En evighet av sekunder

Så var jag här igen. Tom och full på samma gång, med en skrivvärk inom mig, men med en hjärna full av gröt och en förlamande förmåga att inte hitta orden.

Det är maj och det har snart gått 5 år sedan Dina dog. Bara det brukar ju försätta mig i en oregelbunden pendel mellan att vara katatonisk och hyper. I år är saker annorlunda av andra anledningar. Jag åkte på Covid, jag med, och tyvärr verkar jag vara en av dem som dras med långvariga symptom. Jag har inte behövt akutvård som tur är, men det är inte mycket som fungerar som det ska. Jag ska inte skriva länge om min upplevelse av Covid här, men jag måste förklara varför jag har en hjärna full av gröt. Det har tagit många och korta sessioner bara för att få ner detta i skrift.

Jag har svårt med koncentrationen, minnesproblem, en förlamande trötthet, hjärtklappning, oregelbunden puls, syrenedsättning vid mild aktivitet, andfåddhet, kraftig yrsel, illamående, huvud-och ledvärk, temperaturförhöjning, smak- och luktbortfall, förändrad smak och lukt, försämrad sömn, nedstämdhet, svullna fingerleder mm.
Ja ni hör ju vad roligt jag haft det de senaste månaderna. Jag väntar på att få komma till enheten för postcovid på Huddinge sjukhus samt kardiologen på Danderyd. Under tiden försöker jag jobba 25% och gör mitt bästa för att hitta en ny balans mellan lugn aktivitet, massor av vila och vårt vardagsliv. Det är inte lätt och jag har svurit ve och förbannelse över det faktum att jag återigen känner att jag är tillbaka på noll. Att jag står vid sidan om och tittar på medan andras liv fortsätter.
Jag har varit här förut och jag trivs inte, men det är ju samma visa nu som då. Jag har inget val.
Så jag mediterar, praktiserar acceptans, skogsbadar, fokuserar på god sömn, bra mat för mig, försöker fylla på med det lustfyllda. Sen bryter jag ihop, gråter, stänger dörren, drar täcket över huvudet och ger upp…känner mig som ett offer för livet, svag och hjälplös. Tills jag reser mig upp, på svajiga ben och med hjärtklappning, och försöker igen.
Däremellan får jag ofrivillig kbt-träning i att vistas i sjukhusmiljöer igen och ständiga påminnelser om att jag har ett ansträngt förhållande till den svenska primärvården.

Jag längtar efter att känna mig full av energi och lust. Jag längtar efter en kropp som inte gör ont. Jag längtar efter ett huvud som inte snurrar. Jag längtar efter doften av mina barn, skogen efter regnet, nyutslagen syrén och nybryggt kaffe. Det senaste både doftar och smakar rutten, rå lök och dessutom bidrar det till min hjärtklappning, ett litet vardagsnöje och en lustfylld stund som helt tappat sin glans.

Vissa dagar är jag helt uppgiven. Jag orkar inte fightas längre. Jag slutade orka för länge sedan. Mot ofrivillig barnlöshet, hormonbehandlingar, cancer, sorg, depression, utmattning, konstant värk, återkommande infektioner och mental trötthet. Dessa dagar känns de senaste 13 åren som ett helvete.
Andra dagar är bra. Jag känner mig starkare, hoppfull, livfull. Jag orkar leka med barnen, jag skrattar, jag blir lycklig av att känna att jag är Malin. Någonstans är jag Jag fortfarande. Dessa dagar känner jag kärleken runt mig så intensivt. Jag kan se min egen utveckling, mitt mod och min styrka.
Många dagar är någonstans däremellan. Ofta pendlar humöret under dagen med.
Jag vet ju att det är så här. Livet är inte enkelt. Det är hinder och motgångar, mörkt och ljust, skratt och gråt. Men, (varför ska det alltid finns ett men?) jag skulle önska att tiden mellan motgångarna skulle vara lite längre, så jag hann med att både återhämta mig och bygga mig starkare. Nåja, med sinnesrobönen viskande i bakhuvudet så accepterar jag det jag inte kan förändra och gör planer för det jag kan förändra. Jag misstänker starkt att jag ibland dock inte vet skillnaden mellan de båda.

