Om småsystrar, ingenmansland och monster

Jag har landat i ett nytt mellanrum. Ett rum där orden tagit slut. Där tankar varken har en början eller ett slut. Där vardagen tränger sig på. Där jag inser att jag kommer att fortsätta vakna upp på obestämd tid. Det kommer inte gå över, säger min psykolog. Det kommer inte gå över, men du kommer kunna leva med det. Du behöver inte acceptera att Dina är död, men du behöver acceptera att det är så här ditt liv är. Acceptans.
Det låter så enkelt, men känns helt omöjligt.

Det är så här det är nu. Det är den verklighet vi lever i, vare sig jag accepterar den eller inte. Jag har tänkt mycket på framtiden. På hur jag kan förhålla mig till det här livet och allt som komma skall. Jag vet att jag inte är den som bara kan acceptera utan att förstå varför. Varför kommer livet att leta sig tillbaka? Varför kommer det att bli annorlunda? Varför kommer jag att kunna glädjas? Varför kommer det att bli lättare att andas? Varför?

Jag tänker på tidigare problem i mitt liv. Motgångar som på intet sätt kan mäta sig med just detta, men det är det enda jag har att relatera till. Varför känns de inte lika jobbiga längre? Det enda jag kan komma på är tiden, tiden som gått mellan då och nu. Jag har kommit längre och längre bort från dem. Packat ihop dem i mitt minne. De har blivit mjukare och luddigare med tiden. Är det så det går till? Kommer det vassa att mjukna för att mer tid läggs mellan mig och Dina? Jag tror på inget vis att kärleken kommer att minska eller att minnena av henne kommer att blekna, men är det så att tiden mjukar upp det? Det är den enda rimliga förklaringen jag kan se just nu och om det är så det går till så vill jag inte att det ska ske. Jag motarbetar det.

Jag vill inte acceptera att Dina är död.
Jag vill inte acceptera att detta liv med tung sorg är mitt liv.
Jag vill inte acceptera att det enda sättet att känna mig levande igen är att komma längre och längre bort från den dag då Dina levde här hos oss.

Samtidigt vill jag ju inte leva i detta grådis hela tiden. Detta konstiga liv där alla intryck från världen utanför är trubbiga och alla känslor inuti vassa. Det är inget liv, det är en existens.

Så jag känner mig fast i ett Moment 22. Jag kan inte gå bakåt. Jag kan inte ändra på något som skett. Jag vill inte vara kvar i nuet. Jag vill inte gå framåt. Trots att det är den enda väg som finns. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte.

Där är jag fast.
I ingenmansland. I ett syrefattigt mellanrum. I en verklighet som pågår just nu.

Jag är en skugga av mig själv och jag känner mig så orättvis mot Annie och Majken. Älskade barn.
Nu ska jag skriva direkt till er. Än så länge är ni alldeles för små för att förstå vad som händer i mig. Ni ser och märker säkert så mycket mer än jag försöker ge sken av. Men om allt går som det faktiskt ska gå, så kommer det komma en dag då ni växer upp. När ni vill veta mer om vad som egentligen hände er storasyster. Det är en av anledningarna till att jag fortsätter att skriva. Ni kommer vilja veta.

Ni ska veta att jag älskar er. Förutsättningslöst. Jag skulle gå genom eld för er. Men just nu är jag rädd. Obeskrivligt rädd. Rädd för att förlora er med. Det är så ovant för mig. Jag som aldrig varit den rädda mamman, nu är jag det. Jag tänker att om jag skulle förlora er med så skulle jag förlora ännu fler delar av mig. Det skulle inte bli någonting kvar.

Så jag vågar inte komma er riktigt nära. Jag skäms över att säga det, men jag och Dina var så nära och jag förlorade henne. Nu är jag livrädd över att komma er lika nära.

Så kan man ju inte leva, det förstår ju jag med. Men där är jag just nu. Jag hoppas innerligt att jag inte kommer att vara kvar i denna rädsla den dagen då ni läser detta. Jag vill känna er utan och innan. Jag vill att ni ska känna att jag alltid finns där för er. Men det kan vara bra för er att veta att jag har känt det så här, kanske kan det förklara vissa saker.

