Brev till Dina 10 år

Hej älskling.
Tio år blir du idag. Skulle du blivit idag. Jag vet inte riktigt vilket tempus jag ska använda. Språket kan vara så obarmhärtigt. Det tvingar mig att bestämma mig för hur jag ska förhålla mig till dig och till tiden. I vår linjära tidsuppfattning finns det alltid ett då, ett nu och ett sen. Det är hårt och konkret. Du har varit här med mig och du är fortfarande med mig, det kommer du alltid vara, men du kommer inte bli något annat eller mer av den du är. I vår framtid är du ett minne.
Som jag avskytt och slagit ifrån mig den tanken. Hatat den. Vägrat att acceptera den. Den är fortfarande motbjudande.
Visst kommer du alltid vara en dotter, ett barnbarn, en kusin, en vän och en busunge. Anders och min första villkorslösa kärlek.
Men ändå alltid i minnet.

Tänk att det gått ett helt decennium sen du kom till oss. Ett decennium sedan jag blev mamma. Den lyckan! Den obeskrivliga lycka som de flesta känner när man blir förälder för första gången. Tänk så lite jag visste. Jag visste inte att det fanns så stora, gränslösa känslor. Jag visste inte att jag kunde älska så mycket, eller hur mycket jag skulle komma att sörja. Jag undrar ofta hur mycket du visste om allt som skulle hända. Du var en gammal själ. Klok. Tidig med allt, mat, tänder och att gå. Inte ville du sova heller. Det var som om du var tvungen att hinna med allt innan det var dags att lämna oss. Du levde fullt ut. Omfamnade livet så länge du hade det.

Jag minns när vi flög hem från Freiburg du och jag Dina. Det är ett av mina varmaste minnen. Det fyller mitt hjärta av kärlek och personifierar på något vis det vi hade du och jag.
Vi sitter på flyget från Basel till London. Det är mörkt ute.
Dina och jag sitter med varsin iPad och kollar på film.
Lurarna är på och vi stänger ute världen och verkligheten.
Vi är på väg hem, själen får vila en stund, snart är vi samlade igen.
Dina petar mig på armen. Jag tittar på henne och hon formar sina händer till ett hjärta och pekar på mig. Jag formar ett likadant hjärta tillbaka och pekar på henne.
Livet är magiskt.
Små, små stunder som denna.
Det är de som är meningen med allt, med oss. Värmen, kärleken, närvaron.

Om vi inte vore så snabba i tanke och handling hela tiden, inte så dömande, inte så upptagna av allt annat som snurrar runt oss, skulle vi se att livet är skimrande och täckt med glitter.
Vi har sådan fart att vinddraget blåser bort det.
Vi skulle lära av våra barn.
De som kan stirra på en myra i en kvart, när vi vill att de ska titta på någon annan, enligt oss, större händelse en bit bort.
De som kan göra pinnar till trollstavar och stenar till guld.
De som ser människan fri från fördomar och förutfattade meningar.
De som är ärliga, leker, bråkar, blir sams. De spelar inga spel.
De som är stilla länge nog för att se världen glittra och glimra.

Jag saknar så mycket med dig.
Jag saknar din röst. Jag saknar att höra dig säga mamma.
Jag saknar våra samtal. Vi hade så mycket, men ändå så lite, tid ihop. Tid när vi inte kunde göra annat än att vara precis här och nu, och prata, om allt. Om stjärnor, rymden, konstiga djur, goda bakverk, hästar, hundar sjöjungfrur, älvor, magi, äventyr, resor, drömmar och förhoppningar.
Jag saknar vår tystnad. För när vi inte pratade så var vi med varandra i tystnad. En djup och trygg tystnad där vi båda vilade och hämtade kraft.
Jag saknar din blick. Dina ögon glittrade när du mådde bra. De lös av busighet och värme. De sa mig allt, jag läste dem utantill. De lugnade mig. Det gör de fortfarande.
Jag saknar din hand. Din hand som sökte min för närhet, för trygghet, för stöd. Din hand i min.
Jag saknar din nacke. Jag älskade att dra näsan i din nacke för att känna din doft. Du tyckte att det kittlade. Jag gör det på Annie och Majken också och ibland sluter jag mina ögon och låtsas att det är du.
Jag saknar ditt fnitter och ditt skratt. Jag har ditt ljusa, lyckliga fnittrande som ljudfil i telefonen och varje gång jag spelar upp det så får det mig att le, hur mycket jag än har gråtit innan.
Jag saknar att se dig dansa, ditt speciella sätt att röra dig med musiken. Hur du lät den uppfylla dig, hur du kände den och hur du lät din kropp ta över för att uttrycka den känslan.
Jag saknar att vara kreativ med dig. Att måla, rita, pyssla och skapa tillsammans med dig. Att få inspireras av din påhittighet, att prata om färger, former, texturer, fantasi, verklighet och allt där emellan.
Jag saknar allt med dig, utom att se dig lida av den förbannade cancern.

