Utan Dinas andetag

Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
om du inte ser på
och genomskinlig grå
vad vore jag
utan dina andetag?

Jag känner mig vilse. Förlorad i en gigantisk labyrint och jag hittar inte ut. Jag vet att jag inte kommer att göra det på länge. Jag kunde aldrig ana att sorg skulle vara så svårt. Nog för att jag saknat mina mor- och farföräldrar när de dött, men det finns inga likheter med detta.

Tankar snurrar i hjärnan. Dag som natt. Kaotiska tankar. Förbjudna tankar. Jag försöker sortera. Räta ut dem. Sortera. Glömma. Komma ihåg. Skapa nya.

Kroppen påverkas fysiskt också. Pulsen rusar även när jag vilar. Jag har varit trött länge nu, men denna trötthet är av ett annat slag. Kroppen är så tung. Så seg. Det går inte att sova bort det. Magen krånglar. Ryggvärken flyttar på sig. Utslagen är någotsånär under kontroll men kommer tillbaka när jag varit extra ledsen eller fått en panikattack.

Kropp och själ är inte i harmoni. Jag vet att jag inte ska förvänta mig det heller. Att jag ska vara snäll mot mig själv och låta allt ta tid. Men vad är egentligen att vara snäll mot sig själv?

Jag har gått tillbaka och läst vad skrivit på sistone. Jag skriver ofta att i vanliga fall så brukar jag… vara så här… reagera såhär… vara bra på det här… När jag funderat på det nu så inser jag ju att det som varit i vanliga fall upphörde att existera den 14 april 2014, dagen Dina fick sin diagnos. Vad jag märker att jag gör nu, det är att jämföra mina reaktioner nu med hur jag var . Hur kan jag mäta mig själv på en skala som inte är aktuell? Det är väl klart att jag inte agerar och reagerar på samma sätt nu, med tanke på allt som har hänt och allt vi gått igenom. Så jag tänker att ett steg i förhoppningsvis rätt riktning det är att hitta nya parametrar. Vem är jag efter det här? Hur agerar/reagerar jag nu? Hur ser mitt nuvarande normalläge ut? Det känns mer rättvist. Jag hoppas att det är ett sätt att vara snäll mot mig själv. Inte lika dömande. Inte lika jämförande.

Jag försöker hitta rätt i detta att vara sjukskriven. Min hjärna som visar drag av typ A-personlighet skriker att jag aktivt borde göra något för att komma ur detta, komma framåt, för att må bättre. Jag vill ha resultat. Jag gillar inte att vänta. Jag är van att vinna mina fighter. Men den sorgetyngda kroppen svarar inte på A-hjärnans kommandon. Hjärnan tar det som ett nederlag. Ytterligare ett.
Jag  förlorade fighten mot Dinas cancer. Så tänker min hjärna.
Hjärtat vet att jag gjorde allt jag kunde. Hjärtat vet att det inte är snällt mot mig själv att tänka så.
Kroppen lyssnar till både hjärnan och hjärtat. Den är förvirrad.

Sova, äta, träna, försöka vara lite social, det är det jag försöker fokusera på. Sova går ok, med lite sömntabletter. Äta gör jag, hälsosamt. Träna gör jag, vissa dagar går det bra andra så svarar inte kroppen alls och då försöker jag lyssna. Det sociala är svårast. Det suger energi ur mig, men jag vill och hoppas att det ska vända snart. Att det ska vara bra för mig. Så jag försöker. Jag får ta på mig en mask och skygglappar. Tvingar mig att konversera och att skratta. Jag tänker att det någon gång kanske släpper och känns naturligt, fastän det just nu känns just motsatsen. Efteråt blir jag otroligt trött, känner mig som en stor fejk.

wp-1473246926272.jpgVi har tappat balansen i familjen. En byggsten är borta och hela huset svajar. Dina var störst. Hon var en hållfast länk mellan oss och Majken och Annie.  Vi famlar för att hitta balansen igen. Hitta våra nya roller. Alla fyra bär på samma sorg, men den ser så olika ut.
Majken leker mycket mamma, pappa barn. Igår kom hon ut i köket och sa att hennes bebis dött. Jag beklagade och frågade henne om jag kunde göra något. Nej, mamma, man kan inte göra något när någon dör, man är bara ledsen och väldigt trött.  Hon slog huvudet på spiken. Just så är det ju. Det går inte att göra något. Det går inte att komma runt, över eller under problematiken. Man kan bara gå rakt igenom det.

Vi fortsätter kampen på ett sätt. Precis som jag så är Anders en A-typ. Vi kan liksom inte sluta. Vi vägrar. Så vi beslutade oss för att prata, offentligt. Nog för att denna blogg är offentlig och att vårt privatliv till stor del redan är känt, men detta känns annorlunda. Det var en bisarr och absurd känsla att se oss i tidningen. Det brukar ju handla om andra, och nu var vi där. Men det kändes som något vi behövde göra. Vi vill göra allt vi kan för att hjälpa HOPE att få fortsätta sin verksamhet. Insamlingen är fortfarande öppen (sparkonto HOPE på Nordea: 3274 22 96158).

Jag är långt ifrån ett svar på frågan om vem eller vad jag är utan Dinas andetag.
Jag förstår att sorgen inte är en process. Den har inget slut.
Den kan inte fixas eller lösas.
Den kan bara bäras.

Annonser

Allt som inte blir

En av mina starka sidor brukar vara att jag kan sortera i mina tankar. Om något är jobbigt kan jag oftast ta ett steg tillbaka, överblicka problemet och sortera i tankarna. Jag plockar ut det som jag inte kan påverka, lägger bort det och fokuserar istället på det jag kan göra något åt. Det brukar vara skönt, det brukar ge mig en känsla av kontroll och verktygen för att tänka positivt och ta mig igenom det jobbiga. Just nu har jag fastnat i ett slags moment 22. Jag mår dåligt, försöker sortera, inser att det jag inte kan påverka det är att Dina är död, men istället för att det ger mig kontroll, lugn och tröst så ger det mig panik. Jag är tillbaka där jag började. Den tröstande tanken i detta läge är den som får mig att må dåligt. Hjärnan snurrar runt i samma tankemönster om och om igen. Jag hittar ingen väg ut.

20160808_182619.jpgEn annan tanke som börjar landa nu, som är så svår att förstå och att ta in, det är den att Dina inte bara är död i fysisk mening. Att hennes kropp inte finns här, det har ju varit uppenbart från början, men att att hennes närvaro alltid fattas, i varje nytt minne vi skapar. Det gör ont. Det är inte de gamla minnena som gör mig ledsen utan det faktum att hon inte är med i de nya. Hela vårt ”Nu” är förändrat och hela vår framtid med. Smärtan och chocken över vad som hänt går inte att förklara i ord, men smärtan över vad som inte kommer att bli är nästan värre.

Det kommer vara en lucka i alla stunder. En pusselbit som saknas.
Vid varje förskole- skollämning, varje måltid och lördagsgodishandling. Det kommer alltid vara en stol tom, i bilen, i soffan, på filten.
Tomrummet är inte det minsta tyst, det skriker högt. Tänk dig att du lägger ett pussel och när du precis börjar bli klar inser du att det är en bit som fattas. I den stunden känner du dig inte nöjd över att du lyckats pussla ihop alla de andra bitarna, utan du gräms bara över just den där sista biten som är borta. Så känns det. Fast jag mer än gräms såklart.
Jag vet vad jag har, tak över huvudet, en fantastisk make, Majken och Annie, en kär familj och goda vänner. Men Dina fattas mig. Fattas oss. Inte bara som den härliga unge hon var, utan allt hon skulle bli, allt hon skulle vara och göra. Alla framtida minnen hon skulle vara en del av, men som inte blir. Som blir annorlunda.
Det är överväldigande tankar. Tankar som i dagsläget tar mig med storm, som jag jag inte kan hantera. Tankar som är en del av sorgearbetet.
Jag hörde någonstans att sorgen är som ett träd. I början står du så nära trädet att det är allt du ser. Du kan inte ta dig runt det. Det står där fast rotat framför dig. Trädet blir inte mindre med tiden. Sorgen blir inte mindre, men du lär dig att ta ett steg tillbaka, att se runt trädet, att förhålla dig till det. Att leva ditt liv med trädet nära i allt du gör.

Jag har packat ner Dinas kläder. Jag var tvungen. Annies kläder är inte små bebisbodys längre och hon fick inte plats i sina små lådor. Jag var tvungen att inventera läget inför förskolestart, plocka bort sådant som var för litet och fylla på med nästa storlek. Så jag har packat ner Dinas kläder i lådor. Jag var tvungen att frysa hela mitt inre för att orka. Inte tänka. Inte känna. Inte lukta. Inte minnas.
Det gick väl sådär ska jag erkänna. Hur mycket identitet sitter inte i kläderna egentligen? Speciellt nu när Dina haft ett mycket speciellt förhållningssätt till kläder under sin sjukdomstid. Som vi krånglat och fixat med hennes tröjor, byxor och klänningar. Hon var otroligt bestämd med vad hon hade på sig.  Hon märkte om en söm inte satt där hon ville, om färgen inte var exakt rätt nyans, det fick inte sitta för hårt, inte vara för stort, inte vara ett tryck där utan bara där… Hon visste exakt hur hon ville ha det. Jag packade därför ner många kläder där prislappen fortfarande satt kvar, men också det som var så välanvänt att jag kunde känna henne i det.
Som tur är dröjer det ett par år innan Majken kommer i hennes storlekar, jag vet inte om jag skulle orka se henne i Dinas kläder än.

2016-08-12-11.02.20.jpg.jpegHennes Just do it T-shirt, som hon hade på sig hela maj, ligger fortfarande uppe på skåpet i vardagsrummet. Den luktar inte gott, men jag kan inte tvätta den än. Den bara ligger där. Hennes kepsar hänger på lampan. Jag kan inte plocka bort dem. Jag vet att jag inte behöver det. Jag vill inte det. Jag vill omge mig med allt som är hennes. Med allt som är hon. Men återigen, det som gör mig lugn är också det som gör mig ledsen. Det finns ingen väg runt, än. Trädet är mitt framför mina ögon.

Vi gör vårt bästa i vardagen. För att vi och barnen ska må så bra det bara går. Trots trädets närhet. Vi var några dagar på Gotland hos goda vänner. Försökte hitta ett slags lugn vid havet. Jag var orolig innan. Dina och vännernas dotter föddes med tre dagars mellanrum. Precis lika gamla. De har lekt, busat och skrattat genom åren. Hur skulle det bli nu? Majken och hon hittade varandra, även om det skiljer 3 1/2 år mellan dem, men det är klart att det märktes att Dina inte var där. Det gjorde ont, men det gjorde också gott, att se dem.

2016-08-12-11.15.49.jpg.jpegVi har också tagit oss igenom en andra födelsedag utan henne. Anders fyllde år. Jag lät Dina ta plats i firandet. Köpte en Bajskorvskudde till honom. Pappa bajskorv brukade hon skrika med glimten i ögat och hela kroppen full av bus. Den är ful som fan, men den lyser kärlek.
Sen var vi vid graven. Det var fint samtidigt som hela mitt inre var i upplösningstillstånd. Man ska inte behöva fira sin 40-årsdag vid sin dotters grav.

2016-08-12-11.20.38.jpg.jpeg  2016-08-10-23.04.35.jpg.jpeg

Mitt i allt mörker och all osäkerhet så börjar vi ändå orientera oss. Vissa dagar lyckas vi rätt bra. Vi kan skratta, vi kan leka, vi klarar oss. Vi låter Dina vara med.
De dagar vi mår sämst är de som vi inte pratat om henne. Då blir jag som en tryckkokare. Hon är i mig, men har inte fått ta plats, alla känslor sprutar till slut ut, okontrollerbara. Men när hon är med i våra vardagliga samtal, när minnen av vad hon gjort eller sagt långsamt får sippra ut, då mår vi bättre.
Så möter du oss, var inte rädd. Var inte rädd för att säga hennes namn, att prata om henne, dela dina minnen med oss. Var inte rädd för att göra oss ledsna genom att föra henne på tal. Det är tvärtom det som gör oss glada. För om du pratar om henne, då lever hon vidare och är det något jag kan känna mig rädd för är att Dina ska glömmas bort. Jag är ledsen för att hon inte är här, men blir ännu ledsnare om vi inte pratar om henne. Och tårar är inte farliga. Tvärtom är de rätt välgörande.