wp-1487332029380.jpgVi leker och busar tillsammans. Vi går på bio, åker och badar, åker skidor, spelar spel, läser sagor och mycket mer. Vi skrattar och gråter. Tillsammans. Ändå känner jag att jag inte gör nog. Att jag inte är nog. Att jag borde vara en bättre mamma till er. Att ni förtjänar mer, en mamma som inte är rädd, en mamma som inte bara gör allt av ren rutin, en mamma som skrattar med hela kroppen. En mamma som lever.
Ni förtjänar en närvarande mamma. Ni valde inte detta. Det gjorde ingen av oss, men ni föddes rätt in i detta helvete. Från att ni var några månader gamla så har ni fått leva med att jag inte varit riktigt där. Jag var borta med Dina på sjukhuset flera dagar i streck, ibland längre än så. Jag kunde vara där när ni somnade, men borta på morgonen för att vi behövde åka till akuten på natten. Jag var borta i tanken även när jag var precis bredvid er. Dinas akuta behov och det överhängande hotet om att hon kunde dö kom alltid först och nu fyller den tjocka, tunga sorgen och rädslan upp mig. Den finns inuti mig likt ett halvsovande monster. Kom inte för nära, viskar det. Öppna inte ditt hjärta på vid gavel igen för då rånar jag dig på allt du har och lämnar dig helt ensam.Det är ett hemskt monster. Det har tagit plats precis mitt emellan oss.

När vi satt i bilen i morse så sjöng du Majken. Vi försökte distrahera Annie och få henne att glömma bort att hon storgrät över att hennes vante hade hamnat snett. Du sjöng Lilla Snigel men började sedan improvisera, som du brukar. Istället sjöng du Stora Dina krama mig, krama mig, för jag älskar dig. Jag log medan jag höll krampaktigt i ratten. Mamma jag sjöng den för jag tänkte på när Dina och jag kramades och hon hade ett linne och jag en kortärmad tröja… så vi kände varandra, sa du sen. Menar du att du kände Dinas hud, frågade jag. Mmm, svarar du. Och så tänkte jag på när jag satt i Dinas knä och hon kittlade mig och jag skrattade, fortsätter du.
img_20170306_204851_956.jpgJag fick svårt att köra. Jag blev så arg. Arg över att du inte får fortsätta känna din storasysters armar runt dig. Arg över att du aldrig mer får sitta i hennes knä eller skratta tillsammans med henne. Det är orättvist att de enda kärleksförklaringar ni har kvar från er storasyster är foton, filmer eller små hälsningar på papper. Det är också orättvist att ni nu får leva med en mamma som är så rädd för att förlora er med att hon inte vågar vara er riktigt nära.

Vi går ur bilen. Jag kramar er extra hårt. Klamrar mig fast vid er. Ni som är levande.Vid livet. Med döden alltid närvarande. Med ett stort hål i hjärtat som jag hoppas att ni aldrig behöver känna att ni ska fylla.
Ni är tillräckliga.
Jag älskar er, Annie och Majken, precis som ni är.
Jag måste bara hitta vägen ut ur detta Ingenmansland och lämna monstret kvar där.
wp-1483114126035.jpg

Annonser

Hjärnans dragkamp

Ljuset börjar komma tillbaka. Korta, korta stunder så är det även tillbaka inombords. Det glimtar till när vi gapskrattar åt Annie för att hon säger något tokigt och härligt, när Majken bubblar av skratt för att jag pussar henne bakom öronen, när Anders och jag pratar om resor vi vill göra, när jag tar en promenad, sluter ögonen och känner solens strålar i ansiktet. Jag klamrar mig fast vid de stunderna. Krampaktigt. Vill inte att de ska ta slut, men pendeln slår illa kvickt över till andra sidan. Det var ju meningen att Dina skulle få skratta med oss åt Annie, få egna pussar bakom örat, vara med på våra resor och känna solen i sitt ansikte.

Häromkvällen var Anders ute och käkade med en kompis. Jag skulle lägga Annie och Majken och de kröp tillsammans upp i Majkens säng. De bökade fram och tillbaka och landade till slut med armarna om varandra. Åh vad mysigt ni har det, sa jag. Ja, men det hade varit ännu mysigare om Dina låg här med oss, sa Majken. Jag saknar henne, jag vill inte att hon ska vara död. Jag kan inte med ord beskriva vad det gör med mig att höra min 3 ½-åriga dotter säga så. Djävulusiskt ont.

Vi gör vårt absolut bästa för att fylla vår tid med kärlek, att göra mysiga saker tillsammans, att skratta, att vara i naturen, men 98% av tiden känns det som om jag har en stor, klibbig och äcklig grå filt över mig. En stickig, skavande och illaluktande filt liknande det isoleringsmaterial man sätter i väggar när man renoverar. Den dämpar alla intryck, tar udden av känslorna och stänger livet ute. Jag försöker bitvis kämpa mot den, skaka den av mig eller i alla fall dra sönder en reva i den. I nästa stund försöker jag acceptera att den är där, att det förhoppningsvis är tillfälligt, att den kommer att luckras upp i sinom tid. Det är en inre kamp med mitt psyke dygnet runt.