För fyra år sedan firade vi din sista födelsedag med dig här. Det var en konstig dag. Vi väckte dig tidigt med croissant, färska hallon och varm choklad. Vi sjöng Ja må hon leva med en stor klump i bröstet. Vi skulle flyga till Freiburg för operation och flyget blev försenat, vi åt din födelsedagsmiddag på flygplatsen i München. Du sprang omkring i din nya, svarta paljettjacka och var glad. Du tyckte om att resa och att bo på hotell.
Hur mycket jag än försöker så kan jag inte hitta någon mening med att du inte får fira fler födelsedagar. Det finns ingen mening med det.

Majken är snart lika gammal som du var när du dog.
6 år, 6 månader och 25 dagar. Kanske valde du din dag med omsorg? För inte kan det vara en slump att när Majken blir precis så gammal så är det Annies födelsedag? Det måste vara du som räknade ut det eller hur? Så att vi inte skulle gå och gråta över det utan istället fira Annies 5-årsdag? Jag tror det, men ångestfyllt kommer det bli ändå när hon blir äldre än du någonsin fick bli. Det var det här med tiden igen. Så konstig den är. Så hänsynslös och envis i sitt tickande.

Jag var och handlade ljus till graven igår. När jag ska betala frågar killen i kassan om jag vill skänka 10 kronor till barncancerfonden. Jag tystnar och suckar. Kan det vara så att du fått frågan förut? säger han och skrattar lite nervöst. Jag blir alldeles ställd och kommer inte på något annat att säga än sanningen. Nej, det kan vara så att ljusen är till min dotters grav, hon dog i cancer, säger jag och ångrar mig på en gång. Han blir förlägen och ber om ursäkt. Jag har så svårt att ljuga Dina. Ögonen fylls med tårar och jag krafsar åt mig mina ljus och halvspringer ut i bilen. Gråter och skriker medan jag kör till graven. Jag sitter på huk framför den plats där din kropp vilar. Jag hulkar. Jag känner blickarna från de andra besökarna denna Alla helgons dag. De bränner i ryggen. Jag gråter ännu mer. Vill inte vara hon, den sörjande mamman som andra tycker synd om. Jag vill inte

Jag kunde inte sova i natt. Jag var så trött, men hjärnan kom inte till ro. Jag tittade på bilder och filmer. Tvingade mig själv att sluta. Gjorde lätta yogarörelser i sängen, djupandades, försökte slappna av, men allt var på helspänn. Försökte landa i någon slags acceptans. Hittade den inte riktigt. Somnade på något sätt till slut. Sov lätt. Flyktigt. Oroligt. Ville inte vakna till denna dag. Visste att jag inte hade något val. Annie kom in och ville läsa bok. Tårarna kom på en gång. Ökade kraftigt. Jag kände att det inte gick att värja sig. Dagen började med en intensiv våg av sorg. Panikattack. Jag kan inte värja mig för verkligheten eller känslorna.

Därför skriver jag till dig idag.
“Write hard and clear about what hurts, sa Ernest Hemingway. Så det gör jag. Det renar mig. Gör mig lättare. Jag har sagt det förut, men när orden är kvar i mig tynger de ner mig, så jag släpper dem fria.

Älskade, älskade Dina.
Idag firar vi ditt liv.
Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig.
Genom alla universums rymder, i alla evigheters evighet.
Jag är så stolt över att jag får vara din mamma.
Du fattas mig.

För alltid Din Mamma Malin

Att vårda min sorg

Ett behov har smugit sig på igen. Ett behov av att rensa i mina tankar. Att skriva. Att bearbeta. Att vårda. Det senaste året har gått så fort, varit intensivt med en ny utbildning, ett nytt jobb och ett nytt förhållningssätt till livet. Jag tycker ändå att det har gått bra. Jag har drivits av en lust till det nya. Jag har orkat för att jag känt ett hopp om framtiden för första gången på väldigt länge. Jag har fokuserat på den känslan av ren överlevnadsinstinkt. Den har varit välgörande och är det fortfarande, men jag behöver sakta ner, ännu mer än jag trott mig göra.
Balansen i livet finns ju där tills den just inte gör det längre.
Då tappar man den och ramlar.

