Ja så sa väl Farbror Melker.
Jag känner mig inte så lik honom i övrigt men just där prickar han in det.
Denna dagen – ett liv. Idag, imorgon, igår och alla andra dagar de senaste fyra månaderna.
Idag har det gått exakt fyra månader sedan vi fick veta att det var en elakartad tumör i Dinas mage. 120 dagar.
De flesta av dem har varit långa och kämpiga. Ibland känns det som om jag blivit 120 år äldre under denna tid. Både i kropp och sinne.

Förra måndagen var vi tillbaka på Astrid Lindgren för en ny kur av Paclitaxel. Det blev tyngre än väntat för oss alla, rent mentalt, att vara tillbaka. Tillbaka på sjukhuset, tillbaka i cancerträsket, tillbaka i en verklighet där alla kämpar för sina barns liv. Tillbaka till feberoro, synande av tecken, otillräcklighet, stress, illamående, panikkänslor, trötthet och känslostormar.
Vi har inte längtat som ni förstår. Vi trodde nog inte heller att det skulle kännas så här jobbigt. Vi trodde nog att det skulle kännas lättare, vi har ju gjort detta förut. Men de 14 dagarna utanför sjukhusmiljön, där vi släppte detta så gott det gick, där vi kände oss lite fria, gjorde att tröskeln tillbaka blev enorm och verkligheten ett slag i allas ansikten.
Dina drog upp luvan och sänkte blicken, blev tyst och inåtvänd. Jag och Anders sitter återigen i soffan efter att barnen somnat och stirrar hålögt på varandra med samma tankar och frågor som tidigare.
Hur ska vi orka?
Hur fan gör man detta och kommer ut någorlunda hel på andra sidan?

Planen var att ta nya prover igår, söndag, för att se om Dinas värden var på tillräckliga nivåer för att köra en ny likadan kur. Det var de inte och dagens inläggning ställdes in. Neutrofilerna har sjunkit snabbare än sist och hon är inte stark nog för mer cytostatika. Så nu blir det nya prover imorgon och tillbaka till vår status quo, väntan.
Mitt i allt har Majken börjat sin inskolning på dagis (jag vet det heter Förskola,  men jag är inte tillräcklig politisk korrekt i den frågan). Vi beslutade att fortsätta med det som det var planerat för sedan länge. Visst skulle vi kunnat skjuta på det, men nu har vi gått hemma alla fyra så länge att någon av oss måste tillbaka i någon slags vardag och rutiner. Det fick bli Majken. Hon kommer att älska det, kanske inte alla rutiner, men att vara på dagis.
Det blev däremot jobbigt för Dina. Att Majken skulle dit, men inte hon. Vi vågar inte låta henne gå nu när värdena är så låga, men även om hon förstår det, rent intellektuellt när vi pratar, så tar känslorna överhanden. Hon vill ju också vara där, vara en i gänget, inte den hon är just nu, en kompis som gästspelar lite då och då, kortare stunder. Hon är nog ännu tröttare än jag på att vara annorlunda, på att folk tycker synd om henne, på alla frågor, på all jävla skit som ingen av oss styr över.

Jag har aldrig velat vara ”normal”, vad man nu lägger i ordets innebörd. Jag har inte alltid lyckats och inte alltid gjort några stora åtgärder för att skilja mig ur mängden. Men just nu vill jag. Mer än något annat.
Jag vill också börja jobba efter semestern, ha lite ångest över att hösten kommer så fort, svära över att inget ändrat sig, våndas över om jag verkligen är rätt person på rätt plats. Jag vill klaga över att det är så jobbigt att behöva ställa klockan igen och börja planera nästa semester bara för att ha något nytt att se fram emot.

Uppförsbacke nu.