Kaos. Bara kaos.

Kanske kommer detta inlägg göra dig lite orolig, om du orkar läsa klart. Jag brottas med hur pass mycket jag ska skriva här. Hur ärlig jag ska vara. Hur privat jag ska vara. Men jag har kommit fram till att jag fortsätter behöva detta. Jag behöver skriva om hur jag verkligen mår. Jag märker att jag inte kan vara annat än ärlig och naken. Det är så privat det kan bli, men jag vill inte att sorgen ska vara privat. Det hjälper mig om ni förstår hur jag mår. Då behöver jag inte känna mig lika falsk.
Jag får hjälp. Jag har min familj nära som kommer så fort jag skickar ett ”sos sms”.
Tack, jag skulle inte klara detta utan er.
Jag har en ny läkare som tar mig på allvar. Som lyssnar och hör av sig. Som försöker göra det hon kan.
Jag har till slut och sent om sider fått tid hos psykolog nästa vecka. Två stycken faktiskt. Så kan jag känna vilken som känns bäst. Det känns bra. Jag behöver det.
Men framförallt har jag Anders. Han är den enda som verkligen i djupet känner det jag känner. Utan dig skulle jag vara förlorad.

En månad sedan jag skrev sist. Tiden som känns så trögflytande, den går visst ändå. Enträget tickar de där sekunderna på. Bryr sig inte det minsta om att vi ibland vill få dem att gå fortare eller stanna dem helt och hållet.
Varje sekund som går tar mig ett litet steg längre bort från Dina.
Varje sekund som går tar mig ett litet steg närmare min egen död och jag försöker samla all tro jag har på att jag då får se henne igen.
Tiden känns inte som min bästa vän just nu.

Vi försöker. Ni skulle bara veta vad vi försöker.
Det är ju så med detta konstiga tillstånd. Detta eviga tillstånd som kallas sorg.
Det syns inte.
Hjärtat har brustit och hjärnan har kollapsat. Men det är ingen hjärtinfarkt och inte stroke. Även om man ibland kan få liknande symptom.
Ibland önskar jag att jag skulle få det på riktigt. En mörk tanke, men då skulle det i alla fall vara ”på riktigt”. Inte lika falskt och missvisande.

Vi har varit på semester. Två veckor i Grekland. Det var länge sedan vi var iväg. Länge sedan vi gjorde något ”bara vi”, och första gången vi reser i denna nya uppsättning ”bara vi”. Fyra istället för fem.
Det ligger inpräntat i kroppen att semester ska vara någonting bra för en, det är ju så det alltid har varit. Man har jobbat, räknat ner dagarna, planerat vad man ska ha med sig, vad man ska göra och verkligen sett fram emot hur bra allting ska bli. Det var inte så nu. Det kändes lite som ett måste, trots att vi försökt skala bort så många måsten det bara går. Vi tänkte att även om det inte känns helt rätt så borde det ju vara bra för oss. Det borde vara bra att byta miljö, att vara tillsammans, att få sol, värme, hav, salt, äta ute. Det borde.
Men det kändes så jävla konstigt.
Vi hade med oss Dinas pass. Vi kunde inte förmå oss att lämna det hemma.
wp-1473877066604.jpgVi hade med oss ett foto av henne. Det låg där i fruktskålen på bordet i hotellrummet. Lite avigt och absurt på samma gång. Annie och Majken stackarna, de blev lite chockade av att komma iväg. De hade ju aldrig badat i havet ens. Det är ju inget synd om dem av den anledningen, de är 1 och 3 år, så det är inget konstigt att de aldrig varit på solsemester, men ändå. Det var jobbigt med salt i ögonen, sand överallt, solkräm som skulle smörjas, kepsar som skulle av och på, sovtider och rutiner som ändrades. Jag och Anders var också i ofas. Det blev mycket irritation och skrik. Skrik på varandra, på barnen och inombords. En oerhörd frustration över att upplevelsen denna gång skiljde sig på alla sätt och vis från tidigare erfarenheter av semestrar. Vi hade svårt att hitta till rätta. Det var svårt att röra sig bland alla andra semestrande människor som såklart inte visste någonting om hur svart allt var inombords.
Ett bord för fyra? Frågar de när vi ska äta. Nej fem är jag på väg att svara. Ett kort ögonblick och en enkel, harmlös fråga som river upp allt på nytt.
Vi äter klart, vi pratar om Dina. Om hur lika hon och Majken är i sitt rörelsemönster. Hur de vinklar ut händerna när de går ibland, putar med rumpan när de dansar. Jag gråter. Kyparen tittar konstigt på mig. Det passar inte in. Man ska inte gråta på sin semester när man har en så fin familj. Det är skevt.
Sorgen tar inte semester.
På väg hem från restaurangen sitter Majken på mina axlar. Hon sjunger, som hon brukar, sina egna påhittade sånger. Jag heter Majken och min lillasyster heter Annie. Hon sjunger det om och om igen. Jag är på väg att säga något, inflika något om Dina, men jag är tyst. Då fortsätter hon sjunga och vår storasyster heter Dina men hon finns inte längre, hon har dött! Mina ögon tåras igen. Semesteridyllen slås återigen i spillror. Det är kolsvart runtomkring oss och så även i mitt hjärta. Allt är så absurt. Vi är i värmen och allt färgas av sorgen. Det går inte att värja sig. Den är överallt. Den skär igenom allt det fina.
Jag försöker att inte jämföra, mot alla andra semestrar, hur det brukar vara och kännas. Inte jämföra. Bara vara. Tänk att det kan vara det svåraste som finns. Inte tänka för mycket. Inte bedöma läget. Inte tänka tänk om…    Bara njuta en kort sekund då kaffet är svart och varm. Då havet är ljummet och solen glittrar.Det enklaste är alltid det svåraste. För tillfällena är så många.