Jag gick direkt från min utbildning till ett heltidsjobb med hårt fysiskt arbete och tidiga morgnar. Det har fungerat, men kanske inte mer än så. Jag hade nog behövt tid för återhämtning där emellan, för att landa i allt det nya, samla kraft för att orka hålla fast vid min lust. 5 dagars semester räckte inte riktigt till, såklart, det visste jag ju.

Så när Majken nu skulle börja skolan började sorgen triggas, mer intensivt. Minnen och känslor från Dinas start och korta tid i skolan har bubblat. De har legat där under ytan, jag har svalt ner dem för att hålla ihop och klumpen i magen har byggts på.

Sen råkade jag såga mig i armen på jobbet. Inget allvarligt, men det behövdes några stygn. En kollega skulle köra mig till närakuten och när vi hittar den så inser jag att de flyttat in i barnakutens gamla lokaler på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Alla dessa hemska minnen, de jag inte vill komma ihåg kom tillbaka på en sekund.

Alla de gånger jag bar henne in med hög feber, alla nätter på svettiga britsar, alla nålar som skulle tryckas in i hennes lilla bröst, alla värden jag memorerade, alla fighter för smidig vård, alla tårar, all ångest, allt mörker och alla lysrör. Natten i akutrummet efter hjärnblödningen när jag trodde att hon skulle dö. Dagen då vi lämnade sjukhuset för sista gången och aldrig mer kom tillbaka.
Förrän dagen i förra veckan när jag sitter med ett sågjack i armen och inser att jag måste gå in igen.

Jag grät. Fick svårt att andas. Försökte djupandas mig igenom en panikattack. Samlade mig och gick in. Samma bruna kalkstensgolv. Samma skyltar på dörrarna. Samma tryckande stämning. Jag fick rum nr 9. De hade målat över barnbilderna på väggarna och britsen som tidigare var röd var nu lila, annars var det sig likt, inga fönster och ett envist lysrör i taket. Jag hade varit här inne förut med Dina, jag minns att vi läste böcker för att fördriva tiden innan hon somnade svettig på min höggravida mage. Det var även samma rum som när vi kom in med ambulans med Annie efter hennes feberkramper.
Sköterskan undrade om jag var ok. Jag kunde inte bry mig mindre om såret i armen, men lyckades ändå svara ”nej, jag är inte ok”. När jag berättar varför blir allt verkligt igen. Det är något med att säga det högt som förstärker känslorna.
Dina var sjuk och Dina dog. Det är mitt livs värsta sanning.

När hon går ut och stänger dörren kommer nästa attack. Jag är instängd i detta rum. Allt är så tyst men jag vill bara skrika. Gråt och hulkande som inte tar slut. Jag ringer Anders. Hans röst lugnar mig. Han förstår. Han vet. Han har också suttit här så många nätter. Känt samma ångest som jag. Jag börjar andas igen. Försöker distrahera mig. Någon timme eller två går, jag har inte ätit och behöver höja blodsockret. Jag får tillåtelse att gå och köpa mig en macka. Caféet ligger kvar på bottenvåningen. Jag sneglar in mot Fågelgången som leder fram till hissarna mot avdelningarna. Mot Q84, barnonkologen. Det är som att snegla in mot helvetet om det hade funnits ett sådant. Jag vill bara vända om, men jag behöver mat.

Så kommer läkaren in för att sy. Hon plockar fram det hon behöver på bordet. Ljudet av metall mot metall. Ljudet av plåster och förband som öppnas. Doften av sårtvätt. Syret försvinner igen. Jag blir svimfärdig.
Är du ok? – Nej jag är inte ok”.
Jag blundar och tårarna rinner ljudlöst ner för kinderna.
Jag är inte ok.

Jag får skjuts tillbaka till kontoret. Lyckas ändå köra hem. Krashar i soffan. Dagen efter är jag ledig för det är upprop för Majken, fler känslor, fler triggers. Sen tillbaka till jobbet, en intensiv (men förvisso rolig) helg och så mer jobb. Sen pang! Ett hårt slag i solarpexus. Total likgiltighet. Kroppen stänger av, vill inte mer. Kan inte mer. Skriker till mig att pausa. Jag ligger i soffan och tittar på filmer och bilder av en annan tid. När Dina var liten, när vi busade, när hon skrattade. Jag har sett dem så många gånger. Det gör mig arg. Jag tittar på dem och letar efter en ny liten detalj som jag kanske missat. Jag hittar inget.

