Skuldknuten

Jag har tidigare skrivit om kärleksknuten. Den är otroligt stark, men den har en ofrivillig tvilling. En knut av skuld. Jag behöver skriva om den skulden. Igen.
Skulden som jag inte ska känna. Inte behöver känna. Inte borde känna. Den som trots alla logiska tankar och förklaringar finns där ändå. Skulden som borrat sig ner djupt i mitt inre. Skulden som likt en hård och envis knut stryper syretillförseln till min livsådra.

Känn ingen skuld, säger de som står mig nära. Du gjorde allt, ALLT, för Dina, säger de. Ge inte skuldkänslorna någon energi, de ger inget gott och kan inte ändra något. De förtär dig. De hindrar dig från att leva.
Skulden är en naturlig del av sorgen, säger de som har erfarenhet av sorg eller sorgebearbetning. Du kommer att känna den. Den kommer att släppa med tiden, när den logiska delen av din hjärna kan överrösta den emotionella delen.
Jag hör vad de säger, allihop. Jag kan tysta skuldtankarna ett tag, dränka dem i andra tankar och känslor som skriker högre, men de ligger kvar där underst i högen. Maler och maler i tysthet. Det är de tankar som är svårast att säga högt. För jag skäms över att känna skuld. Därför tänker jag nu göra det. Säga dem högt för er så att de inte längre kan verka i det mörka. Jag måste föra dem upp i ljuset för att verkligen kunna möta dem.

Jag känner ingen skuld över de beslut vi fattade, åt Dina, under hennes 2-åriga kamp. Som av en händelse var det precis 1 år sedan jag skrev inlägget med mitt försvarstal, och jag läste det igen igår kväll. Jag vet att vi gjorde precis allt vi kunde och mäktade med. Jag vet att vi fattade beslut baserade på vad vi visste just då. Jag är ok med det.

Jag känner skuld över att jag inte sökte vård tidigare den där vintern 2014. Det är det som är knuten. Varför var jag inte en nojigare mamma? Varför var jag inte mer orolig? Varför sökte vi inte vård första gången vi kände något i hennes mage?
Jag vet så väl varför egentligen. Jag har aldrig varit en nojig hönsmamma. Jag har aldrig varit den oroliga typen. Dina var pigg, lekte, åt och sov precis som vanligt. Jag vet allt det. Jag vet att vi även då fattade beslut baserade på det vi visste just då, men här känns det inte ok. Jag vet att läkarna säger att det, troligtvis, inte hade gjort någon skillnad om vi kommit in en eller två månader tidigare. Jag vet, jag vet, jag vet. Men jag känner det inte. Vetskapen räcker inte för att kunna lösa upp knuten. Jag skuldbelägger mig själv för att jag tycker att jag borde ha reagerat tidigare.

Skulden är inte logisk. Knuten är inte logisk. Den arbetar inte själv. Jag drar själv åt den, hårdare och hårdare. Jag straffar mig själv för att jag inte lyckades med min främsta uppgift som mamma, att hålla mitt barn vid liv. Ibland undrar jag om jag just nu väljer att känna så här? Att det är lättare att vara arg på mig själv än att acceptera att jag inte styr över liv och död? Att det är lättare att straffa mig själv än att förlåta?

Hur mycket tid kan jag ge denna naturliga reaktion? Kan tiden verkligen lösa upp denna knut bara av sig själv? För som det är nu så klarar min hjärna inte av att bara släppa tankarna. Det går inte. Inga logiska resonemang i världen biter heller. De kan lugna ett litet tag, men knuten är kvar där i mörkret.

wp-1486466439360.jpgÄlskade Dina. Minns du när vi brukade gå, cykla eller åka pulka till Pelikanen? Innan Majken fanns och innan jag hade körkort? Minns du lyktstolpen uppe på kullen? Den ovanför hunddagiset som alltid blinkade när vi gick under den? Vi blev lite rädda de första gångerna, förstod inte hur den kunde lysa som vanligt och sen precis när vi gick förbi så blinkade den till. Sen blev det spännande, kommer den att blinka idag igen?

Det gjorde den nästan alltid. Det blev vår grej. Vår lilla hemlighet. Jag brukade tänka att här kommer Dina och jag, så fulla av energi att vi till och med kan få lampor att blinka.

I förrgår kväll när jag var ute och gick så åkte mina tankar som vanligt runt i en väldig fart. Så plötsligt blinkade lyktstolpen jag gick under till. Jag väljer att tro att det var du som ville säga att du var där hos mig. Det var din energi. Det kändes varmt i hjärtat att du var där.

Jag bad om förlåtelse.  Rakt ut i den gråa och råa februarikvällen. Förlåt Dina för att jag inte kunde rädda ditt liv, sa jag. I nästa stund kändes det förmätet av mig. Inte ska jag lägga detta på dig. Jag vet i mitt hjärta att du inte lägger någon skuld på mig och det är inte din förlåtelse jag ska be om. Det är min egen.

Det är mitt mörker. Min skuld. Min knut. Den är totalt irrationell och alla tröstande ord faller platt, biter inte det minsta på den. Jag blir förbannad av att läsa att jag måste acceptera att döden är en del av livet, att ingen kan styra över liv och död, att sorgen är för att kärleken är, att jag ska vara snäll och förlåta mig själv. Jag blir så arg! För alla säger att men inte hur!  Jag förstår att jag inte kan knyta upp den, att jag måste nöta sönder den. Nöta den med tid, med omtanke, med kärlek. Men hur gör jag det på riktigt? Här i mitt verkliga liv? Ändra dina tankar och ändra ditt liv… Medvetandegör dina tankar och gör aktiva, alternativa val för att bryta mönster, vända negativitet och se möjligheter. Välj livet.