Den andra veckan blev det lite bättre. Barnen vande sig och vi hittade något sätt att stänga in de värsta och jobbigaste känslorna. Jag sa till mig själv flera gånger, inte nu… inte nu… Det fungerade lite grann. Det var skönt att komma hem. Verkligheten här är sannare mot mitt känsloläge. Soliga bilder av barn på stranden, ett gott vin i solnedgången i all ära, men vi gör det med ett ständigt grått filter över ögonen. Det spelar ingen roll hur mycket man kan förfina och förbättra sina bilder på Instagram, just nu är världen konstant grå.
Så när vi väl kom hem och alla frågar hur vi har haft det så vill jag så gärna svara att det var jättebra. Jag önskar verkligen att jag skulle kunna ge er det, för jag vet att ni vill att vi ska må så bra det bara går. Men nej, det var inte skönt att komma iväg. Det kändes och känns inte lättare eller bättre. Tyvärr. Det kanske verkar så, vi har fått färg, och allas erfarenhet säger att man mår gott av semester. Just denna gång kändes det inte riktigt så.

Jag dras mellan en stark känsla av att bara stänga dörren, dra ner rullgardinen, stänga av telefonen och inte prata med någon, någonsin, och sen dras jag tillbaka åt andra hållet, till måstet. Jag kan inte göra så, jag måste fortsätta, jag måste för Annie och Majken, jag måste för Anders, jag måste för mig, för Dina. Hon hade velat att ni fortsatte leva, att ni gör saker och skrattar. Så säger en del. Även jag tänker så ibland, men jag tvivlar ibland också. Dina ville leva, skratta och busa, fast med oss. Då känns det orättvist att vi fyra är kvar här, och hon är själv någon annanstans. Hon är inte ensam, finns det ett liv efter detta så är hon inte ensam. Så säger man också, även jag.
Men hon är inte med oss. Vi är fyra och hon är en.
Då hör jag rösten inom mig igen var snäll mot dig själv Malin, och jag vet fortfarande inte vad det innebär. Är jag snäll mot mig själv genom att lyssna på instinkten och inte göra någonting, eller är jag snäll mot mig själv om jag kämpar emot den och tvingar mig att ta mig ut, att träffa människor, shoppa, dricka vin och dansa? Jag har testat båda sätten nu och inget av dem känns snällt eller bra. Jag mår lika piss ändå.