Jag åker till graven. Plockar bland blommorna, borstar av stenen, kollar i brevlådan. Sitter där i två timmar. Viskar allt jag vill säga henne i mina kupade händer och blåser sen iväg dem. Svär över att jag behöver ha en monolog med min äldsta dotter. Hon ska ju prata tillbaka. Men allt är tyst.

Jag borde sett det komma. Jag borde känna min sorg lite bättre vid det här laget. Att den är som mitt fjärde barn. Att den behöver utrymme. Inte bara när den skriker. Den är som ett spädbarn som behöver få sina grundläggande behov tillfredsställda. Den behöver tid, kärlek, sömn, mat och närhet.
Mitt sorgebarn behöver kontinuerlig omvårdnad.
Om den inte får det så gallskriker den.
Jag gör mitt bästa för att trösta.

Transformation

Det har varit tyst här. Flera månader har gått sen jag skrev sist. Det har varit sommar och semestrar och inte mycket tid till att sitta ner och skriva. Livet kom emellan. Idag är jag hemma sjuk och för första gången på länge hade jag lite tid för mig själv igen.

Jag har börjat skolan, mitt i livet. När allt blev som det blev med jobbet så ringde ytterligare en väckarklocka, jag behövde visst en till. Den påminde mig om att jag faktiskt har rätt att vara lycklig. Att jag är värd att göra något som jag tycker om. Att jag inte sviker Dina genom att leva. Tvärtom.
Så jag ansökte och blev antagen till en Trädgårdsmästarutbildning.
Det är fantastiskt kul, inspirerande och lustfyllt. Det är också påfrestande att vara igång på heltid igen efter alla dessa år utanför. Kroppen och hjärnan kämpar för att hitta rätt balans igen. En balans mellan studier, praktik, familjen, tid för mig, och för sorgen. Det kommer att ta lite tid, men det kommer att gå.

4 år och 5 månader har gått sedan världen började skaka och mardrömmen började. Det är 2 år och snart 4 månader sedan den rämnade och gjorde allt i och runt mig nattsvart. 

När jag ser tillbaka på den här tiden kan jag inte förstå hur vi har tagit oss igenom det. Så många starka känslor, stora tankar och avgrundsdjupa rädslor mitt i de mest intensiva barnåren med bebisar, blöjor och sömnlösa nätter. Det är fascinerande vad vi människor klarar av, om vi bara måste. Så mycket kraft vi besitter som vi inte vet om förrän tragedin inträffar. Så stark överlevnadsinstinkten är och hur banalt ens tidigare liv kan te sig när allt ställs på sin spets. Jag trodde att jag hade ett vaket sinne och ett öppet hjärta innan allt hände, men jag måste erkänna att jag trodde fel. Jag har aldrig sett livet eller mig själv så klart som jag gör idag och när jag nu har förstått att jag inte får eller kan välja vad denna insikt skulle kosta så kan jag inte annat än att ta emot den och göra något gott av det. 

Inget jag gör kan ge mig Dina tillbaka.
Ingen kan någonsin ta ifrån mig det jag lärt mig av denna mardröm.
Jag kommer att fortsätta sörja och älska.
Jag kommer att fortsätta falla ner i min mörka grop under det tunga, stickiga täcket.
Jag kommer att fortsätta resa mig.

Sorgen kommer aldrig att gå över, ta slut eller ens minska. Det är livet runt omkring den som kommer att öka. Allt kommer att expandera.
Varje dag i resten av mitt liv kommer jag att fortsätta lära känna, förstå och hantera den. Jag kommer att bli starkare i min förtröstan, bli mer säker på att jag kommer att orka leva med sorgen. Den kommer säkerligen, precis som Anders önskade bara dagar efter att Dina dog, bli min vän. En ständig följeslagare att förhålla sig till. En vän som jag aldrig vill vara utan. Sorgen går inte att koppla bort från kärleken, eller tvärtom. De är ett och samma. I det djupaste, mest smärtsamma mörka bor också det vackraste, lyckligaste ljusa. Om vi vågar se det. Om vi vågar öppna våra hjärtan. Om vi vågar lita på vår kraft.