Vi hade en fantastisk dag i söndags. Cirka 300 personer kom för att delta i loppet Till Dinas minne. Solen sken, det var mycket barn, vi rörde på oss i den takt som kändes bra. Det fanns fika och pärlplattor, Pokemonjakt, tävlingar och lotterier. Det kändes otroligt bra att så många slöt upp och visade sitt stöd för oss, för Dina och för HOPE.

Arrangörerna i Fair Trade Runners gjorde det så bra och det var så många av er som inte kunde delta på plats som ändå sprang där ni var och swishade pengar i efterhand. När alla pengar var räknade så hade vi under dagen dragit ihop över 41 000 kronor.
Det innebär att vi i dagsläget dragit in 217 000 i vår insamling. En helt makalös summa!
Men med risk för att upprepa mig, vi är inte klara än. Jag och Anders ger oss inte.
Om våra insamlade pengar kan möjliggöra att HOPE kan få utföra sitta arbete, om de kan vara en del av att fler cancersjuka barn kan få ta del av nya behandlingar och att barn med ovanliga cancerformer får hjälp, då slutar vi inte här.
Om vi så bara kan hjälpa ett barn, två föräldrar från det vi går igenom, så är det värt det.
Så jag uppmanar er igen, jag uppmanar ALLA företag att hjälpa oss i detta.
Återigen, läs mer i mitt tidigare inlägg, Inget barn ska dö av cancer, om vad HOPE är, varför det behövs och är anledningen till att vi valt att göra detta till vårt projekt.

Sätt in pengarna på vårt sparkonto HOPE i Nordea: 3274 22 96158
eller swisha till Anders (0702 17 24 81)  eller mig (0735 20 00 77).
Märk insättningen HOPE och ditt eller ditt företags namn.
Vill du donera från utlandet behöver du även denna information:
IBAN SE71 3000 0000 0327 4229 6158.

Dinas framtid blir inte av.
Vi får aldrig veta vilka avtryck hon skulle gjort, vems hjärta hon skulle sätta i brand eller hur hennes liv skulle se ut.
Hjälp oss hjälpa HOPE så att fler barns framtid blir av.

 

En stund i taget

Dagarna går. Det går upp och det går ner. Sorgen, saknaden och längtan är ständigt närvarande. På ett sätt är det nog bra att det är sommar nu när allt är så nytt, tungt och mörkt. Ljuset, solen och värmen mjukar upp det lite. img_20160705_162113.jpgAtt se Majken och Annie bada och skratta hjälper lite. Men som jag nog skrivit tidigare så är även de bra stunderna jobbiga. För då är allt tudelat, då bränner det i hjärtat att Dina inte är med dem. När det är som mörkast då är det bara det och inget annat.

Idag är det två månader sedan hon lämnade oss. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå att det är så. Att hon inte kommer tillbaka. Att jag aldrig får höra henne säga mamma igen. Att jag aldrig mer får höra hennes bubblande skratt. Att hon aldrig mer kommer komma springande och slänga sig i vår säng, skrika bajskorv och vilja busa. Att jag aldrig mer får hålla hennes hand. Att jag aldrig mer får snusa henne i nacken, sluta ögonen och känna hela hennes väsen strömma genom mig.
Jag kommer aldrig förstå.
img_20160417_104221.jpg
Vi var i Jönköping ett tag. Det var otroligt mycket jobbigare än vad jag hade trott att åka iväg. Det kändes som om jag lämnade Dina kvar. Jag packade väskor utan hennes saker. Alla hennes kläder hängde orörda. Alla hennes skor stod kvar. Jag var tvungen att ta med även hennes lila vattenflaska för jag stod inte ut med att se den stå ensam kvar på bänken i köket. I bilen var ett säte tomt och allt kändes bara fel. Allt är fel, men det finns inget vi kan göra för att ändra det.
Då kommer paniken smygande, jag känner hur det börjar mola i magen, snurra i huvudet, pirra i hela kroppen. Klumpen i magen växer sig större och större och större tills den har tagit över hela min kropp. Den vill vända ut och in på sig själv. Fly. Explodera och bli fri. Men det går inte, jag kommer inte härifrån, så jag imploderar istället. Allt går sönder på nytt inombords och allt jag lyckats bygga upp från förra gångens ras faller igen. Jag får svårt att andas och kan inte sluta gråta. Jag börjar känna igen det nu. det finns inget jag eller någon annan kan göra då. Jag bara måste igenom det. Jag behöver bara ligga still då. Jag kan bara ligga still då. Jag tittar på mina armar och ben, förstår inte hur de kan vara mina. Jag känner dem ju inte? Andningen som ska vara automatisk blir manuell, jag måste hela tiden tänka på att fortsätta andas. Bara det. Andas. Tills paniken klingar av.
Sen blir jag makalöst trött och avtrubbad. Orkar inte prata. Orkar inte se någon i ögonen. Det tar för mycket energi. Rör mig som i slowmotion. Kroppen är seg och tung. Jag sitter med vid matbordet. Som en vålnad kan jag tänka mig. Deltar inte. Bara är.
Det tar några dagar innan jag återhämtar mig. Det går långsamt att komma tillbaka, jag pratar, skrattar lite, försöker bringa ordning i hjärnan, i hjärtat. Tränar och rensar kroppen. Börjar bygga upp mig själv igen. Tills nästa gång det rasar.

2016-07-28-15.04.51.png.pngMajken sitter vid pianot hos farmor i Jönköping. Annie sitter bredvid henne. Det är bara vi hemma. Hon sjunger.
Dina var kvar många dagar å så en dag var hon död… och då fick hon ligga kvar i sängen och vara död… å då var det bara jag och Annie kvar… Å jag vet varför Dina dog, det var för att hon hade kranser…
Hon sjunger det om och om igen. Även dagen efter. Samma påhittade sång. Hon tänker och pratar så mycket. Ibland är min egen sorg så stor att jag glömmer bort att hon faktiskt förlorat sin storasyster.Hon pratar för sig själv. Vi saknar dig Dina, säger hon. Saknar inte du oss? Men vi kan inte komma till dig för vi är ju inte döda. Så nu ska vi åka och bada.
En treårings resonemang. Så klokt. Så sunt.

Vid läggdags ligger jag bredvid henne i sängen. Vi läser Madicken det snöar. Madicken har feber när Lisabeth och Alva ska köpa julklappar så hon kan inte följa med. Lisabeth ska vänta utanför affären men hoppar på bakom en släde och blir sedan avsläppt mitt ute skogen av gubben som körde den. Nu dör jag säkert tänker Lisabeth. Hemma ska Madicken baka pepparkakor med mamma. Hon saknar Lisabeth. Madicken vill att hon ska komma inspringande i köket nu på en gång så att allt blir som vanligt. Majken bryter ihop. Börjar storgråta. Jag vill inte att Lisabeth ska dö, jag vill att hon ska komma hem nu!  Vi slutar läsa boken, Majken vill inte höra mer trots att jag berättar att allting kommer gå bra, att Lisabeth hittar hem och att hon på kvällen får ligga i Madickens säng och sova bredvid henne. Jag tröstar, hon lugnar sig och somnar rofyllt.
Så mycket tankar. Nästa gång vi bakar pepparkakor kommer Dina inte vara med. Hon kommer inte komma in genom dörren och ingenting kommer bli som vanligt. Majken kommer inte kunna krypa ner i hennes säng när hon känner sig rädd. Dinas säng står bäddad och tom. Jag somnar inte rofyllt.

Så håller det på. Vi har några dagar med många bra stunder också. Vi är på Astrid Lindgrens Värld, äter polkagrisar i Gränna, badar, busar, spelar fotboll och leker. Saknaden är stor men allt känns ändå ok. Det känns som om Dina är med oss. Vi ser henne. I regnbågar, i flickan som springer framför mig med likadana byxor, i molnet som bildar ett hjärta ovanför fotbollsplanen. Jag kan le när vi pratar om henne. Jag kan känna mig varm i hjärtat. Jag kan titta på bilder och filmer utan att bryta ihop.

Sedan kommer en ny tung dag. Vi äter middag. Solens strålar genom vinglaset och skapar en fantastisk regnbåge på min hand.
Jag gråter i soffan. Majken kommer. Är du ledsen, frågar hon. Ja, svarar jag. Just nu är jag det. Hon tittar länge på mig. Jag säger, det är inget farligt Majken. Ibland är jag glad och ibland är jag ledsen.

När är du glad mamma? frågar hon.
När Dina fanns då var du glad, konstaterar hon.
Hon fortsätter titta på mig.

Jag fortsätter gråta.

2016-07-24-18.22.06.jpg.jpeg

I skuggan av ett krig

Kriget är slut. Vi kämpar inte längre för överlevnad på det där hårda sättet som när cancern höll oss i ett strypgrepp. Kampen är förlorad. Dina är död.
Det som inte finns längre det är hon och det är rädslan.
Rädslan för att det värsta kan hända.
Det värsta hände.
Och nu ska vi lära oss att överleva på ett annat sätt. Utan henne. Leva utan henne.

Jag är ett bombnedslag, och inte i bemärkelsen otroligt vacker, utan verkligen som en plats där en bomb har briserat eller ett kärnkraftverk har smällt. Jag är radioaktiv mark. Allt är förstört. Inget liv finns kvar. Allt är förödelse.
Det känns inte så hela tiden, men många gånger.

Det har varit riktigt mörkt under en tid nu. Mörkare än jag någonsin haft det förut. Så mörkt att jag inte sett någon framtid. Så mörkt att jag inte kunnat få kroppen att lyda. Att resa mig upp. Att göra allt det där jag måste.

Vi lever i skuggan av det här kriget som har pågått de senaste två åren. Allting skuggas av detta. Alla stora och små händelser. Varje sak vi gör blir inte riktigt lika klar. Allt är lite mörkare. Det är alltid någon som fattas. Alltid en stol som är tom. Det går ju inte att komma ifrån. Det är ett faktum.

Jag brottas med skuldkänslor. Jag vet vad alla säger, att vi gjorde allt vi kunde. Mer än vad man hade kunnat förvänta sig. Jag vet det och de korta stunder jag kan tänka logiskt så förstår jag det. Jag gjorde det bästa jag kunde, med den kunskapen jag hade just då. Men läget just nu är inte logiskt. Skuldkänslorna är konkreta. Hon är död och jag är hennes mamma. Jag gav henne livet och jag kunde inte rädda det åt henne. Det är säkert något som kommer att blekna med tiden. Allteftersom jag får insikter och allt lägger sig. Men just nu brottas jag med detta. Varför sökte vi inte hjälp tidigare? Varför läste vi inte mer tidigare? Varför låg vi inte på om att byta mediciner tidigare? Varför kollade vi inte upp fler alternativ tidigare? Varför varför varför. Jag vet att det inte ger mig något. Att det bara får mig att må ännu sämre. Jag vet att just angiosarkom är en cancerbest som få överlever, men vissa gör ju det och att Dina inte är en av dem gör så ont. Jag behöver förstå, skylla på något, på någon. Så tankarna finns där och jag kan inte bara mota bort dem, trycka undan dem. De gnager. De skaver.

Allt skaver. Skuggan ger oss skavsår.
Allt hon var. Allt hon fortfarande är för oss. Allt som inte blir. Allt vi inte får veta. Vårt liv är ett par skor som inte passar. Det skaver och blir till blåsor som skaver än mer, som blir vätskefyllda, går sönder, blöder. Vi försöker plåstra om men det fortsätter skava på samma ställe hela tiden. Vi kan inte byta skor. Vi kan inte ta av oss dem. Det är i dessa skor vi ska leva nu. Gå i dem tills det inte skaver lika mycket.

Så känns det alltså just nu. Ett bombnedslag med skavande skor. Inte precis den bild jag helst skulle vilja beskriva mig med. Jag försöker tänka att även på dessa platser. I krigszoner, i Tjernobyl, så börjar ju liv gro igen. Gräs växer, blommor fröar av sig och barn föds på nytt. Och skor som skaver går vi ofta in, de blir mjukare och följsammare. Det tar lång tid. Det är hårt arbete.  Men det kommer. Det borde väl fungera ungefär likadant med mig. Jag hoppas det.

Majken har reagerat mer. Hon har tagit på sig en storasyster roll på ett helt annat sätt. Det är gulligt, hon säger till Annie och tar hand om henne. Tar på sig rollen som Dina hade, men det gör också så jävla ont. Jag hör Dina i hennes ord och tonfall.
Hon pratar mycket om vilka vi är i familjen. Ibland säger hon Mamma, Pappa, Majken och Annie. Ibland inkluderar hon Dina. Hon testar. Ser vad vi säger, hur vi reagerar. Säger att Dina inte finns längre. Konstaterar. Sådär som barn gör. Hon vill inte se oss ledsna. Hon spexar och gör sig till. Som hon brukar göra, hon är sån. Lite galen, och vi älskar henne för det. Men det draget har förstärkts nu. När hon märker att vi är låga så försöker hon lite till. Vill få oss att skratta.

