Att vårda min sorg

Ett behov har smugit sig på igen. Ett behov av att rensa i mina tankar. Att skriva. Att bearbeta. Att vårda. Det senaste året har gått så fort, varit intensivt med en ny utbildning, ett nytt jobb och ett nytt förhållningssätt till livet. Jag tycker ändå att det har gått bra. Jag har drivits av en lust till det nya. Jag har orkat för att jag känt ett hopp om framtiden för första gången på väldigt länge. Jag har fokuserat på den känslan av ren överlevnadsinstinkt. Den har varit välgörande och är det fortfarande, men jag behöver sakta ner, ännu mer än jag trott mig göra.
Balansen i livet finns ju där tills den just inte gör det längre.
Då tappar man den och ramlar.

Jag gick direkt från min utbildning till ett heltidsjobb med hårt fysiskt arbete och tidiga morgnar. Det har fungerat, men kanske inte mer än så. Jag hade nog behövt tid för återhämtning där emellan, för att landa i allt det nya, samla kraft för att orka hålla fast vid min lust. 5 dagars semester räckte inte riktigt till, såklart, det visste jag ju.

Så när Majken nu skulle börja skolan började sorgen triggas, mer intensivt. Minnen och känslor från Dinas start och korta tid i skolan har bubblat. De har legat där under ytan, jag har svalt ner dem för att hålla ihop och klumpen i magen har byggts på.

Sen råkade jag såga mig i armen på jobbet. Inget allvarligt, men det behövdes några stygn. En kollega skulle köra mig till närakuten och när vi hittar den så inser jag att de flyttat in i barnakutens gamla lokaler på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Alla dessa hemska minnen, de jag inte vill komma ihåg kom tillbaka på en sekund.

Alla de gånger jag bar henne in med hög feber, alla nätter på svettiga britsar, alla nålar som skulle tryckas in i hennes lilla bröst, alla värden jag memorerade, alla fighter för smidig vård, alla tårar, all ångest, allt mörker och alla lysrör. Natten i akutrummet efter hjärnblödningen när jag trodde att hon skulle dö. Dagen då vi lämnade sjukhuset för sista gången och aldrig mer kom tillbaka.
Förrän dagen i förra veckan när jag sitter med ett sågjack i armen och inser att jag måste gå in igen.

Jag grät. Fick svårt att andas. Försökte djupandas mig igenom en panikattack. Samlade mig och gick in. Samma bruna kalkstensgolv. Samma skyltar på dörrarna. Samma tryckande stämning. Jag fick rum nr 9. De hade målat över barnbilderna på väggarna och britsen som tidigare var röd var nu lila, annars var det sig likt, inga fönster och ett envist lysrör i taket. Jag hade varit här inne förut med Dina, jag minns att vi läste böcker för att fördriva tiden innan hon somnade svettig på min höggravida mage. Det var även samma rum som när vi kom in med ambulans med Annie efter hennes feberkramper.
Sköterskan undrade om jag var ok. Jag kunde inte bry mig mindre om såret i armen, men lyckades ändå svara ”nej, jag är inte ok”. När jag berättar varför blir allt verkligt igen. Det är något med att säga det högt som förstärker känslorna.
Dina var sjuk och Dina dog. Det är mitt livs värsta sanning.

När hon går ut och stänger dörren kommer nästa attack. Jag är instängd i detta rum. Allt är så tyst men jag vill bara skrika. Gråt och hulkande som inte tar slut. Jag ringer Anders. Hans röst lugnar mig. Han förstår. Han vet. Han har också suttit här så många nätter. Känt samma ångest som jag. Jag börjar andas igen. Försöker distrahera mig. Någon timme eller två går, jag har inte ätit och behöver höja blodsockret. Jag får tillåtelse att gå och köpa mig en macka. Caféet ligger kvar på bottenvåningen. Jag sneglar in mot Fågelgången som leder fram till hissarna mot avdelningarna. Mot Q84, barnonkologen. Det är som att snegla in mot helvetet om det hade funnits ett sådant. Jag vill bara vända om, men jag behöver mat.

