Brev till Dina 11 år

Hej hjärtat, Det var väldigt länge sedan jag skrev nu, men vi pratar ju varje dag du och jag. Eller det är ju bara jag som pratar nu. Jag vill ändå tro att du lyssnar. Att du pratar tillbaka på ett annat sätt, utan hörbara ord. På ett tidlöst och universellt språk som ligger långt … Fortsätt läsa Brev till Dina 11 år

Malins bok

Den 21 april 2014 skrev jag här på Dinas bok för första gången. Jag var rädd. Rädd för beskedet vi precis hade fått. Rädd för framtiden. Rädd för att skriva. Rädd för att blotta mig. Det har gått fem år, 1 månad och 5 dagar sedan den där dagen då jag med darrande hand tryckte … Fortsätt läsa Malins bok

Brev till Dina 8 1/2 år

Hej hjärtat. Jag sitter här vid bordet och ser den lila syrénen vaja nedanför altanen. Himlen är klarblå och fåglarna kvittrar. Det är varmt, lite för varmt för att vara maj egentligen. Det har varit sommarvärme i några veckor nu, men idag fryser jag. Jag sitter med tre lager kläder på mig och ändå knottrar … Fortsätt läsa Brev till Dina 8 1/2 år

Att flyta med känsloströmmen

Än en gång har vi gått in i den ljusaste och mest förhoppningsfulla av årstider. Försommaren. Maj och juni. Fågelkvitter, knoppar, blommor och friska dofter. Denna tid som jag älskar, men som kan kännas så smutsig nu. Alla intryck triggar sorgen och öppnar upp en vårflod av känslor och gråt. Hjärtklappningen är stundtals tillbaka, trycket … Fortsätt läsa Att flyta med känsloströmmen

4 år och en halv miljon

Idag för 4 år sedan ändrades allt. Allt. Dina har en elakartad tumör, sa läkaren. Cancer. Alla förhoppningar om framtiden försvann i en ögonblinkning. Idag sitter vi här i solen och ler ändå. Genom tårar, men ler. Jag har precis fört över ytterligare 250 000 kronor till HOPE. En halv miljon har vi nu, tillsammans, … Fortsätt läsa 4 år och en halv miljon

Ja, visst gör det ont

Det var länge sedan jag skrev nu. Det blir inte lika mycket tid över när jag börjat att arbetsträna, och inte lika mycket ork heller. Jag har saknat det. Skrivandet är en av mina lugna stunder, en nästan meditativ upplevelse där jag jag automatiskt kopplar på djupandningen, stillar hjärnan och bara låter det som kommer … Fortsätt läsa Ja, visst gör det ont

Hinder och nya möjligheter

Det är lätt att tappa fotfästet i sorgen. Det är svårt att känna sig stabil och trygg. Allt är så tungt, men samtidigt så flyktigt. Livet blir skört. Allt är nytt. Förändrat. Vagt och absurt men samtidigt glasklart och ställt på sin spets. En ren knockout. När hela världen som jag kände den rasade var … Fortsätt läsa Hinder och nya möjligheter