I tisdags var det den kommersiella kärlekens dag, men jag struntar i den ekonomiska aspekten för tillfället. Jag tänker på Alla hjärtans dag för 8 år sedan. Det var dagen jag fick veta att jag skulle bli mamma för första gången.
Efter en helveteslång vinter med hormonbehandling, sprayer, sprutor, otaliga ultraljud, resor till kliniken i Uppsala, massor av frustration och längtan så uppenbarade sig ett plus på graviditetsstickan. För första gången någonsin. Det var lördagsmorgon och jag hade smugit upp tidigt på morgonen och testat. Smög sedan ner i sängen igen och somnade om. När vi vaknade viskade jag till Anders att han skulle bli pappa.
Vi visste inte riktigt vad vi skulle göra av vår hemlighet. Vågade inte berätta för någon riktigt än. Vi blev barnsligt uppspelta och satte oss för att titta på Happy Feet.  Jag minns inte alls varför det blev den filmen, men vi blev förälskade i en levnadsglad, orädd, liten pingvin som vågade gå emot vad alla andra sa, lyssna på sitt hjärta och känna musiken uppfylla honom och bara dansa. Dansa, dansa, dansa till musiken i hjärtat, utan en tanke på vem som tittade eller vad de skulle tycka.

mummelSå vi kallade detta lilla liv i min mage för Mummel. Som pingvinen. Aldrig någonsin hade jag kunnat tro att vår Dina skulle bli så lik honom.

Så denna dag, åtta år senare när vår Mummel dansar någon annanstans så försöker jag tänka på allt som hon var och är för mig. Jag försöker ignorera den grå filten som klistrat sig fast över mig. Jag försöker minnas livet som det var en gång.
Jag har svårt att bestämma mig för vilket tempus jag ska använda för att beskriva henne. Var hon eller är hon? Hon är både och på samma gång. Död och levande. Hjärnan blir förvirrad. Hon är ju fortfarande Dina för oss, men hennes liv har varit.

I vilket fall, hon var svår att komma in på livet, vår Dina. Hade väldigt hög integritet. Jag får nog ta på mig det draget. Man kunde inte tränga sig på henne, inte forcera en kontakt utan var tvungen att vänta in henne och närma sig henne varsamt och verkligen se, höra och prata med henne. Då kunde man få hennes totala uppmärksamhet och respekt.
Hon var busig och finurlig. Det är Anders drag. Hon älskade att spela folk ett spratt. Humor hade hon massor av, från tidig ålder. Hon läste av situationer och människor. Iakttog sin omvärld. Hon såg detaljer som många andra missade.
Hon var envis. Väldigt envis.  Det hade hon från oss båda.

Det är känsligt område det här, för mig. Jag beskriver henne och på samma gång mig själv. Visst var vi olika, men också väldigt lika. Med åren växte vi liksom ihop vid höften. Jag har skrivit tidigare att vi levde som i symbios, och så kändes det. Vi förstod varandra utan att säga ett ord, kände stämningar som vibrationer. När allt annat var osäkert och mörkt så hittade jag alltid hennes hand. Jag kände hennes själ.

Så varför gör jag inte det nu? Varför famlar jag i mörkret nu? Varför kan jag inte känna hennes själ, fokusera på hennes levnadsglädje och ta den med mig? Varför kan jag inte låta hennes ljus och kraft hjälpa mig att slita bort det stickiga gråa som står emellan mig och världen därutanför?
I mina mörkaste stunder tror jag att det är för att min själ följde med henne och inte tvärtom. Att min själ följer hennes var den nu är. Att det är min kropp, mitt skal som är kvar här på jorden. Att både Dina och jag är levande och döda på samma gång.
cropped-love-816-smallpigart.jpg
Det är lätt att gå vilse i alla funderingar om liv och död, om kropp och själ, om himmel och jord. Som jag sagt så många gånger förut så är logiken och det rationella tänkandet urkopplat. Jag är en flytande kropp som rör sig i vardagens myller utan riktig substans. Utan förankring. Jag är men ändå inte.

wp-1487331997584.jpgDet låter riktigt flummigt det här, det förstår jag. Deprimerande också kan jag tänka. Jag tror inte att det syns utanpå mig. Många som möter mig skulle nog säga att jag verkar rätt lik mitt tidigare jag, mer ledsen, men inte så grå som jag känner mig. Jag försöker sätta känslorna och tankarna i relation till hur lång tid det gått sedan Dina dog. Det är inte länge sedan i ett sorgeperspektiv, jag vet det. Jag vet att jag inte behöver känna livsglädje bara för att våren är på väg, bara för att det är så jag brukar känna. Men jag skulle så gärna vilja känna den. Känna mig levande igen.