Är jag hemma själv och stänger av allt så tror jag ibland att jag håller på att bli galen.
Är jag ute så snurrar allt. Jag är rädd för att kollapsa. Känner mig inte trygg. Jag blir så trött av alla intryck. Människor som rör sig, pratar, springer,  skriker, tuggar tuggummi, dricker, pratar telefon, rusar till jobbet, hämtar barnen, handlar, planerar middagar och semestrar. Människor som längtar. Människor som stressar.
Jag känner mig utanför. Jag är inte delaktig. Jag har ramlat ur kugghjulet. Jag snurrar på högkant, för mig själv. Utan sammanhang.
Jag fortsätter ändå försöka. Åker och handlar. Vi måste ju ha mat. Plockar ner bananer, mjölk och tandkräm. Så ser jag Dinas döda ansikte framför mig. Det förföljer mig. Dyker upp när jag minst anar. Jag måste ut.
Svettas i kön. Kan inte möta kassörskans blick. Betala. Packa. Ta dig till bilen. Andas. Tunnelseende. Fokus nu. Kör försiktigt.
Lås upp dörren. Ta av skorna. Där står Dinas lila gympadojjor. Hänger av mig jackan. Där är hennes lila hjälm. Hennes ryggsäck med en häst och hennes namn inbroderat hänger på kroken under. Resetaggen hänger kvar på den. Jag kan inte ta bort den. Vår sista resa. Hennes namn och adress.
Går igenom köket. Möter hennes blick på det svartvita fotot där hon kramar Majken. Där hänger nyckelringen hon gjorde till mig. En lila träfisk med guld- och silverglitter. Hon har skrivit mitt namn på den. Jag vågar inte ha den i väska. Rädd för att den ska gå sönder. Regnet vräker ner ute. Allt snurrar. Vart ska jag ta vägen? Var är jag trygg?
Fly. Jag vill fly. Jag vill glömma. Men allt jag vill glömma är just det som jag vill minnas. Jag vill leva i det förgångna, men det snurrar. För fort. Det släpper inte in mig.
Jag går in i lekrummet. Du hatade den prickiga tapeten Dina. Det känns bra, konstigt nog. Det får mig att le lite. På griffeltavlan står era namn högst upp. Minns du den kvällen Dina? Vi satt på golvet alla fem. Jag skrev era namn och ritade diamanter vid ditt, en glass vid Majkens och en fjäril vid Annies. Mitt och Anders namn är kvar där under också, men inte våra bilder. Jag ritade en dinosaurie vid Anders namn och vi skrattade för att han är så gammal. Han gav igen genom att rita en gris vid mitt namn. Du gillade det inte, fast vi skrattade ändå igen, för det såg faktiskt inte ut som en gris.
De bilderna är borta nu. Men era namn och bilder är kvar.
Än så länge når inte Annie och Majken dit.
Din almanacka hänger kvar. Den med enhörningar, älvor och regnbågar som jag köpte till dig i Tyskland. Juni säger den. Jag bläddrar fram september. Jag har glömt att byta.
Jag lägger mig i din säng. Kramar alla dina gosedjur. Jojos, Rävis, Ugglis, Lisa Enhörning, Glittra, Snatte och Isa. Luktar på dem. Försöker hitta din doft. Misslyckas.
Var är du? Jag letar.
Allt snurrar. Allt flimrar förbi. Jag kan inte stanna det. Inte sakta ner det. Allt snurrar.
Jag letar. Var är du? Stanna så att jag får se dig. Sluta snurra så att jag kan ta din hand.

I onsdags var det 4 månader sedan du dog.
Allt är kaos. Bara kaos. Utan dig.
wp-1473877066603.jpg

Annonser

20 reaktioner på ”Kaos. Bara kaos.

  1. Har aldrig kommenterat innan men följt er oerhört tragiska resa. Det gör så fruktansvärt ont att läsa detta nu när hon är borta. Fan fan fan och inget finns det att göra. Tänker och lider med er/från en okänd som önskar så att allt kunde varit annorlunda.

    Gilla

  2. Känns skönt att höra ifrån er, vet inte vad jag ska skriva eller säga, mer än att det ni går igenom är för jävligt, ni ska inte behöva göra det, ingen ska behöva försöka leva sitt liv utan sitt barn, ingen!..
    Tänker på er och Dina ❤️❤️❤️❤️❤️

    Gilla

  3. Så utlämnad… Så naket skrivet. Paniken sprider sig i min kropp. Vad är utvägen? När kommer det att vända? Kommer det att vända någonsin? Just nu känns det som det aldrig blir bättre. På riktigt. Men det blir det. En gång i framtiden kommer det att kännas bättre även på insidan. Men det kommer att ta tid. En lång resa. Ta en liten tid i taget. En timme, en kvart.. men plåga dig inte med att hela tiden leta tecken på att det blev bättre. Släpp det. Låt det ta lång tid,kanske riktigt lång tid. Men landa gärna i att det blir bättre. Bättre någon gång iframtiden. Du måste tro det. Men det blir sen. Just nu är det inte dags än. Just nu är det kaos ochden kräver / tar sin plats.låt den göra det. Låt den finnas här bredvid dig. Var inte rädd för den. Kram // en av dina bloggföljare. Har för 20 år sedan förlorad ett barn men även syskon / föräldrar osv.