Så kommer läkaren in för att sy. Hon plockar fram det hon behöver på bordet. Ljudet av metall mot metall. Ljudet av plåster och förband som öppnas. Doften av sårtvätt. Syret försvinner igen. Jag blir svimfärdig.
Är du ok? – Nej jag är inte ok”.
Jag blundar och tårarna rinner ljudlöst ner för kinderna.
Jag är inte ok.

Jag får skjuts tillbaka till kontoret. Lyckas ändå köra hem. Krashar i soffan. Dagen efter är jag ledig för det är upprop för Majken, fler känslor, fler triggers. Sen tillbaka till jobbet, en intensiv (men förvisso rolig) helg och så mer jobb. Sen pang! Ett hårt slag i solarpexus. Total likgiltighet. Kroppen stänger av, vill inte mer. Kan inte mer. Skriker till mig att pausa. Jag ligger i soffan och tittar på filmer och bilder av en annan tid. När Dina var liten, när vi busade, när hon skrattade. Jag har sett dem så många gånger. Det gör mig arg. Jag tittar på dem och letar efter en ny liten detalj som jag kanske missat. Jag hittar inget.

Jag åker till graven. Plockar bland blommorna, borstar av stenen, kollar i brevlådan. Sitter där i två timmar. Viskar allt jag vill säga henne i mina kupade händer och blåser sen iväg dem. Svär över att jag behöver ha en monolog med min äldsta dotter. Hon ska ju prata tillbaka. Men allt är tyst.

Jag borde sett det komma. Jag borde känna min sorg lite bättre vid det här laget. Att den är som mitt fjärde barn. Att den behöver utrymme. Inte bara när den skriker. Den är som ett spädbarn som behöver få sina grundläggande behov tillfredsställda. Den behöver tid, kärlek, sömn, mat och närhet.
Mitt sorgebarn behöver kontinuerlig omvårdnad.
Om den inte får det så gallskriker den.
Jag gör mitt bästa för att trösta.

Annonser

5 månader utan Dig

Känslor är sällan, om aldrig, endimensionella. Av den enkla anledningen att vi människor inte är det. De är alltid en blandning av många olika känslor och vi klumpar ofta ihop dem och kategoriserar dem under den mest framträdande känslan.  Du är aldrig bara arg, den grundar sig kanske i en känsla av förväntan, kärlek  eller orättvisa.  Du känner sällan ren kärlek, den bygger på så många andra, trygghet, närhet, förståelse mm.
Den mest påträngande känslan för mig senaste veckan har varit saknad. Självklart är den ständigt närvarande, men i flera veckor nu så har den stått åt sidan för känslorna av hopplöshet och meningslöshet. De har på många sätt paralyserat mig.

Jag har varit helt låst i vår majmånad med Dina. Denna månad av trauma som kulminerade i att hon dog. Den tiden har spelats på repeat i min hjärna, och har inte tillåtit mig att tänka på mycket annat än det. Kroppsminnena har trängt sig på, hoppat på mig när jag inte varit förberedd. Mardrömmar i vaket tillstånd som får min kropp att skälva. Som får mig att vilja vända mig ut och in och bak och fram för att värja mig, men det går inte. Jag kommer inte undan. När allt ramlar över mig så måste jag igenom det. Igen. Och igen. Och igen. Det finns ingen genväg.

