Hjärnans dragkamp

Ljuset börjar komma tillbaka. Korta, korta stunder så är det även tillbaka inombords. Det glimtar till när vi gapskrattar åt Annie för att hon säger något tokigt och härligt, när Majken bubblar av skratt för att jag pussar henne bakom öronen, när Anders och jag pratar om resor vi vill göra, när jag tar en promenad, sluter ögonen och känner solens strålar i ansiktet. Jag klamrar mig fast vid de stunderna. Krampaktigt. Vill inte att de ska ta slut, men pendeln slår illa kvickt över till andra sidan. Det var ju meningen att Dina skulle få skratta med oss åt Annie, få egna pussar bakom örat, vara med på våra resor och känna solen i sitt ansikte.

Häromkvällen var Anders ute och käkade med en kompis. Jag skulle lägga Annie och Majken och de kröp tillsammans upp i Majkens säng. De bökade fram och tillbaka och landade till slut med armarna om varandra. Åh vad mysigt ni har det, sa jag. Ja, men det hade varit ännu mysigare om Dina låg här med oss, sa Majken. Jag saknar henne, jag vill inte att hon ska vara död. Jag kan inte med ord beskriva vad det gör med mig att höra min 3 ½-åriga dotter säga så. Djävulusiskt ont.

Vi gör vårt absolut bästa för att fylla vår tid med kärlek, att göra mysiga saker tillsammans, att skratta, att vara i naturen, men 98% av tiden känns det som om jag har en stor, klibbig och äcklig grå filt över mig. En stickig, skavande och illaluktande filt liknande det isoleringsmaterial man sätter i väggar när man renoverar. Den dämpar alla intryck, tar udden av känslorna och stänger livet ute. Jag försöker bitvis kämpa mot den, skaka den av mig eller i alla fall dra sönder en reva i den. I nästa stund försöker jag acceptera att den är där, att det förhoppningsvis är tillfälligt, att den kommer att luckras upp i sinom tid. Det är en inre kamp med mitt psyke dygnet runt.

I tisdags var det den kommersiella kärlekens dag, men jag struntar i den ekonomiska aspekten för tillfället. Jag tänker på Alla hjärtans dag för 8 år sedan. Det var dagen jag fick veta att jag skulle bli mamma för första gången.
Efter en helveteslång vinter med hormonbehandling, sprayer, sprutor, otaliga ultraljud, resor till kliniken i Uppsala, massor av frustration och längtan så uppenbarade sig ett plus på graviditetsstickan. För första gången någonsin. Det var lördagsmorgon och jag hade smugit upp tidigt på morgonen och testat. Smög sedan ner i sängen igen och somnade om. När vi vaknade viskade jag till Anders att han skulle bli pappa.
Vi visste inte riktigt vad vi skulle göra av vår hemlighet. Vågade inte berätta för någon riktigt än. Vi blev barnsligt uppspelta och satte oss för att titta på Happy Feet.  Jag minns inte alls varför det blev den filmen, men vi blev förälskade i en levnadsglad, orädd, liten pingvin som vågade gå emot vad alla andra sa, lyssna på sitt hjärta och känna musiken uppfylla honom och bara dansa. Dansa, dansa, dansa till musiken i hjärtat, utan en tanke på vem som tittade eller vad de skulle tycka.

mummelSå vi kallade detta lilla liv i min mage för Mummel. Som pingvinen. Aldrig någonsin hade jag kunnat tro att vår Dina skulle bli så lik honom.

Så denna dag, åtta år senare när vår Mummel dansar någon annanstans så försöker jag tänka på allt som hon var och är för mig. Jag försöker ignorera den grå filten som klistrat sig fast över mig. Jag försöker minnas livet som det var en gång.
Jag har svårt att bestämma mig för vilket tempus jag ska använda för att beskriva henne. Var hon eller är hon? Hon är både och på samma gång. Död och levande. Hjärnan blir förvirrad. Hon är ju fortfarande Dina för oss, men hennes liv har varit.

