Att flyta med känsloströmmen

Än en gång har vi gått in i den ljusaste och mest förhoppningsfulla av årstider. Försommaren. Maj och juni. Fågelkvitter, knoppar, blommor och friska dofter. Denna tid som jag älskar, men som kan kännas så smutsig nu. Alla intryck triggar sorgen och öppnar upp en vårflod av känslor och gråt. Hjärtklappningen är stundtals tillbaka, trycket över bröstet och den ständiga gråten i halsen likaså. På ett ögonblick är jag tillbaka i den långa evighetsvakan, när jag knappt visste om det var dag eller natt, när jag stirrade i panik på hennes bröstkorg för att se om det fortfarande rörde sig upp och ner, masserade hennes ben med lavendelolja, drog näsan i hennes fjuniga hår och höll hennes hand. Jag kan så klart och tydligt se henne sitta med hängande huvud i soffhörnan med sina turkosa shorts och lila ”Just do it” t-shirt. Jag känner ångesten i bröstet när balkongdörren står på glänt, fåglarna kvittrar och barnen skrattar i lekparken utanför.

Men det är annorlunda än förra året. Lite mjukare. Fortfarande bara en blinkning bort, men också ofta bara några djupa andetag bort från paniken. Jag kan ta del av livet på ett annat sätt detta år. Mörkret har inte blivit mindre, men ljuset har blivit starkare. Jag kan sitta med Annie och Majken i solnedgången och le när de ropar god natt Dina. Jag kan sitta vid graven, som just nu är överfylld av lila och röda tulpaner, och lyssna på Everglow utan att hyperventilera.
Visst kämpar min kropp fortfarande, utslagen är tillbaka, antagligen hjälpta på traven av mycket utevistelse, men den är för alltid ärrad av denna tid. Stress och becksvarta minnen som lagrats djupt nere på cellnivå sipprar upp till ytan. Det som hjälper är att prata om Dina, mest av allt att höra andra prata om henne, att säga hennes namn högt och möta sorgen i min blick. Det mjukar upp känslorna, den instängda paniken och ensamheten blir istället till en gemensam gråt, en samhörighet. Det för Dina tillbaka till ljuset och livet och visar mig att jag inte är ensam i min sorg. Det stärker mig att vi är fler som vågar möta sorgen, rädslan och de kraftfulla känslorna.

Så visst känner jag mig rädd inför de kommande veckorna, men också stärkt av de senaste månaderna. Jag har överlevt två år av sorg, jag har tagit mig fram till ett nytt sorts liv, så nog ska jag överleva denna tid igen, men jag behöver vara extra omtänksam mot mig själv. Sänka prestationsnivån igen, skydda min energi, lyssna inåt på vad jag behöver i varje stund, våga lita på min intuition och flöda med känslorna, inte mot dem.

e144b47cd475f72770c3619a628439c9.jpg  IMG_20180512_172731_836.jpgIMG_20180511_231727_695.jpg

Annonser

2 reaktioner på ”Att flyta med känsloströmmen

  1. Så fint att flickorna alltid har sin storasyster som finns där och lyssnar och vakar över dem. I varje regnbåge och solnedgång de möter i livet.

    Gilla

  2. Även för mig som inte har träffat Dina är minnet av henne så levande och ljust. Så märkligt att denna lilla själ kan beröra så djupt. Och som mamma till en 6-åring kan jag för en sekund tillåta mig att leva mig in i din smärta, med den skillnaden att den vara just en sekund, eller kanske någon minut. Jag vet inte varför, men det känns viktigt att göra det. Den hände inte mig, men det har hänt mammor och pappor i alla tider och händer fortfarande hela tiden, och vi är alla en del av varandra. När du skriver om Dina, dig själv, din familj, din sorg och smärta, ditt ljus och kampen med att vara mjukare mot dig själv, så läker något i det kollektiva. Jag bara vet det. ❤

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s