Härom dagen sa hon jag vill inte börja spela fotboll för jag vill inte dö. Dina dog när hon spelade fotboll. Hon får inte ihop det. Vi förklarar att Dina inte dog av att spela fotboll utan för att hon var väldigt sjuk. Att hon hade cancer. Men Majken kommer ihåg att Dina bröt benet när hon spelade fotboll och efter det var ingenting sig likt. Hon hade ont i benet, kunde inte gå och sedan dog hon. Det är hennes logik.

Annie vill titta på bilder på Dina på TVn hela tiden. Hon hämtar fjärrkontrollen och säger Dina. Kan titta länge. Majken vill inte titta. Hon sneglar på mig när vi gör det. Orolig för att jag ska börja gråta. Men Annie tittar. Hon kan rata alla andra när hon ska säga god natt men Dina ska hon alltid krama, pussa eller kasta en slängpuss. Det är viktigt för henne. Det är viktigt för mig med. Det är jobbigt, men det känns bra att hon vill.

20160705_205704.jpgJag sitter vid hennes grav. Det är skönt och jobbigt på samma gång. Här får jag vara ifred i mina tankar. Det är inte så att jag känner henne mer närvarande här, jag känner henne fortfarande inte. Kroppen är fortfarande i chock. Det fortfarande kaos och blockering. Men när jag sitter här kan jag i alla fall vara i de här tankarna utan att någon annan pockar på min uppmärksamhet.
Jag planterar mina blommor, plockar bort det som är visset, fixar. Det känns lite bra en stund. Sen blir jag bara arg. Arg på att jag vårdar hennes grav istället för henne. Istället för att vara med henne. Sitter jag vid graven så ser jag ut över sjön. Mitt över sjön är det en stor sten. Där har vi varit många gånger. När jag var liten och nu när jag är vuxen. Med Dina. För två sedan satt hon och kusin Melker på den stenen. Nu är den tom. Jag ser den, därifrån, stenen. Det gör mig så förbannad att den är tom.

Dina_Melker

Jag drömmer otroligt mycket. Rörigt, tempofyllt, detaljerat. Men ingenting om Dina så här långt. Varje kväll när jag viskat god natt till henne har jag bett att få träffa henne i drömmen. Men hon har inte kommit dit ännu. Hjärnan är fortfarande paralyserad. Den blockerar så mycket den kan. Inte förrän inatt. Hon glimtade till. Jag kommer knappt ihåg vad drömmen handlade om. Jag sprang runt som en yr höna. Letade efter Annie och helt plötsligt kom jag in i en stor sal, en föreställning pågår. Dina sitter i publiken. Hon skulle in och dansa. Jag sitter här och väntar på att det ska bli min tur, säger hon. Jag fortsätter leta efter Annie, springer vidare. I nästa stund är vi på en båt och Annie ramlar ut över relingen. Jag slänger mig efter henne och fångar henne i sista stund. Drar henne upp ur vattnet i håret. Sen är drömmen slut.

Jag åker till vårdcentralen. Jag behöver förlänga min sjukskrivning, få nya recept på sömntabletter och kortison och vill bli ordentligt utredd för mina utslag.
Jag sitter i väntrummet och väntar. Självklart är det förseningar.
En kvart efter utsatt tid står en läkare i dörröppningen och säger Malin. Sedan vänder han på klacken och går med raska steg ner i korridoren. Jag skyndar efter.
Han sätter sig vid sin dator. Säger inte hej, tar inte hand. Säger bara Varsågod Malin.
Jag blir osäker. Jaaa, säger jag. Jag är här för att jag behöver förlänga min sjukskrivning, det ska stå i min journal varför, men du kanske inte har hunnit läsa den?
Jag tänker att han kanske agerar så kallt och konstigt för att han inte vet varför jag är där. I min journal står att jag är sjukskriven för att Dina är död, att jag har ångest, depression, sömnsvårigheter och andra kognitiva problem. Men han vet, han har läst säger han.
Ok säger jag. Blir osäker. Otrygg. Tänker att jag får väl berätta en gång till då. Ja min dotter dog för en månad sedan som sagt, efter att ha kämpat mot cancer i två år. Jag pausar. Tänker att han säkert vill veta mer, fråga lite. Ja, säger han bara. Han kommenterar det inte ens.
Har du kontakt med Försäkringskassan, frågar han. Inget mer.
Ja,
säger jag. Han ser mig knappt i ögonen. Vänder sig mot datorn och börjar knappra. Sitter så i mer än fem minuter. Tyst. Jag sitter också tyst och stirrar in i den vita väggen framför mig. Varför säger han ingenting? Varför frågar han ingenting? Nog för att hur mår du är en väldigt banal fråga i detta läge, men han om någon ska väl fråga det? Just för honom är det väl en rimlig fråga?
Han fortsätter skriva. Jag känner gråten komma, men jag vill inte gråta framför honom. Jag känner ingen respekt. Ingen trygghet. Inget förtroende. Jag vill inte att han ska se mina tårar.
Sedan tittar han upp och frågar har du varit i kontakt med en kurator? Jag visste att den skulle komma. Jag svarar ja, en vårdcentral, en kurator, tre psykologer och en präst. Men nej, ingen jag tycker kan hjälpa mig vidare just nu.
Jag har fortsatt kolla, letar fortfarande efter hjälp, men det säger jag inte och han frågar inte heller. Kommer inte heller med något förslag. Mm, säger han, suckar och fortsätter skriva på datorn. Tyst.
Jag får ångest bara av att sitta där. Rummet krymper och jag får svårt att andas. Jag vill bara där ifrån. Vill inte ta det som står näst på listan, nya recept och remiss till allergienhet. Jag vill inte prata med honom om det. Han verkar ju inte bry sig alls. Men jag orkar inte boka ny tid och sitta framför honom igen, eller en annan läkare och ta allting en gång till.
Han tittar upp. Hur länge vill du bli sjukskriven säger han. Två veckor?
Nej, säger jag. Jag vet inte, men vissa dagar kan jag inte ens stå upp just nu. Jag är inte i skick att jobba. Han suckar. Frågar inget mer. Fortsätter skriva.
Så håller det på i några minuter till. Sen skriver han ut ett papper och säger . Han tycker vi är klara. På intyget i min hand står det att han gjort en egen undersökning om hur jag mår och han har inte ens frågat hur jag mår, vad jag har för symptom, om jag behöver någon hjälp för att må bättre.
Jag säger att jag också vill ha en remiss till en allergienhet. Berättar om mina utslag som kommit och gått under flera år. Om histaminerna, om att jag lagt om min kost. Jag ser att han inte tror på mig. Tror sig veta mycket bättre. Jag känner att detta är lönlöst. Varför ska jag prata med honom om det här. Han säger att jag måste boka in en ny tid för detta. Jag känner att jag skiter i detta nu. Jag får klara mig själv. Det är ändå ingen som bryr sig. Allmänläkarna sitter där vid sitt skrivbord och tittar på ett symptom i taget. Under lupp. Med skygglappar. Det är ingen som ser hela mig. Hela Malin. Jag som människa. Hjärna, hjärta, kropp och själ. Jag har levt i en traumatisk cancervärld i två års tid och sedan förlorat min dotter. Jag har haft och har ångest, depression, utslag över hela kroppen, värk i rygg, andnöd, sömnsvårigheter, yrsel mm. Se hela mig vill jag skrika. Men de behandlar inte hela människan. Inte de jag träffat i alla fall. Jag hoppas att jag har haft otur. Att det verkligen inte ser ut så här i den svenska allmänvården, men tror faktiskt inte att jag är ett undantag.
Jag ber om nya recept. Han knappar in dem. Släpper händerna från tangentbordet och säger hej då.
Jag tar mitt papper och går ut. Jag känner mig trampad på.

Psykologer jag träffat har sagt till mig att bara ta dessa möten och be dem göra det jag vill få gjort, förlänga recept eller sjukskrivning, och sedan gå. Men är det inte dessa läkare som verkligen ska se hela människan? Som ska hjälpa mig vidare? Inte ska de vara som en hård och kall betongvägg? Hur ska han någonsin kunna hjälpa mig när han inte ens frågar mig? Pratar med mig?
Jag känner mig besviken. Sätter mig i bilen och åker hem.

wpid-img_20151112_150516.jpgOm jag kände mig ensam i min sorg innan så känns det än mer så nu. Inte ensam om att sörja Dina, men ensam i mina känslor. Det gör så fysiskt ont. Jag blir så arg. Jag vill inte känna henne ”ande” mig, jag vill känna hennes varma kropp i min famn. Det här räcker inte. Det är inte tillräckligt. Jag vill ha Dina. Min Dina. Punkt slut.

Mörkret sänker sig.
Jag ligger i sängen.
Tar fem djupa andetag och tänker som vanligt på tre saker som varit bra med dagen.
Ibland är det riktigt svårt trots att jag inte har så höga krav.
Jag har duschat, varit vid graven och överlevt.
Imorgon börjar allt om igen.

Sorgens många ansikten

Det är så tomt.
Så ofattbart tomt.
Det går inte att ta in.
Förstå att hon inte kommer tillbaka. Att allt är absolut. Aldrig mer.
Det är så avgrundsdjupt.
Det får oss att tappa andan. Paniken växer.
Aldrig, aldrig, aldrig mer får vi hålla om henne.
Aldrig mer får vi höra henne skratta.
Aldrig mer får jag höra henne säga mamma.
Då faller jag. Ner i ett becksvart hål.
Då sugs all energi ur mig och jag blir sittande med tom blick utan att kunna röra mig. Då får jag svårt att andas. Gråter, hulkar och kippar efter luft.
Då fungerar inget resonemang i världen. Inga ord hjälper.
Jag måste bara ta mig igenom det. Uthärda den här vågen av sorg som dränker mig. Till slut klingar den av. Ebbar ut. Lämnar mig lite ifred. Jag ligger kvar som ett trasigt vrak. Försöker samla ihop bitarna. Bygga ihop mig igen. Bli en fungerande människa. Ta ett djupt andetag. Skölja av ansiktet. Bli bedövad. Ställa mig upp på vingliga ben och ta hand om mina två barn. Försöka samla lite energi tills nästa våg kommer och slår sönder mig på nytt.

Så pendlar det. Fram och tillbaka. Ett tag är jag bedövad. Avtrubbad. Hjärnan stänger av. Dina är död. Det är för tungt, för jobbigt att ta in. Att leva i det hela tiden, den verkliga insikten om vad det egentligen innebär. Försvarsmekanismen sätter in. Jag måste kunna fungera lite i alla fall. Så omedvetet blockeras det i hjärnan, bäddas in i bomull. För att jag ska kunna fungera. Så jag kan handla, laga mat, diska, leka med Majken och Annie, titta på en film, påta i trädgården eller bara kunna stå upp. Sen plötsligt släpper blockeringen. Alla tankar får fritt spelrum. Vågen kommer. Räddas det som räddas kan.

Saknad. Jag har inte förstått vad verklig saknad är förrän nu. Sorgen. Den är obarmhärtig. Jag försöker känna hennes närvaro. I mitt hjärta. Letar efter tecken. I naturen, i händelser, i skrift. Letar bevis på att hon är med mig. Läser att det är lätt att falla in i magiskt tänkande när man är i kris eller sörjer. Man vill så gärna veta, vara säker och känna att hon har det bra, att hon fortfarande är här med oss. Jag tittar på bilder, på filmer, men det räcker inte, jag saknar henne i 3d. Vill inte titta på molnen. Vill bara krama henne. Hålla henne hårt i min famn och aldrig släppa taget.

Jag går en promenad i skogen.  Gråter. Vill bara känna att hon finns med mig. Plötsligt ligger en trasig lila vattenballong framför mig. Inga fler. Bara en. En lila. Jag väljer att tro att Dina lagt den där till mig. Det känns bra.  Mitt logiska tänkande protesterar. Men inget är logiskt i detta.  Det är inte logiskt att Dina är död.

Jag förstår inte att hon är borta.  Jag minns knappt något av vårt liv tillsammans. Hjärnan stänger av även detta för mig just nu. Stänger ner. Det är för jobbigt. Jag vet att även detta är vanligt vid stor sorg.  Men det gör nästan ännu ondare. Att jag inte minns.  Jag ser bilderna och filmerna, men de är där, på TVn, de är inte mina egna minnesbilder. De kommer. Säger alla.  De kommer. Jag vill ha dem nu.