    Gilla

  4. Du skriver så fantastiskt Malin så så länge du känner att det ger dig nåt är vi nog många som gärna läser även om tårarna rinner.
    Det är så hemskt & onödigt att barn dör. Styrka & kärlek till er! ❤

    Gilla

  5. Jag känner så väl igen mig i din text. Och inte. För det har gått några år för oss så jag har glömt. Minnena är rundare än verklighetens vasshet. Och det blir bättre men det tar tid. Ett anderag åt gången, en fot framför den andra, en dag i taget.

    Den där resan. Som du skriver så försvinner ju inte smärtan för att man reser bort. Samtidigt måste den första resan göras. Den mest smärtsamma. Allt som görs första gången utan. I det nya livet är smärtsamt och inget man vill. Hur underbart det än skulle kunba vara på en resa till medelhavet så vill man ju inte leva det här livet. Inte här, inte i Grekland, inte någonstans utan.

    Jag blir glad över bra läkare och psykologmöten inbokade!

    Önskar jag kunde ta över lite av smärtan. Att man kunde bära varandra när det är som svårast.

    Många varma kramar från Lena

    Gilla

  6. Tack för att du delar med dig. Det kanske är tungt att läsa, men tyngden för läsaren är INGET mot den tyngd du måste bära, och det enda som spelar någon roll är att det kan bli lite lättare för dig om du får dela vad du känner. Och vi vill ju läsa, vi bryr oss om dig, även vi som inte känner dig, vi vill veta hur du och ni har det. Det går och det går inte att förstå. Det går, för du skriver så innerligt och ärligt och rakt och bra. Och det går inte… det är klart att ingen annan kan förstå helt och fullt hur du har det. Det vore förmätet att påstå. Men vi vill försöka. Vi vill lyssna.

    Det var skönt att höra att du har fått en vettig läkare. Det du har fått stå ut med tidigare med ointresserade opersonliga läkare är fan inte mänskligt. Bra också med psykologkontakt, och jag hoppas att minst en av dem är en bra matchning och en person som kan hjälpa dig.

    Det är oktober och det blir mörkare på kvällarna. Då syns ljusen som tänds för Dina desto bättre. Och på många ställen finns människor som sluter in dig och familjen i sina tankar.

    Gilla

  7. Det värsta som familj har hänt er.När det inte hänt en själv så förstår man inte fullt ut hur det är. Men du skriver verkligen från hjärtat. Jag kan känna din sorg och panik. Stor kram till er alla.

    Gilla

  8. Vill kommentera, trösta, skriva nåt som hjälper, men det finns inte. Ingenting hjälper!!
    Det blir lite lättare med tiden. Snart fyra år sedan jag miste nu. Jag är fortfarande mycket i just dom känslorna du beskriver. Men dom var starkare och kraftigare tidigare.
    Brottas nu även med andra saker som t ex att människor i omgivningen och samhället tror uppenbarligen att när det gått lite tid så är allt som vanligt igen. Det blir ALDRIG som tidigare! Du blir ALDRIG som innan! Ett nytt liv, ett annorlunda liv och definitivt inte ett liv jag valt.
    Ingen upplyftande kommentar. Vill inte försköna något som inte kan förskönas och ja jag är bitter, arg, ledsen och negativ. Någon kanske undrar varför jag lever vidare?! Och det undrar jag också många gånger…men har en son till som redan varit med om tillräckligt.
    Kämpa på, för det är en kamp.
    En dag i taget…
    Varma kramar till dig och familjen💞