Jag blir lite rädd för mina egna tankar ibland. Den inre monologen är alltid igång och jag får prata högt för mig själv ibland för att tala mig själv till rätta. Jag försöker resonera, men det är en ständig dragkamp i hjärnan. En kraftig pendelrörelse som aldrig stannar eller ens avtar. En kamp som pågår under ett grått isoleringstäcke medan vårens strålar väcker hela världen, utom mig, till liv igen.

Om människors möten

Jag har varit hemma med sjuka barn. Både Majken och Annie har haft något virus, som det brukar vara denna tiden på året. På ett sätt känns det tryggt. Jag kan det här. Jag känner igen allt. Den höga febern, tröttheten, de rosiga kinderna och hostan. Jag faller in i rollen som den omhändertagande. Men allt triggar också hemska minnen. Febertermometern som var vår ständiga följeslagare. Pipet från den ger mig rysningar. Majken hostar rosslande och jag kastas tillbaka till maj 2016. Dina döende i soffan. Varje andetag var en väntan. Frågan är det nu det ska ske låg hela tiden och lurade inombords.
Det krampar i magen. Ögonen tåras. Majken vänder sig om och vill att vi ska titta på Frost tillsammans. Hon blir frågande till mina blanka ögon. Jag blinkar, ler och ger henne min uppmärksamhet. Krampen i magen är kvar. Jag kämpar för att få tillräckligt med luft.
Vardagen är fylld med så många triggers. Det kan vara en händelse, en rörelse, ett ljud, en doft, en smak som väcker negativa tankar och känslor. Svårigheten är egentligen att allt som är kopplat till Dina är triggers. För allt som påminner om Dina påminner även om att hon är död. Det är ett faktum som jag aldrig kommer kunna tänka bort.20170123_122321.jpgVi sitter och pratar. Tjejerna och jag. Jag säger att vi ska ta bort granen i deras rum. Julen är slut och allt annat är bortplockat. Majken protesterar, men mamma kan vi inte ha den liiite till? Jag hör Dinas röst. Så nära.  Precis som hon brukade säga. Hon älskade sin gran med de kulörta lyktorna, kulorna i regnbågens färger och lila glitter. Hon ville aldrig ta bort den. Förra året kompromissade vi och tog till slut ned granen i februari, men lät ljusslingan hänga kvar på sängen.
Nu är det Majken. Med Dinas tonfall.  Bara liiite till, säger hon igen.
Granen blir kvar.
Ett antal gånger varje dag så slås jag av en så kraftig overklighetskänsla. Hur kan detta vara min verklighet? Hur blev det så här? Det kan inte stämma! Varför var vi tvungna att sälla oss till denna ofrivilliga grupp av föräldrar som mist ett barn?
Det är en så konstig värld. En surrealistisk verklighet som ännu inte riktigt tagit form. Jag letar efter balansen.

Jag har nog nämnt tidigare att jag brukade vara den främsta förespråkaren av att du alltid har ett val. Gillar du inte ditt läge, din arbetsplats, ditt kärleksliv, ditt utseende eller humör så tyckte jag att du alltid kunde välja något annat. Du eller ditt liv är inte stöpt i en oföränderlig form. Jag avskydde tanken på att du trodde att du inte hade något val och gjorde dig till offer för din situation. Varje missnöje kunde härledas bakåt till ett eller flera val bakåt i tiden. Ditt liv just nu var inte annat än resultatet av alla dina tidigare val. Det var min starka övertygelse.

För första gången någonsin ställs jag inför känslan att inte ha något val. Jag känner mig som ett offer för olyckliga omständigheter och jag hatar det. Jag tycker att det borde vara möjligt att kunna välja en positiv och levnadsglad väg trots omständigheterna men jag ser inte vilka valmöjligheter jag har och hittar inte heller kraften för att finna dem. Jag vill kunna välja men ser inte vägen ut ur detta mörka hål.
Kanske är det tid som behövs? Kanske är valet jag bör göra att släppa kontrollen, att vara fullt ut i sorgen och låta den styra mig? Kanske behöver jag vara här i hålet innan jag klarar av att välja vägen ut. Men det motstrider hela min person, jag vill hitta vägen, nu på en gång.