Majken börjar sakta förstå att Dina inte kommer tillbaka.  Alla hennes känslor förstärks. När hon blir tillsagd har hon ibland stängt sovrumsdörren bakom sig och jag hittar henne i Dinas säng. Under sänghimmeln. Där det känns tryggt. Vi pratar. Hon saknar Dina. Hon är ledsen. Sen vips är ledsamheten borta och hon börjar prata om något helt annat. Barn i den här åldern kan visst inte vara i sorgen för länge. Vad skönt.

Annie har separationsångest. Gråter när jag lämnar rummet. Vill vara nära.  Saknar sin storasyster på sitt sätt. Hon vill vinka till Dina på korten.  Vill titta på bildspel på tv.  Jag gråter.  Hon puttar bort mitt ansikte. Säger nej! Vill inte att jag ska vara ledsen. Hon förstår på sitt sätt.  Varje kväll kramas vi god natt. Pappa, Kacken  (Majken) och sen Didi  (Dina). Det är viktigt för henne. Hon pussar på Dinas kort det sista hon gör innan hon somnar.

Jag lämnar på dagis.  Drar Annie i vagnen hem. Det regnar. Jag tänker på Ruben som kämpat mot sin cancer i snart tre år. Förra sommaren stod vi på balkongen på barnonkologen och kastade vattenballonger på Anders nere på marken. Han skickade vattenballonger till begravningen. Skrev att det säkert är Dina som gör det när det regnar. Jag försöker tänka på det där jag går i regnet. Att hon busar med oss. Det är skönt med regn. Då behöver man inte vara glad. Det är ok att se sur ut när den svenska sommaren regnar. It’s a good thing tears never show in the pouring rain sjöng Robyn.

Jag hämtar på dagis. De stora barnen ser när jag kommer med Majken på ryggen. Dina är död, skriker de. Ja det är hon, säger ja. De fortsätter, springer efter oss, skriker din storasyster är död, Dina hade cancer i magen. Jag försöker behålla lugnet. De är ju barn, det är så här de funkar, de frågar, bekräftar, tänker. För dem är detta inte att retas, de säger ju bara som det är, men det är tufft att höra. Det räcker nu, säger jag och stänger grinden bakom mig. Sväljer gråten och lastar på Majken på cykeln.

Vi lagar mat. Jag sätter på musik. Det var länge sedan. Som vi lagade mat och som vi lyssnade på musik.  Annie och Majken springer runt benen.  Dansar lite. Är i gasen. Jag tänker att nu är det som det brukar.  Som det ska vara. Sen kommer vågen av gråt.  Det är inte som det brukar.  Dina brukar låta högst,  dansa livligast och sitta på bänken när vi rör i grytorna. Det blir inte som det ska vara. Hon fattas oss. Saknaden efter henne är ett stort svart hål som suger åt sig all energi.

2016-06-12-17.31.17.jpg.jpegLämnar på dagis igen. Det är skolavslutning. Alla barn står på kullen i sina finkläder, rektorn pratar. De är glada, förväntansfulla, nervösa och pirriga. Jag skyndar mig till bilen. Skriker och gråter på vägen hem. Det var där Dina skulle ha varit. Jag hämtar Anders och vi åker till graven. Helvetes jävla fan. Där sitter vi vid ett provisoriskt kors och jag vill bara kräkas. Det är så här det kommer vara. Det finns ingen väg tillbaka. Hon kommer inte tillbaka.

Det är så mycket praktisk arbete när någon dör. Att få ett brev hem där det står till Dina Perssons dödsbo är helt overkligt. Hon finns inte. Hon är borttagen från försäkringskassan, från vårdcentralen, från alla system. I rullgardinlistan med mina barn står det Majken och Annie. Jag har två barn. Hennes namn har raderats. Som om hon aldrig existerat. Jag pratar med försäkringsbolaget. De frågar om de ska uppdatera min personliga information, dvs ta bort Dina. Jag protesterar. Ta bort henne? Nej, nej, säger jag. Hon säger, ok du får göra det när du känner dig redo.  Men hon är ju mitt barn. Jag har tre barn. Hon finns. Kommer alltid vara mitt barn. Hur ska jag kunna radera henne?
Visst fattar jag att alla som dör inte kan finnas kvar i systemet men det blir så konkret.
In my face.

Sorgen ja, så många dimensioner. Märker att jag gärna intellektualiserar den. Jag läser om faser. Om vad människor brukar känna.  Vill gärna veta. Vill ha en plan. Vet innerst inne att det inte går.  Att jag måste släppa tyglarna.  Låta allt komma. Inget är rätt eller fel i sorgen. Allt är subjektivt. Vad jag känner redan nu är att vi aldrig kommer ”gå vidare” i den bemärkelsen vi oftast använder uttrycket. Jag kommer aldrig lämna sorgen bakom mig.  Den kommer istället alltid vara en del av mig. En del av mitt liv. Den kommer ta olika former och det kommer kännas annorlunda, men den kommer inte försvinna.
En beskrivning jag läste var att om en person du älskar väldigt mycket är bortrest så saknar du ju inte den personen mindre ju längre den är borta, utan mer. (Tack Lena)

Anders sa det så bra här om kvällen.  Vi kan inte göra sorgen till vår fiende.
I den bor vår kärlek till Dina. Vi måste försöka göra oss vän med den.
Sen hur det ska gå till det får tiden utvisa.

Begravning har vi ju haft. Bara ordet. Begravning För jävligt.
Men det blev en fin dag. Så fin den kan bli under omständigheterna.  Solen sken och allt var grönt. Kyrkan var dekorerad med lila blommor och lila ballonger. Dinas lila kista med guldhjärtan stod i mitten. Vi hade hennes foto på, det där hon ler så pillemariskt med hela ansiktet. Det som får mig att känna mig trygg, men också det som får mig att gråta. Jag hade lagt hennes två diamanter på, en liten älva med en fjäril på foten satt också där och i en lila lotusblomma brann ett ljus. Det var fint. Det var hon.
Vi lyssnade på Eva Cassidys Fields of gold, självklart Coldplays Everglow och avslutade allt med en låt från hennes favoritserie Winxs Club, Shine like a diamond.


Vår präst Anders talade så att alla kände att han fångat Dina, och oss. Inte högtravande, som var en av mina största rädslor innan, utan i linje med den Dina var. Det kändes som att han förstod vem hon var. Han sa:
Jag har fått höra talas om Dina, den alldeles speciella tjej, om alla fina sidor hon hade. Om hennes starka vilja att gå sin egen väg och göra på sitt eget sätt. ”Jag är som jag är”. En otämjd livskraft, en vild blomma, en oslipad diamant, eller ”dinamant” som hon själv skulle sagt. Jag har också fått höra att hon var en bra vän och ville att alla skulle vara med, att hon älskade att bada, att musik skulle lyssnas på högsta volym så att man kände musiken i hela kroppen så man kunde dansa……Och det drabbar oss idag att livet är obegripligt, känslan av vanmakt och kanske ilska att inte kunna förhindra det som vi inte vill ska hända. Alla frågor vi bär på som vi söker svar på, men som kanske inte har något svar. Kunde inte Gud gjort något? Det undrar jag ibland med. Och tänker också att Gud nog gråter tillsammans med oss över att Dina är död. För Gud delar även det svåraste. Och mitt i allt så har Dina har lärt er mycket att ta vara på livet. Att inte vänta med det som gör livet värt att leva, att våga göra på sitt eget sätt, att kunna säga ”jag är den jag är”. Hon har visat vägen genom sitt sätt att vara.Och vi uttrycker vår tro på olika sätt, vi har olika tankar om vad som händer efter döden, det ingen av oss kan veta. Här i kyrkan får vi tänka och tro precis som vi vill. Och vi får dela dom tankar och bilder vi har och använda ord och musik som ger oss tröst. För nånstans bär vi kanske alla på ett hopp, även om det ser olika ut.

Efter ceremonin fick alla utom den närmsta familjen åka vidare till minnesstunden. Vi följde med till graven. Den ofattbara känslan när hennes kista sänktes ner i jorden går inte att beskriva. Jag pussade kistan och viskade återigen jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig. Hur ska man kunna ta avsked? Jag ville bara bryta upp locket och ta henne i mina armar. Det går inte att ta in. Vänta på mig på den lila bågen i regnbågen, viskade jag och sen sänktes kistan ner.
Vi hade med oss ballonger till graven, fyllda med helium och med tyngder för att hålla dem kvar. Pötsligt sliter en sig fri och flyger upp i den blå sommarhimmeln, trotsar tyngden som ska hålla den på marken, vägrar låta sig tyglas. Jag ler.

2016-06-09-22.42.31.png.pngMinnesstunden blir så okonstlad som vi ville ha den. Ingen sittning utan frihet att röra sig, att äta det man vill, när man vill bredvid vem man vill. Det enda vi bestämt innan var att vi ville visa ett bildspel som Anders satt ihop. Orden tar liksom slut en dag som denna och bilderna berättar historien om vår Dina.
Vi hade en låda där man fick skriva ner minnen man hade av Dina och fröpåsar av lavendel och förgätmigej som man fick ta med sig hem. Det känns som en fin tanke att man fick ta med sig något levande därifrån. Att minnet av Dina får sås i jord, börja gro och sen blomma.
Jag försöker tänka att vi människor är energi som inte kan förgöras utan omvandlas i olika former.

Vi hade inte tänkt släppa ballongerna till himmeln, men barnen ville och ute på gräset sprang de, skrattande, och släppte dem fria. Solen sken och inget regn i sikte, men på bilden efteråt syns tydligt regnbågen som välkomnar ballongerna. (Tack Karin för bilden)

Jag klarade mig igenom dagen. I ett töcken förvisso. Men jag stod upp. Jag pratade. Jag grät. Jag log. Sen gick luften ur mig.
Det är nu det börjar. På riktigt.
Livet som ska fortsätta med Dina, fast utan Dina.
Det är en mental resa som inte kommer att ta slut förrän jag dör.
Förrän jag möter henne på regnbågen.
Dina och regnbågen

 

43 dagar av kaos

Den sista tiden var tuff. Jävligt tuff.
Jag skrev inget här för allt var så otroligt intensivt, så intimt och känslosamt.
Det gick så fort från att vi kom hem från Danmark till att Dina blev helt sängliggande.
Vi ställde in oss på att hon skulle lämna oss vilken sekund som helst.Jag förde fragmentariska dagboksanteckningar för mig själv för att ha något att se tillbaka på. Pressen och stressen över att vaka vid vår döende dotters sida åt upp oss och Dina var segare och envisare än någon av oss någonsin trott, och då kände vi henne utan och innan. Vi visste att hon var stark, men inte så stark. Vi visste att hon var envis, men inte så envis.Vi frågade oss många gånger varför hon fortsatte att andas trots att hennes kropp stängde ner funktion för funktion. Till slut fick vi acceptera att detta sista beslut, precis som alla andra hon tog, var hennes och bara hennes. Hon bestämde själv när det var dags att gå vidare. Hon tänkte inte låta någon annan fatta det åt henne.

Imorgon är det begravning. Det kommer bli en tung dag, men vi har gjort vårt bästa för att den ska spegla Dina som person och det känns tryggt. Många av er som läser kommer jag säkert träffa imorgon och det är en del jag vill ha sagt innan.

För det första vill jag säga att om jag inte orkar möta din blick eller ge dig en kram så är det enbart för att jag håller på att gå sönder och måste kanalisera all min energi på att vara närvarande med Dina.
För det andra så vill jag med detta inlägg förekomma så många frågor som möjligt om hur vi haft det, hur allt gick till.
För det tredje så ber jag dig att inte vara rädd för att prata med mig eller att prata om Dina. Säg hennes namn, berätta för mig (nu eller senare) om något minne. Jag vill höra dig berätta, jag vill minnas allt med henne, om jag inte orkar just då så säger jag ifrån.

Med det sagt, så kommer här berättelsen om våra sista dagar med Dina.
Oredigerat. Utlämnande. Långt, väldigt långt. Det är lika mycket en dokumentation för mig om hur det var, som för er.
Det var jobbigt att skriva och säkerligen jobbigt att läsa, men jag har varit ärlig med er hela tiden och jag vill inte sluta med det.
Vi pratar alldeles för lite om döden i vårt samhälle. Ännu mindre om att barn dör. Eller med barn om döden. Det är läskigt, tycker vi vuxna, men en del av livets gång. Vi borde prata mer om döden. Den är förfärligt tuff för oss som är kvar, men det är inte farligt.