I vilket fall, hon var svår att komma in på livet, vår Dina. Hade väldigt hög integritet. Jag får nog ta på mig det draget. Man kunde inte tränga sig på henne, inte forcera en kontakt utan var tvungen att vänta in henne och närma sig henne varsamt och verkligen se, höra och prata med henne. Då kunde man få hennes totala uppmärksamhet och respekt.
Hon var busig och finurlig. Det är Anders drag. Hon älskade att spela folk ett spratt. Humor hade hon massor av, från tidig ålder. Hon läste av situationer och människor. Iakttog sin omvärld. Hon såg detaljer som många andra missade.
Hon var envis. Väldigt envis.  Det hade hon från oss båda.

Det är känsligt område det här, för mig. Jag beskriver henne och på samma gång mig själv. Visst var vi olika, men också väldigt lika. Med åren växte vi liksom ihop vid höften. Jag har skrivit tidigare att vi levde som i symbios, och så kändes det. Vi förstod varandra utan att säga ett ord, kände stämningar som vibrationer. När allt annat var osäkert och mörkt så hittade jag alltid hennes hand. Jag kände hennes själ.

Så varför gör jag inte det nu? Varför famlar jag i mörkret nu? Varför kan jag inte känna hennes själ, fokusera på hennes levnadsglädje och ta den med mig? Varför kan jag inte låta hennes ljus och kraft hjälpa mig att slita bort det stickiga gråa som står emellan mig och världen därutanför?
I mina mörkaste stunder tror jag att det är för att min själ följde med henne och inte tvärtom. Att min själ följer hennes var den nu är. Att det är min kropp, mitt skal som är kvar här på jorden. Att både Dina och jag är levande och döda på samma gång.
cropped-love-816-smallpigart.jpg
Det är lätt att gå vilse i alla funderingar om liv och död, om kropp och själ, om himmel och jord. Som jag sagt så många gånger förut så är logiken och det rationella tänkandet urkopplat. Jag är en flytande kropp som rör sig i vardagens myller utan riktig substans. Utan förankring. Jag är men ändå inte.

wp-1487331997584.jpgDet låter riktigt flummigt det här, det förstår jag. Deprimerande också kan jag tänka. Jag tror inte att det syns utanpå mig. Många som möter mig skulle nog säga att jag verkar rätt lik mitt tidigare jag, mer ledsen, men inte så grå som jag känner mig. Jag försöker sätta känslorna och tankarna i relation till hur lång tid det gått sedan Dina dog. Det är inte länge sedan i ett sorgeperspektiv, jag vet det. Jag vet att jag inte behöver känna livsglädje bara för att våren är på väg, bara för att det är så jag brukar känna. Men jag skulle så gärna vilja känna den. Känna mig levande igen.

Jag blir lite rädd för mina egna tankar ibland. Den inre monologen är alltid igång och jag får prata högt för mig själv ibland för att tala mig själv till rätta. Jag försöker resonera, men det är en ständig dragkamp i hjärnan. En kraftig pendelrörelse som aldrig stannar eller ens avtar. En kamp som pågår under ett grått isoleringstäcke medan vårens strålar väcker hela världen, utom mig, till liv igen.

Annonser

4 reaktioner på ”Hjärnans dragkamp

  1. Kram och kärlek till dig. Du behöver inte känna att du måste vara glad och känna livslust bara för att våren kommer. Förstår såklart att du VILL det, men det är en annan sak. Men njut av solstrålar, skratt och välmående när det infinner sig, om så det bara är för en kort stund. Små små steg i taget.
    Märker en liten skillnad på detta inlägget och de som varit. Lite ljusare stunder i tillvaron, även om det känns tungt inombords.
    Du och Dina är så lika på bilden när ni ”näskelar” 💜💜
    Ta hand om dig
    Stor kram Sandra 💜

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s