11 månader

Du vet den där känslan när du har någonting framför dig som du verkligen inte ser fram emot. Något du gruvar dig för och helst skulle undvika för att det känns så jobbigt. Det kanske är ett tandläkarbesök, ett lönesamtal, en anställningsintervju, ett bråk med en familjemedlem eller vän som du vet att du måste reda ut eller ett besked från läkaren på dina senaste prover. Medan du väntar på att just detta ska hända så lever du ändå på som vanligt, men kanske med en lite naggande känsla inombords, en känsla som skaver. Du glömmer bort det när allt rullar på men så hugger det till lite i magen och för en stund minns du inte varför du känner dig illa till mods. Du känner bara känslan. Men så kommer du ihåg, just det ja, samtalet, bråket, proverna… ah, fan också. Du känner att du bara vill ha det gjort så att den där naggande, skavande känslan av obehag kan försvinna och du kan fortsätta leva som vanligt.

Den känslan är väldigt påträngande just nu. Vardagslivet utan Dina fortsätter ju. Vi har våra rutiner, hittar på roliga saker, planerar husrenovering och sommaren. Men så kommer den, känslan, den krampaktiga känslan i magen, det är något som är fel.  Det är mitt ah fan också. Helvete, hon är fortfarande död.
Efter den aha-upplevelse följer nästa fan också,  den här skavande, gruvande känslan kommer inte försvinna, detta är inget jag bara kan få gjort eller ogjort.  Hon kommer vara död i resten av mitt liv.

Jag kan inte ens skriva den meningen utan att börja gråta.

20160430_091103.jpgImorgon är det 11 månader sedan hon dog och precis ett år sedan hon blev kraftigt sämre och vi avslutade all behandling. Ett år sedan vi levde dygnet runt i soffan, höll hennes hand, strök hennes panna, tryckte på smärtpumparna.
Allt kryper närmre igen.
Sorgen. Den ofattbara saknaden. Den gigantiska tomheten.
Vi känner det båda två. Anders och jag.
Årstiden. Minnena. Ögonblicksbilderna. Känslorna. Samtalen. Tårarna. Sömnlösheten.

Trycket över bröstet är tillbaka av och till. Svårigheten att koncentrera mig likaså. Det går inte lika lätt att somna. Ibland måste jag hålla ögonen öppna för när jag blundar projiceras obehagliga bilder på näthinnan. Bilder som gör att jag just nu när jag skriver detta får tungt att andas. Bilder som inte kommer att försvinna förrän jag möter även dem. Bilder som är så hemska att jag inte vill beskriva dem för er.

Jag försöker hålla fast vid tanken att även denna storm kommer passera.
Den kommer ge med sig. Jag kommer stå kvar.

20170427_125914Jag behövde rensa huvudet igår och bestämde mig för att ta en långpromenad. Jag gick till kyrkan, hade packat med mig en termos kaffe och en macka. Jag satt hos Dina i ömsom snö ömsom sol, aprilväder som det är. Jag berättade för henne om stort och smått. Om att Majken sa i bilen på väg till förskolan att hon saknade Dina så mycket att det kändes som om hennes hjärta skulle gå sönder. Om hur stor Annie blivit och vilka bus hon hittar på. Om att vi skulle på lillkusinens ettårskalas på eftermiddagen.
För en kort stund kändes det skönt. Sedan blev jag bara knäpptyst. Arg. Jag ville ju höra henne prata tillbaka. Jag kände mig vilse. Igen.
Hur gör man? Hur lever man med denna saknad? Vad ska jag göra av alla kommande år? Vad ska jag göra med mitt liv Dina?
En stor fråga som inte hade någonstans att ta vägen. Där satt jag ensam på en kyrkogård och förväntade mig ett svar.
Jag minns ett samtal vi hade hon och jag. Det var på sjukhuset och vi försökte väl drömma oss bort som vanligt. Dina frågade mig om jag helst skulle vilja vara en sjöjungfru eller en älva. Jag tänkte att vingar vore ju väldigt härligt att få ha, så jag svarade älva. Vad skulle du välja, frågade jag.
Hon svarade på en gång, både och!
Först skulle jag flyga och sedan dyka ner i havet. Jag minns att jag skrattade och kramade om henne. Såklart, varför tänkte inte jag på det? Varför begränsa sig? Varför måste man välja?