Vore det inte bra att distrahera dig lite, tänka på något annat? Börja jobba lite? Komma iväg hemifrån? Säger en del. Högst välmenande, det förstår jag.
I vanliga fall eller för många i alla fall så är det det man gör som spelar huvudrollen i ens liv. Tankar och känslor flyger runt omkring en och man får kanske koncentrera sig för att fånga dem för att analysera eller förstå. Likväl kan man gå in extra mycket i det man gör för att på så sätt distansera och distrahera sig från tankarna.
För mig så är det tankarna och känslorna som spelar huvudrollen och det jag gör som snurrar runt omkring.  Jag får koncentrera mig för att kunna fokusera på mina handlingar. Av denna anledning så kan jag i dagsläget inte göra saker i syfte att distrahera mig. Jag kan inte sätta handlingar i huvudrollen. Ännu.

Jag är också rädd för att börja jobba. Av många olika anledningar. En av dem är att möta mina kollegor igen. När jag började skriva här så var jobbet så långt borta och jag hade ingen aning om hur många som skulle komma att läsa mina ord. Jag har delat mina innersta tankar, alla mina känslor och mitt mörker. Jag hade inte kunnat göra det på något annat vis, det är så jag fungerar. Men ibland känner jag mig som apan, alla känner apan men apan känner ingen. Jag står bakom varenda ord jag skrivit, men när jag har skrivit har jag inte riktigt förstått konsekvenserna av min nakenhet.
Jag försöker fokusera på det positiva i det hela, att jag varit ärlig om hur jag mår, så jag slipper förklara allt för alla jag möter. Men jag har heller inget kvar att gömma mig bakom. Den privata muren är riven. Jag är urusel på att dölja saker eller ljuga, men i vissa lägen skulle jag vilja kunna det.
Nu vet ju jag att det är många av mina kollegor som läser detta, så jag försätter ju mig själv i ett slags Moment 22-läge… men detta gäller inte enbart jobbmöten, utan alla möten.

Jag är rädd för att möta människor. Det känns som om jag har en stämpel i pannan. Jag är hon som förlorat ett barn. Det är ju alla föräldrars största rädsla så jag förstår att det inte är lätt att möta mig. Kanske läser jag in för mycket i varje situation också, det är möjligt, men det är så jag fungerar. Jag är rädd för tystnaden. Den som uppstår när den jag möter inte vill säga fel. Jag är rädd för medlidandet. För att bli behandlad med silkesvantar.

Du kanske behöver lära dig att ljuga lite, sa Anders. Dra en vitlögn bara. Säg att det är ok, även om det inte är det, för att komma ur situationen. Det är det här med småprat igen, jag är så dålig på det. Jag funderar på om jag kan sluta vara öppen och ärlig? Jag kanske måste för att kunna överleva. I ren självbevarelsedrift. Du ska ju inte sluta vara öppen och ärlig med alla, säger Anders, kanske du bara kan bedöma personen och läget och välja om du ska vara det.

Kanske är det det som är att vara stark? Att orka välja självbevarelsedriften. Eller är jag stark genom att vara helt ärlig med hur jag mår?  Vad betyder det att vara stark egentligen? Vad betyder det för mig? Just nu?

Jag mötte en ny kollega när jag var inne på jobbet förra veckan. Det var inte planerat utan bara hände sig så. Hon visste ingenting om mig. Hon misstog mig för en annan Malin. Jag skulle förklara vem jag var och varför jag varit borta så länge. Jag var inte beredd. Jag hade inget vit lögn på lager, ingen omskrivning av verkligheten redo. Så det enda jag kom på att säga var sanningen. I lost my daughter, sa jag och började storgråta. Jag fick gå in på toaletten för att djupandas.
Jag kan ännu inte möta människor och säga orden min dotter dog utan att bryta ihop. Allt blir så konkret igen då. Jag skulle vilja distansera mig från orden, från det de står för, kunna uttala dem som fakta. Jag orkar inte falla varje gång någon undrar hur jag mår.

Så ja, jag är rädd, för så många saker, och det är så nytt för mig. Jag brukar inte vara rädd. Vi är ju alla bara människor, jag vet det. Alla vill väl och jag kan inte förbereda mig för varje möte. Det är ju mötena med människorna runt oss som är livet. Det är där det händer. Jag vill våga möta er. Jag kan inte dra mig undan för all framtid. Så jag har funderat över om jag kan bidra med något som kan hjälpa andra att möta mig. För att underlätta för mig själv så att säga. Det är bara några råd, det sista jag vill är som sagt att människor jag möter ska vara så rädda för att säga fel att de inte säger något alls. En slags passiv tystnad.