    Gilla

  9. Tänker på er och på Dina ofta, ofta! Din förmåga att skriva så målande gör att man känner sig nära och vill så innerlig bära er sorg och smärta om så endast för en sekund, göra något för att lätta er börda! Samtidigt är jag långt ifrån, okänd för er och bär inte på något som ens kan liknas vid det ni bär på! Är glad att du fått bättre kontakter inom vården men mest av allt är jag glad att ni ändå har varandra!
    Stora kramar, Anneli

    Gilla

  10. Började läsa först ett inlägg och sedan ett annat och frågan varför återkommer. Tårarna trillar från mina kinder. Du skriver oerhört vacker och kärleksfullt och jag berörs och beundrar hur du kan uttrycka detta i ord, den oändliga kärleken till ens barn. Tänk vilken fin familj Dina har. Många styrkekramar Elisabeth

    Gilla

  11. Malin, finaste du ❤️
    Känner inte dig men följt din blogg länge och tagit del av det tragiska som hänt er familj. Tack för du delar med dig så öppet och naket. Huvudsaken är att du gör det så länge du behöver. Jag läser gärna, om än med tårar och gråt…men inget mot vad du gå igenom. Jag gör det för din och Dinas skull ❤️❤️
    Du behöver inte ursäkta på nåt sätt att er semester inte kändes bra, helt förståligt. Man tro man kan fly från det som gör ont, men det följer ju faktiskt med än vart man än åker, och bli som i ert fall ännu mer påtagligt. Det där man tänker ska bli så bra, skönt och härligt bli dubbelt så tufft (milt sagt) när man åker iväg och ha förväntningar på semestern. Det bli liksom ytterligare bakslag. Skönast att vara hemma även om man inte vill vara där heller. Bra att du fått en läkare som lyssna och bryr sig, och tid hos två psykologer.
    Jag förstår dig med hela mitt hjärta att Dina är med dig överallt, och han har en plats i ditt hjärta som ingen kan ta ifrån henne och inte heller ska såklart.
    Tänker bara på att när jag läser det du skriver så påminns Dina hela tiden hos dig genom ”saker” och ”ting”, kanske lite längre framåt sen kan pröva att lägga de materiella sakerna åt sidan,ett i taget när det känns lite bättre, så du inte påminns av det hela tiden. Som t ex när du kommer in i hallen, så se du Dinas skor, det bli en ”smällkäft”, sen se du ryggsäcken- ytterligare en ”smällkäft, hennes namn vid kroken- knock igen, hennes lila hjälm pang igen. Tro detta bli allt för mycket för dig. Jag menar absolut inte att du ska ”plocka bort” allt som påminner om Dina, hon finns ju alltid i ditt hjärta oavsett hur mycket eller lite ni har framme som påminner om henne. Hoppas du förstår mig rätt, vet att det är känsligt att ta upp (skäms lite) men tänker att jag med vill våga vara öppen och ärlig för att på bästa sätt kunna hjälpa eller ge råd. Detta är bara en tanke av mig. Jag önska bara att du ska få mår bättre, men det har inte gått så lång tid så förståligt. Bara att jag bli orolig för känns som du är på väg djupare neråt.
    Känner mig maktlös, vill så gärna göra nåt för dig/er ❤️
    Önskar dig allt gott och glöm inte att vara rädd om dig

    Stor varm KRAM Sandra ❤️

    Gilla

  12. All kärlek till dig och din familj. Vet att inga ord kan trösta. Du gör det du kan göra. Du hackar dig igenom, stund för stund dag för dag. Ofta är det outhärdligt. Men vi har inget val. Finns det något du kan göra för dig själv som gör det lite mer uthärdligt, så gör det. Vi åkte också på en resa – en konstig resa till Island och tittade på valar, vulkaner och geysrar. Helt absurt just då, men nu har jag det som en pinne i minnet att hänga upp den tiden på. Tiden som var så jävlig. Och det känns bra nu, i efterhand. Allt från de månaderna är suddigt, ångest och smärta, men det finns en bild på oss tre (som borde varit fyra) när vi badar i Blå Lagunen. Det känns bra att vi gjorde något av tiden. Bra eller inte. Vi gjorde NÅGOT. En bedrift i sig!
    Jag vet att du kommer att kunna vara glad igen. På riktigt. Gör det bästa av tiden tills det är dags för dig och Dina att ses igen. Och jag tycker det låter som du redan gör det. Du kämpar, en stund i taget. Det blir bättre. Lita på mig.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s