Onsdag 27/4
Röntgen och cytostatika. Jag åker in med Dina, hon är rätt ok. Vill ha calamares til middag. Äter litegrann. Annie snorig, sover hos mamma och pappa.

Torsdag 28/4
Dina jättetrött. Ont. Sover mycket. Vill inte äta. Vi köper thai och då vill hon ha lite nudlar med smör och soya.
Fredag 29/4
Möte med Niklas men Dina mår fortsatt dåligt.  Kräks upp alla mediciner och får mer ont. Anders åker själv. Anders kommer hem. Allt har växt. Exploderat. Det är över nu. Vi avslutar all behandling som inte är smärtlindring.
Jag sitter med henne hela dagen. Hon kan inte behålla någonting.  Kräks upp allt med rekyl. Smärtan tilltar. Vill inte sova i sängen. Vi sitter i soffan hela natten. Hon sover väldigt oroligt.
Lördag 30/4 Valborg
Dina fortsätter kräkas. Vi åker in och sätter nål och kopplar på smärtpumpar.Jag hade lovat henne aldrig mer, men det blir en gång till. Det går bra. Hon har så ont att hon knappt reagerar på nålsticket, inte ens lustgas behövs.
Hon lugnar sig och sover hela dagen. Vi lägger oss i mysrummet. Jag har svårt att sova. Vaknar och lyssnar efter andetag. Marianne kommer ett dygn.
20160504_154128.jpgSöndag 1/5
Smärtan under kontroll men Dina sover mest hela tiden.  Vi kämpar med att få henne att kissa eftersom hon inte kissat sedan fredags kväll. Till slut kommer det en del men hon kan inte tömma helt.
Jag målar hennes naglar. Oviktiga saker blir viktiga. Målar mina egna i exakt samma färger. Det känns fint.
Henke och Elin kommer med mat.
Dina vill sova i sin säng.
Måndag 2/5
Kissar igen på morgonen. Skönt, då slipper vi kateter. Sover tills på kvällen då Mio kommer för att göra handavtryck. Känns skönt att det äntligen blev av.
Isabel kommer med mat. Dina vaknar till lite mer och vill att jag bär henne så hon får visa de nya rummen. Slocknar i soffan direkt efteråt.
Sover i sin säng.
Tisdag 3/5
 Dagarna börjar se likadana ut. Dina är lite vaken på fm, somnar runt lunch och sover till kvällen.
Jenny och Steven kommer men Dina är inte vaken och orkar inte busa.
Jonna och Amelie kommer på kvällen. Vi köper från Stazione och kollar på Krakel spektakel. Dina sover massor. Har inte kissat sedan måndags morgon igen. De ville sätta kateter men Majken var trött och grät så det blev ingen lugn och ro. Vi avvaktar natten. Vi sover i mysrummet igen . Dina vaknar vid fyra och kollar på Max och ruby.
img_20160429_213659.jpgOnsdag 4/5
Vi försover oss. SABH (Specialiserad Avancerad Barnsjukvård i Hemmet) kommer vid nio. Dina vill gå på toa. Slipper kateter igen. Sover hela dagen. Vill att vi ska köpa ballerinakex. Anders åker. Dina vill inte ha. Inte just nu säger hon. Sara och Filip kommer med mat.
Dina går på toa två gånger till på kvällen. Kors i taket.  Vi sover i mysrummet.
Torsdag 5/5
Kristi himmelsfärd. Majken ledig.
Dina går på toa igen.
Alla kusinerna kommer och leker ute i solen. Dina är lite vaken men somnar tidig em. Hon vill att vi köper hem salami. Mormor och morfar fixar. Dina vill inte ha. Inte just nu
Marianne kommer upp.
Jonna och Amelie kommer med mat. För första gången på länge smakar det gott. Pulled pork och tillbehör, rosévin och fantastiska människor.
Dina sover men vaknar helt plötsligt till. Vill spela spel. Jag och Anders kollar förundrat på varandra. Vi spelar Frost och Pippi. Dina och jag i lag. Hon är inte helt med men ändå där.
Fredag 6/5
Klämdag. Solen fortsätter skina. Dina vill ha rinnande äggula. Får det…för kall, vi kokar nytt… för hård, vi kokar ett tredje.. hon vill inte ha. Inte just nu…   Hon håller ungefär samma rytm.  Mer vaken på fm. Sover hela em och vaknar till lite på kvällen.  Somnar igen och vaknar runt fyra på natten. Somnar igen och vaknar runt nio när SABH kommer.
Jag vågar mig ut på en promenad i spåret.  Vill röra mig men ångesten växer när jag är ifrån henne. Vill inte att hon ska vakna och jag inte är där.  Vill inte vara borta om hon dör. Skulle aldrig förlåta mig själv.
Hon tynar bort mitt framför våra ögon. Jag mår illa. Tryck över bröstet.  Ont i huvudet. Obeskrivligt trött.
Ingen aptit. Tuggorna växer i munnen.
Lördag 7/5
Sommarvärme. Allt grönskar. Fullt med liv och blommor. Sociala medier fulla av lekande barn, champagne i solen, glittrande vatten och glada människor.
Inne hos oss står tiden stilla samtidigt som den rinner bort. Naturen lever och Dina dör.
Jag busar lite med Majken i sängen. Hon trycker händerna i ansiktet på mig och säger nu är du glad mamma. Du ser ut som en annan tjej. Kniv i bröstet.
Det blir en jobbig kväll och natt. Dina kommer inte till ro. Har ont. Känner sig inte bekväm att luta huvudet lite bakåt i sängen. Vi försöker först i mysrummet men flyttar sedan till Dinas säng. Anders går och lägger sig hos Majken. Klockan är strax innan ett. Jag försöker få Dina att slappna av, håller emot henne och släpper långsamt mot kudden, som när hon var bebis. Men hon vaknar hela tiden till.  Hittar inte ngt läge.
Vid halv två hämtar jag Anders igen och vi flyttar tillbaka till soffan.
Dina sover till halv fem och slumrar sedan lite och tittar på Vintergatan, Horseland och Labyrint tills SABH kommer vid nio.
Jag har knappt sovit.
Söndag 8/5
Dina har fortsatt ont.  De höjer morfin dosen igen. Jag vill bara krama henne,  hålla henne nära,  trösta. Men när hon har som mest ont får jag inte ens sitta nära utan att röra.  , skriker hon. Vill vara ifred i sin smärta. Det gör mig så ont men jag måste respektera hennes val. När det värsta lagt sig kan jag smyga tillbaka,  lägga en hand,  stryka hennes kind,  ge henne en puss.
Hon vill ha mig nära men är livrädd för att det ska göra ont.
Hon vill ändå att det ska vara lite som vanligt.  Säger helt plötsligt att hon vill ha en kvällsmacka. Rågkuse med massor av smör,  kalkon och ost. Till min stora förvåning äter hon två små tuggor.
Vi kan inte längre lyfta henne, det gör för ont. Behöver kissa. Vi kämpar med underlägg i soffan.  Tror hon kissat klart men så kommer det mera. Hon gråter när vi försöker röra henne.
Anders och jag får vara ensamma hemma på dagen. Skönt att känna lugnet över att inte vilja vara på flera ställen samtidigt.
Vi fortsätter sova i soffan. Hon vaknar vid fyra,  har kissat igen. Vi byter.
Måndag 9/5
Status quo.
Hon svettas massor. Vi köper handfläktar som hjälper lite. Febern kommer på em och lägger sig på kvällen.
Fredde kommer.
Elin kommer med indisk mat.
Vi vill hjälpa henne sova lugnare på natten.  De ger stezolid, vill sätta kateter men Dina stänger igen benen. Sen försöker vi lyfta henne till vår säng. Men Dina gör som vanligt,  kämpar mot all medicinering. Vill inte. Vi slutar. Jag viskar om och om igen det är Din kropp och Ditt beslut. Vi kan inte gå emot hennes starka vilja.
Vi sover i soffan. Försöker sova lite till.
Tisdag 10/5
De lägger om medicinerna. Ökar metadonet,  gör ett opiodbyte,  lägger till dynastat och katanest. Ger mer stezolid. Vi diskuterar kateter. Kommer fram till att det nog måste sättas trots att det går emot Dinas vilja. Det går bra. Hon är lugn, sover. Blåsan töms på mer än 1200 ml. Hon vaknar och frågar om hon har slang i snippan.  Gråter när jag svarar ja. Jag gråter med henne. Fortsätter sova.
Anders ringer begravningsbyrå.
Jag gör något av det sjukaste jag har gjort. Googlar rätt ncs kod på mörklila. Till hennes kista. Ångest.
Solen skiner.
Hon svettas massor. Blir blekkall. Har inte velat dricka på hela dagen. Vi ställer in oss på en lång natt. Tror att nu är det nära. Tänder ljus. Jag mår illa. Anders sitter vaken bredvid henne. De kollar på Winxs. Jag somnar till slut på madrassen precis framför dem.
Vid sex byts vi av. Anders lägger sig i sovrummet. Efter en stund kommer Majken upp.
Onsdag 11/5
Det blev en till dag.
Vi fortsätter kolla på Winxs. Gör iordning Majken för förskolan.
Dina vill inte ha katetern. Säger att det är därför hon inte vill dricka.  Jag säger återigen att det är hennes kropp och hennes beslut. Sköterskorna kommer. Ger mediciner. Förbereder för att dra katetern. Men Dina känner sig inte redo. Vi avvaktar. Katetern är kvar.
Danne kommer.
JB kommer med vietnamesisk mat.
Dina får vad de tror är en allergisk reaktion. Blir väldigt röd i ansiktet. Lite svårt att andas, hög puls. SABH kommer igen. Kollar läget. Ändrar doser. Dina hostar mycket slem. De åker.
20160430_091103.jpgDina vill ha mig bredvid sig, sover, men är med så pass mycket att säga till mig att jag inte får titta på tv, Ipad eller telefon. Lägg bort dem säger hon. Jag lyder.
Efter ngn timme kommer det röda tillbaka. SABH kommer igen. Ger Tavegyl.
Anders lägger sig tidigt med Majken,  som dock inte somnar utan till slut somnar i mitt knä i soffan när jag också håller Dinas hand. Jag känner mig rik på kärlek men sorgsen.
SABH kommer igen vid elva, ger kvällsdoserna. Marianne lägger sig.  Jag sitter ensam med Dina. Hon sover. Jag plöjer Hela Sverige bakar. Klarar bara av att titta på sådant som inte kräver något engagemang. Tittar på Mockingjay del två.
Har tända ljus. Spelar Everglow två gånger för henne. Vår stund. Säger om och om igen hur mycket jag älskar henne och att jag är så stolt att hon valde mig till sin mamma. Att hon är fantastisk. Att jag älskar henne. Igen och igen och igen. Ändå känns det som om jag inte säger eller visar det tillräckligt. Solen går upp och fåglarna kvittrar.
Vid tio i fyra kommer Anders upp.  Gör te och mackor till sig.  Jag förbereder mig på att gå in till Majken men Dina blir orolig. Vill inte att jag ska gå. Lägger mig på madrassen framför henne. Hinner komma lite i ro. Då vaknar Majken.  Klockan är halv fem. Jag lägger mig hos henne. En timme senare kommer Anders. Är orolig. Jag går ut. Förbereder mig för jag vet inte vilken gång i ordningen på att säga hej då. Vakar igen. Somnar lite sittande bredvid. Vill bara slänga upp henne i mitt knä. Krama henne hårt.
Inger händer.
Torsdag 12/5
Dina har slutat titta på tv. Sover hela tiden.  Börjar bli grå. Är svullen.
Anders blöder näsblod. Jag tappar hår och har utslag på hela kroppen. Stress stress stress.
Får en ordentlig panikattack på kvällen. Får inte luft. Anna sover kvar. Jag Majken Anders och Dina sover alla fyra i vardagsrummet.
Dina har ont på natten. Anders upptäcker sår på hennes rumpa. Total ångest över att mitt barn har trycksår. Det ska inte vara så. Allt är så fel. SABH kommer runt halv fem. Extra doser. Hon sover några timmar.
Fredag 13/5
Den trettonde och Linnea har namnsdag.  Dina hostar mycket runt åttatiden. Lite blod. Katetern ser igenkloggad ut också.
Marianne tar Annie till öppna förskolan. Anna kör Majken till pelikanen. Anders sover. Jag sitter med handen på Dinas panna.
Elin kommer med lunch. När den är uppäten är klockan ett och Dina försämras. Massor av slem som hon inte får upp. Svårt att andas. Jag tror att det är dags. Vi säger hej då. Igen. Vid tre kommer SABH och hon får robinul som torkar ut slemmet.
Hon är seg. Som fan. Vi vill att hon ska släppa taget men hon håller i.
På kvällen får hon hög feber, 40,5. Syresättningen är låg runt 50-60%. Pulsen hög, uppe i 170. Vi lägger kalla handdukar i pannan,  handleder och fotleder. Den går ned ngn grad.
Anders somnar på madrassen strax innan elva. SABH kommer vid midnatt och hon får Alvedon och mer robinul. Febern ligger kvar men andningen lättar och syresättningen går upp till 80. Den blå färgen i ansiktet släpper och hon får vila lite.
Marianne lägger sig hos Majken. Jag sitter hos Dina. Kollar på Sveriges mästerkock. Håller henne i handen.
Väcker Anders runt tre. Jag har varit vaken i 24 timmar. Lägger mig till halv åtta då Majken kommer upp.
Lördag 14/5
SABH kommer vid halv nio. Mer Alvedon och allt annat. Vi kan inte fatta att det blev morgon igen.
Det pendlar fram och tillbaka. Hon har det jobbigt med slemmet. Svårare att hosta upp det. Varje gång det sker tror vi det är dags men så kommer hon tillbaka. Som en duracellkanin.
Fredde, Sara, Emelie och Danne kommer.
Majken får åka till Löwenströmska och träffa doktorn. Hon har svinkoppor. Lägligt.
Anders försöker skämta lite på em. Säger till mig att Dina sagt att jag är en bajskorv.  Då slänger hon helt plötsligt upp sitt högra öga och spänner käken. Hon hör oss, ibland. Hon finns där inne någonstans. Långt långt inne finns vår Dina.Hon som försvarar mig. Mitt hjärta.
Vid 17.15 tittar hon upp och säger nu. Jag blir livrädd men är redo om det nu går. En kvart senare tittar hon igen och säger mamma några gånger.  Som jag längtat att få höra det igen. Det blir sämre igen. Vi blir lämnade ensamma. Skönt när det är som mest intensivt. Vi tror det är dags igen. Men minuterna går och blir timmar och dagar. Hur länge ska hon kämpa?
Det är lördagskväll. Eurovisionfinal.  Livet är avlägset.
Efter midnatt kommer sköterskorna igen. Vi pratar om slemmet och beslutar att pröva att inhalera koksaltlösning from morgonen.
Majken vaknar och kommer inte till ro. Inget är som vanligt och även om hon är på gott humör och inte verkar påverkad så ligger det säkerligen lite latent.  Vid halv två somnar hon skavfötters med mig på madrassen och vi kan lyfta in henne i sängen.
Vid fem väcker Anders mig och vi byts av. En kopp te och två mackor. Tittar på filmen Divergent. Känns rätt ok. Dina är lugn men börjar hosta runt sju.
Söndag 15/5
Hon kämpar med hostan.  Vid halv nio kommer SABH och vi kör inhalationerna.  De verkar hjälpa,  slemmet blir lite lösare. Vi kör några gånger till och Dina har en lugn dag.  Sover skönt.  Vi får en andningspaus. Lite spänning släpper.  Det är skönt men ändå jobbigare.  När det är tungt för henne känner jag att ja, lämna oss nu då, det är bättre för dig. Men när det är lugnare så blir jag arg och ledsen igen. Varför ska du inte få leva vidare? ??
Vi har fullt hus hela dagen. JB kommer med lunch. Fredde,  Sara, Danne och Emelie åker på em. Mamma, pappa, Annie,  Anna, Martin en stund,  Sofia och Isak, Henke.
Det är skönt att bli distraherad en stund men sen vill man inte bli det längre. Inte tappa fokus från Dina. Bara hålla hand,  smeka kinden,  snusa i håret.
Anders lägger sig runt elva och SABH kommer strax efter midnatt. Dina vaknar till. Säger upp. Säger pappa. Jag säger till Anders, han vaknar inte, slänger en och två kuddar i ansiktet innan han vaknar.
Dina är vaknare än på länge.  Vill helt plötsligt dricka!  Det har gått sex dagar sedan sist.  Hon sveper ett halvt glas Fanta,  ett helt glas cola och ett halvt glas Sprite. 400-500ml bara så där. Sen får Anders lyfta henne och vi kan komma åt att lägga om såren på rumpan och byta täcke under.
Hon blir varse sin kateter. Drar lite i den, säger att det gör ont i snippan,  vill inte ha den. Hon försöker prata men hittar inte riktigt orden. När hon gör det upprepar hon det om och om igen. Hon är vaken 1 1/2 timme ungefär. Sover sedan gott. Andas lugnt,  till och med genom näsan igen.
Jag kollar på sista Star wars och byter av med Anders vid halv sex.
Måndag 16/5
Majken är hemma pga svinkopporna.
Jag lyckas faktiskt sova fram till 12 och sex istället för fyra timmars sömn känns skönt.
Dina sover, som det var dagen innan. Rätt lugnt.
Jonna och Amelie kommer med middag.
Dinas feber verkar lägga sig.  Hon klagar på lite ont i snippan. Säger att hon behöver kissa. Något stämmer inte, katetern verkar inte funka.
