Om människors möten

Jag har varit hemma med sjuka barn. Både Majken och Annie har haft något virus, som det brukar vara denna tiden på året. På ett sätt känns det tryggt. Jag kan det här. Jag känner igen allt. Den höga febern, tröttheten, de rosiga kinderna och hostan. Jag faller in i rollen som den omhändertagande. Men allt triggar också hemska minnen. Febertermometern som var vår ständiga följeslagare. Pipet från den ger mig rysningar. Majken hostar rosslande och jag kastas tillbaka till maj 2016. Dina döende i soffan. Varje andetag var en väntan. Frågan är det nu det ska ske låg hela tiden och lurade inombords.
Det krampar i magen. Ögonen tåras. Majken vänder sig om och vill att vi ska titta på Frost tillsammans. Hon blir frågande till mina blanka ögon. Jag blinkar, ler och ger henne min uppmärksamhet. Krampen i magen är kvar. Jag kämpar för att få tillräckligt med luft.
Vardagen är fylld med så många triggers. Det kan vara en händelse, en rörelse, ett ljud, en doft, en smak som väcker negativa tankar och känslor. Svårigheten är egentligen att allt som är kopplat till Dina är triggers. För allt som påminner om Dina påminner även om att hon är död. Det är ett faktum som jag aldrig kommer kunna tänka bort.20170123_122321.jpgVi sitter och pratar. Tjejerna och jag. Jag säger att vi ska ta bort granen i deras rum. Julen är slut och allt annat är bortplockat. Majken protesterar, men mamma kan vi inte ha den liiite till? Jag hör Dinas röst. Så nära.  Precis som hon brukade säga. Hon älskade sin gran med de kulörta lyktorna, kulorna i regnbågens färger och lila glitter. Hon ville aldrig ta bort den. Förra året kompromissade vi och tog till slut ned granen i februari, men lät ljusslingan hänga kvar på sängen.
Nu är det Majken. Med Dinas tonfall.  Bara liiite till, säger hon igen.
Granen blir kvar.
Ett antal gånger varje dag så slås jag av en så kraftig overklighetskänsla. Hur kan detta vara min verklighet? Hur blev det så här? Det kan inte stämma! Varför var vi tvungna att sälla oss till denna ofrivilliga grupp av föräldrar som mist ett barn?
Det är en så konstig värld. En surrealistisk verklighet som ännu inte riktigt tagit form. Jag letar efter balansen.

Jag har nog nämnt tidigare att jag brukade vara den främsta förespråkaren av att du alltid har ett val. Gillar du inte ditt läge, din arbetsplats, ditt kärleksliv, ditt utseende eller humör så tyckte jag att du alltid kunde välja något annat. Du eller ditt liv är inte stöpt i en oföränderlig form. Jag avskydde tanken på att du trodde att du inte hade något val och gjorde dig till offer för din situation. Varje missnöje kunde härledas bakåt till ett eller flera val bakåt i tiden. Ditt liv just nu var inte annat än resultatet av alla dina tidigare val. Det var min starka övertygelse.

För första gången någonsin ställs jag inför känslan att inte ha något val. Jag känner mig som ett offer för olyckliga omständigheter och jag hatar det. Jag tycker att det borde vara möjligt att kunna välja en positiv och levnadsglad väg trots omständigheterna men jag ser inte vilka valmöjligheter jag har och hittar inte heller kraften för att finna dem. Jag vill kunna välja men ser inte vägen ut ur detta mörka hål.
Kanske är det tid som behövs? Kanske är valet jag bör göra att släppa kontrollen, att vara fullt ut i sorgen och låta den styra mig? Kanske behöver jag vara här i hålet innan jag klarar av att välja vägen ut. Men det motstrider hela min person, jag vill hitta vägen, nu på en gång.

Vore det inte bra att distrahera dig lite, tänka på något annat? Börja jobba lite? Komma iväg hemifrån? Säger en del. Högst välmenande, det förstår jag.
I vanliga fall eller för många i alla fall så är det det man gör som spelar huvudrollen i ens liv. Tankar och känslor flyger runt omkring en och man får kanske koncentrera sig för att fånga dem för att analysera eller förstå. Likväl kan man gå in extra mycket i det man gör för att på så sätt distansera och distrahera sig från tankarna.
För mig så är det tankarna och känslorna som spelar huvudrollen och det jag gör som snurrar runt omkring.  Jag får koncentrera mig för att kunna fokusera på mina handlingar. Av denna anledning så kan jag i dagsläget inte göra saker i syfte att distrahera mig. Jag kan inte sätta handlingar i huvudrollen. Ännu.

