The soundtrack of my life… just nu

Jag sitter själv i bilen på väg till Bauhaus. Vi ska inhandla krukor och en del växter. Anders och tjejerna sitter i den andra bilen framför mig. Jag kör den gamla och stora cittran som klarar alla hundratals liter jord och allt annat som ska lastas hem. På radion går Lugna Favoriter, den brukar vara bäst att ha i bilen om man ska få Majken att somna, gärna på full volym.

Det är rätt skönt att sitta själv, låta tankarna vandra och sjunga med i alla gamla låtar. Men det är också när jag väl är själv, med just alla tankar och känslor som allt blir så svårt. Då är det som att vrida på en kran och det går inte att stoppa alla tårar, all ilska, frustration, ledsamhet och oro.
På radion går Boyzones No matter what igång…. en så smörig och smäktande ballad att man i vanliga fall blir lite illamående, men just då, i bilen, så var det den som öppnade min kran.

And I will keep you safe and strong… And sheltered from the storm.

Om jag ändå kunde. Ibland är man som handlingsförlamad när det är som jobbigast för Dina. Vet inte var man ska ta vägen, vad man ska göra mer än att sitta bredvid och göra det som hon vill just för stunden. Jag vill förvandlas till John Coffy i Den gröna milen och på något magiskt vis suga ut och ta över allt det sjuka och onda ur henne. Låten fortsätter…
No matter if the sun don’t shine Or if the skies are blue 
No matter what the ending My life began with you – Hur klyschigt låter inte det? Och ändå kan det kännas så sant. Vi kämpade som attan för att få vår Dina, och på något vis så började ett nytt liv, för mig och för oss.

Här är jag just nu. Jag gråter skiten ur mig i  bilen till tonerna av en pojkbandsballad. Att jag här och nu dessutom går ut och erkänner detta ger allt ytterligare en dimension.  Om ni känner mig så förstår ni det ironiska i det.

Nu är det tungt. Inte hela tiden varje dag, men just nu och många stunder varje dag.  De senaste veckornas medicinering, ovisshet, åkande fram och tillbaka till sjukhuset och totalomvändning i vardagslivet har förändrat hur Dina är för tillfället. Vad som är vad, biverkningar, mentalt eller fysiskt är jättesvårt att veta. 20140602_092937Det enda vi vet med säkerhet är att just nu så gömmer sig den Dina vi känner långt långt inne i hennes kropp. Hon är trött, jättetrött, tung i sinnet, ibland lätt apatisk, arg och deppig.
Att inte känna igen sitt barn skär sönder mitt hjärta, långsamt och smärtsamt. Jag vet att det troligen går över, om inte snart och konstant så i alla fall sen och i omgångar.
Ibland glimtar hon till, ögonen glittrar och hon skämtar om något, får en plötslig ingivelse att hitta på något, men en kort stund senare är glittret borta och hon vill bara sitta och vila igen.

Eftersom den senaste kuren avslutades igår, hennes värden såg bra ut och hon behövde muntras upp tyckte vi det var en bra idé att åka till dagis i morse. Hon fick sitta i stolen fram, vi hittade ett gäng gamla CDs i handskfacket och hon fick vara DJ. Hon stannar upp vid Metallicas Nothing else matters. Åh rock mamma! säger hon och börjar skaka lite på axlarna. Jag ler och tänker att kanske är hon på väg tillbaka lite.

So close, no matter how far
Couldn’t be much more from the heart
Forever trusting who we are
and nothing else matters.

Dina vet vem hon är, hon är en stabil och rätt självsäker tjej som man inte sätter sig på i första taget. Det är därför det gör så ont att se henne helt annorlunda. Dina mår så bra av att vara på dagis men idag var inget som det brukar. Hon klängde och ville bli buren, kände sig trött och blyg, ville inte delta i leken. Jag försökte locka med henne in i något och till slut, efter 45 minuter, blev hon sittande och skulle bygga sandslott. tillsammans med några kompisar. Jag satte mig i bilen…
Åker därifrån. Gråtande igen. På skolgården springer barnen. Det är juni och skolavslutningen närmar sig. Den där magiska känslan i kroppen, förväntan, snart… snart…sommarlov! Den gamla CDn spelar vidare och helt otippat kommer The Beatles Let it be. Den kan man väl gråta till utan att ta fram skämskudden?

There will be an answer, let it be…

Det ska väl vara tröstande det, det finns ett svar, låt det bero. Men gör det verkligen det, för oss, nu? Hur hittar jag ett läge i detta där jag kan må bra, låta allt bero och ha sin gång?

Jag kommer innanför dörren hemma. Mamma väntar, Majken sover. Bryter ihop, undrar när Dina kommer vara som hon brukar igen. Telefonen ringer, Dina är trött och vill åka hem. Jag vänder och sätter mig i bilen igen…

Nu stänger jag av CDn och drar på radion istället. Självklart spelas Pharrell Williams Happy, den gör ju det rätt ofta nuförtiden. Jag försöker tvinga mig själv att ryckas med, känna glädjen och gunget. Tänker på alla de där artiklarna man läst att man kan lura hjärnan, den känner inte skillnad på om man ler på riktigt eller på låtsas. Jag ser bilder av gapskrattande människor framför mig så jag prövar att skratta men känner mig bara fånig. Prövar att le, men det leendet alltså… mer krampaktigt och falskt får man leta efter.
Jag skriker istället. Högt och länge allt vad jag har, flera gånger. Det känns mer rätt och naturligt. Då känns det lite bättre. Går ur bilen för att hämta Dina. Försöker låta allt bero, ta allt för vad det är, bla bla bla….

De senaste dagarnas soundtrack har varit rätt oväntat, mycket tårframkallande och i slutändan nog rätt skönt.
Men möter du en bil med en skrikande och gråtande kvinna så bli inte rädd, hon har nog antagligen bara lite svårt att hantera alla känslor just nu.
Jag orkar inte ens börja fundera över Dinas alla känslostormar, alla frågor och brist på svar som rör sig i henne…

bild5

Annonser

4 reaktioner på ”The soundtrack of my life… just nu

  1. Tårarna rinner på mina kinder efter att ha läst ditt inlägg… Men kan jag få ta några tårar från dig/er så gör jag det med glädje! Livet är så oerhört jä_la orättvist ibland!! Ni finns ständigt i mina tankar ständigt…kram ❤

    Gilla

  2. Malin, I can’t stop thinking about you and beautiful-strong Dina. Sometimes you just need to cry and let it all out. It is ok to break, you need to be able to release your feelings. I can not begin to imagine how your heart and soul must be. I am far away physically, but I am always here for you my dear friend. I love you and admire your strength and courage in such dark times… Light will come… Don’t lose your faith…

    Gilla

  3. Det är otroligt känslosamt att läsa och få förståelse för vilket j–la helvete ni går igenom.Tänker på er ofta! Stora kramar

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s