Jag beskrev tidigare sorgen som ett stort träd som du i början inte kan se runt, men som du lär dig att orientera dig kring. Jag känner nu att en bättre liknelse är att sorgen och saknaden är ett stort och avgrundsdjupt hål. Mörkt, kallt och tyst. I början ramlar du i hålet gång efter annan, det finns inte mycket mark att stå på och den som finns, den skakar. Efter ett tag stabiliserar sig marken, den växer, du kan röra dig runt hålet, kanske till och med kika ner utan att ramla. Ibland hoppar du ner för att det på något vis känns som hemma att vara där. Mörkret omsluter dig och ni är ett och samma. Det känns tryggt. 

Med tiden bygger du dig en ny värld på marken, som blir större och större till ytan. Hålet är kvar, lika stort, lika djupt och mörkt. Men på marken runt om det sår du frön av drömmar och efter en tid börjar träd att växa. Deras rötter letar sig långt ner i hålet och hittar där sin kraft att bli storslagna och långlivade trots, eller kanske på grund av, att de får sin näring av din djupaste sorg.
Du får fortfarande svindel när du står vid hålet
s kant. Mörkret suger tag i dig. Du känner en längtan att falla. Men oftast backar du ett steg och stryker handen mot trädets bark. Du känner strävheten, värmen och samhörigheten med naturen runt dig, upplever en ny sorts styrka och självklarhet. Du har en plats här. En värld att leva i. Du har byggt den själv. 

Livet och döden. Kärleken och sorgen. Himlen och jorden. Det stora och det lilla. Balansgången mellan dem. Som det alltid varit. Som det alltid kommer att vara. Ibland mer smärtsamt än vi tror att vi orkar med, men jag vill säga till dig som läser detta att det går.
Det går att se sitt älskade barn dö och att leva vidare.
Det är inte rättvist. Det är absolut inte lätt, men det går.

Kärleken tar inte slut. Hur många gånger har vi inte hört det? Så arg jag varit på de orden, så otillräckliga, små och hånfulla de känts. Så sanna de är, ändå. Energin försvinner inte, det är min starka övertygelse. I universums alla rymder, i alla evigheters evighet så kommer det alltid finnas en pulserande energi som är vår.
Ett eko av dig och mig.
Vi är en kärlekshistoria utan slut.

Du och jag Dina.
Jag är för alltid din mamma Malin.

 

Brev till Dina 8 1/2 år

Hej hjärtat.
Jag sitter här vid bordet och ser den lila syrénen vaja nedanför altanen. Himlen är klarblå och fåglarna kvittrar. Det är varmt, lite för varmt för att vara maj egentligen. Det har varit sommarvärme i några veckor nu, men idag fryser jag. Jag sitter med tre lager kläder på mig och ändå knottrar sig huden. Kroppen vet inte vad den ska ta sig till, vad den ska lägga sin energi på. Mycket går åt till att bara stå upp, att hålla ihop, att inte ligga i sängen och hyperventilera en hel dag. För även om känslorna måste ut så är det så otroligt tröttsamt att totalkrascha i många timmar. Jag fick en panikattack igår kväll. Allt blev för mycket. Jag kunde inte hejda den eller avväpna den. Jag känner efterskalven av den idag. Kroppen darrar fortfarande. Men jag kände i magen att det var ord som låg och knorrade. Ord som ville ut. Ord som ville bli skrivna, till dig.

Det hjälper att skriva. Det hjälper faktiskt. Det hjälper mot sorgen. Det hjälper mot rädslan. Det hjälper mot den där hemska, abstrakta känslan inom mig som hela tiden ligger under ytan och säger att någonting är fel. Det är fel att du inte är här hos oss. Så fruktansvärt fel.

Vi träffade dina vänner på stranden förra helgen. Det kändes fint, men också konstigt. Jag undrar hur lång du skulle vara nu? Om du skulle nå mig till bröstet? Vilken skostorlek du skulle ha? Hur ditt ansikte skulle se ut, några år äldre, och frisk? Skulle du ha kort eller långt hår, utsläppt eller uppsatt? Skulle din röst ha förändrats? Vad skulle du gilla för musik och böcker? Skulle du spela fotboll eller fortsatt rida? Skulle du ha övertygat oss att skaffa hund? Skulle du fortfarande tycka om att rita och måla med mig?