5 år sedan alltså och den mest framträdande känslan just nu är avlägsenhet. Jag fick googla att det verkligen är ett ord, och det var det. Ett stort mellanrum var en av synonymerna. Så känns det. Ett stort mellanrum mellan mig, det liv jag lever idag – Dina och det liv vi levde förut.
Samtidigt kan allt komma tillbaka på en sekund, i en doft, i en blick, i en flashback.
Vad är livet egentligen förutom en lång rad av sekunder? Ögonblick som kommer och försvinner lika fort. Flyktiga händelser, känslor och tankar som lever likt dagsländor, intensivt och kort. Ögonblick som glöms bort eller lagras som minnen. Sekunder av ögonblick som likt pärlor träs på våra livstrådar.
157 680 000 sekunder går det på fem år. Det är ett långt pärlhalsband. Längre kommer det att bli.

Zoomar jag ut från mig själv och min egen upplevelse så är sorgen fascinerande. Vilken kraft. Destruktiv och stärkande på samma gång. En oundviklig del i ett mänskligt liv. En relation som kräver närvaro, tid och insikt.
Jag vill betona att allt inte handlar om min sorg i mitt liv, kanske kan det verka så när du läser här. Det är ju här jag ventilerar just den delen av mig, men jag består av så många fler delar.
Jag är inte min sorg, men jag behöver lära känna min sorg. Så jag zoomar in igen. På mig, min historia och min upplevelse av vad som hänt. Jag lär känna min sorg. Vad den är rädd för, vad den vill ha, vad den älskar och hur jag kan bjuda in den att vara en del av mitt liv. Jag lär mig ständigt hur den talar till mig och hur jag kan kommunicera när det inte finns några ord. Jag lär mig att den kan somna och bli osynlig för andra människor bara för att plötsligt vakna med ett ryck och slå undan benen på mig. Jag lär mig hur den känns i kroppen, som en storm i bröstet, istappar i armarna, kolsyra i blodet och smärta i lederna. Jag lär mig hur jag ska ta hand den och hur den tar hand om mig.
Jag lär känna sorgen, för den är en del av mig precis som alla mina andra relationer. Den är inte självvald men inte heller någon jag kan vända ryggen, ignorera eller skiljas från.
Genom att lyssna, förstå och ge utrymme så kan sorgen bygga en bro över samma avgrundsdjupa hål som den själv skapade. Den är orsaken och lösningen på en och samma gång. Den föddes, lever och utvecklas i det stora mellanrummet mellan Dinas liv och död och mitt liv idag.

I eftermiddag åker vi till graven som vi brukar. Dina kusiner kommer ömsom gråta, invärtes eller utvärtes, ömsom springa, busa och skratta. Vi vuxna kommer pendla mellan att säga till ”spring inte på kyrkogården” och le över att de är barn, att de lever och påminner oss om att det går att sörja och skratta samtidigt. Vi kommer spela Everglow och andra låtar som påminner oss om dig. Det kommer vara tungt och ändå en stund som jag inte vill vara utan.

Dina. Älskade Dina.
Din frånvaro är ständigt närvarande.
Tomheten efter dig är på något sätt ändå full av dig.
Alla platser du varit på vibrerar fortfarande av din energi.
Jag ser dina konturer på stenen vid vattnet, vid köksbordet, i hängstolen i trädgården och på sätet i bilen.
Jag vill tro att du skickar meddelanden till mig så jag sparar på bilder av hjärtan som dyker upp lite här och var.
Jag saknar dina glittrande, nyfikna, pillemariska ögon.
Jag saknar ditt porlande, busiga fnitter.
Jag saknar din mjuka hand som letar sig fram till min.
Jag saknar din varma, trygga doft i din ljusa, lena nacke.
Jag saknar våra små och stora samtal om livet.
Jag saknar din egensinnighet, din finurlighet och ditt bus.
Jag saknar ditt omtänksamma och inkluderande sätt.
Jag saknar din bestämdhet och din förmåga att vara tydlig med dina gränser.
Jag saknar Dig.

Du fattas oss alla.

Vi älskar dig.
Jag älskar dig.
Alltid. All tid.

Din mamma Malin

2 reaktioner på ”En evighet av sekunder

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s