Kanske var det hennes svar till mig?
Kanske är det mitt eget?
Kanske spelar det ingen roll?

Snart har jag överlevt ett år utan Dina.

Jag märker att det går runt i skallen just nu. Det blev ett snurrigt inlägg, men jag behövde skriva av mig, det brukar ju få mig att må lite bättre.
Men så är jag där igen.
Helvete, hon är fortfarande död.

love-959-smallpigart

Annonser

8 reaktioner på ”11 månader

  1. Du beskriver det så bra, att jag kan föreställa mig men ändå inte förstå fullt ut så klart.
    Jag förlorade min man i cancer för många år sen. Den första tiden, kanske första året jag minns inte, kände jag mig som amputerad. Som om någon med våld hade huggit av mig en vital del av min kropp. Det gjorde så fruktansvärt ont. Jag vet att du beskriver gärna känslor i bilder, så jag gör ett försök till detsamma: idag har jag inte längre den fruktansvärda smärtan efter ”amputationen”, men jag lever med och ser varje dag att min kropp inte är hel. Varje dag, flera gånger om dagen påminns jag. Ibland får jag s.k fantomsmärtor. Men för det mesta hinner jag inte eller orkar inte bli lika ledsen över det. Man kan säga att jag har blivit så illa tvungen att acceptera mitt ”handikapp”. Så är det bara. Så många andra har haft styrkan att ”vänja sig” Malin. Allas sorg är unik och det är också naturligt så klart. Men att ”vänja sig”, det tror jag är gemensamt för de flesta. Och det kommer även du att göra. Det är vad folk menar med att det kommer att ”bli bättre”. Smärtan avtar. Livet rullar på, man aktiverar sig. Du är på rätt väg!
    Stor kram 💜

    Gilla

  2. Jag känner ju inte dig annat än genom din blogg men på något sätt älskar jag dig…för att du är så mycket människa och för att jag älskar din förmåga att förmedla dina känslor, din sorg och din glädje. Hur härliga är inte dina tre flickor… Dina, Majken och Annie❤️. Hur svårt du än har det blir jag liksom varm i hjärtat när jag läser dina inlägg.

    Jag kan ganska mycket om sorg och tänker att det enda som är sant är det som pågår i mitt eget hjärta. Där jag är nu bor sorgen i små varma rum som dunkar i hjärtrytmen…men jag har inte förlorat en liten flicka för 11 månader sen, jag har hunnit få lite mer perspektiv. En del säger att tiden läker alla sår…nja, de blir väl vara lite mer mjuka i kanten. Andra säger att om jag förlorade ett barn skulle jag inte kunna leva vidare, nja de överidentifierar sig och blir mer en belastning än en tröst….vad skulle alternativet vara?

    Hur som….jag håller på dig❤️/Inger

    Gilla

  3. Malin, du skriver så starkt & det berör så mycket. Jag har kommenterat tidigare, jag har en dotter med hjärntumör. Då var jag gravid, nu är jag nybliven tvåbarnsmamma. Jag är så fruktansvärt rädd att något ska hända honom, att han också ska bli sjuk. Känner du igen det? Hur hanterar du isåfall det?

    Gilla

  4. Fina Malin 💕
    Bra att du skriver av dig. Kan inte alls föreställa mig hur du har det. Tänker så mycket på er och hur ni klarar vardagen med smärtan och sorgen. Men ni är starka tillsammans ❤️❤️❤️❤️❤️ Förstår att det känns extra mycket nu i dessa dagar och det närmar sig årsdagen. Ni kommer rida ut stormen igen. Jag tro på er. All min kärlek och styrka till dig och familjen.
    Kramar Sandra 💜❤️💜❤️💜

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s