Saker att säga, om det känns ok för dig.
1. Jag är så ledsen för det som har hänt.
2. Jag vet inte vad jag ska säga.
3. Jag vet inte hur det känns men jag hjälper gärna till om det behövs.
4. Jag kommer ihåg när Dina… eller fråga mig om Dina, du river inte upp något sår, såret är alltid öppet. Jag vill prata om henne. Säg hennes namn.
5. Jag saknar henne med.
6. Sitt med mig i tystnad. Om jag är ledsen behöver du inte säga något alls. Aktiv tystnad.Sedan är det några saker jag helst slipper höra.
1. Hon är på ett bättre ställe.
2. Det finns en mening med allt.
3. Är det inte dags att gå vidare?
4. Du kan ju skaffa ett nytt barn.
5. Jag vet precis hur det känns.
6. Tiden läker alla sår.
7. Du fick ju åtminstone 6 1/2 år med henne.
wp-1484848546657.jpg
Det finns inte så mycket att säga till någon som förlorat ett barn, inga råd som hjälper, inget som kan fixa oss. Acceptera det. Du kan inte ta bort min smärta med ord. Du kan däremot öppna upp ditt hjärta, acceptera att smärtan finns där och att den gör oss båda obekväma. Men var inte rädd för att prata med mig, om stort och smått, trots allt jag skrivit här. Jag vill känna mig som en vanlig människa, trots att jag bär på en stor sorg.

Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
därpå skiljas ifred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

(Människors möten av Hjalmar Gullberg)

En fladdrande låga

Jag överlevde fram till tolvslaget. Då orkade jag inte längre. Orkade inte fokusera. Orkade inte tänka positivt. Orkade inte hålla ihop. Det var som om all ångest i 2016 drog ihop sig till ett svart moln i mig. Alla ögonblick blixtrade framför ögonen. Smällde som raketer i mitt inre. Jag brakade.

Jag var tacksam att detta hemska år äntligen skulle ta slut, men det var också början på det nya år som skulle börja, utan vår dotter, utan min Dina.
Detta år kommer hon aldrig sätta foten i. Alla minnen vi skapat tillsammans med henne tog slut 2016. Det är något som jag har väldigt svårt att hantera, att acceptera. Jag hade tänkt och drömt om hur Dinas liv skulle bli. Att hon skulle få gå i skolan, lära sig massor av nya saker, träffa nya vänner, bli kär – men de drömmarna blir aldrig av. Jag gör halvhjärtade försök att tänka på vad hon slipper, stress, oro, rädsla för vad denna värld kan ge i form av krig, miljöförstörelse, hatbrott mm.
20161115_143233.jpgDina var kärlek. Hon kände bara till kärlek. Hon visste att hon och hennes småsystrar var hela vår värld. Jag är tacksam för det, men av den anledningen så känns det också ännu mer orättvist. Hon hade så mycket att ge. Hon skulle vara en av alla de människor som förändrar världen. Med kärlek.
Visst gjorde hon redan det. Jag vet det. Hon förändrade oss med sin kärlek. Hon förändrade många av er. Jag är så tacksam även för de vittnesmål ni ger mig om hur Dina och vårt levnadsöde fått er att tänka om, att prioritera annorlunda, att älska. Men det skär i mig att aldrig få veta vad mer hon skulle kunnat vara och göra.
Så när 2016 blev till 2017 kulminerade alla dessa känslor och återigen gick mitt hjärta i tusen bitar.Nu är jullovet slut och vi ska försöka hitta tillbaka till någon slags vardag. En vardag som inte liknar något vi känner till. Vi lägger dagarna bakom oss. Dagar som tar oss längre och längre bort från den Dina som levde här hos oss. Hon blir ett minne. Kanterna suddas ut. Allt känns overkligt. Har detta verkligen hänt? Är hon verkligen död? Har hon ens existerat? Varför fick hon inte leva med oss? Ibland känns det som om livet med henne var en dröm och nu har jag vaknat igen. Jag är tillbaka i verkligheten med dessa minnen som känns så långt borta. Minnen som är så vackra men ändå kopplade till den värsta mardröm jag någonsin kunnat tänka mig. Jag vill somna igen och leva i drömmen, för varje morgon när jag vaknar börjar mardrömmen om igen. Dagen startar återigen utan henne och för att kunna fungera städar hjärnan undan den skarpaste smärtan, bäddar in minnena av Dina i bomull.