Jag tänker på dig och trycket inombords blir starkare. Ögonen vattnas. Jag sluter dem och andas. Jag känner en annan känsla stiga i mig. Bli starkare och starkare. Jag öppnar ögonen och möter din blick på fotot. Jag känner mig tacksam. Tacksam över allt vi var för varandra. Allt vi delade. Allt vi kände för varandra. Jag är tacksam över varje skratt vi delat. Varje leende jag fått. Alla kramar, pussar och handtryckningar. För varje samtal vi haft och frågor du ställt. För varje bok jag fått läsa för dig. För varje dans vi dansat tillsammans. För alla stenar och snäckor vi samlat. För alla blommor vi plockat. För att vi förstod varandra. För att du litade på mig. För att vi älskade. För att vi älskar.

Jag kände inte så förut. När du levde och var frisk så tog jag allt det för givet. När du var sjuk så sög jag åt mig varje ögonblick, men mest av rädsla över att inte veta hur många fler jag skulle få. Efter att du dog så kändes tanken på att känna tacksamhet som ett hån. Jag kunde för allt i världen inte förstå varför jag skulle vara tacksam. Efter ett tag avtog min hatiska inställning till ordet och känslan, men jag hade fortfarande en stark övertygelse om att alla nya insikter och all tacksamhet varit alldeles för dyrköpta. Jag skulle hellre varit utan dem och haft dig kvar.

Men jag får inte välja Dina. Jag bestämmer inte hur mycket det kostar. Smärtan över din fysiska frånvaro är fortfarande gigantisk, den kan överrumpla mig när som helst. Den får mig att känna mig maktlös, avundsjuk och likgiltig. Den kan paralysera mig när som helst, var som helst, men den är min, precis som sorgen, gråten och kärleken. Jag får inte välja.
Jag är den jag är idag på grund av dig. Jag skulle inte existera om du inte funnits. Visst skulle jag ha levt, men inte på det sätt jag gör idag. Du är en del av mig. En väldigt stor del. Du har fått mig att våga lita på livet, på mig själv, på andra människor. Jag är en lugnare, mer harmonisk, tryggare, enklare och mer kärleksfull människa idag. Kanske inte just idag, denna dag, men de andra dagarna.
Det är jag tacksam för.

Men just idag, 2 år sedan du tog ditt sista andetag, så är tacksamheten svår att finna, och det är ok. Idag får gråten, saknaden och paniken flöda fritt. Den kan inte tyglas. Vi har levt i 750 dagar utan dig. Jag kan inte ta in det. Det är för stort och överväldigande. Precis som alla andra känslor idag. Du fattas oss. Du fattas oss mer än jag någonsin kommer att kunna förklara i ord. Jag saknar dig, jag saknar dig, jag saknar dig.
Allt du var. Allt du är. Allt du inte fick bli.

Jag älskar dig genom alla universums rymder och tillbaka igen, i alla evigheters evighet.
Din mamma Malin


Förra året uppmanade jag er att göra något gott denna dag. Att skicka vidare ett budskap, en handling eller en känsla av glädje, kärlek och hopp. Det är allt jag önskar i år igen. Ta ett djupt andetag, lämna stress, frustration och måsten bakom dig och gör något som gör dig själv eller någon annan glad.
Och som alltid, vill du bidra till HOPE så fortsätter vår insamling.
Nordea: 3274 22 96158.
Swish 0735 20 00 77.
Märk insättningen HOPE och ditt eller ditt företags namn.
IMG_20180523_101302_021.jpg

Att flyta med känsloströmmen

Än en gång har vi gått in i den ljusaste och mest förhoppningsfulla av årstider. Försommaren. Maj och juni. Fågelkvitter, knoppar, blommor och friska dofter. Denna tid som jag älskar, men som kan kännas så smutsig nu. Alla intryck triggar sorgen och öppnar upp en vårflod av känslor och gråt. Hjärtklappningen är stundtals tillbaka, trycket över bröstet och den ständiga gråten i halsen likaså. På ett ögonblick är jag tillbaka i den långa evighetsvakan, när jag knappt visste om det var dag eller natt, när jag stirrade i panik på hennes bröstkorg för att se om det fortfarande rörde sig upp och ner, masserade hennes ben med lavendelolja, drog näsan i hennes fjuniga hår och höll hennes hand. Jag kan så klart och tydligt se henne sitta med hängande huvud i soffhörnan med sina turkosa shorts och lila ”Just do it” t-shirt. Jag känner ångesten i bröstet när balkongdörren står på glänt, fåglarna kvittrar och barnen skrattar i lekparken utanför.

