Det blev precis som det blivit de andra gångerna efter cytostatika.
Förra tisdagen kom febern och vi åkte in till akuten på kvällen. Ytterligare en kväll och natt på en brits, med en varm och medtagen Dina i knät. Att sätta nål i hennes port är aldrig kul, men ännu jobbigare vid midnatt när hon somnat till och från i min famn. De sedvanliga proverna tas, in med antibiotika och vänta.

Vid halv fyra var vi äntligen inne på ett rum, vid sex kom de in för att ge mer antibiotika och ta nya prover, vid halv åtta kom de för att städa och det var bara att vakna igen. Självklart vet jag att detta bara görs med Dinas bästa i åtanke, och att det är ett sjukhus och inte ett hotell, men ibland önskar jag att vi hade en do not disturb-skylt att sätta upp, med tanke på hur mycket tid vi spenderar där.
Proverna visade, precis som förut, inget bakteriellt, utan antagligen något virus så vi blev kvar ett par dagar och fick komma hem igen på torsdagseftermiddagen. Det var Majkens första inskolningsvecka så det blev ytterligare en sak att anpassa sig till, hon behövde extra trygghet för att kunna komma in i en ny miljö. Hon har dock klarat av det galant, som sin storasyster är hon en riktigt stark tjej som tar för sig.
För Dinas del blev det fortsatt antibiotika, men på hemmaplan denna gång. Vi fick kontakt med en avdelning som heter SABH, Sjukhusansluten Avancerad Barnsjukvård i Hemmet, vilket möjliggjorde för prover och medicin att ges i hemmet. Vi slapp åka in och spendera ännu mer tid där. Jätteskönt såklart. På söndagskvällen avslutades kuren och Dinas nål togs bort, hennes värden var dock inte tillräckligt bra för att starta den kur som skjutits upp två gånger nu. Vi hoppades på en lugnare vecka, där värdena skulle stiga och Dina och Majken skulle kunna få lite vardag och lek.

På måndagkvällen ramlar så Majken ner från en pall i köket, blir blå i pannan och omtöcknad, så det var bara för Anders att sätta sig i bilen och åka in till akuten med henne. Är det inte det ena så är det ju uppenbarligen det andra… men nu måste det ju räcka tyckte vi. Det gick dock bra, hon är blåslagen men inte värre än så.
På tisdagen var Dina inte sig själv, utan att vi kunde sätta fingret på varför. Vid midnatt börjar hon få smärtsamt ont i magen. Hon har aldrig haft förstoppning innan men vi trodde ändå att det måste vara det. Hon och jag var vakna hela natten, vankade, duschade, grät och försökte hjälpa magen att komma igång. Tidigt på morgonen börjar hon kräkas och smärtorna intensifieras hela tiden. Efter samtal med kirurgerna på Huddinge och onkologen i Solna bestämde vi oss för att åka in. Efter en så omfattande bukoperation kan tarmarna växa ihop, vrida sig mm, eller så kan det vara gammal hederlig maginfluensa, som förvisso är hemsk i vanliga fall, men som kan vara livshotande när man är i Dinas läge. Så vid halv tre var det bara att packa in sig i bilen igen och spendera de kommande åtta timmarna på akuten. De klämde och kände på en gallskrikande Dina, satte ny nål, tog prover, röntgade, gjorde ultraljud och kände lite igen. Efter en hel natt utan sömn var det en utmaning för oss alla.
Vid elva var vi i alla fall inne på ett rum igen, Dina och jag. Utmattade. Som tur var pekade allt på att det var förstoppning ändå. Självklart bra att det inte var något värre, men nog så irriterande att hon skulle behöva gå igenom detta nu, när allt hon behövde vara att återhämta sig och få lite normalitet inför nästa kur.  Livet är inte rättvist ibland.

Vi fick i alla fall komma hem igår igen, så nu hoppas vi på två lugna dagar innan vi ska in igen på söndag för att avgöra om värdena är tillräckligt bra för en kurstart på måndag morgon.
Det gäller verkligen att hänga med i svängarna, vara anpassningsbar och att försöka hålla sig lugn mitt i allt. Men det är fan inte lätt. Det är kämpigt. Väldigt kämpigt. Det finns liksom ingen frizon, där vi kan hämta lugn och kraft. Det är svårt i vanliga fall att hinna med tid för sig själv med jobb, barn, hus och alla vardagliga bestyr.
Trots allt eller kanske på grund av allt så är i alla fall planen att jag lite smått ska börja jobba på måndag. Det kommer bli svårt, omöjligt att planera och garantera något, men jag hoppas att detta ska vara något bra för mig. Att det ska ge mig energi istället för tvärtom. Det kan jag däremot inte veta innan jag testar. Tiden får utvisa. Som med allt annat.

Usch jag vet att jag låter hemskt negativ och deppig nu. Men det är där jag är just nu. I vanliga fall är jag väldigt bra på att skaka av mig jobbigheter, se det positiva, hitta en väg, ett lugn och mig själv. Idag är jag vilse. Det är så många sidor med mig själv jag inte känner igen och det kommer nog ta lång tid vänja mig vid det, att hitta rätt och lära känna mig själv på nytt.

Livet har ändrats och jag med det.

För att ytterligare bekräfta detta så blir jag här och nu tvungen att meddela att Dina och Majken ska bli storasystrar.
Det går inte att hålla hemligt längre.
Fyra ska bli fem.
Jag behöver väl inte säga att detta inte på något sätt var planerat, och känner ni oss så vet ni också att det var skyhöga odds att något sånt här skulle kunna hända.
Vi kämpade i flera år för att få våra underbara tjejer. Vi fick gå igenom många hormonbehandlingar och IVF’er för att komma dit vi är idag. Det är ingen ingen hemlighet och inget jag känner är för privat, det är vår verklighet bara och inget vi skäms över eller inte pratar om. Men då förstår ni varför detta förvånade oss så totalt, det fanns inte i vår världsbild att det skulle kunna hända. Särskilt inte under den tid då vi varit som mest stressade och med alla adrenalinpåslag som finns.
I en tid då vi inte ens kunde fatta beslut om vad vi skulle äta till middag tillkom så detta och vi fick panik. Hur ska vi orka, detta också? Hur ska det ens gå till, rent praktiskt? I vilket skick kommer vi ut på andra sidan?
Massa hemska tankar dök upp, sånt man inte får säga högt, men som ändå finns där.
Allt praktiskt talade emot detta. Sjukhusvistelser, ork, tid, pengar, hus, jobb mm.
Men ett barn är inte ett praktiskt bestyr (inte bara iaf..) och när vi kokade ner alla tankar så slutade vi hela tiden i att vi inte kunde kämpa för Dinas liv samtidigt som vi skulle avsluta ett annat.

Så här är vi nu. Vi inser att vi verkligen inte styr över så mycket. Livet händer.

På något vis ska detta gå även om jag redan nu blivit varse att det inte blir en enkel graviditet. Långa nätter på akuten, bristfällig sömn på britsar, cytostatikakräkningar, stress och oro kommer fortsätta vara vår verklighet. Jag får acceptera att jag inte kommer kunna njuta av denna graviditet, som jag gjort de tidigare gångerna, men när detta barn väl kommer till världen i februari så vet jag att jag kommer att älska det lika villkorslöst och ohämmat som de andra två såklart.
Kärleken övervinner allt säger man ju.
Aldrig tidigare har jag önskat lika starkt att det ska vara sant.
Det bara måste vara så.