Hej älskling.
Tio år blir du idag. Skulle du blivit idag. Jag vet inte riktigt vilket tempus jag ska använda. Språket kan vara så obarmhärtigt. Det tvingar mig att bestämma mig för hur jag ska förhålla mig till dig och till tiden. I vår linjära tidsuppfattning finns det alltid ett då, ett nu och ett sen. Det är hårt och konkret. Du har varit här med mig och du är fortfarande med mig, det kommer du alltid vara, men du kommer inte bli något annat eller mer av den du är. I vår framtid är du ett minne.
Som jag avskytt och slagit ifrån mig den tanken. Hatat den. Vägrat att acceptera den. Den är fortfarande motbjudande.
Visst kommer du alltid vara en dotter, ett barnbarn, en kusin, en vän och en busunge. Anders och min första villkorslösa kärlek.
Men ändå alltid i minnet.

Tänk att det gått ett helt decennium sen du kom till oss. Ett decennium sedan jag blev mamma. Den lyckan! Den obeskrivliga lycka som de flesta känner när man blir förälder för första gången. Tänk så lite jag visste. Jag visste inte att det fanns så stora, gränslösa känslor. Jag visste inte att jag kunde älska så mycket, eller hur mycket jag skulle komma att sörja. Jag undrar ofta hur mycket du visste om allt som skulle hända. Du var en gammal själ. Klok. Tidig med allt, mat, tänder och att gå. Inte ville du sova heller. Det var som om du var tvungen att hinna med allt innan det var dags att lämna oss. Du levde fullt ut. Omfamnade livet så länge du hade det.

Jag minns när vi flög hem från Freiburg du och jag Dina. Det är ett av mina varmaste minnen. Det fyller mitt hjärta av kärlek och personifierar på något vis det vi hade du och jag.
Vi sitter på flyget från Basel till London. Det är mörkt ute.
Dina och jag sitter med varsin iPad och kollar på film.
Lurarna är på och vi stänger ute världen och verkligheten.
Vi är på väg hem, själen får vila en stund, snart är vi samlade igen.
Dina petar mig på armen. Jag tittar på henne och hon formar sina händer till ett hjärta och pekar på mig. Jag formar ett likadant hjärta tillbaka och pekar på henne.
Livet är magiskt.
Små, små stunder som denna.
Det är de som är meningen med allt, med oss. Värmen, kärleken, närvaron.
Om vi inte vore så snabba i tanke och handling hela tiden, inte så dömande, inte så upptagna av allt annat som snurrar runt oss, skulle vi se att livet är skimrande och täckt med glitter.
Vi har sådan fart att vinddraget blåser bort det.
Vi skulle lära av våra barn.
De som kan stirra på en myra i en kvart, när vi vill att de ska titta på någon annan, enligt oss, större händelse en bit bort.
De som kan göra pinnar till trollstavar och stenar till guld.
De som ser människan fri från fördomar och förutfattade meningar.
De som är ärliga, leker, bråkar, blir sams. De spelar inga spel.
De som är stilla länge nog för att se världen glittra och glimra.

Jag saknar så mycket med dig.
Jag saknar din röst. Jag saknar att höra dig säga mamma.
Jag saknar våra samtal. Vi hade så mycket, men ändå så lite, tid ihop. Tid när vi inte kunde göra annat än att vara precis här och nu, och prata, om allt. Om stjärnor, rymden, konstiga djur, goda bakverk, hästar, hundar sjöjungfrur, älvor, magi, äventyr, resor, drömmar och förhoppningar.
Jag saknar vår tystnad. För när vi inte pratade så var vi med varandra i tystnad. En djup och trygg tystnad där vi båda vilade och hämtade kraft.
Jag saknar din blick. Dina ögon glittrade när du mådde bra. De lös av busighet och värme. De sa mig allt, jag läste dem utantill. De lugnade mig. Det gör de fortfarande.
Jag saknar din hand. Din hand som sökte min för närhet, för trygghet, för stöd. Din hand i min.
Jag saknar din nacke. Jag älskade att dra näsan i din nacke för att känna din doft. Du tyckte att det kittlade. Jag gör det på Annie och Majken också och ibland sluter jag mina ögon och låtsas att det är du.
Jag saknar ditt fnitter och ditt skratt. Jag har ditt ljusa, lyckliga fnittrande som ljudfil i telefonen och varje gång jag spelar upp det så får det mig att le, hur mycket jag än har gråtit innan.
Jag saknar att se dig dansa, ditt speciella sätt att röra dig med musiken. Hur du lät den uppfylla dig, hur du kände den och hur du lät din kropp ta över för att uttrycka den känslan.
Jag saknar att vara kreativ med dig. Att måla, rita, pyssla och skapa tillsammans med dig. Att få inspireras av din påhittighet, att prata om färger, former, texturer, fantasi, verklighet och allt där emellan.
Jag saknar allt med dig, utom att se dig lida av den förbannade cancern.