Men det är annorlunda än förra året. Lite mjukare. Fortfarande bara en blinkning bort, men också ofta bara några djupa andetag bort från paniken. Jag kan ta del av livet på ett annat sätt detta år. Mörkret har inte blivit mindre, men ljuset har blivit starkare. Jag kan sitta med Annie och Majken i solnedgången och le när de ropar god natt Dina. Jag kan sitta vid graven, som just nu är överfylld av lila och röda tulpaner, och lyssna på Everglow utan att hyperventilera.
Visst kämpar min kropp fortfarande, utslagen är tillbaka, antagligen hjälpta på traven av mycket utevistelse, men den är för alltid ärrad av denna tid. Stress och becksvarta minnen som lagrats djupt nere på cellnivå sipprar upp till ytan. Det som hjälper är att prata om Dina, mest av allt att höra andra prata om henne, att säga hennes namn högt och möta sorgen i min blick. Det mjukar upp känslorna, den instängda paniken och ensamheten blir istället till en gemensam gråt, en samhörighet. Det för Dina tillbaka till ljuset och livet och visar mig att jag inte är ensam i min sorg. Det stärker mig att vi är fler som vågar möta sorgen, rädslan och de kraftfulla känslorna.

Så visst känner jag mig rädd inför de kommande veckorna, men också stärkt av de senaste månaderna. Jag har överlevt två år av sorg, jag har tagit mig fram till ett nytt sorts liv, så nog ska jag överleva denna tid igen, men jag behöver vara extra omtänksam mot mig själv. Sänka prestationsnivån igen, skydda min energi, lyssna inåt på vad jag behöver i varje stund, våga lita på min intuition och flöda med känslorna, inte mot dem.

e144b47cd475f72770c3619a628439c9.jpg  IMG_20180512_172731_836.jpgIMG_20180511_231727_695.jpg

4 år och en halv miljon

20171016_102914.jpg

Idag för 4 år sedan ändrades allt. Allt.

Dina har en elakartad tumör, sa läkaren.
Cancer.

Alla förhoppningar om framtiden försvann i en ögonblinkning.

Idag sitter vi här i solen och ler ändå.
Genom tårar, men ler. Jag har precis fört över ytterligare 250 000 kronor till HOPE. En halv miljon har vi nu, tillsammans, samlat in för att göra vårt bästa för att fler barn inte ska dö av cancer.
En halv miljon.

Jag gråter för Dina. Jag ler för Dina.
För att jag känner mig stolt.
För att vi gör något gott i hennes namn.
För att vi är med och ökar möjligheterna för att barn med ovanliga eller svårbehandlade cancerdiagnoser ska få en ärlig chans att leva.
För att vi bidrar till att föräldrarna till samma barn ska kunna vara just det, föräldrar, och slippa jaga medicinska försök och behandlingsmetoder världen över.
För att vi inte slutar kämpa.

Vi slutar inte. Vi nöjer oss inte.
Inte förrän vi vet att HOPE’s verksamhet är säkrad.

Ett stort, varmt och innerligt tack till er alla som hjälpt oss att genomföra detta.

Vill du fortsätta bidra kan du göra det genom att swisha mig, Malin Persson, på 0735200077 eller använda vårt HOPE-konto i Nordea 3274 22 96158

Märk insättningen HOPE och ditt eller ditt företags namn.

wp-1486131256591.jpg

Vill du beställa ett HOPE-armband gör du så här:
Maila denna information till malinpersson@live.se:
1. Namn
2. Färg på armband
3. Handledsmått
4. Adress
Kostnad 100kr +15kr frakt
Alla intäkter går oavkortat till HOPE.

signatur_medium

Ja, visst gör det ont

Det var länge sedan jag skrev nu. Det blir inte lika mycket tid över när jag börjat att arbetsträna, och inte lika mycket ork heller. Jag har saknat det. Skrivandet är en av mina lugna stunder, en nästan meditativ upplevelse där jag jag automatiskt kopplar på djupandningen, stillar hjärnan och bara låter det som kommer komma.
Våren har väl nästan kommit, den tvekar lite. Anders, Majken, Annie och jag har försökt att anpassa oss till nya rutiner och tider. Förutom att jag saknar tiden när jag kunde yoga, skriva och träna lite när jag ville så är arbetsträningen enbart positiv. Det är nyttigt att höja aktivitetsnivån, att åka kommunalt i Stockholms rusningstid och att ha tider att passa, men mest av allt så är det lustfyllt!