Nattpersonalen kommer.  Det känns osäkert. De hattar lite fram och tillbaka. Jag försöker sova men hör i bakgrunden.  Efter ngn timme väcker Anders mig. Dina har kissat.   Vi lyckas lyfta henne för att få torrt och ser att hennes sår på rumpan blöder.  Det värker otroligt i hjärtat.  Det ska inte behöva vara så. Jag ringer in, pratar med sköterskan och säger att de behöver fixa katetern och läggs om såren. Hon frågar mig om storlek på katetern.  Jag blir irriterad,  det är hennes jobb.
Det dröjer innan de kommer. Jag försöker sova lite igen men hör återigen att allt inte går smidigt. Anders får hjälpa till med katetern. Den manliga sköterskan är inte behjälplig.
När det är dags för såren väcker de mig igen. Jag berättar vad jag såg.  De börjar fråga mig om hur de ska lägga om och det visar sig att de inte tagit med sig några nya plåster. Jag blir irriterad igen. Säger att de inte får röra något utan att vi får ta det när morgonpersonalen kommer. Vi litar inte på att de vet vad de gör.
Vi försöker sova men båda är upprörda.
Tisdag 17/5
Vi byts av runt halv sex. När jag vet att de bytt pass ringer jag in och säger att det inte känts bra. Att vi behöver medicinera henne ordentligt så vi kan byta kateter, ge lillis i rumpan (mjölk och sirap ) så hon får tömma tarmen ( 11 dagar sedan sist) samt tvätta rent och lägga om såren.  De lyssnar och förstår.  Dr Andreas kommer med och vi pratar igenom situationen.
Det tar tre timmar att göra allt. Jobbigt men det går helt ok. Katetern gör ont, den är full av saltkristaller men till slut är den bytt och vi kan lägga om såret.
Vi möblerar om. Plockar isär soffan och ställer in hennes säng istället. Hon ser sjukare ut när hon ligger blek i en stor säng men det är ett måste. Hon kan inte få mer sår.
Elin kommer med lunch. Anders och jag vilar lite om varandra.  Majken och resten är iväg på utflykt till Sigtuna.
SABH kommer på em. Tvättar rent igen, ger mer medicine. Det tar några timmar.
På kvällen kommer Dinas lärare Nina med en blomma. Det känns fint och jag blir stärkt av att hon vågade.
Dina är lite vaken. Vill ha Sprite i sin flaska från The Reef, och iskallt citronvatten. Hon vill kolla på Winxs, igen, flera dagar sedan sist det med.
Anders lägger sig i mysrummet.  Jag sitter på golvet bredvid Dina och tittar med henne. Hon ser om avsnitten,  glömmer vad hon tittat på. Det är ändå mysigt. Hon och jag.
Onsdag 18/5
Status quo. Hon ligger bra i sängen. Har lite vakenperioder. Dricker fortfarande.
När jag sover på morgonen kollar Majken på Karlsson på taket. Han äter bullar och munkar till mellis.  Då säger Dina åh nu blev jag sugen på chokladmunk. ..
Hon uttrycker små önskningar,  säger ibland att hon är hungrig men vill inte ha egentligen.  Tre veckor sedan hon åt sist…
Henke kommer med indiskt på kvällen. Har med sig chokladmunkar men Dina sover.
Majkens svinkoppor kliar mycket på kvällen,  kan de inte bara försvinna nu?
Annie har inte sovit hemma på tre veckor. Hon kommer och går som en gäst. Det svider i hjärtat men jag vet att det är bäst så.
Jag sover först och byts av vid halv fem.
Torsdag 19/5
Dina är lite vaken och frågar efter mig.  Hon vill ha cappuccino. .. jag kokar kaffe och vispar mjölk.  Koppen står orörd. Hon klagar på lite ont i snippan igen.
Jag är trött. Somnar lite på soffan.  Majken  ramlar upp vid sju men somnar om i min famn.
Dina fortsätter klaga på ont i snippan annars är det en lugn dag. Hon tittar på Hotell Transylvanien men är inte riktigt med. På em ligger jag på lite om smärtan i snippan och de tar med ett urinprov som senare visar att hon har urinvägsinfektion… Antibiotika sätts in.
Jonna och Amelie kommer med thai mat. Efter maten klappar Majken Dina på pannan. Hon säger att alla vuxna är ledsna för att Dina är sjuk, men inte jag. Jag frågar vad hon tänker då. Hon säger att Dina vill inte gå med mig. Jag svarar att det vill Dina visst,  men hon kan inte. Majken fortsätter men sen när Dina inte har ont då vill hon gå med mig. Då ska jag hålla henne i handen. Jag gråter.
På kvällen blir hon sämre. Vi får ingen kontakt alls när vi rör henne,  inte ens när vi flyttar högerarmen. Hon vill inte ha dricka längre.
Jag sover i soffan mellan nio och halv elva för att orka natten. Anders lägger sig då. Dina börjar rossla massa slem. Får inte upp det. Orkar inte hosta.  Har feber.
SABH är här ganska länge runt midnatt. Dina andas väldigt ansträngt. De kommer tillbaka runt två, ger robinul. Natten känns lång och avgörande. Jag försöker hålla munnen fuktig, smörjer hennes händer och fötter, rör på lederna samtidigt som jag kollar på Bond Spectre. Surrealistiskt. Väcker Anders vid halv sex och stupar i säng.
Fredag 20/5
Anders väcker mig vid halv åtta. Dina är sämre igen. Har väldigt mycket slem som ligger i svalget.  Det låter som om hon ska kvävas. Vi kämpar för att hjälpa henne. Känner oss stressade.
SABH kommer. Hon får mer robinul och även Furix då han tror att hon har vätska i lungorna med.
Vi lägger henne på sidan och en del rinner ut iaf.
Några timmar in på fm är hon lite lugnare, det rosslar fortfarande men hon andas lite bättre.
Dagen är ett töcken. Trots att jag bara sovit två timmar kan jag inte somna fastän att jag ligger bredvid henne. I mig blinkar alla varningslampor, påslaget är skyhögt. Jag äter. Massor.  Hat inget stopp. Sugen hela tiden. Kroppen är helt ur funktion. Mina utslag ger inte med sig utan fortsätter att blossa, klia och bränna. Akutläget har pågått länge och min kropp klarar inte av det.
Dinas feber stiger. På em lägger vi om såret i rumpan igen.  Dina är lugnare.
Vi äter thairester. Jag går och lägger mig vid åtta. Somnar efter ett tag.
Anders sover bredvid Dina och Marianne sitter vaken och håller vakt.
Majken kommer upp vid fyra på morgonen. Dina är jättelugn,  låg puls,  svag andning. Anders väcker mig vid fem. Känns som ett omen att Majken inte vill somna om.
Lördag 21/5
Vi har en mysig morgon. Vi är nära Dina alla tre. Tittar på Krakel Spektakel och sedan tecknade Ronja. Syrénen blommar utanför och fåglarna kvittrar. Det är vackert. Vi är redo.
Dagen går. Inget händer.  Dina är som i koma. Reagerar inte på någonting.
Anders och Isabel kommer med mat. Annie är här och leker.
Jag känner mig ledsen. Har varit avtrubbad de senaste dagarna. Känt skuldkänslor för att jag nästan önskat att hon ska dö nu. Så vi kan påbörja nästa del av livet. Jag har svårt att minnas hur det var, hur hon var förut. När hon sprang omkring här och busade och lekte. Skrattade.  Jag kommer inte ihåg.
Då sörjer jag. Innerligt. Att det är hon som ska dö. Hon som var levande.
Hon som ligger här nu är inte Dina. Hon är inte här. Hon har redan lämnat oss. Det gör ont.
Anders sover på golvet vid soffan. Min tur att vaka genom natten. Det är lugnt. Hon är som i koma. Det är inget liv i ögat. Hon är liksom inte där.
Vid fem börjar hon hosta igen.  Vi ringer in och ber dem komma med furix innan det blir för mycket. Det gör de och det lugnar sig.
Söndag 22/5
Jag tar igen lite sömn på fm.
Majken är iväg på två små utflykter, kollar när Melker spelat fotboll och leker med Annie och Julia.
Här hemma står tiden stilla.
Philip kommer med mat. Anders och jag kollar på Suits.
Det finns en rastlöshet inombords men jag får inte ge den någon energi.  Har inte varit iväg längre än till brevlådan på tre veckor. Här och nu. Och sedan aldrig mer.
Lägger mig i sängen runt elva. Försöker komma till ro.
Måndag 23/5
Det fortsätter i samma tempo. Koma – hosta. Det tär. Anders och jag börjar bli otroligt frustrerade. Mina utslag blossar upp med full kraft igen. Jag blir tokig.
Majken kan iaf vara på förskolan igen. Skönt för henne.
Dr Andreas kommer. Vi förklarar läget.  Vi vill inte ha det så här längre.
Det är varmt. Strömmen går i hela huset.  Vi åker och köper pizza. Blir illamående.
Det är min tur att vaka genom natten.  Jag undrar hur länge detta kommer att pågå.
Tisdag 24/5
Alla dagar ser likadana ut. Anders och jag är glåmiga och två bleka kopior av oss själva. Dina sover. Dina hostar.
Jag försöker förstå mig på mina utslag. Kommer fram till att det låter rimligt att jag har för höga histaminhalter. Läser på. Inser att jag måste läka inifrån och inte utifrån. Självklart egentligen, men hur ska jag kunna göra det i detta läget? Gör ett forsök att lägga om kosten iaf. Det är det jag kan påverka.
Onsdag 25/5
Inget nytt.  Vi höjer doserna på medicinerna igen. Håller Dina när hon hostar.  Försöker fånga slemmet i svalget med svabben. Lägger om såret på rumpan.
Henke, Jonna och Amelie kommer på kvällen. Jag lägger mig tidigt för att orka med natten. Har ont i huvudet.
Torsdag 26/5
Dina tynar bort. Allt är en dimma. Elin kommer med mat. Vi tittar på Suits.
Fredag 27/5
Annie, Majken,  mamma, Anna och Marianne är på Junibacken.
Anders och jag bara sitter och sitter hos Dina. Jag sover lite på kvällen och tar nattpasset. Hon ligger på sidan. Jag torkar slemmet som rinner ut. Allt är lugnt. Men allt är bara fel. När Anders kommer upp vid halv sex vänder vi henne på rygg och jag går och lägger mig.
Lördag 28/5
Han väcker mig tjugo över tio. Dina andas oregelbundet och pulsen skenar och ändras sen och blir svag.
Majken är och tittar på fotboll i Bollstanäs. Det är vi tre hemma. Jag gör iordning lite frukost. Vi prövar att lägga henne på sidan men då slutar hon andas. Vi lägger henne på rygg igen.
Vi sjunger Ta mig till havet, Nu grönskar det och Cecilia lind. Sånger vi alltid sjungit vid läggdags, som hon kan utantill.
Jag tar en klunk kaffe. Vi håller hennes händer, pussar hennes kinder, viskar jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig. Hon andas inte mer. Klockan är 11.40.
Vi gråter och skriker.
Hon är inte här.
Ringer mamma. Hon och pappa kommer. Majken och Marianne kommer hem. Vi berättar att Dina är död.
Majken närmar sig henne i sin egen takt. Vi går ut lite på verandan. Hon säger jag vill inte att Dina ska vara dödad . Lite senare känner hon sig ok med att krypa upp bredvid Dina. Klappar henne på armen och kinden. Tar tag i näsan och konstaterar att Dina inte har några snorkråkor.
Mamma hämtar Anna och Annie.
Sofia, Johan och Isak kommer. Alla gråter.
SABH kommer. Dr Artemis dödsförklarar henne. Désirée tar bort nålen och katetern. De åker.
Henke och Elin kommer.
Jag sitter i badkaret och tvättar Dina. Ytterligare en sådan surrealistisk situation. Jag badar med mitt döda barn.Vem gör det? Vi lägger henne på en madrass och smörjer henne med lavendelolja. Hon får ligga i sin säng med Elsatäcket och lila kudde. Hon har sin turkosa fjärilströja och lilablommiga byxor. Hon är lugn. Hon börjar bli kall.
Jag kan inte släppa henne.  Vill bara ligga med hennes kropp nära min.
Jonna och Amelie kommer. Dinas bästa kompis Lea och mamma Emma kommer. Starkt gjort.
Axel, Gustav och Melker och Martin kommer. Gustav har plockat syrener,  midsommarblomster och förgätmigej.
De rör sig lite ut och in allihopa.  Jag hör att de tittar på bilder och filmer i vardagsrummet.
Jag ligger med min döda dotter i hennes säng. Overkligt.
Kan inte tänka mig att låta henne sova själv.  Ligger tätt bredvid hennes kalla och beniga kropp. Gråter och gråter.
Vid halv tre kommer Majken in och jag lägger mig på madrassen med henne. Som vi brukar sova.
När Majken vaknar säger hon Dina är vaken. Vi kan inte stänga hennes ögon.  Hon förstår inte att Dina inte kommer vakna mer. Inte jag heller.
Söndag 29/5
Mors dag.  Ett hån.  Hon är borta. Var är hon? Hon lever i era hjärtan säger de. Det räcker inte. Hon ska vara här hos oss.  Allt snurrar. Ont i huvudet.
Fredrik,  Sara och Daniel kommer. Spelar spel och ritar med Majken.
Jag är trasig. Det gör så ont.
20160529_113644.jpgKlockan blir 11.40. Ett dygn sedan hon lämnade oss. Ska det alltid vara så här när klockan visar tjugo i tolv?
Frida och Astrid kommer med blommor.
Majken kommer in till mig och Dina. Vi pratar om döden.  Att Dinas kropp är här men att hon inte andas. Att hon inte kan prata eller gå.  Att hon aldrig kommer göra det. Att hon ska begravas. Att vi kan hälsa på henne där. Majken säger att hon inte ser Dina i himlen.  Jag säger att ingen vet var man är när man är död. Att jag tror att hon finns i blommorna. träden,  fåglarna och fjärilarna.  Majken säger att hon finns i hennes näsa.
Jag vill inte att hon ska vara död, säger hon.  Inte jag heller, säger jag.  Jag berättar att vi kommer vara i kyrkan och ha begravning.  Fika och äta Dinas favoritgodisar. Vi ska spela hennes bästa låtar också.  Vi lyssnar på dollystyle, barbie girl,  Dina Nah,  Isa och galaxa. Hon gosar med Dinas arm. Sen somnar hon i mitt knä. Klockan är halv sex. Så mycket kärlek.
20160601_220836.jpgPå kvällen är himmeln rosalila. Försöker känna Dinas närvaro, men lyckas inte.
Jag sover med Dina igen.  Så absurt att sova bredvid sitt döda barn men jag kan inte lämna henne. Vill inte att hon ska ligga ensam.
Måndag 30/5
Majken får vara hemma. Annie kommer. Jag kramar dem och gråter.  Får dåligt samvete för att jag inte kan skratta med dem. De går iväg på promenad med mamma och Marianne.
Anders rensar bilder och filmer. Jag målar om Dinas naglar. Rött på tummen, lila på pekfingret, guld på långfingret,  silver på ringfingret, turkos på lillfingret. Allt med matchande glitter på. Precis som hon ville. Hennes favoritfärger.
Hon börjar se riktigt död ut. Anders ringer begravningsbyrån. De kommer och hämtar henne imorgon. Det känns fruktansvärt men jag vet att de måste.
Jag får sån panik när jag tänker att jag ska leva alla sekunder, minuter och timmar utan henne. Aldrig mer. Så jävla bottenlöst.
På kvällen kommer Majken in när jag ligger bredvid Dina. Hon vill ligga bredvid henne i sängen.  Hon smeker hennes kind, stryker henne på armen. Somnar.  Hon var inte iordning för natten men det kändes fint att hon fick somna bredvid sin storasyster för sista gången.  Hon höll i Dinas arm. Täcket med Elsa och Anna låg över dem. Två systrar.
Det känns jättetufft att det är Dinas sista natt hemma. Fan fan fan.
Jag lägger mig bredvid henne. Sjunger Klas klättermus,  Nu grönskar det och Ta mig till havet.  Lägger mig sedan på madrassen bredvid.  Sover dåligt. Har tagit två propavan och en lergigan men det kliar och jag kommer inte till ro. Det drar i benen. Kroppen kan inte. Tar två lomudal vid kvart över tre. Sover sen ok tills Majken kommer på morgonen.
Tisdag 31/5
När hon gått upp lägger jag mig hos Dina igen. Iskall. Insjunken. Hon är inte där. Vill sjunga för henne igen. Men när jag börjar känns det fel. Hon är inte där. Jag sjunger för mig själv.
Velar om jag ska klippa en lock av håret. Hämtar snodd och sax. Sätter i snodden. Ångrar mig. Hon ville ha sitt hår.  Jag kan inte ta det ifrån henne. Tar bort snodden.
De kommer från begravningsbyrån. Bär in hennes lila kista. Jag bara gråter och gråter.  Så fel! De lyfter över henne i sitt lakan. Lämnar oss. Vi bäddar iordning med hennes lila kudde och täcket med Elsa och Anna. Lois får sitta vid hennes högra axel och Delfini vid hennes vänstra.  Majken ville att hon skulle ha med sig pennor och papper så vi lägger hennes målarbok med hästar och pennor i regnbågens färger (i rätt ordning) vid henne fötter. Där står också hennes leopardtofflor. Vi ställer en skål med hennes favoritgodis också. Annie och Majken kan inte låta bli att tjuva några godisbitar. Som det brukar vara.
Jag sätter fem guldhjärtan på insidan, vid hennes huvud. Skriver våra namn i vart och ett av dem. Där är vi alltid tillsammans.