Det börjar alltid med skriket. Mitt skrik. Det avgrundsvrål som började som ett svart hål i magen, klättrade upp i strupen och kom över mina läppar några sekunder efter att Dina slutat andas. Jag hör mig själv skrika. Då och nu. Det är jag, men ändå inte. Öronen minns.
Sedan minns jag känslan av kyla och vax mot min hud när jag ligger bredvid henne. Hon är död, men jag försöker värma henne. Jag håller henne hårt, försöker täcka varje del av hennes kalla kropp, dra täcket runt oss båda, men hon är så kall, så stilla. Huden minns.
Jag kan ännu inte titta på bilder från den sista tiden. Det behövs inte. Bilderna av Dina i soffan, i sängen har etsat sig fast. Det hängande huvudet. De slutna ögonen. Den halvöppna munnen med de lösa tänderna som hon inte ville vicka på, de stod åt alla håll i munnen. Tumören över hennes vänstra öga som växte så fort de sista veckorna. Jag ville så gärna ta bort den, jag la handen över, tittade på hennes högra ansiktshalva. Den oförstörda. Så många timmar jag satt bredvid henne, tittade på henne, memorerade varenda liten detalj.20160505_182435 Hennes lyckoprick på foten. Den enda leverfläck hon hade när hon föddes. På precis samma ställe som jag har ett ärr. Vi brukade titta på varandra och le när vi tittade på våra vänsterfötter. Ögonen minns.
Det värsta är lukten. Vi gjorde vårt bästa, vi gjorde det som vi lovat Dina. Hon skulle inte tillbaka till sjukhuset. Aldrig mer. Så jag badade med henne. Vi smörjde in henne i hennes lavendelolja, tog på henne hennes nytvättade favoritkläder. Men vi kunde ju inte stoppa naturens gång. Förruttnelseprocessen sätter igång. Hela mitt jag vill bara försvinna från jordens yta när jag tänker på det. Näsan minns.

Kroppen minns. Kommer alltid att minnas. Tiden kommer inte läka detta sår.
Jag kommer att få lära mig att leva med smärtan såret ger.

Men nu har den intensiva saknaden alltså börjat sippra igenom. Litegrann och långsamt. Antagligen för att jag med hjälp av min psykolog varit i det traumatiska och öppnat dörren till andra känslor också. Men saknaden är som sagt inte endimensionell. Den väcker så många andra känslor till liv. Den enorma kärleken.  Vetskapen om att Dina älskade mig, oss, kände sig trygg med oss och med alla våra oändligt livsavgörande beslut.  Då kommer även den avskyvärda känslan av att jag svikit henne. Den logiska delen av hjärnan är fullt medveten om att jag gjorde allt vi kunde.  Men den emotionella delen säger att hon litade på mig. Litade på att detta skulle gå bra. Att hon skulle få leva. Och det lyckades jag inte med. Så saknaden har färgstråk  av kärlek och trygghet, värme och närhet men även svarta drag av skuld. Jag kan inte fly från dem heller. Säg den förälder som inte känner någon skuld över sitt barns död. Oavsett omständigheter.

Jag har vågat mig på att läsa en del gamla blogginlägg.  De hjälper mig att minnas. Jag läste om dagen för ett år sedan då Dina och jag tidigt på morgonen åkte in till sjukhuset. Hon fastade, fick lugnande, lustgas, satte nål, tog prover, åkte ner för röntgen av benet, in i nästa rum för narkos, sedan MR där hon intuberades, in till Uppvaket groggy och öm i halsen, upp till avdelningen för två sorters cytostatika, sedan hem där hon kräktes och kräktes och kräktes för att sedan somna bredvid mig strax efter kl 22. Morgonen därpå stegar hon in till Anders som sovit bredvid Majken, ställer sig i givakt vid hans säng och säger att hon vill åka till simskolan. Vi slänger ihop en smoothie och sedan åker hon och jag ner till simhallen och möter upp alla klasskompisar. När de är klara tänker jag att vi åker hem och vilar, men Dina kommer ut och säger mamma du kan åka hem nu, jag åker med mina kompisar till skolan.
Jag läste om när vi berättade för henne att cancern fanns i hennes lungor och att vi skulle åka till Tyskland där de bästa läkarna fanns. Jag var så rädd. Jag hade förberett så många svar på allt hon kunde tänkas fråga. Men hon ställde bara en fråga. Vem ska ta hand om Annie och Majken? Hon litade på oss. Hon levde här och nu. Hon älskade sina småsystrar. Hon såg sin mammas oro för hon sa det är ok mamma, det går bra. 
Min älskade Dina. Så makalös, stark, godhjärtad, klok och varm.
Det är så jävla orättvist att du inte fick fortsätta leva här med oss. IMG_20130802_175429