Jag får vara med och göra ritningar för trädgårdar, lära mig att beskära träd, planera köksträdgårdar, djupdyka in i en botanisk mångfald av färger och former och mycket mer. Hela tiden med stor hänsyn till vad jag vill göra och hur mycket jag orkar. Det är en helt ny känsla att låta lusten leda, men den är väldigt viktigt för mig just nu. Jag försöker lita på den och inte låta rädslan för vad allt det nya ska innebära komma åt mig. Jag har levt i rädslan så länge, faktiskt även innan Dina blev sjuk, och jag vill inte bo kvar där. Den har en hemsk förmåga att äta upp alla andra känslor.

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Hos min psykolog har jag gått igenom en ny form av behandling, EMDR ”Eye Movement Desensitisation and Reprocessing”. Jag har under dessa två år haft återkommande flashbacks av när Dina låg död hemma i sin säng. Bilden av hennes ansikte har kommit till mig när jag kört bil, stått i kön på Ica, hämtat barnen, tittat på tv mm. Bilden i sig är inte det värsta, det är alla kraftfulla och hemska känslor som är kopplade till den. När den kommer så blir jag helspänd, får svårt att andas, kramp i halsen och bröstet, allt annat slutar fungera. Så här ska det inte behöva vara, sa min psykolog. Vi kommer inte kunna behandla bort bilden eller sorgen, men vi kan behandla de negativa självkänslorna som bilden medför och hjälpa dig att hantera traumat. Min negativa känsla kopplat till bilden av Dina var jag klarar inte detta, jag är svag. Jag kände en så enorm hopplöshet och uppgivenhet. Livsuppgiften att leva, inte bara överleva, utan Dina kändes mig helt övermäktig. Det handlade inte enbart om en känsla av att inte kunna eller klara av utan även om att inte vilja. Jag ville inte leva lycklig utan Dina. Det var förvisso hemskt och livlöst i mitt mörker, men det var också tryggt.
På sidan EMDR Sverige kan man läsa att ”EMDR syftar till att aktivera vår förmåga att hantera den påverkan traumat har på oss idag. EMDR-metoden kan hjälpa till att minska laddningen i bilderna och känslorna som är förknippade med traumat. Metoden kan hjälpa dig att känna igen och arbeta med känslor och tankar som kommer upp i anslutning till traumat. Den kan också hjälpa dig att tänka annorlunda om dig själv i förhållande till traumat.”
För min del så krävdes det inte mer än 3 sessioner innan min psykolog tyckte att vi var klara. Det har varit en intensiv upplevelse. Spännande, fascinerande och väldigt uttröttande, men otroligt givande. Jag har inte haft några mer flashbacks och jag ser på mig själv i förhållande till Dinas död på ett helt annat sätt än tidigare.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Jag minns att det var någon av er som skrev till mig förut att ni ville fortsätta läsa om min väg i sorgen och vara med när jag kommer ut ur tunneln och ser ljuset. Jag tror att jag är där nu. Jag tvekar fortfarande ibland, springer tillbaka in i mörkret ibland, faller hejdlöst ibland, men jag ser att det ljusnar. Jag har dykt ner till botten av min sorg. Den är ändlös och kommer alltid att vara med mig, men jag kan bära den. Jag är stark. Jag klarar detta.

Jag skriver det och tvekar lite. För jag vet vilken tid som ligger framför mig. På lördag är det den 14 april. Dagen då vi för 4 år sedan satt i ett rum på Astrid Lindgrens Barnsjukhus och fick höra att Dina hade en elakartad tumör i levern. Jag tar ett djupt andetag. Snart är vi inne i maj månad. Denna vackra tid som bär på mina allra mest smärtsamma minnen. Jag biter mig i läppen och tänker efter. Kommer jag att klara av detta?
Ja, det gör jag. Jag kommer att minnas, gråta, skälva av sorg och vibrera av saknad, kanske kommer utslagen tillbaka, kanske blir det mörkare igen, men jag kommer att klara av det. Jag har varit så rädd för att detta att klara av att leva utan Dina skulle betyda att jag inte längre sörjer, att jag glömt, att jag sviker henne.
Det gör det inte. Jag har vetat det, men inte trott på mig själv.
Dina är min. Sorgen är min. Minnena är mina. För alltid.
Det är rädslan jag släpper taget om.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
(Karin Boye)

Dina, mitt hjärta.
Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig.
Genom alla universums rymder och i alla evigheters evighet så älskar jag dig.
För alltid din mamma Malin.