Men så blir vi påminda igen. Bilder och filmer från farmors telefon. Nya vinklar, nya händelser, Dinas röst, hennes sätt att röra sig, att vara. Hennes lärare Nina kommer och hälsar på för att lämna Dinas kvarglömda kläder och hennes skolarbete. Tack Nina, det var fint att få det, men då slår det mig i huvudet igen. Det är ju hon, hon som var så levande, så kärleksfull, som är död. Bomullen försvinner och kanterna blir skarpa igen.

I mappen från skolan ligger bland annat teckningar på vad som gör henne ledsen, arg och glad. Dina skriver att det som gör henne ledsen det är när jag måste gå och lägga mig. Inget om att behöva sätta nålar, ta mediciner, opereras eller sjukhus. Hon skriver att hon blir arg när jag inte får bada eller rida på hästar och glad när jag får rida, bada, klappa hundar och katter. Det enda som berättar något om hennes parallella verklighet är att bilden av henne som glad har hår, en gul page precis som hon hade, och de arga och ledsna har inget hår alls.

Vi lyckades fortsätta med vår tradition att se Disney on Ice i Globen. Vi velade lite fram och tillbaka om vi skulle gå. Orkade vi? Hur skulle det bli för Majken att gå utan Dina? Skulle Annie kunna följa med? Till slut bestämde vi oss för att gå, allihop. Dina hade velat det, så tack Rebecca för biljetterna.
Detta året var föreställningen inte som vanligt, det var Frosttema. Anna och Elsa har spelat en rätt stor roll hemma hos oss. Dina tittade på filmen nästan en gång om dagen under våren 2015. För er som inte sett den så skiljer sig denna berättelse en del från andra Disneyfilmer. Den handlar om två starka tjejer, två systrar som älskar varandra. Det är inte prinsen som räddar prinsessan i slutscenen, det är en äkta kärlekshandling mellan Elsa och Anna som räddar dem, båda två.
wp-1483879754658.jpgAnders, Majken, Annie och jag går förbi alla stånd av försäljare inne på Globen, Majken tittar med stora ögon på alla blinkande leksaker, tröjor och dockor. Systrar för evigt står det på många av produkterna. Jag får lite svårt att andas. Bilder flashar framför mina ögon, bilder av Dina och Majken som kramas och leker, bilden av dem båda under Elsa och Anna-täcket när Dina ligger i sin säng, död, och Majken kryper ner bredvid henne och somnar. Fina bilder. Avskyvärda bilder som jag aldrig kommer att bli av med. Tårarna bränner i ögonen och jag trycker Majkens hand extra hårt. Just då kliver en kille in framför mig och Majken och vi backar ett steg. Då ser jag det, bakom örat har han en tatuering. En tatuering i form av en diamant. Jag tittar på Anders och pekar på diamanten. Hon är här med oss, säger jag.Du är här med oss. På något sätt. Jag gör mitt bästa Dina. Jag kämpar för att se det fina i detta nya liv. Jag försöker känna inåt vad som är bäst för mig just nu. Jag tränar på att leva så kärleksfullt och harmoniskt jag kan med din pappa och dina systrar. Det är svårt. Väldigt svårt. Jag vill så gärna låta din kärlek leda mig rätt, men det är väldigt mörkt runt omkring mig. Du har väl hört att jag suckar rätt ofta? Jag har lite svårt att andas ibland förstår du. Din fysiska närvaro gav mig luft och energi och nu när du inte är här på det viset så har en del av syret också försvunnit. Majken berättade igår att hon sett dig när hon var ute häromkvällen och prövade att åka skidor för första gången. Det var ju dina skidor så det är klart att du ville hålla lite koll, det förstår jag. Hon sa att hon sett dig stå på vägen och vinka till henne. Jag är övertygad om att det var så. Självklart var du där. Jag skulle så gärna vilja se dig med. Känna dig. Lära mig att få luft av din andliga närvaro också. Det skulle vara så skönt om trycket över bröstet släppte lite.

Kan du hjälpa mig?
Kan du lysa upp min väg?
Kan du hjälpa mig att hålla kvar ljuset?

Det blåser så i mitt inre att ljuset slocknar hela tiden.
wpid-img_20150904_143432.jpg
There´s a light that you give me when I’m in shadow. There’s a feeling you give me an everglow. 

