Jag har varit hemma med sjuka barn. Både Majken och Annie har haft något virus, som det brukar vara denna tiden på året. På ett sätt känns det tryggt. Jag kan det här. Jag känner igen allt. Den höga febern, tröttheten, de rosiga kinderna och hostan. Jag faller in i rollen som den omhändertagande. Men allt triggar också hemska minnen. Febertermometern som var vår ständiga följeslagare. Pipet från den ger mig rysningar. Majken hostar rosslande och jag kastas tillbaka till maj 2016. Dina döende i soffan. Varje andetag var en väntan. Frågan är det nu det ska ske låg hela tiden och lurade inombords.
Det krampar i magen. Ögonen tåras. Majken vänder sig om och vill att vi ska titta på Frost tillsammans. Hon blir frågande till mina blanka ögon. Jag blinkar, ler och ger henne min uppmärksamhet. Krampen i magen är kvar. Jag kämpar för att få tillräckligt med luft.
Vardagen är fylld med så många triggers. Det kan vara en händelse, en rörelse, ett ljud, en doft, en smak som väcker negativa tankar och känslor. Svårigheten är egentligen att allt som är kopplat till Dina är triggers. För allt som påminner om Dina påminner även om att hon är död. Det är ett faktum som jag aldrig kommer kunna tänka bort.Vi sitter och pratar. Tjejerna och jag. Jag säger att vi ska ta bort granen i deras rum. Julen är slut och allt annat är bortplockat. Majken protesterar, men mamma kan vi inte ha den liiite till? Jag hör Dinas röst. Så nära.  Precis som hon brukade säga. Hon älskade sin gran med de kulörta lyktorna, kulorna i regnbågens färger och lila glitter. Hon ville aldrig ta bort den. Förra året kompromissade vi och tog till slut ned granen i februari, men lät ljusslingan hänga kvar på sängen.
Nu är det Majken. Med Dinas tonfall.  Bara liiite till, säger hon igen.
Granen blir kvar.
Ett antal gånger varje dag så slås jag av en så kraftig overklighetskänsla. Hur kan detta vara min verklighet? Hur blev det så här? Det kan inte stämma! Varför var vi tvungna att sälla oss till denna ofrivilliga grupp av föräldrar som mist ett barn?
Det är en så konstig värld. En surrealistisk verklighet som ännu inte riktigt tagit form. Jag letar efter balansen.

Jag har nog nämnt tidigare att jag brukade vara den främsta förespråkaren av att du alltid har ett val. Gillar du inte ditt läge, din arbetsplats, ditt kärleksliv, ditt utseende eller humör så tyckte jag att du alltid kunde välja något annat. Du eller ditt liv är inte stöpt i en oföränderlig form. Jag avskydde tanken på att du trodde att du inte hade något val och gjorde dig till offer för din situation. Varje missnöje kunde härledas bakåt till ett eller flera val bakåt i tiden. Ditt liv just nu var inte annat än resultatet av alla dina tidigare val. Det var min starka övertygelse.

För första gången någonsin ställs jag inför känslan att inte ha något val. Jag känner mig som ett offer för olyckliga omständigheter och jag hatar det. Jag tycker att det borde vara möjligt att kunna välja en positiv och levnadsglad väg trots omständigheterna men jag ser inte vilka valmöjligheter jag har och hittar inte heller kraften för att finna dem. Jag vill kunna välja men ser inte vägen ut ur detta mörka hål.
Kanske är det tid som behövs? Kanske är valet jag bör göra att släppa kontrollen, att vara fullt ut i sorgen och låta den styra mig? Kanske behöver jag vara här i hålet innan jag klarar av att välja vägen ut. Men det motstrider hela min person, jag vill hitta vägen, nu på en gång.