Jag är också rädd för att börja jobba. Av många olika anledningar. En av dem är att möta mina kollegor igen. När jag började skriva här så var jobbet så långt borta och jag hade ingen aning om hur många som skulle komma att läsa mina ord. Jag har delat mina innersta tankar, alla mina känslor och mitt mörker. Jag hade inte kunnat göra det på något annat vis, det är så jag fungerar. Men ibland känner jag mig som apan, alla känner apan men apan känner ingen. Jag står bakom varenda ord jag skrivit, men när jag har skrivit har jag inte riktigt förstått konsekvenserna av min nakenhet.
Jag försöker fokusera på det positiva i det hela, att jag varit ärlig om hur jag mår, så jag slipper förklara allt för alla jag möter. Men jag har heller inget kvar att gömma mig bakom. Den privata muren är riven. Jag är urusel på att dölja saker eller ljuga, men i vissa lägen skulle jag vilja kunna det.
Nu vet ju jag att det är många av mina kollegor som läser detta, så jag försätter ju mig själv i ett slags Moment 22-läge… men detta gäller inte enbart jobbmöten, utan alla möten.

Jag är rädd för att möta människor. Det känns som om jag har en stämpel i pannan. Jag är hon som förlorat ett barn. Det är ju alla föräldrars största rädsla så jag förstår att det inte är lätt att möta mig. Kanske läser jag in för mycket i varje situation också, det är möjligt, men det är så jag fungerar. Jag är rädd för tystnaden. Den som uppstår när den jag möter inte vill säga fel. Jag är rädd för medlidandet. För att bli behandlad med silkesvantar.

Du kanske behöver lära dig att ljuga lite, sa Anders. Dra en vitlögn bara. Säg att det är ok, även om det inte är det, för att komma ur situationen. Det är det här med småprat igen, jag är så dålig på det. Jag funderar på om jag kan sluta vara öppen och ärlig? Jag kanske måste för att kunna överleva. I ren självbevarelsedrift. Du ska ju inte sluta vara öppen och ärlig med alla, säger Anders, kanske du bara kan bedöma personen och läget och välja om du ska vara det.

Kanske är det det som är att vara stark? Att orka välja självbevarelsedriften. Eller är jag stark genom att vara helt ärlig med hur jag mår?  Vad betyder det att vara stark egentligen? Vad betyder det för mig? Just nu?

Jag mötte en ny kollega när jag var inne på jobbet förra veckan. Det var inte planerat utan bara hände sig så. Hon visste ingenting om mig. Hon misstog mig för en annan Malin. Jag skulle förklara vem jag var och varför jag varit borta så länge. Jag var inte beredd. Jag hade inget vit lögn på lager, ingen omskrivning av verkligheten redo. Så det enda jag kom på att säga var sanningen. I lost my daughter, sa jag och började storgråta. Jag fick gå in på toaletten för att djupandas.
Jag kan ännu inte möta människor och säga orden min dotter dog utan att bryta ihop. Allt blir så konkret igen då. Jag skulle vilja distansera mig från orden, från det de står för, kunna uttala dem som fakta. Jag orkar inte falla varje gång någon undrar hur jag mår.

Så ja, jag är rädd, för så många saker, och det är så nytt för mig. Jag brukar inte vara rädd. Vi är ju alla bara människor, jag vet det. Alla vill väl och jag kan inte förbereda mig för varje möte. Det är ju mötena med människorna runt oss som är livet. Det är där det händer. Jag vill våga möta er. Jag kan inte dra mig undan för all framtid. Så jag har funderat över om jag kan bidra med något som kan hjälpa andra att möta mig. För att underlätta för mig själv så att säga. Det är bara några råd, det sista jag vill är som sagt att människor jag möter ska vara så rädda för att säga fel att de inte säger något alls. En slags passiv tystnad.

