Ingenting försvinner allt finns kvar

November har kommit och gått och vi har lunkat på i allt det gråmulna. Jag förvånas dagligen över hur konstigt det är att vardagen flyter på som den gör. Att livet faktiskt fungerar någorlunda, och vi med. Visst bryter vi ihop med jämna mellanrum, gråter, blir frustrerade och förbannade på alltings jävlighet. Men det är så vår nya vardag ser ut, det mörka och ledsamma tillsammans med det ljusa och glada. Ibland i harmoni, ibland inte. Det är idag 18 månader sedan Dina lämnade oss. Ett och ett halvt år. En evighet och ändå bara en ögonblinkning bort. Jag vill berätta att det går att leva i den här bottenlösa sorgen. Det är tungt, men det går. Det trodde jag aldrig.

Vi firade hennes 8:e födelsedag på samma sätt som förra året, självklart åt vi croissanter, hallon och varm choklad till frukost. Vi åkte till graven när mörkret sänkte sig på eftermiddagen, hela storfamiljen. Vi tände ljus, grät, kramades och jagade skrattande barn om vartannat. Sen åkte vi hem till oss för att äta Dinas favoritmat, pasta polpettine med massor av parmesan och kladdkaka till efterrätt. Vi tittade på bildspelet från begravningen och massa andra bilder och filmer. Sen drog vi på discolampan i sovrummet, satte på hennes spellista och dansade, dansade och dansade.

Det är konstigt att något kan kännas så absurt och fel samtidigt som det känns helt rätt. Men en dag som denna finns det inga regler, vi gör vad som känns bäst för oss, för att ta oss igenom dagen och för att hedra Dina så mycket vi bara kan. Alla gör på sitt sätt. Det här är vårt.

Jag känner henne närmare mig nu, Dina. Jag har längtat och letat efter tecken, förnimmelser och en tydlig känsla. Jag har sökt efter henne i mina drömmar, rannsakat dem när jag vaknat, var hon där någonstans? Jag har nästan försökt forcera fram en fysisk känsla av närvaro. Min önskan att känna något konkret har varit så kraftfull.

wpid-img_20151112_150516.jpgDina var, och Dina är ren energi. Hon hade en annorlunda utstrålning och dragningskraft. Jag har berättat tidigare om den lyktstolpe hon och jag passerade på väg till förskolan, den som började blinka och ibland släcktes helt när vi gick förbi. Det händer ganska ofta nu att lampor blinkar när jag är i närheten, både hemma och ute på promenader. Jag tänker att det är hennes och min energi tillsammans som skapar vibrationsvågor. Det låter flummigt, jag vet, men det struntar jag i. Det skänker mig tröst att tänka att vi ibland fortfarande vibrerar på samma våglängd hon och jag. Att vi alltid kommer att göra det. Vibrera. Tillsammans. I ren energi.

FB_IMG_1437844269966

Det är ett år sedan jag skrev om att jag hade svårt att släppa taget om Dina, att jag behövde byta grepp istället, hitta ett nytt sätt att hålla henne nära när jag inte kan ta i henne fysiskt. Det kändes bra, men sorgen var fortfarande otroligt kaotisk. I våras föll ytterligare en pusselbit på plats när jag kom fram till att anledningen till att jag kommer att kunna leva utan Dina är att jag kommer att glömma känslan av att ha henne levande här hemma. Det tog emot att inse det, men den praktiska sidan i mig godtog ändå den förklaringen. Jag fortsätter att lägga mitt pussel, prövar bit efter bit ihop med den andra, och långsamt, utan att jag egentligen märker det själv, så börjar bitarna att bilda en helhet. En bit jag hittade för ett år sedan passar plötsligt ihop med en nyfunnen. En bit jag hittar nu kanske inte kommer att hitta sin plats förrän om ytterligare ett år.

Majken lägger sitt pussel. Bearbetar sin sorg, livet och döden, på sitt sätt. Hon är inne i en otroligt kreativ fas just nu. Hon ritar och ritar och ritar. Hon ritar Dina, familjen, regnbågar, hjärtan, My Little ponies, Dollystyle, blommor och att hon och Dina sover i sin våningssäng. Det är som att hon försöker konkretisera hela Dinas person, allt som hon var, är och tyckte om på pappret. Det kreativa är hennes sätt just nu och jag är säker på att Dina skulle älskat alla hennes alster, men också blivit lite irriterad över att Majken inte alls har samma behov av att lägga färgpennorna i rätt ordning…

20171126_201918.jpg

Häromkvällen bad hon om att få vara ifred i lekrummet. Hon satte sig vid skrivbordet och kom ut lite senare med ett kärleksbrev. Hon har precis lärt sig att ljuda sig fram till orden och det är som att en ny värld har öppnat sig för henne, med all rätt.
Dina
Ja älskar dej

Ja älskar dej
å ja saknar dej
pus kram
Majken


Trots födelsedag, den stundande julen, hjärtskärande kärleksbrev och vardagens alla små minnen och prövningar så är vi ok som familj. Vi har alla blödande hjärtan, men vi vårdar dem ömt, var och en på sitt sätt. Vi gråter när vi måste och skrattar när vi behöver. Ibland överlever vi bara för stunden, men allt som oftast så lever vi. Dinas livsglädje, styrka och envishet är också vår. Våra liv och energier är för alltid ett.

smoke_waves_rays_light

Annonser

7 reaktioner på ”Ingenting försvinner allt finns kvar

  1. Det låter som om en mer stillsam sorg har börjat ersätta vissa av de attacker som tidigare hänsynslöst dragit ner dig i det totala, stormande mörkret.
    Som så många andra har jag gråtit med dig genom alla dessa skiftningar ända sedan Dina blev sjuk, och jag önskar att ni med tiden finner en allt större frid.

    Gilla

  2. Jag saknar ord. Jag känner så för dig ❤

    Följt er här på bloggen sedan Dina var sjuk. Ni har funnits i mina tankar så ofta. Tack vare Dina är jag månadsgivare i barncancerfonden, det hjälper förhoppningsvis forskningen framåt så att inte fler ska behöva uppleva det ni fått göra. Jag är så ledsen för eran skull❤

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s