Jag är rädd för att möta människor. Det känns som om jag har en stämpel i pannan. Jag är hon som förlorat ett barn. Det är ju alla föräldrars största rädsla så jag förstår att det inte är lätt att möta mig. Kanske läser jag in för mycket i varje situation också, det är möjligt, men det är så jag fungerar. Jag är rädd för tystnaden. Den som uppstår när den jag möter inte vill säga fel. Jag är rädd för medlidandet. För att bli behandlad med silkesvantar.

Du kanske behöver lära dig att ljuga lite, sa Anders. Dra en vitlögn bara. Säg att det är ok, även om det inte är det, för att komma ur situationen. Det är det här med småprat igen, jag är så dålig på det. Jag funderar på om jag kan sluta vara öppen och ärlig? Jag kanske måste för att kunna överleva. I ren självbevarelsedrift. Du ska ju inte sluta vara öppen och ärlig med alla, säger Anders, kanske du bara kan bedöma personen och läget och välja om du ska vara det.

Kanske är det det som är att vara stark? Att orka välja självbevarelsedriften. Eller är jag stark genom att vara helt ärlig med hur jag mår?  Vad betyder det att vara stark egentligen? Vad betyder det för mig? Just nu?

Jag mötte en ny kollega när jag var inne på jobbet förra veckan. Det var inte planerat utan bara hände sig så. Hon visste ingenting om mig. Hon misstog mig för en annan Malin. Jag skulle förklara vem jag var och varför jag varit borta så länge. Jag var inte beredd. Jag hade inget vit lögn på lager, ingen omskrivning av verkligheten redo. Så det enda jag kom på att säga var sanningen. I lost my daughter, sa jag och började storgråta. Jag fick gå in på toaletten för att djupandas.
Jag kan ännu inte möta människor och säga orden min dotter dog utan att bryta ihop. Allt blir så konkret igen då. Jag skulle vilja distansera mig från orden, från det de står för, kunna uttala dem som fakta. Jag orkar inte falla varje gång någon undrar hur jag mår.

Så ja, jag är rädd, för så många saker, och det är så nytt för mig. Jag brukar inte vara rädd. Vi är ju alla bara människor, jag vet det. Alla vill väl och jag kan inte förbereda mig för varje möte. Det är ju mötena med människorna runt oss som är livet. Det är där det händer. Jag vill våga möta er. Jag kan inte dra mig undan för all framtid. Så jag har funderat över om jag kan bidra med något som kan hjälpa andra att möta mig. För att underlätta för mig själv så att säga. Det är bara några råd, det sista jag vill är som sagt att människor jag möter ska vara så rädda för att säga fel att de inte säger något alls. En slags passiv tystnad.

Saker att säga, om det känns ok för dig.
1. Jag är så ledsen för det som har hänt.
2. Jag vet inte vad jag ska säga.
3. Jag vet inte hur det känns men jag hjälper gärna till om det behövs.
4. Jag kommer ihåg när Dina… eller fråga mig om Dina, du river inte upp något sår, såret är alltid öppet. Jag vill prata om henne. Säg hennes namn.
5. Jag saknar henne med.
6. Sitt med mig i tystnad. Om jag är ledsen behöver du inte säga något alls. Aktiv tystnad.Sedan är det några saker jag helst slipper höra.
1. Hon är på ett bättre ställe.
2. Det finns en mening med allt.
3. Är det inte dags att gå vidare?
4. Du kan ju skaffa ett nytt barn.
5. Jag vet precis hur det känns.
6. Tiden läker alla sår.
7. Du fick ju åtminstone 6 1/2 år med henne.

Det finns inte så mycket att säga till någon som förlorat ett barn, inga råd som hjälper, inget som kan fixa oss. Acceptera det. Du kan inte ta bort min smärta med ord. Du kan däremot öppna upp ditt hjärta, acceptera att smärtan finns där och att den gör oss båda obekväma. Men var inte rädd för att prata med mig, om stort och smått, trots allt jag skrivit här. Jag vill känna mig som en vanlig människa, trots att jag bär på en stor sorg.

Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
därpå skiljas ifred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

(Människors möten av Hjalmar Gullberg)