Hej hjärtat.
Jag sitter här vid bordet och ser den lila syrénen vaja nedanför altanen. Himlen är klarblå och fåglarna kvittrar. Det är varmt, lite för varmt för att vara maj egentligen. Det har varit sommarvärme i några veckor nu, men idag fryser jag. Jag sitter med tre lager kläder på mig och ändå knottrar sig huden. Kroppen vet inte vad den ska ta sig till, vad den ska lägga sin energi på. Mycket går åt till att bara stå upp, att hålla ihop, att inte ligga i sängen och hyperventilera en hel dag. För även om känslorna måste ut så är det så otroligt tröttsamt att totalkrascha i många timmar. Jag fick en panikattack igår kväll. Allt blev för mycket. Jag kunde inte hejda den eller avväpna den. Jag känner efterskalven av den idag. Kroppen darrar fortfarande. Men jag kände i magen att det var ord som låg och knorrade. Ord som ville ut. Ord som ville bli skrivna, till dig.

Det hjälper att skriva. Det hjälper faktiskt. Det hjälper mot sorgen. Det hjälper mot rädslan. Det hjälper mot den där hemska, abstrakta känslan inom mig som hela tiden ligger under ytan och säger att någonting är fel. Det är fel att du inte är här hos oss. Så fruktansvärt fel.

Vi träffade dina vänner på stranden förra helgen. Det kändes fint, men också konstigt. Jag undrar hur lång du skulle vara nu? Om du skulle nå mig till bröstet? Vilken skostorlek du skulle ha? Hur ditt ansikte skulle se ut, några år äldre, och frisk? Skulle du ha kort eller långt hår, utsläppt eller uppsatt? Skulle din röst ha förändrats? Vad skulle du gilla för musik och böcker? Skulle du spela fotboll eller fortsatt rida? Skulle du ha övertygat oss att skaffa hund? Skulle du fortfarande tycka om att rita och måla med mig?

Jag tänker på dig och trycket inombords blir starkare. Ögonen vattnas. Jag sluter dem och andas. Jag känner en annan känsla stiga i mig. Bli starkare och starkare. Jag öppnar ögonen och möter din blick på fotot. Jag känner mig tacksam. Tacksam över allt vi var för varandra. Allt vi delade. Allt vi kände för varandra. Jag är tacksam över varje skratt vi delat. Varje leende jag fått. Alla kramar, pussar och handtryckningar. För varje samtal vi haft och frågor du ställt. För varje bok jag fått läsa för dig. För varje dans vi dansat tillsammans. För alla stenar och snäckor vi samlat. För alla blommor vi plockat. För att vi förstod varandra. För att du litade på mig. För att vi älskade. För att vi älskar.

Jag kände inte så förut. När du levde och var frisk så tog jag allt det för givet. När du var sjuk så sög jag åt mig varje ögonblick, men mest av rädsla över att inte veta hur många fler jag skulle få. Efter att du dog så kändes tanken på att känna tacksamhet som ett hån. Jag kunde för allt i världen inte förstå varför jag skulle vara tacksam. Efter ett tag avtog min hatiska inställning till ordet och känslan, men jag hade fortfarande en stark övertygelse om att alla nya insikter och all tacksamhet varit alldeles för dyrköpta. Jag skulle hellre varit utan dem och haft dig kvar.

Men jag får inte välja Dina. Jag bestämmer inte hur mycket det kostar. Smärtan över din fysiska frånvaro är fortfarande gigantisk, den kan överrumpla mig när som helst. Den får mig att känna mig maktlös, avundsjuk och likgiltig. Den kan paralysera mig när som helst, var som helst, men den är min, precis som sorgen, gråten och kärleken. Jag får inte välja.
Jag är den jag är idag på grund av dig. Jag skulle inte existera om du inte funnits. Visst skulle jag ha levt, men inte på det sätt jag gör idag. Du är en del av mig. En väldigt stor del. Du har fått mig att våga lita på livet, på mig själv, på andra människor. Jag är en lugnare, mer harmonisk, tryggare, enklare och mer kärleksfull människa idag. Kanske inte just idag, denna dag, men de andra dagarna.
Det är jag tacksam för.

Men just idag, 2 år sedan du tog ditt sista andetag, så är tacksamheten svår att finna, och det är ok. Idag får gråten, saknaden och paniken flöda fritt. Den kan inte tyglas. Vi har levt i 750 dagar utan dig. Jag kan inte ta in det. Det är för stort och överväldigande. Precis som alla andra känslor idag. Du fattas oss. Du fattas oss mer än jag någonsin kommer att kunna förklara i ord. Jag saknar dig, jag saknar dig, jag saknar dig.
Allt du var. Allt du är. Allt du inte fick bli.

Jag älskar dig genom alla universums rymder och tillbaka igen, i alla evigheters evighet.
Din mamma Malin

Förra året uppmanade jag er att göra något gott denna dag. Att skicka vidare ett budskap, en handling eller en känsla av glädje, kärlek och hopp. Det är allt jag önskar i år igen. Ta ett djupt andetag, lämna stress, frustration och måsten bakom dig och gör något som gör dig själv eller någon annan glad.
Och som alltid, vill du bidra till HOPE så fortsätter vår insamling.
Nordea: 3274 22 96158.
Swish 0735 20 00 77.
Märk insättningen HOPE och ditt eller ditt företags namn.