Ett bättre nytt år

Snart är de över, de här dagarna som brukar vara våra sköna familjedagar. Vi har tagit oss igenom dem. Jag bestämde mig att målet för mig själv var just det, att ta mig igenom dem, och att göra dem så bra de bara gick för barnen. Jag tycker att vi lyckades. Julen blev så bra den kunde vara i allt det mörka. Det var hemskt att börja julaftonen på kyrkogården. Det går ju inte att komma ifrån. Men vi var där, fixade granen i blåsten, tände nya ljus och skrek bobaboo (jag älskar dig på Dinaspråk) så högt vi kunde med gråten i halsen. Sen samlade vi familjen hemma hos oss. Vi ville vara där vi känner oss närmast Dina och det är hemma tillsammans med kusinerna som varit med henne i alla ljusa och svåra stunder. Det är i dem, Majken, Annie, Axel, Gustav, Melker, Julia och Isak som Dina lever vidare. Det är vår knasiga familj som gör att jag orkar lite till.

Vi grät allihop i omgångar. Skrattade i omgångar. Levde och sörjde. Så som det kommer vara nu. När julklapparna skulle öppnas tyckte Majken att det var konstigt att det inte var någon till Dina. Men det fanns en från Dina, till systrarna. En tavla med massor av bilder på de tre tillsammans. Det värmde ändå gott att se att det var den julklappen som trollband dem mest.wp-1483114126035.jpg

Nu när året 2016 är inne på sin sista dag är det många summeringar och nyårskrönikor. Jag påmindes idag på facebook om mitt sista inlägg för 7 år sedan. Jag skrev Summerar och lägger 2009 till handlingarna som bästa året hittills! Jag skulle kunna skriva samma sak nu fast tvärtom.

Jag letar inom mig efter goda saker som kommit av det men än så länge ligger de inte inom räckhåll. Jag hoppas att vi tillsammans kommer leva våra liv fullt ut, utan ånger, med glädje och lust. Att vi kommer att känna oss glada, starkare, förädlade. Att jag kommer att kunna se denna största förlust som något som gjorde mig till en bättre människa. Att Dinas korta liv på jorden gett mig så otroligt mycket kärlek, att den ska ta över och lysa starkare än den förtvinande sorgen. Att Dina kan fylla mig med samma energi nu som hon gjorde när hon levde.
Jag hoppas att detta väntar på mig längre fram. Jag är inte där ännu.Majken är där. Hon har ett alldeles speciellt band till sin storasyster. Dina är med henne i allt hon gör. Alldeles nyss satt vi i bilen på väg hem till farmor från lekparken och Majken säger vet du vad som gav mig energi när jag kände att jag inte orkade mer? Nej svarar jag och tänker att hon ska säga att det var maten vi åt innan. Det var Dina, säger hon, och jag tror henne.

Nyår har mist sin glans för tillfället. Så många år i rad som jag sagt fuck you till det gångna året och varit övertygad om att nästa skulle bli bättre. Men de har bara blivit värre och värre.  Men nu måste väl botten vara nådd? Nu kan det väl bara bli bättre?
Ikväll skickar vi upp en regnbågsraket till Dina. Kanske är det bäst för mig att hålla förväntningarna nere på det kommande året. Ett gott nytt är kanske att lägga ribban för högt. Jag önskar dig ett bättre nytt år, sa pappa i telefon idag. Det låter rimligare.
Fast jag vet vad många säger, det andra sorgeåret är värre. Man förstår verkligen omfattningen av förlusten säger de.  Å andra sidan så är det inte mycket av det som står i böckerna som har stämt hittills. fb_img_1482418791504.jpg Det har varit ett helvetes jävla skitår rent ut sagt. Det finns inga förskönande omskrivningar av detta. Jag är glad över att det snart är slut, vill lägga det bakom mig, samtidigt som jag inte vill det. Återigen denna sjuka ambivalens. Om jag fick leva om året en gång till så skulle jag det utan att blinka, trots allt. Jag skulle ge vad som helst för en dag, en vecka, en månad med min Dina igen.
Alla år som komma skall. De ger mig rysningar. Oceaner av tid utan henne.Jag älskar dig genom alla universums rymder och tillbaka igen Dina. I all evighet. Du är en fantastisk människa,  dotter, storasyster, kusin, barnbarn och vän. Du är med dem, med oss. Alla dem som saknar dig, det vet jag. Går där bredvid oss. Ser oss. Älskar oss. Ger oss kraft att orka. Och för dina småsystrars skull så ska jag göra allt jag kan för att 2017 ska bli ett gott nytt bättre år.