Om svaret på frågan jag inte velat ställa

Det känns som om det har hänt något. Det konstanta kaoset inombords har mojnat lite. Livet har letat sig in lite oftare och lite längre stunder. Långsamt och varsamt närmar jag mig det liv som jag har kommit att älska och hata så innerligt. Fortfarande finns det ett visst inre motstånd från mig själv att göra det. Att leva. Jag för en daglig kamp mot mig själv, försöker vara tillåtande, försöker öppna mitt hjärta och sinne för det som komma skall, försöker släppa in ljuset.

Skillnaden nu, mot hur jag kände för bara några veckor sedan, är att jag förstår varför jag kommer kunna närma mig livet igen. Det har inte spelat någon roll hur många som sagt till mig på vägen att jag kommer att göra det, jag fungerar inte så. Jag har velat veta varför. Sist jag skrev hade jag börjat reda i dessa tankar. Jag funderade kring tiden och förstod att det är den som kommer att spela roll. Det jag förstår nu är att anledningen till varför jag kommer kunna leva utan Dina är att jag kommer att glömma bort hur det kändes att ha henne levande här hos oss i vardagen.
Jag har varit rädd för att det är det som skulle hända. Jag har kämpat emot det. Jag vill ju inte glömma hur det känns att ha Dina springande, lekande, pratande, skrattande och busande här hemma. Men det är det som kommer att ske. Jag har släppt garden. Jag kommer att glömma det.
Inte helt och hållet såklart. Jag kommer absolut inte glömma Dina, inte glömma hur det lät när hon pratade och skrattade, inte glömma hur hon sprang, hur hon busade, vad hon ville leka. Inte glömma Dina. Inte glömma hennes kärlek till oss. Inte glömma vår kärlek till henne. Aldrig någonsin. Inte för en sekund.
Men vår vardag, den som Anders, Majken, Annie och jag lever i nu, den springer på och vi formar vår familj på nytt. I en vardag där Dina inte lever rent fysiskt hos oss. Och i detta nya, där sekunder blir minuter, timmar, dagar, månader och år så kommer vi glömma lite hur det kändes att ha Dina här. Det kommer att bli svårare och svårare att föreställa sig hur hon skulle se ut, hur hon skulle vara, vad hon skulle göra på dagarna, ha på sig för kläder och lyssna på för musik. Jag kommer att glömma känslan. Inte henne.

Det är mitt svar på frågan. Jag tycker inte om det, men jag behöver det.
Jag skrev för några månader sedan om att jag inte tyckte om uttrycken att gå vidare eller att släppa taget, det gör jag fortfarande inte. Ord är viktiga för mig. Lite för viktiga ibland. Jag väger dem på våg. Analyserar dem ner på cellnivå. Så jag valde ju att istället se det som att jag kommer att byta grepp. Det kändes fint när jag kom fram till det, men det är först nu jag förstår hur detta ska gå till och varför det kommer att vara möjligt.
Jag har varit livrädd för att glömma bort hur det känns att ha Dina levande här hemma. Jag har varit livrädd för att Dina ska bli ett minne. Kanske har jag varit så rädd för att jag innerst inne har förstått att det är så det kommer att bli? Kanske är det så att jag nu har vågat närma mig den rädslan och genom att göra det funnit en slags motvillig acceptans?
Kanske är det så att svaret är så motbjudande för att frågan är det?
Hur kan jag leva igen efter att min dotter dött?  Det är ju ingen fråga jag vill ställa, ingen fråga jag någonsin hade trott att jag skulle bli tvungen att besvara.  Men nu är det så och jag säger till mig själv att jag får avsky frågan och jag behöver inte gilla svaret, men det är det svar som finns och det är det svaret som kommer att leda mig tillbaka till ett nytt sorts liv.

Det gråa, stickiga täcket som legat över mig så länge har börjat få revor, det släpper igenom lite ljus och lite luft. Jag känner att jag har lite mer energi än förut. Jag kan välja lite mer själv om jag ska falla ner i mörkret eller inte. För mörkret kommer att fortsätta finnas där, som en ständig följeslagare. Jag kommer att bryta ihop, jag kommer att ligga hulkande och kippande efter luft med en stort hål i hjärtat. Jag kommer alltid att sörja. Men mellan de djupa, mörka fallen så kommer jag att kunna leva. Jag kommer att leva för min heliga treenighet Dina, Majken och Annie. Det är ett steg på vägen. Nästa steg blir att våga leva för mig själv också.

Ljuset
Jag ser hur ljusen brinner ut
Jag ser hur varje liv tar slut
Dom strålande bloss
som lyste för oss
tar slut
dom brinner alla ut

Jag ser hur livet rinner bort
Hur tiden alltid är för kort
Den ändlösa stig
som skulle bli mitt liv
tar slut
skall också nå sitt slut

Jag stod vid det rytande havet inatt
och såg ut i rymdens evighet
Och jag såg en svag men tydlig glöd
Jag såg att nya stjärnor föds
Så fast det var natt
var det ändå inte svart
Där ute
tändes nya ljus

Vi är en sekund i epokernas ström
men vårt liv är en oersättlighet
Så innan min låga flämtar till
och skymningstimman tiger still
vill jag vara ett bloss
för dom som följer oss
en tid
ett ljus på deras stig
en tid
ett ljus i deras liv

(Text och musik Björn Afzelius)

Annonser

7 reaktioner på ”Om svaret på frågan jag inte velat ställa

  1. Åh Malin! Dina ord och texter är så kloka, ärliga och vackra samtidigt som det är bland det mest hemskaste och ledsammaste man kan läsa.

    Ni är så otroligt starka människor, all kärlek och styrka till er❤❤

    Gilla

  2. Tack Maliln! Det här var nog första gången jag inte grät när jag läste dina ord. Däremot fick jag rysningar som knappt ville släppa. Det får jag när något klingar väldigt sant i mig, ofta frågor som rör liv och död. Jag kan inte riktigt förklara det. Afzeliustexten berör djupt. Varma tankar till dig och resten av familjen. Ja, och Dina förstås. Ps. Om några veckor ska min 5-åring vara med på en show med sin dansgrupp. Gästartister är Dolly style. Jag ska villigt erkänna att jag har haft väldigt svårt för dem, ända tills jag såg de fantastiska bilderna från när dom träffade Dina. Jag vet att att jag kommer gråta en skvätt när jag ser dom, och att jag kommer tänka extra mycket på Dina. Ds.

    Gilla

  3. Herregud vilka kloka ord! Jag har känt precis så här efter att min far dog, men jag har absolut inte kunna förstå eller sätta ord på det. Tack för att du vågar, för att du berättar och för att du visar att styrka inte betyder att man älskar mindre ❤️

    Gilla

  4. Malin, små små steg i ”rätt” riktning.
    För varje blogginlägg märks det skillnad. Något händer med dig, inom dig. Sakta sakta….och väldigt säkert.
    Tack för du delar med dig. Dina ord är så starka och betydelsefulla.
    Du är fantastisk.
    Och såklart kommer du ALDRIG,aldrig glömma Dina 💜 Hon finns ju med dig i ditt hjärta,ALLTID.

    Kärlek & Kram till dig 💕

    Gilla

  5. Otroligt skrivit som vanligt. En liten inblick i eran tragedi och de fruktansvärda som ni går igenom. Jag hoppas att du skriver en bok någon dag. Du skriver helt fantastiskt.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s