För fyra år sedan firade vi din sista födelsedag med dig här. Det var en konstig dag. Vi väckte dig tidigt med croissant, färska hallon och varm choklad. Vi sjöng Ja må hon leva med en stor klump i bröstet. Vi skulle flyga till Freiburg för operation och flyget blev försenat, vi åt din födelsedagsmiddag på flygplatsen i München. Du sprang omkring i din nya, svarta paljettjacka och var glad. Du tyckte om att resa och att bo på hotell.
Hur mycket jag än försöker så kan jag inte hitta någon mening med att du inte får fira fler födelsedagar. Det finns ingen mening med det.

Majken är snart lika gammal som du var när du dog.
6 år, 6 månader och 25 dagar. Kanske valde du din dag med omsorg? För inte kan det vara en slump att när Majken blir precis så gammal så är det Annies födelsedag? Det måste vara du som räknade ut det eller hur? Så att vi inte skulle gå och gråta över det utan istället fira Annies 5-årsdag? Jag tror det, men ångestfyllt kommer det bli ändå när hon blir äldre än du någonsin fick bli. Det var det här med tiden igen. Så konstig den är. Så hänsynslös och envis i sitt tickande.

Jag var och handlade ljus till graven igår. När jag ska betala frågar killen i kassan om jag vill skänka 10 kronor till barncancerfonden. Jag tystnar och suckar. Kan det vara så att du fått frågan förut? säger han och skrattar lite nervöst. Jag blir alldeles ställd och kommer inte på något annat att säga än sanningen. Nej, det kan vara så att ljusen är till min dotters grav, hon dog i cancer, säger jag och ångrar mig på en gång. Han blir förlägen och ber om ursäkt. Jag har så svårt att ljuga Dina. Ögonen fylls med tårar och jag krafsar åt mig mina ljus och halvspringer ut i bilen. Gråter och skriker medan jag kör till graven. Jag sitter på huk framför den plats där din kropp vilar. Jag hulkar. Jag känner blickarna från de andra besökarna denna Alla helgons dag. De bränner i ryggen. Jag gråter ännu mer. Vill inte vara hon, den sörjande mamman som andra tycker synd om. Jag vill inte

Jag kunde inte sova i natt. Jag var så trött, men hjärnan kom inte till ro. Jag tittade på bilder och filmer. Tvingade mig själv att sluta. Gjorde lätta yogarörelser i sängen, djupandades, försökte slappna av, men allt var på helspänn. Försökte landa i någon slags acceptans. Hittade den inte riktigt. Somnade på något sätt till slut. Sov lätt. Flyktigt. Oroligt. Ville inte vakna till denna dag. Visste att jag inte hade något val. Annie kom in och ville läsa bok. Tårarna kom på en gång. Ökade kraftigt. Jag kände att det inte gick att värja sig. Dagen började med en intensiv våg av sorg. Panikattack. Jag kan inte värja mig för verkligheten eller känslorna.

Därför skriver jag till dig idag.
“Write hard and clear about what hurts, sa Ernest Hemingway. Så det gör jag. Det renar mig. Gör mig lättare. Jag har sagt det förut, men när orden är kvar i mig tynger de ner mig, så jag släpper dem fria.

Älskade, älskade Dina.
Idag firar vi ditt liv.
Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig.
Genom alla universums rymder, i alla evigheters evighet.
Jag är så stolt över att jag får vara din mamma.
Du fattas mig.

För alltid Din Mamma Malin