Snart är det dags för din födelsedag. Din sjunde. Den första utan dig här. Det gör mig illamående, men dagen kommer att komma och vi kommer att fira den. Vi kommer att fira dig. Precis som vi brukar.

Vi fortsätter. Livet fortsätter. På något vis.
Ibland känns det inte som ett liv, men likväl går tiden framåt.
Varje dag fortsätter barn att få cancer.
Varje dag dör barn av cancer.
Varje dag hamnar nya föräldrar i detta mörker.
Varje dag förlorar barn sitt syskon.

Tillsammans med er har vi försökt göra vårt bästa för att förhindra detta.
Vi deltog för några veckor sedan i ett stort event för Sveriges filantroper där läkare, forskare, Barncancerfonden, Johanna och Fredrik Malm som grundat HOPE och Agneta Sjödin som moderator informerade och inspirerade. En kväll full av hopp och modern fundraising. Det kändes bra att vi, på vårt håll och under en jävligt tuff period, kunde säga att vi samlat in en kvarts miljon kronor. 250 000! Det har vi gjort, tillsammans.
Pengarna sattes över till Entrepreneurs for good igår och jag lovar att ni ska få se gåvobeviset när vi får det.
wp-1476780626318.jpg
Så återigen, ett stort och varmt tack till er alla som bidragit till vår insamling. Vi kommer att fortsätta att samla in pengar, men valde att göra en första insättning nu för pengarna behövs på en gång och går direkt in i verksamheten på HOPE. Så era pengar gör direkt skillnad. Har du fortfarande möjlighet att ge eller förslag på hur vi kan samla in mer pengar? Hör av dig till oss, swisha (0735200077) eller sätt in på vårt HOPE konto (Nordea 3274 22 96158). Vi slutar inte förrän verksamheten är säkrad ekonomiskt.

Vi fick bilderna från begravningen för några veckor sedan. Bilder som vi absolut inte vill ha, men som vi är så tacksamma för att vi har, om ni förstår vad jag menar. Det var en hemsk dag, men ändå vacker. Det känns fint att se så många där. Alla er som kände Dina. Som minns henne med oss. Jag är så glad över att så många barn var där. Alla hennes kusiner och vänner från alla håll och kanter. Alla ni bär på er egen bild av Dina, och även ni som inte var där men bär henne i ert hjärta ändå. Det tröstar mig lite ibland. Jag är inte ensam om att minnas. Vi är så många som alltid kommer att prata om henne, få henne att leva vidare på det enda sätt som nu går. I vår kärlek.


Dinas gravsten är inte klar ännu. Det är många beslut som ska tas och vi vill att allt ska kännas rätt, för henne och för oss. Jag vill att ni alla ska veta att hennes plats på kyrkogården är öppen för alla. Vill ni åka dit, bara vara, minnas, gråta, skratta, lyssna på musik, lämna blommor, brev eller någon sak så gör det. Den är inte bara för oss. Den är för alla som vill minnas. Som vill hedra. Som vill känna. Berätta gärna för oss om ni varit där. Ni måste inte, men det känns bra att veta. Att vi är fler.
Jag sitter där och ser henne framför mig, hur hon möter min blick och säger det är ok mamma, det går bra. 
wp-1476780677238.jpg

Kaos. Bara kaos.