Välj livet. Så enkelt det låter. Så svårt det är.
Jag är så fullt medveten om mina tankar, hela tiden. Så till den milda grad att jag ibland tror att de håller på att göra mig galen. Jag vill bara stänga av dem. Pausa en stund. Tysta ner dem och bara vara stilla. Men jag klarar inte det just nu. Jag är fortfarande i fight or flight mode. Det har gått 8 månader sedan Dina dog och min kropp, min hjärna och hela min själ är fortfarande i kaos- och traumaläge. Jag vet att fight or flight läget är ett fysiskt tillstånd, ett uråldrigt och viktigt redskap för att ta oss ur farliga situationer. I två års tid levde jag i det läget konstant. Dina riskerar att dö, jag måste ta oss ur denna situation, rädda henne, rädda vår familj.
Det gick inte och jag kom inte ur fight or flight-läget, kroppen har inte stängt av, inte lugnat sig för att situationen är över. Den har bara ändrat fokus, ändrat rädsla. Nu ska jag rädda mig själv.
Det ligger i lägets natur att hoppa över det rationella, det hinns liksom inte med. Du måste slåss eller fly för att komma ur faran. Det är menat att hjälpa dig, men i detta läge, när faran faktiskt inte är en stor björn som hotar mitt liv utan en psykologisk och långt utdragen tankeprocess, så hjälper det föga. När situationen inte snabbt går över så skulle jag verkligen behöva mitt rationella sinne. Men det är urkopplat. Medvetandet är fokuserat på rädsla, på kortsiktig överlevnad. Det känns som en omöjlighet att odla positiva attityder och föreställningar när jag har fastnat i ett överlevnadsläge. Den långvariga stressen har gjort mitt liv till en serie av kortsiktiga nödsituationer. Jag har förlorat förmågan att slappna av och njuta av ögonblicket.

Jag vet att jag behöver träna upp förmågan att stilla mitt sinne. Jag försöker. Jag gör fortfarande yoga varje dag. Jag tar vilopauser, skalar bort intryck, försöker att inte värdera mina tankar utan bara låta dem vara, flyga förbi. Jag vet att mina tankar inte farliga, de kan inte skada mig. Det är när tankarna blir till skadliga beteenden som de kan bli farliga för mig. Återigen, jag vet, men det känns som om jag står still. Stampar och stampar i mitt röriga mentala landskap. Ett steg fram och tio tillbaka. Gamla tankar jag trodde jag var klar med kommer tillbaka, tar plats igen.

Jag behöver förlåta mig själv för en skuld som vet är helt ologisk.
En skuld som är baserad på ett övermänskligt krav att jag kan styra över livet och döden.

Det är naturligt. Det tar tid.
Jag vet! Men jag ska ju leva i detta också, varje jävla sekund.

Jag ber Dina om hjälp. Dagligen. Jag sluter ögonen och ber hennes kärlek omsluta mig. Lugna mig. Det gör den och i ett kort ögonblick tror jag att jag kan förlåta mig själv, men stunden är snabbt förbi och förlåtelsen hinner aldrig komma.
Skuldknuten har inte släppt sitt grepp en millimeter.

 

Annonser

4 reaktioner på ”Skuldknuten

  1. Berörd över din förmåga och vilja att uttrycka dig och uttrycka din sanning. Och berörd över att du ger skuldknuten plats, för det vi inte vågar titta på tar ännu större plats än när vi vågar synliggöra det. I psykosyntesen, den terapiform jag jobbar med, ser vi varja blockering, knut, beteendemönster, försvar, hinder som något som innehåller ett guldkorn, en förmåga, en kraft. Något mycket värdefullt som inte ska ”tas bort”. Därför går det sällan att ta bort en känsla. Det låter kanske lite ologiskt, och kanske inte särskilt trösterikt, när längtan att få bli fri, skuldfri, är så stor. Kanske kanske kan det hjälpa lite att våga tänka att du inte ska ta bort skuldknuten, utan att du ska vårda den ömt tills den en dag transformeras. Den innehåller ju också kärlek. En oändlig kärlek. Och kanske innehåller den ilska? Vilken kraft det finns i ilska… Jag vet att jag riskerar att bli ännu en som kommer med tips, råd och tankar, men jag tar den risken. Tack Malin och tack Dina för att ni återigen öppnar mitt hjärta för sorg, kärlek och allt som ryms däri.

    Gilla

  2. Det jobbigaste för mig i min sorg är när andra säger hur jag ska tänka eller känna. Jag vet de menat väl men jag känner så ändå. Jag tänker ju och känner det likväl och det rör bara upp ännu mer kaos. Därför har jag börjat tänka att jag får känna som jag gör, som jag vill, även får jag känna som jag inte vill och när det bara ”är”. Det får du också.

    Gilla

  3. Din känsla, dina tankar, ditt liv, det är bara du som kan känna.
    Ingen kan säga åt dig hur du ska leva eller känna. Även om dom menar väl så förstår jag att det är frustrerande. Det är din knut och den lever du med varje sekund. Den ska och kommer säkert lösas upp sakta men säkert men det ska vara från dig- ingen annan kan lösa upp den.
    Kan bara skicka massa styrkekramar på vägen ❤️💜❤️💜
    Kärlek och kram från mig 💕

    Gilla

  4. När jag läser din blogg ser jag framför mig en ”tigrinna” som gjort allt för sin dotter och trots det förlorat henne. All kärlek till dig! 💕

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s