En sak är säker, det finns ingen handbok i världen som kan hjälpa en i sorgen. Allas upplevelser är olika, sätt att möta eller förneka den likaså. Det finns ingen rak väg genom den, som jag skrivit tidigare. Det är en slingrig väg som går upp och ner och är ömsom mörk ömsom ljus. När du tycker att du kommit upp för backen, funnit ett svar eller andats lite lättare ett tag då uppenbarar sig nästa backe eller fråga. Du tror att du kommer framåt men skulle jag kunna se mig själv från ovan är jag säker på att jag rör mig runt, runt, runt. Jag kommer för alltid att cirkulera runt sorgen och ibland kommer centrifugalkraften att dra mig in mot den och ibland kommer den släppa mig lite ur sitt grepp. Jag kommer kanske lära mig att tyda tecken bättre, känna av när kraften ökar och hinna förbereda mig lite, hålla mig fast lite hårdare och känna mig trygg i att jag av erfarenhet vet att det kommer att lugna sig. Men det kommer alltid att snurra.

Jag är dock inte där än. Jag fann svaret på min fråga, varför det skulle vara möjligt att leva igen, utan Dina. Jag kände mig stärkt, kände lite lust till livet. Jag och Anders åkte på vår resa till Paris, som blivit uppskjuten i flera års tid. Det var bara vi för första gången på en evighet. Vi strosade, åt och drack gott, lapade sol och hade inga måsten. Det var fantastisk, i 2 1/2 dag. Sedan gick luften ur mig. Jag orkade inte hålla emot, orkade inte låtsas att vi var ett vanligt par på romantisk semester i Paris. Jag ville helst stänga dörren och vara ensam. Gråta. Men vem fan gör det när en stad full av liv och vår ligger framför ens fötter? Jag försökte hålla skenet uppe, men blev mest tyst, för att inte stå och storböla i ett gathörn i Le Marais.
Jag började känna av att Påsken närmade sig. Denna högtid som jag inte riktigt klarar av. Imorgon för 3 år sedan förändrades allt. Det var då jag åkte hem från jobbet för att ta med Dina till akuten. Det var då läkaren nämnde ordet tumör för första gången. På långfredagen 2014 fick Dina sin första cytostatikakur och hela vårt rum var fyllt av påskägg från vänner och familj.
Påsken 2015 orkade vi knappt uppmärksamma mer än att barnen fick sina påskägg. Förra året stod påskriset kvar långt in i maj. Förutom TVn var det det som Dina såg från sin plats i myshörnan i soffan. Jag försökte plocka bort det några gånger men hon ville ha det kvar. Så det stod där tills de mörka lila fjädrarna blekts till ljuslila av vårsolen. Då var Dina inte längre vid medvetande och jag slängde allt i ren frustration.
I år lämnar jag Annie och Majken på förskolan för påskfirande. Åker förbi skolan där några barn som ännu inte har påsklov springer och leker. Jag åker till graven för att tända nya ljus och sätta ner påskriset med de lila fjädrarna. Det finns ingen barmhärtighet i detta.

En stor svart boll av ångest har börjat gro inombords igen. Årstiden bär så mycket minnen. Så många traumatiska upplevelser som hjärnan släpper fram ett i taget. Den första lilla hjärnblödningen i soffan, direkt efter att hon fått sitt påskägg, när fradga börjar komma ur munnen och hon är helt borta. Hennes skrik av smärta. Ljudet av hennes häftiga andning. Doften inne i det lilla rummet på akuten. Känslan när benen domnar för att jag suttit på en svettig brits med Dina i famnen i jag vet inte hur många timmar. Ångesten över att hålla fast henne för att kunna sätta nål i porten. Lysrören som bländar. Glädjen i Dinas ögon när Dollystyle sitter i vår soffa och äter hennes chokladbollar. Långa vaknätter med tända ljus, fågelkvitter när dagen vaknade. Munsvabbar för att fukta spruckna läppar och fånga upp slem med.
Så mycket som jag förträngt börjar sippra upp till ytan. Konkreta minnen istället för den vaga men starka ångestkänslan som jag tidigare haft från denna tid.

Jag grät hela måndagen efter att vi kommit hem från Paris. Tittade på bilder och filmer så länge att jag till slut knappt visste vilken värld som var verklig.
Jag grät hela tisdagskvällen när Annie och Majken satt i mitt knä och vi tittade på Peter Pan och Tingeling. Majken hämtar kortet på Dina, som hon brukar göra. Jag vet vad du vill ha, säger hon och ler. Jag fortsätter gråta, det tar inte slut. Jag tittar på Majken och säger du vet att det inte är farligt att jag gråter? Jag älskar dig och Annie massor men jag saknar Dina massor samtidigt också. Hon tittar på mig med sina stora, förstående ögon och säger Ja jag vet, jag saknar Dina också. Jag är också ledsen fastän jag inte gråter mamma. När jag är ledsen så tittar jag på kort på Dina och mig och Annie. Hon är så klok.
Jag grät hela min session hos psykologen igår. Jag grät för Dina. För mig. För Anders, Majken och Annie. Det tog aldrig slut och jag blev illamående för jag visste att det enda sättet förbi detta är att prata om det, alla händelser och känslor. Jag kan inte vika ner mig eller vända om. Den mest traumatiska tiden ligger framför mig och när jag tagit mig igenom den så väntar en ny backe eller fråga.

Det är en livsresa utan slutdestination.
A never ending story…

Turn around
Look at what you see
In her face
The mirror of your dreams

Make believe I’m everywhere
Given in the light
Written on the pages
Is the answer to a never ending story

Reach the stars
Fly a fantasy
Dream a dream
And what you see will be

Rhymes that keep their secrets
Will unfold behind the clouds
And there upon a rainbow
Is the answer to a never ending story

Show no fear
For she may fade away
In your hand
The birth of a new day

Rhymes that keep their secrets
Will unfold behind the clouds
And there upon a rainbow
Is the answer to a never ending story
(A never ending story – Lyrics)