Kanske kommer detta inlägg göra dig lite orolig, om du orkar läsa klart. Jag brottas med hur pass mycket jag ska skriva här. Hur ärlig jag ska vara. Hur privat jag ska vara. Men jag har kommit fram till att jag fortsätter behöva detta. Jag behöver skriva om hur jag verkligen mår. Jag märker att jag inte kan vara annat än ärlig och naken. Det är så privat det kan bli, men jag vill inte att sorgen ska vara privat. Det hjälper mig om ni förstår hur jag mår. Då behöver jag inte känna mig lika falsk.
Jag får hjälp. Jag har min familj nära som kommer så fort jag skickar ett ”sos sms”.
Tack, jag skulle inte klara detta utan er.
Jag har en ny läkare som tar mig på allvar. Som lyssnar och hör av sig. Som försöker göra det hon kan.
Jag har till slut och sent om sider fått tid hos psykolog nästa vecka. Två stycken faktiskt. Så kan jag känna vilken som känns bäst. Det känns bra. Jag behöver det.
Men framförallt har jag Anders. Han är den enda som verkligen i djupet känner det jag känner. Utan dig skulle jag vara förlorad.

En månad sedan jag skrev sist. Tiden som känns så trögflytande, den går visst ändå. Enträget tickar de där sekunderna på. Bryr sig inte det minsta om att vi ibland vill få dem att gå fortare eller stanna dem helt och hållet.
Varje sekund som går tar mig ett litet steg längre bort från Dina.
Varje sekund som går tar mig ett litet steg närmare min egen död och jag försöker samla all tro jag har på att jag då får se henne igen.
Tiden känns inte som min bästa vän just nu.

Vi försöker. Ni skulle bara veta vad vi försöker.
Det är ju så med detta konstiga tillstånd. Detta eviga tillstånd som kallas sorg.
Det syns inte.
Hjärtat har brustit och hjärnan har kollapsat. Men det är ingen hjärtinfarkt och inte stroke. Även om man ibland kan få liknande symptom.
Ibland önskar jag att jag skulle få det på riktigt. En mörk tanke, men då skulle det i alla fall vara ”på riktigt”. Inte lika falskt och missvisande.

Vi har varit på semester. Två veckor i Grekland. Det var länge sedan vi var iväg. Länge sedan vi gjorde något ”bara vi”, och första gången vi reser i denna nya uppsättning ”bara vi”. Fyra istället för fem.
Det ligger inpräntat i kroppen att semester ska vara någonting bra för en, det är ju så det alltid har varit. Man har jobbat, räknat ner dagarna, planerat vad man ska ha med sig, vad man ska göra och verkligen sett fram emot hur bra allting ska bli. Det var inte så nu. Det kändes lite som ett måste, trots att vi försökt skala bort så många måsten det bara går. Vi tänkte att även om det inte känns helt rätt så borde det ju vara bra för oss. Det borde vara bra att byta miljö, att vara tillsammans, att få sol, värme, hav, salt, äta ute. Det borde.
Men det kändes så jävla konstigt.
Vi hade med oss Dinas pass. Vi kunde inte förmå oss att lämna det hemma.
wp-1473877066604.jpgVi hade med oss ett foto av henne. Det låg där i fruktskålen på bordet i hotellrummet. Lite avigt och absurt på samma gång. Annie och Majken stackarna, de blev lite chockade av att komma iväg. De hade ju aldrig badat i havet ens. Det är ju inget synd om dem av den anledningen, de är 1 och 3 år, så det är inget konstigt att de aldrig varit på solsemester, men ändå. Det var jobbigt med salt i ögonen, sand överallt, solkräm som skulle smörjas, kepsar som skulle av och på, sovtider och rutiner som ändrades. Jag och Anders var också i ofas. Det blev mycket irritation och skrik. Skrik på varandra, på barnen och inombords. En oerhörd frustration över att upplevelsen denna gång skiljde sig på alla sätt och vis från tidigare erfarenheter av semestrar. Vi hade svårt att hitta till rätta. Det var svårt att röra sig bland alla andra semestrande människor som såklart inte visste någonting om hur svart allt var inombords.
Ett bord för fyra? Frågar de när vi ska äta. Nej fem är jag på väg att svara. Ett kort ögonblick och en enkel, harmlös fråga som river upp allt på nytt.
Vi äter klart, vi pratar om Dina. Om hur lika hon och Majken är i sitt rörelsemönster. Hur de vinklar ut händerna när de går ibland, putar med rumpan när de dansar. Jag gråter. Kyparen tittar konstigt på mig. Det passar inte in. Man ska inte gråta på sin semester när man har en så fin familj. Det är skevt.
Sorgen tar inte semester.
På väg hem från restaurangen sitter Majken på mina axlar. Hon sjunger, som hon brukar, sina egna påhittade sånger. Jag heter Majken och min lillasyster heter Annie. Hon sjunger det om och om igen. Jag är på väg att säga något, inflika något om Dina, men jag är tyst. Då fortsätter hon sjunga och vår storasyster heter Dina men hon finns inte längre, hon har dött! Mina ögon tåras igen. Semesteridyllen slås återigen i spillror. Det är kolsvart runtomkring oss och så även i mitt hjärta. Allt är så absurt. Vi är i värmen och allt färgas av sorgen. Det går inte att värja sig. Den är överallt. Den skär igenom allt det fina.
Jag försöker att inte jämföra, mot alla andra semestrar, hur det brukar vara och kännas. Inte jämföra. Bara vara. Tänk att det kan vara det svåraste som finns. Inte tänka för mycket. Inte bedöma läget. Inte tänka tänk om…    Bara njuta en kort sekund då kaffet är svart och varm. Då havet är ljummet och solen glittrar.Det enklaste är alltid det svåraste. För tillfällena är så många.