Saker att säga, om det känns ok för dig.
1. Jag är så ledsen för det som har hänt.
2. Jag vet inte vad jag ska säga.
3. Jag vet inte hur det känns men jag hjälper gärna till om det behövs.
4. Jag kommer ihåg när Dina… eller fråga mig om Dina, du river inte upp något sår, såret är alltid öppet. Jag vill prata om henne. Säg hennes namn.
5. Jag saknar henne med.
6. Sitt med mig i tystnad. Om jag är ledsen behöver du inte säga något alls. Aktiv tystnad.Sedan är det några saker jag helst slipper höra.
1. Hon är på ett bättre ställe.
2. Det finns en mening med allt.
3. Är det inte dags att gå vidare?
4. Du kan ju skaffa ett nytt barn.
5. Jag vet precis hur det känns.
6. Tiden läker alla sår.
7. Du fick ju åtminstone 6 1/2 år med henne.
wp-1484848546657.jpg
Det finns inte så mycket att säga till någon som förlorat ett barn, inga råd som hjälper, inget som kan fixa oss. Acceptera det. Du kan inte ta bort min smärta med ord. Du kan däremot öppna upp ditt hjärta, acceptera att smärtan finns där och att den gör oss båda obekväma. Men var inte rädd för att prata med mig, om stort och smått, trots allt jag skrivit här. Jag vill känna mig som en vanlig människa, trots att jag bär på en stor sorg.

Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
därpå skiljas ifred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

(Människors möten av Hjalmar Gullberg)

Annonser

7 reaktioner på ”Om människors möten

  1. Min man förlorade sin son. Han var inte ett barn som Dina. Han var 36 år men han är/var pappa till två små pojkar. Han hade inte cancer utan en helt annars sorts sjukdom, han var deprimerad och tog sitt liv. Förmodligen helt ofattbart för dig..och naturligtvis för oss alla, men det är inte det jag vill skriva om nu.

    Ni verkar ha fantastiska vänner, många som funnits/finns där. För min man och mig blev det så att många av de i den närmsta vänkretsen blev tysta..inte direkt försvann men liksom bara försökte ”hoppa över” vad som hänt. Jag uppfattade det som om de överidentifierade sig…-”Jag skulle aldrig klara om mitt barn dog”, -”Jag förstår inte hur du kan existera”.

    Min man fortsatte jobba nästan hela tiden..alla andra närstående inklusive mig var i någon form sjukskrivna men min man som reser väldigt mycket till olika platser i Norden (men ändå då träffar kända kunder) jobbade på och pratade med alla, berättade direkt, beskrev vad som hände. Jag vet inte egentligen hur de reagerade men för honom var det hans sätt att bearbeta och jag tror att just det att han inte riktigt tänkte efter gjorde det lättare för både honom och mottagarna.

    Ja…nu har det gått fem år och aldrig någonsin försvinner sorgen, men faktiskt inte heller livet. Jag vet inte hur du ska göra men jag tänker att du inte ska bry dig om vad andra tänker. Blir någon nervös av din sorg så får de försöka handskas med det på något sätt, du har fullt upp med dig och de dina…och Dina.

    Kram/Inger

    Gilla

  2. Jag känner igen mig i dina ord Malin. Jag tycker det är stort att du kan drabba mig så kraftfullt med dina ord.

    Jag tänker på det du skriver om val. När min dotter dog i mars förra året kände jag att jag stod i ett val. (Jag har inga fler barn och därför kanske valet blir tydligare för mig än dig.) men efter en tid i den djupaste dimman kände jag ändå tillslut att jag aktivt behövde göra ett val. Nora, min dotter, hade inget val. Hon ville välja livet men kunde inte. Men jag. Jag kan välja mellan livet och döden och från den dagen jag aktivt sa till mig själv att jag väljer livet. Jag bestämde att jag ska kämpa för att vilja leva… Då hände något i mig.

    Jag vet inte, jag skriver för att mins ord kanske kan ge dig något.

    Kram Rebecca

    Gilla

  3. Jag tycker det där med en vit lögn ibland låter bra. Man kan fundera ut fraser att använda vid situationer när man är extra utsatt. Det är inte alls oärligt, opersonligt eller ett tecken på svaghet. Om man är lite förberedd kan det ibland underlätta.

    Tex ”familjen har drabbats av stor sorg, och därför har jag varit borta ifrån arbetet”. Eller bara att man säger ”det är inte bra, jag är sjukskriven”. Om någon frågar vidare så kan man ju säga ”jag orkar inte gå in på det just nu, men tack för din omtanke”. Eller ”Det är tungt, men vi tar en stund i taget”, ”idag är det extra jobbigt så därför orkar jag inte prata just nu” osv.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s