Jag pussar och kramar henne. Säger att jag är så stolt att jag får vara hennes mamma och jag älskar dig massor av gånger.  Sen kommer de in och sätter på locket.  Det är olidligt när de skruvar fast det. Jag sätter massor av guldhjärtan på utsidan också. De bär ut henne. Ställer in henne i bilen. Anders har Majken i famnen och jag Annie.
Vi vinkar och säger hej då.
Tomhet.
Vi försöker vara ute i solen. Allt är så konstigt.
Jag lägger mig i Dinas säng. Aldrig är ett hemskt ord.
Annie får komma hem. Så otroligt konstigt att hon sovit borta i över en månad. Konstigt att börja byta blöjor och vispa välling igen.
Majken kommer in på natten  och vi sover alla fyra i vår säng.  Mina utslag har kommit tillbaka med full kraft. Sover dåligt.  Det kliar. Huvudet kommer inte till ro.
Onsdag 1/6
Möte med begravningsbyrån. Ett måste. Det går ok. Pratar med psykologen. Kör bil och har på mig skor för första gången på en månad.
Stupar i sängen efteråt. Olidligt trött.  Gråter. Vill vara ensam i mina tankar. Bara där kan jag möta Dina igen.
Jonna och Amelie kommer med mat.
Torsdag 2/6
Jag lämnar Majken på pelikanen för första gången. Lite skakig men det går bra. Marianne åker hem till Jönköping.
Prästen Anders kommer för att prata om begravningen. I två timmar och fyrtio minuter berättar vi om Dina och hur vi vill hylla henne och hennes liv. Det känns ändå ok trots min skepsis till gud och kyrkan.  Men stressen att planera min dotters begravning är hög.  Värmen hjälper inte. Utslagen blinkar argt röda.
När Majken kommer hem lägger vi ut filten på gräsmattan.  Nu är det bara vi fyra. För första gången.  Anders och jag tittar på varandra med blanka ögon. Majken lägger sig på rygg och tittar upp mot himlen. Säger att nu ska jag titta om jag ser Dina! Nä, jag ser inte Dina, säger hon besviket. Vi säger att hon inte kan se henne men att Dina kan se oss. Fan vad ont det gör!
Fixar middag. Också helt absurt. Att det bara är vi. En är inte där. Jag vill bara vakna ur den här mardrömmen.
Fredag 4/6
Anders och jag ska till kyrkogården för att se ut en gravplats.  Så många konstiga och surrealistiska saker vi måste göra.  Vi väljer en med vacker utsikt over Edsjön. Längst ut i raden med plats för picknickfilt och lekande barn. Sitter i kyrkan ett tag. Tänder två ljus. Organisten tränar och vi ber honom spela Somewhere over the rainbow. Gråter.
Annie är är hos mamma och pappa. Majken på pelikanen. Vi åker hem och planerar begravningen. Skriver program,  gör bildspel,  uppdaterar Dinas spellista,  ringer catering och florist.  Tröttsamt men vi vill ha det på vårt sätt.
Allt är så jävla konstigt.
Lördag 5/6
Vad ska vi göra?  Lördag. Vi orkar inte. En vecka sedan Dina lämnade oss. Hjärtat värker.  Mer planering. Leker lite ute med barnen. Lindbergs kommer och vi äter. Vi klarar inte av att vara bara vi, men det är också smärtsamt att vara tillsammans. Hon lämnar ett sådant stort tomrum. Vi är en småbarnsfamilj igen. Jag längtar efter att prata med henne. Min stora tjej.
Allt är så tomt. Vi har levt i symbios så länge. Jag känner mig så halv. Inte ens det. Jag längtar efter att höra hennes röst,  möta hennes blick och känna hennes varma kropp i min famn.
Söndag 5/6
Lämnar tjejerna hos mamma och pappa. Åker för att köpa kläder till begravningen. Återigen en absurd situation. Är i Sollentuna centrum. Får panik inne på HM. Sist jag var där var med Dina för att köpa nya glitternagellack. Jag kan inte gå i närheten av hyllan där vi stod i säkert 40 minuter för att hon skulle välja rätt nyans av färgerna. Alla är glada. Det är röd dag imorgon. Jag går förbi kläderna för stora tjejer, där jag skulle handlat åt Dina. Det är tortyr. Ser en tröja och hinner tänka, den skulle Dina gilla, fan också. Kan inte fatta några beslut. Tar ett antal klänningar till Annie och Majken. Tänker att vi väljer hemma och lämnar tillbaka. Kassörskan småpratar och skrattar. Hon ska på picknick med sina barn imorgon när hon är ledig. Jag vill bara att hon ska sluta. Mitt barn är död! Vill jag skrika.  Klänningarna på disken är till hennes småsystrar att bära på begravningen!  Men det gör jag ju inte. Jag nickar och försöker le. Min kropp väger bly och huvudet är tjockt. Allt snurrar. Chock. Saknad. Djup sorg. Jag betalar och går därifrån. Kroppen rör sig i slowmotion. Jag irrar fram och tillbaka.