Den andra veckan blev det lite bättre. Barnen vande sig och vi hittade något sätt att stänga in de värsta och jobbigaste känslorna. Jag sa till mig själv flera gånger, inte nu… inte nu… Det fungerade lite grann. Det var skönt att komma hem. Verkligheten här är sannare mot mitt känsloläge. Soliga bilder av barn på stranden, ett gott vin i solnedgången i all ära, men vi gör det med ett ständigt grått filter över ögonen. Det spelar ingen roll hur mycket man kan förfina och förbättra sina bilder på Instagram, just nu är världen konstant grå.
Så när vi väl kom hem och alla frågar hur vi har haft det så vill jag så gärna svara att det var jättebra. Jag önskar verkligen att jag skulle kunna ge er det, för jag vet att ni vill att vi ska må så bra det bara går. Men nej, det var inte skönt att komma iväg. Det kändes och känns inte lättare eller bättre. Tyvärr. Det kanske verkar så, vi har fått färg, och allas erfarenhet säger att man mår gott av semester. Just denna gång kändes det inte riktigt så.

Jag dras mellan en stark känsla av att bara stänga dörren, dra ner rullgardinen, stänga av telefonen och inte prata med någon, någonsin, och sen dras jag tillbaka åt andra hållet, till måstet. Jag kan inte göra så, jag måste fortsätta, jag måste för Annie och Majken, jag måste för Anders, jag måste för mig, för Dina. Hon hade velat att ni fortsatte leva, att ni gör saker och skrattar. Så säger en del. Även jag tänker så ibland, men jag tvivlar ibland också. Dina ville leva, skratta och busa, fast med oss. Då känns det orättvist att vi fyra är kvar här, och hon är själv någon annanstans. Hon är inte ensam, finns det ett liv efter detta så är hon inte ensam. Så säger man också, även jag.
Men hon är inte med oss. Vi är fyra och hon är en.
Då hör jag rösten inom mig igen var snäll mot dig själv Malin, och jag vet fortfarande inte vad det innebär. Är jag snäll mot mig själv genom att lyssna på instinkten och inte göra någonting, eller är jag snäll mot mig själv om jag kämpar emot den och tvingar mig att ta mig ut, att träffa människor, shoppa, dricka vin och dansa? Jag har testat båda sätten nu och inget av dem känns snällt eller bra. Jag mår lika piss ändå.

