer med människor har och kommer att påverkas. Min relation till Anders, min familj, mina nära vänner och mina bekanta. En del relationer djupnar, en del tar en ny form, andra försvagas eller förstörs.

Jag känner ibland att jag åsidosätter mina andra barn. Fastän jag vet att jag inte gör det. Jag gör allt jag kan för att de ska känna att de får lika mycket tid och kärlek med mig allihop, och det får de det vet jag, men jag får ändå dåligt samvete. Det är väl så att vara förälder såklart, men det känns mer påtagligt nu.

Jag dubbelkollar allt som ges till Dina, när jag är i närheten. Människor gör misstag, tar fel, läser fel eller doserar fel och det är mitt job att se detta och eliminera dem.

Jag har blivit överraskad och känt så mycket glädje under denna tid. Alla människor som sluter upp bakom oss och visar sitt stöd på många olika sätt gör mig ofta rörd till tårar och jag slutar aldrig att förvånas över detta.

Människor associerar en lekande och pigg Dina med god hälsa. Det gör mig arg. Hon har perioder, långa och korta, där hon orkar rätt mycket, det är självklart väldigt positivt, men det går inte att likställa med att hon är vid god hälsa och att allt kommer att gå bra. Lek och bus = hälsa… det är långt ifrån sanningen, men jag ler och nickar ändå, vill inte vara otrevlig.

Jag tittar instinktivt snett på människor som nyser eller hostar i min eller Dinas närhet och byter utan att tveka kö för att inte riskera att ta med mig det hem. Jag vet att man inte kan stänga in sig när man har en förkylning, men förstå att min blick inte är av ilska över du just nös utan av oro att denna förkylning ska bli till något värre hos Dina som för tillfället inte har ett välfungerande immunförsvar.

Jag har stått med reakläder i nästa storlek till Dina i handen, men sedan hängt tillbaka allt och med gråten i halsen gått därifrån, tänkt att jag vet inte om Dina kommer att använda dessa kläder överhuvudtaget.

Jag har gått tillbaka till samma affär och plockat ihop kläderna igen, och tänkt att jag måste vara förhoppningsfull och positiv så nu köper jag de jävla kläderna.

Jag har efter klädinköpet tänkt att tänk om min tvekan till att handla, min oro inför framtiden, jinxar Dinas överlevnadschanser?
Dessa tankar gör mig galen!

Detta är en känslomässig karusell utan dess like. Jag går från det djupaste och mörkaste känslorna som finns till att skratta hysteriskt över något. Jag är arg, ledsen, frustrerad, irriterad, förtvivlad, likgiltig, glad, och lycklig över småsaker. Jag gråter och skrattar ofta på en och samma gång.

Jag har spenderat otaliga timmar på att surfa efter information om Dinas angiosarkom. Jag har läst allt jag kommit över, kontaktat alla jag tror kan hjälpa oss framåt. Jag har googlat på gott och ont. Det har gett oss ovärderlig information men också massor med ångest när jag läser sådant som suger ut allt hopp. Jag vet att jag inte ska googla, men jag kan inte hålla mig ifrån att försöka hitta värdefulla pusselbitar, bitar som kan berätta något om vår framtid.

Jag har handsprit överallt. Pumpflaskor i nästan varje rum, småflaskor i varje väska jag kan tänkas använda, i bilen och utomhus.

Jag har, vid några tillfällen, snuddat vid tanken att jag kanske kommer att behöva planera mitt barns begravning.
Direkt efter en sådan tanke infinner sig återigen den magiska känslan av att ha jinxat Dinas överlevnadschanser.
Jag blir galen igen.

Jag sörjer över den kvinna jag en gång var. Den sorglösa kvinnan finns inte mer. Hon är utbytt mot Cancermamman, som kämpar dygnet runt för att hålla båten flytande och mitt barn vid liv. Sympatin och empatin jag kände för så många andra, nära och långt bort, brinner för tillfället på sparlåga. Allt av den sorten går oavkortat till Dina, resten av vår familj och andra barn som kämpar och lider. Det här har förändrat mig. För alltid.  Jag kommer aldrig bli den Malin jag var tidigare. Sen om det är bra eller dåligt det står väl skrivet i stjärnorna och är inte värt att tänka för mycket på.

Jag vet att jag inte borde dra mig för att be om hjälp, men jag gör det. Även när allt är som värst har jag haft svårt att tacka ja till en färdiglagad middag. Ni frågar, kan jag hjälpa till med något, vad som helst , och fastän jag har tvätthögar överallt, disk i maskinen och en oklippt gräsmatta, så säger jag inte ja. Men jag borde.

Jag förbereder mig mentalt för Kortisondagarna. Dagar när Dinas humör är en bergochdalbana, när hennes aptit aldrig tar slut och hennes handlingar är irrationella. Då växer sig tålamodet en storlek större, vi sväljer många mothugg och tillsägelser. Dina är inte sig själv och vi måste bara rida ut stormen.

Jag sörjer det vi för tillfället inte kan göra och den barndom Dina inte kan leva i fullt ut.
De resor vi inte kan göra, den där gränslösa friheten och glädjen över att känna att allt är möjligt och tillgängligt.

Ett NED (No Evidence of Disease) och ett önskat slut på behandlingar är inte Slutet. Det är det vi längtar efter och hoppas ska hända, såklart, men det är inte Slutet. Det kommer alltid vara nya undersökningar, uppföljningar och utvärderingar. Kommer vi dit så kommer vi fortsätta vaka över hemne som hökar. Varje litet magont, varje feber eller matvägran kommer för alltid få våra tankar att skena.

Jag är starkare än jag tror, även när jag inte tror det.
Jag får ofta höra att du inte kan förstå hur jag kan vara så stark mitt uppe i allt detta. Men sanningen är ju att jag inte har något val.
Visst har du det kanske du tänker, men har jag verkligen det? Kan jag stänga in mig och dra täcket över huvudet och bara skita i allt? Kan jag verkligen det, längre än för en liten stund? Nej, det kan jag inte.
Men ändå, val eller inget val, jag är starkare än jag tror.

Jag vet att varje dag med Dina är en gåva.
Jag suger i mig hennes leenden och skratt.
Jag kan stirra i oändlighet på hennes söta plutmun när hon sover.
Jag blundar och drar ett djupt andetag när jag känner hennes andetag mot min kind.
Jag absorberar alla hennes små finurligheter som tillsammans utgör den Dina jag älskar.
Jag lägger dem alla på minnet, för jag vet hur det är att tänka att de kanske inte alltid kommer att finnas nära mig.

Och vad tänker jag sen tror ni?
Jo att jag jinxat allt igen bara genom att tänka så, och att skriva det här.
Tillbaka på ruta ett.