20160528_195808.jpgJag vill bara krypa in i mitt skal igen. Orkar inte möta världen. Orkar inte leva i den här verkligheten där Du inte finns. Allt ser likadant ut. Alla platser bär ett minne av Dig. Alla dofter. Men du är inte här.
Bryter ihop hemma. Jonna, Amelie, Sara, Philip och barnen är här och fixar med mat och grill till oss. Jag är helt borta. Ligger i Dinas sang. Under hennes lila sänghimmel med stjärnorna som lyser. Det enda stället jag känner mig lite lugnare.
Måndag 6/6
Ledig dag. Sveriges Nationaldag, men ingen särskild dag för oss. Gårdagens emotionella meltdown har gjort mig än tröttare. Trodde inte det var möjligt. Det spelar ingen roll hur mycket jag sover, jag är lika trött ändå.
Vi tar en lugn dag hemma. Det är mycket som fortfarande ska fixas inför begravningen. Det är så konstigt, ibland är det skönt att ha saker att göra, ett projekt, precis som vi är vana vid. Så slår det mig hårt i huvudet att projektet faktiskt är Dinas begravning.
Mamma sover här för att vi ska slippa ta Annies tidiga morgontimmar. Det gör lite skillnad i alla fall.
Tisdag 7/6
Jag känner mig lite lugnare. Vi har möte med begravningsbyrån och prästen igen. Det mesta börjar bli klart. Vi känner oss nöjda. Jag tar en sista tur i affärerna för att få allt klart. Det känns bättre än i söndags. Fortfarande tröttsamt att vara ute bland folk, men ok. Får dock lite panik inne på Apoteket. Ska lämna tillbaka alla Dinas oanvända mediciner. Tre stora påsar med cytostatika, morfin, illamåendemedicin, magmedicin, kramplösande mm. Du måste lägga varje läkemedel i en särskild påse, säger hon. Jag tittar på henne. Jag har tre påsar fulla, säger jag. Ok, men nästa gång måste du göra så, sager hon. Det blir ingen nästa gång, hon är död, säger jag. Jag vet inte om hon hörde, för hon ler och nickar. Jag vänder snabbt på klacken och går därifrån med gråten brännande i ögonen.
Onsdag 8/6
Vi har en kaosnatt. Majken har ont i örat. Annie sover oroligt. Vi byter sängplatser och vaggar barn om vartannat. Dagen blir ett slags tomrum. Dagen innan. Fixa det sista.
Plockar blommor i trädgården att lägga på kistan. Alla hennes favoriter, en jordgubbsblomma, lavendel, salvia, förgätmigej, blåbärsris från vår skog. Majken får liljekonvaljer, Lilly of the valley, hon heter ju Lilly i mellannamn. Annie får en liten bukett med violer, för hon heter ju Viola. Det känns bra. Då kommer de alltid vara med Dina, symboliskt, i graven.


Jag känner mig lugn. Känslosam, men lugn. Hoppas det håller i sig, men jag har ingen aning om hur jag kommer reagera imorgon. Jag kan inte förbereda mig på det.
Dagen vi har bävat för under alla dessa år är imorgon. Jag ska begrava mitt barn.Ge mig styrka.    

Om att längta bort eller hem och att släppa taget

Efter förra helgens omtumlande händelser bestämde vi oss för att vi inte kunde spilla mer tid på att vela och planera. Vi måste bara åka iväg. Vi längtade bort och när vi inte fick godkännandet från SOS international och det kändes som att Dinas allmäntillstånd försämrats så bestämde vi oss för Danmark. Närmare bestämt Hotel Scandic The Reef i Fredrikshamn. Vi fick god hjälp med bokning av både hotell och båt av min systers barndomsvän,  stort tack Marie.

Vi beslutade att jag, Dina, Majken, Annie,  mamma och pappa skulle flyga till Landvetter där Anders och farmor mötte upp med vår bil. Då visste vi att vi alltid skulle kunna vara snabbt iväg om något allvarligt skulle hända.

Det blev en semester med två skilda världar. Hotellet hade karibiskt tema, typ kan du inte åka långt bort så finns det bad, värme och reggaetoner här. Vi trodde det skulle bli jättebra för Dina som älskar att bada och att bo på hotell. Det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss. Ena stunden var hon glad, pratar på och skrattar. Sen vänder det snabbt hon blir arg/ledsen/frustrerad /trött eller får ont. 20160423_153617.jpg

Dina ville bada till en början men ångrade sig snabbt. Hon har svårt med nya miljöer,  allt tar lång tid att ta in och hon känner sig obekväm i att sitta i rullstol och att känna sig annorlunda. Badet här på hemmaplan, rehabbassängen på sjukhuset, är säker mark för henne. Där är vi oftast ensamma eller omgivna av barn som också behöver assistans.

Personlighetsförändringarna är svåra att hantera tycker jag, många gånger är det inte vår gamla Dina. Hon har ett nytt humör,  nya behov, velig men samtidigt otroligt bestämd och ibland väldigt omedgörlig. Hon tar som sagt väldigt lång tid på sig med nya miljöer och situationer. Jag ser många likheter med barnen jag jobbat med tidigare med asperger/autism diagnoser. Allt måste förberedas och planeras men kan ändå bli helt fel, trots att man tycker att man gjort allt ”rätt”. Då sparkar Dina bakut och låser sig. Det är inte konstigt, hjärnan är så starkt påverkad av långvarig cytostatika och självklart hjärnmetastaserna, men det ändå svårt att anpassa sig till det, för henne och för oss.20160424_180032.jpg

Hon blir även oerhört frustrerad av att märka att kroppen inte gör som hon vill. Armarna lyder inte och skakar. Benet gör ont. Rörelserna är långsamma och hon blir arg. Vill leka men kan inte. Försöker igen och blir ledsen. Vi försöker underlätta men hon vill heller inte ha för mycket hjälp, vill ju klara sig själv. Hon ser hur de andra barnen I hotellets pooler skrattar, hoppar, springer och badar. Hon vill gå därifrån, upp på rummet. Där kan vi ta allt i vår egen takt. Där behöver hon inte jämföra sig. Där är hon säker.
Vi försöker hitta en balans. Byter av varandra när den ena kör fast,  avlöser den andra med  barnen.

Jag badar med Majken. Hon är i sitt esse. Barnslig glädje. Normalitet.  Hjärtat värker över att Dina inte kan. Äter lunch med Majken. Hon pratar nonstop. Berättar att hennes barn ska heta Pippi, Hello Kitty, Rödluvan och Emil. Vad ska Dinas barn heta, frågar hon, men släpper frågan snabbt och pratar vidare om sitt. Hon bubbler på och jag gråter lite i smyg men torkar tårarna snabbt så hon inte ser. Hon har rätt att vara lycklig och få sin mammas fulla uppmärksamhet ibland också.

Jag vill så gärna leka med Annie och Majken. Bada och skratta. Slappna av och känna något slags lugn, men så tänker jag att det kommer jag kunna göra massor sedan. Att sitta med Dina, titta på Ipad, rita eller bara ha henne sovande i mitt knä, det är tidsbegränsat. Och med den tanken vänder allt till den mörka sidan. Jag försöker plocka ur de där glada stunderna, fokusera bara på dem. Men det känns som om de blir färre och färre. Det mörka är så starkt, tränger sig på och svärtar ner allt.

photogrid_1461677428518.jpgVi hade det bra när vi var iväg, ojämnt men bra. Men det var skönt att komma hem. Dina blev tröttare ju längre vi var borta och jag tyckte det kändes tryggt att vara nära sjukvården igen. Vi hade en lugn dag hemma i tisdags där vi fick träffa det nyaste tillskottet i familjen, minikusinen Isak. Bebismys är alltid gott för själen.

Igår var det sedan dags för en heldag inne på sjukhuset igen. Hela proceduren igen… Lustgas, sätta nål, men så kom det inget blod så de kunde inte ta prover, narkos, DT lungor, MR buk och hjärna, vakna, nytt försök med blod men det funkade inte, sätta Actilys som ska verka i en timme,  pröva igen och då gick det, koppla på cytostatika,  vänta igen,  ta bort nålen och åka hem.
En arbetsdag. En vardag.

photogrid_1461834808100.jpgIdag vaknade hon med hemsk huvudsmärta. Vi var tvungna att ge extra smärtdoser innan hon somnade i mitt knä igen. Jag sitter med henne i famnen i tre och en halv timme. Hennes ärrade kropp framför mig. Hon har gått igenom så mycket. Så många stora operationer som satt så tydliga spår på hennes lilla kropp. Den nya tumören som växer över ögat. Smärtan som får henne att skrika och gråta i sömnen. Det ska inte vara så här. Jag känner mig så arg. Så övermänskligt förbannad.
Lämna henne ifred har jag skrikit många gånger högt för mig själv, men den där cancern lyssnar inte.

Imorgon ska Anders och jag återigen in för ett möte med Dr Niklas. Dags för en ny dom. Vi vet redan, det finns inget mer att sätta in. Ingen av de långsökta behandlingar vi undersökt är tillgängliga för henne. Den nya immunterapimedicinen som vi undersökte om vi kunde få dispens för får inte ges om man har tumörer i hjärnan. Den kliniska studien i Köpenhamn som hon kanske kunde få delta i har hon för dåligt allmäntillstånd för. Fler operationer skulle bara innebära för stor ökad risk och mer strålning kommer innebära mer smärta då det orsakar svullnad och ökat tryck i hjärnan.

Vi måste inse fakta.
Men det gör så jävla ont.

Hur ska jag kunna leva utan dig?
Det kommer gå. De säger det. Alla föräldrar som förlorat sina barn innan oss.
Alla dessa barn. Alla dessa föräldrar. Alla dessa brustna hjärtan.
Det går, säger de.
Men det är hårt och svårt.
Jag tänker på Majken och Annie. Vad kommer de minnas av sin storasyster?
Vad minns man själv från att man var ett och tre? Inte mycket.

Men det är inte så här Dina vill leva.
Det är inte rättvist. Mot någon.
Vi måste släppa taget.
Det isar i mig när jag skriver det.
Jag hatar, hatar, hatar det här.
20160423_145423.jpg