De flesta säger att sorgen är som tyngst vid högtider, att den som saknas saknas ännu mer då. Jag säger inte emot att högtiderna är tunga, men jag tycker nog att vardagen är svårare. Denna mängd av vardagar när jag dukar för 4 istället för fem, när en stol alltid är tom i bilen, när vi nattar 2 barn istället för 3, när jag hänger kläder på tork i storlek 98-110 men inte i 128/134 (eller vilken storlek Dina nu skulle ha haft) eller när jag städar undan leksaker men inga skolböcker. Det är i vardagen Dina fattas som mest.
Julen och Nyåret gick lite bättre i år än förra året. Jag brakade inte ihop och jag kippade inte efter luft. Det hade ju inte varit någon katastrof om jag hade gjort det, utan helt normalt, men det är ändå rätt skönt att slippa sådana urladdningar just på jul- och nyårsafton. Visst är det fruktansvärt konstigt och onormalt att gå till sin dotters grav dessa dagar, det skär i mig, jag gråter och blir apatisk och emotionell på samma gång, men det går. Visst känns det absurt att skåla in ett nytt år utan henne, men det gick lite bättre än förra året och det får räknas som ett steg framåt.

När jag kan ta ett steg tillbaka och se på min situation med lite objektiva ögon så förundras jag över sorgen. Vilken kraft den besitter. En förödande och förstörande kraft till en början, men håller man ut så lär man sig sakteliga att hantera den. För min del så har det dock krävts att jag inte viker undan. Jag har behövt stirra sorgen rätt in i vitögat. Utmanat den. Mött den. Dygnet runt.
Det är inte allas sätt, men det har varit och är mitt sätt. I början tog sorgen över hela mig, tog mig i besittning, gav mig panikångestattacker och åt upp allt mitt hopp. Under en lång tid var jag som en vålnad, jag var här men ändå inte. Jag letade efter redskap som skulle hjälpa mig, men jag gjorde det maniskt och otroligt kontrollerande.
Jag tänkte att om jag ger min kropp hälsosam mat så kommer i alla fall min kropp att må bra fysiskt, men jag var i sådan obalans att det gick överstyr. Jag försökte kontrollera hela mitt matintag istället, plockade bort och bytte ut, vägde och mätte mig. Straffade mig själv och min kropp för att jag inte kunde rädda Dinas liv.
Jag tänkte att yoga är bra för mig, det ska ju vara avslappnande, men jag pushade för hårt, utmanade mig när jag egentligen behövde förlåta mig själv. Jag såg ner på mig själv för att jag inte lärde mig tillräckligt fort eller orkade tillräckligt mycket. Jag hörde vad yogalärarna sa om ödmjukhet, kärlek till sig själv, om tålamod, balans och att lyssna inåt, men det landade i tomma intet. Jag fortsatte straffa min kropp när den behövde min kärlek som mest.
Jag började springa igen. Tänkte att rörelse och frisk luft alltid är ett bra sätt att släppa spänningar på. Men jag sprang inte för att må bra. Jag sprang för att fly. Jag sprang för att slippa känna och tänka. Jag sprang med lurarna i öronen och matade mig själv med kilometertider. Jag var missnöjd nästan varje gång jag hade sprungit klart. Jag borde springa fortare, längre och med bättre teknik. Dumma, dåliga Malin som inte klarar någonting.
Jag städade, organiserade och sorterade hemma. Tänkte att om jag i alla fall har ordning hemma så kanske inte kaoset inom mig känns lika överväldigande. Jag sa till mig själv att om du inte klarar av att ha ett ordningsamt hem så kommer du aldrig att få ordning på dig själv. Jag plockade leksaker, kläder, disk och tvätt till förbannelse, och jag glömde att vi faktiskt är en familj som bor här. I min obalans så blev ordningen hemma viktigare än att leva. Jag trodde att jag städade mig fram till harmoni, men det blev raka motsatsen.

Så här höll jag på i 15-16 månader efter Dinas död. Straffade mig själv, utan att förstå att det var det jag gjorde. Kontrollerade fysiska och praktiska saker fastän många runtom mig bad mig att släppa taget. Jag hade ingen förtröstan, ingen tro på att något skulle lätta eller ordna sig bara av sig själv. Jag trodde fullt ut att jag var tvungen att styra med järnhand annars skulle inget hända. Annars skulle jag drunkna i sorg.
Vissa delar av dessa beteenden lever fortfarande kvar i mig, absolut. Men jag är mycket mer medveten om dem. Jag märker när jag är på väg att falla ner i det destruktiva självhatet. Jag kan byta ut vissa tankar, jag kan bryta beteenden och jag vågar lite mer att släppa kontrollen, att ha förtröstan.

Alla har sin egen väg att vandra i sorgen. Jag tror inte att jag hade gjort annorlunda även om någon hade förklarat för mig vad det var jag höll på med eller kommit med goda råd. Jag var inte mottaglig, för det var många som försökte. Jag var tvungen att komma fram till det själv. Jag var tvungen att stirra sorgen rätt in i ögonen ända tills jag inte var lika rädd längre. Jag är fortfarande rädd för den, men det har mattats av. Den äger inte mig längre. Jag äger den. Jag kan inte göra mig av med den. Jag kan inte krossa den genom att krossa mig själv. Det jag kan göra är att använda den energi som finns i den, i denna enorma förtvivlan, till en god och mäktig styrka, till en kraft. Jag kan omvandla den och låta den lyfta mig istället för att sänka mig. Jag har redan börjat det vet jag, men jag vill mer, jag kan mer, jag vågar mer. Jag har överlevt Dinas död. Det finns inget i världen som skulle kunna vara värre. Alla problem och utmaningar är små i jämförelse. Jag behöver dock samla min energi, leda den i rätt riktning och inte slösa bort den på områden jag inte värdesätter eller som inte ger mig något tillbaka.

Det har gått lite mer än 19 månader sedan Dina dog. Det är inte så länge, men känns som en evighet. Så mycket har förändrats, så mycket har uthärdats och så mycket kommer att fortsätta att förändras under åren som kommer. Jag är inte längre rädd för att dö, men jag vill inte längre vara rädd för att leva. Dina kommer inte tillbaka och det gör så fruktansvärt ont, men jag har så mycket kvar att ge, att uppleva, att älska, att drömma, att våga. Sorgen är min men jag är inte min sorg.