Efter många om och men kom vi iväg till Kolmården. Dina var tröttare än vanligt och hade väldigt ont i magen från och till, så på onsdagskvällen förra veckan var vi väldigt osäkra på om vi skulle våga oss iväg. Till slut bestämde vi ändå att vi skulle försöka, och se vart det landar.
Så med en fullpackad bil (herregud vad grejer det blir när fem ska ut på en liten resa och vädret är osäkert) styrde vi kosan till Stjärnsunds Slott, där vi skulle bo och mötte upp släkten Persson.

Vi sköt dock på Kolmårdenvistelsen en dag för att kunna utvärdera Dinas mage lite mer och ta det lite lugnare. Den fortsatte att krångla, men på fredagen och lördagen drog vi dit ändå.
Haha, det går verkligen i ett rasande tempo när det är fem barn mellan 0-5 som alla ska ha sina olika behov tillfredsställda, men kul hade dem, och vi såklart. Pang sa det sen och det var dags att åka hem igen! Men det är rätt skönt att komma hem också… men det är ju det som är lite grejen för oss nu med också, att det ska kännas skönt att komma hem.

Tyvärr känner jag mig oftast som en grottmänniska nu för tiden.
Jag vistas ute bland riktiga människor som lever sina vanliga, normala liv, och jag är bara på besök i den värld som tidigare också var min. Jag känner mig lite obekväm, som att jag inte riktigt hör hemma i den världen längre. Jag har inte varit på bio på sistone, planerat någon kommande semester, köpt några nya kläder eller varit med om något spännande. Jag har inget att tillföra och längtar nästan hem till min grotta igen, där allt känns tryggt och säkert och där jag inte ständigt påminns om hur annorlunda jag känner mig.
Jag vet däremot att det till mångt och mycket är min trötthet och utmattningsdepression som styr när jag tänker så.  Det är som om den bäddar in alla mina tankar och känslor i ett grått och tjockt täcke. Jag försöker trycka undan det för att kunna tänka ljusare tankar och känna mig lättare, men det är ett oerhört motstånd hur mycket jag än vill och försöker.

Dina är sig lik däremot. Hon rider genom denna omvälvande cancervärld med ett bibehållet lugn och en intakt personlighet. Jag avundas hennes sorglöshet. Missförstå mig inte, hon hatar att hon har cancer.
Det är skitjobbigt att ha cancer, kan hon säga. Älskade barn.
Jag förstår det, säger jag. Vad sjutton ska man säga annars?
Men hon pratar om Framtiden. Den finns där för henne, hon tänker på den, förhåller sig till den och planerar för den.
Det avundas jag henne. För mig är Framtiden så oviss, så skör, så långt borta.

Men Dina tänker, önskar och planerar. Hon vill galoppera på en strand.
Hon vill bli större så hon får ta hål i öronen.
Hon vill bli delfinskötare.
Jag och Anders satt båda två med blandade och starka känslor bredvid henne på Delfinshowen på Kolmården. Life som den så passande heter. Hennes ögon lyste och hon klappade entusiastiskt i händerna. Hon älskar delfinerna. Hon älskar showen, dramatiken, bilderna och musiken. Ur högtalarna strömmar En värld full av liv, från Lejonkungen.
Dina pratar om att hon också vill simma med delfiner, i det fria, när hon blir större.
Jag håller hennes hand, hårt.

Vi har denna vecka tagit två stora steg mot Framtiden. Vi har varit och pratat med banken om lån och ny bostad, vi har vuxit ur vårt nuvarande hus och även om behovet inte är akut så vill vi gärna se en förändring så snart det bara går.
Det är väl inte det mest självklara att bevilja högre lån för oss som vi har det i dagsläget, en hemma för vård av allvarligt sjukt barn och en föräldraledig… när vi dessutom inte har en blekaste aning om när en av oss kan gå tillbaka till jobbet.
Vi måste dock ha gjort något rätt för vi fick ändå våra önskemål uppfyllda. Så nu ska vi dra igång den karusellen också, med mäklare, husfix, sälj och köp.

Igår var det också dags för det första föräldramötet på skolan.
Det är ju tänkt att bli skolstart i höst! Tiden flyger.
Det  var viktigt att gå på mötet, för mig, att våga se den Framtid som vi vill ha. Mitt tidigare jag, Malin BC – Before Cancer, skulle säkert haft många frågor och förhoppningar på arbetssätt, läroplan, utemiljö, idrottsmöjligheter och egen lagad mat…. Igår satt jag, Malin AC – After Cancer, tyst och blank, med bara en tanke, jag skiter i allt bara Dina går i skolan överhuvudtaget. 

Det var en underbar majkväll när jag gick därifrån.
Ljummet, friskt, kvittrande fåglar, ljusgröna blad och blomknoppar.
Det finns väl ingen tid på året som är mer förhoppningsfull?
Allt och alla är redo.
Redo för värmen, sommaren och Framtiden.
Jag är redo för allt och ingenting på samma gång.
Livet har aldrig varit mer motsägelsefullt.