Är jag hemma själv och stänger av allt så tror jag ibland att jag håller på att bli galen.
Är jag ute så snurrar allt. Jag är rädd för att kollapsa. Känner mig inte trygg. Jag blir så trött av alla intryck. Människor som rör sig, pratar, springer,  skriker, tuggar tuggummi, dricker, pratar telefon, rusar till jobbet, hämtar barnen, handlar, planerar middagar och semestrar. Människor som längtar. Människor som stressar.
Jag känner mig utanför. Jag är inte delaktig. Jag har ramlat ur kugghjulet. Jag snurrar på högkant, för mig själv. Utan sammanhang.
Jag fortsätter ändå försöka. Åker och handlar. Vi måste ju ha mat. Plockar ner bananer, mjölk och tandkräm. Så ser jag Dinas döda ansikte framför mig. Det förföljer mig. Dyker upp när jag minst anar. Jag måste ut.
Svettas i kön. Kan inte möta kassörskans blick. Betala. Packa. Ta dig till bilen. Andas. Tunnelseende. Fokus nu. Kör försiktigt.
Lås upp dörren. Ta av skorna. Där står Dinas lila gympadojjor. Hänger av mig jackan. Där är hennes lila hjälm. Hennes ryggsäck med en häst och hennes namn inbroderat hänger på kroken under. Resetaggen hänger kvar på den. Jag kan inte ta bort den. Vår sista resa. Hennes namn och adress.
Går igenom köket. Möter hennes blick på det svartvita fotot där hon kramar Majken. Där hänger nyckelringen hon gjorde till mig. En lila träfisk med guld- och silverglitter. Hon har skrivit mitt namn på den. Jag vågar inte ha den i väska. Rädd för att den ska gå sönder. Regnet vräker ner ute. Allt snurrar. Vart ska jag ta vägen? Var är jag trygg?
Fly. Jag vill fly. Jag vill glömma. Men allt jag vill glömma är just det som jag vill minnas. Jag vill leva i det förgångna, men det snurrar. För fort. Det släpper inte in mig.
Jag går in i lekrummet. Du hatade den prickiga tapeten Dina. Det känns bra, konstigt nog. Det får mig att le lite. På griffeltavlan står era namn högst upp. Minns du den kvällen Dina? Vi satt på golvet alla fem. Jag skrev era namn och ritade diamanter vid ditt, en glass vid Majkens och en fjäril vid Annies. Mitt och Anders namn är kvar där under också, men inte våra bilder. Jag ritade en dinosaurie vid Anders namn och vi skrattade för att han är så gammal. Han gav igen genom att rita en gris vid mitt namn. Du gillade det inte, fast vi skrattade ändå igen, för det såg faktiskt inte ut som en gris.
De bilderna är borta nu. Men era namn och bilder är kvar.
Än så länge når inte Annie och Majken dit.
Din almanacka hänger kvar. Den med enhörningar, älvor och regnbågar som jag köpte till dig i Tyskland. Juni säger den. Jag bläddrar fram september. Jag har glömt att byta.
Jag lägger mig i din säng. Kramar alla dina gosedjur. Jojos, Rävis, Ugglis, Lisa Enhörning, Glittra, Snatte och Isa. Luktar på dem. Försöker hitta din doft. Misslyckas.
Var är du? Jag letar.
Allt snurrar. Allt flimrar förbi. Jag kan inte stanna det. Inte sakta ner det. Allt snurrar.
Jag letar. Var är du? Stanna så att jag får se dig. Sluta snurra så att jag kan ta din hand.

I onsdags var det 4 månader sedan du dog.
Allt är kaos. Bara kaos. Utan dig.
wp-1473877066603.jpg