Transformation

Det har varit tyst här. Flera månader har gått sen jag skrev sist. Det har varit sommar och semestrar och inte mycket tid till att sitta ner och skriva. Livet kom emellan. Idag är jag hemma sjuk och för första gången på länge hade jag lite tid för mig själv igen.

Jag har börjat skolan, mitt i livet. När allt blev som det blev med jobbet så ringde ytterligare en väckarklocka, jag behövde visst en till. Den påminde mig om att jag faktiskt har rätt att vara lycklig. Att jag är värd att göra något som jag tycker om. Att jag inte sviker Dina genom att leva. Tvärtom.
Så jag ansökte och blev antagen till en Trädgårdsmästarutbildning.
Det är fantastiskt kul, inspirerande och lustfyllt. Det är också påfrestande att vara igång på heltid igen efter alla dessa år utanför. Kroppen och hjärnan kämpar för att hitta rätt balans igen. En balans mellan studier, praktik, familjen, tid för mig, och för sorgen. Det kommer att ta lite tid, men det kommer att gå.

4 år och 5 månader har gått sedan världen började skaka och mardrömmen började. Det är 2 år och snart 4 månader sedan den rämnade och gjorde allt i och runt mig nattsvart. 

När jag ser tillbaka på den här tiden kan jag inte förstå hur vi har tagit oss igenom det. Så många starka känslor, stora tankar och avgrundsdjupa rädslor mitt i de mest intensiva barnåren med bebisar, blöjor och sömnlösa nätter. Det är fascinerande vad vi människor klarar av, om vi bara måste. Så mycket kraft vi besitter som vi inte vet om förrän tragedin inträffar. Så stark överlevnadsinstinkten är och hur banalt ens tidigare liv kan te sig när allt ställs på sin spets. Jag trodde att jag hade ett vaket sinne och ett öppet hjärta innan allt hände, men jag måste erkänna att jag trodde fel. Jag har aldrig sett livet eller mig själv så klart som jag gör idag och när jag nu har förstått att jag inte får eller kan välja vad denna insikt skulle kosta så kan jag inte annat än att ta emot den och göra något gott av det. 

Inget jag gör kan ge mig Dina tillbaka.
Ingen kan någonsin ta ifrån mig det jag lärt mig av denna mardröm.
Jag kommer att fortsätta sörja och älska.
Jag kommer att fortsätta falla ner i min mörka grop under det tunga, stickiga täcket.
Jag kommer att fortsätta resa mig.

Sorgen kommer aldrig att gå över, ta slut eller ens minska. Det är livet runt omkring den som kommer att öka. Allt kommer att expandera.
Varje dag i resten av mitt liv kommer jag att fortsätta lära känna, förstå och hantera den. Jag kommer att bli starkare i min förtröstan, bli mer säker på att jag kommer att orka leva med sorgen. Den kommer säkerligen, precis som Anders önskade bara dagar efter att Dina dog, bli min vän. En ständig följeslagare att förhålla sig till. En vän som jag aldrig vill vara utan. Sorgen går inte att koppla bort från kärleken, eller tvärtom. De är ett och samma. I det djupaste, mest smärtsamma mörka bor också det vackraste, lyckligaste ljusa. Om vi vågar se det. Om vi vågar öppna våra hjärtan. Om vi vågar lita på vår kraft.

Jag beskrev tidigare sorgen som ett stort träd som du i början inte kan se runt, men som du lär dig att orientera dig kring. Jag känner nu att en bättre liknelse är att sorgen och saknaden är ett stort och avgrundsdjupt hål. Mörkt, kallt och tyst. I början ramlar du i hålet gång efter annan, det finns inte mycket mark att stå på och den som finns, den skakar. Efter ett tag stabiliserar sig marken, den växer, du kan röra dig runt hålet, kanske till och med kika ner utan att ramla. Ibland hoppar du ner för att det på något vis känns som hemma att vara där. Mörkret omsluter dig och ni är ett och samma. Det känns tryggt. 

Med tiden bygger du dig en ny värld på marken, som blir större och större till ytan. Hålet är kvar, lika stort, lika djupt och mörkt. Men på marken runt om det sår du frön av drömmar och efter en tid börjar träd att växa. Deras rötter letar sig långt ner i hålet och hittar där sin kraft att bli storslagna och långlivade trots, eller kanske på grund av, att de får sin näring av din djupaste sorg.
Du får fortfarande svindel när du står vid hålet
s kant. Mörkret suger tag i dig. Du känner en längtan att falla. Men oftast backar du ett steg och stryker handen mot trädets bark. Du känner strävheten, värmen och samhörigheten med naturen runt dig, upplever en ny sorts styrka och självklarhet. Du har en plats här. En värld att leva i. Du har byggt den själv. 

Livet och döden. Kärleken och sorgen. Himlen och jorden. Det stora och det lilla. Balansgången mellan dem. Som det alltid varit. Som det alltid kommer att vara. Ibland mer smärtsamt än vi tror att vi orkar med, men jag vill säga till dig som läser detta att det går.
Det går att se sitt älskade barn dö och att leva vidare.
Det är inte rättvist. Det är absolut inte lätt, men det går.

Kärleken tar inte slut. Hur många gånger har vi inte hört det? Så arg jag varit på de orden, så otillräckliga, små och hånfulla de känts. Så sanna de är, ändå. Energin försvinner inte, det är min starka övertygelse. I universums alla rymder, i alla evigheters evighet så kommer det alltid finnas en pulserande energi som är vår.
Ett eko av dig och mig.
Vi är en kärlekshistoria utan slut.

Du och jag Dina.
Jag är för alltid din mamma Malin.

 

Annonser

Tankar som irrbloss

Det är på gott och ont det här med att ha tid till att tänka. Under min sjukskrivning har jag mycket tid till det. Jag spenderar mycket tid själv. Ensam. Jag trivs där i min ensamhet. Jag behöver den. Det är i den som jag hämtar kraft, finner mitt lugn och får klarhet. Men ibland kan det bli för mycket av det goda. Ibland äger mina tankar mig och inte tvärtom. När jag var på min yoga i tisdags säger min lärare. Tro inte på allt du tänker. Jag log instinktivt, kände mig träffad. Vilken kraft våra ljudlösa och osynliga tankar besitter. Vad de kan hjälpa oss, och stjälpa oss. Vad svårt det är att veta vilka tankar som jag ska lyssna på och vilka som är skadliga. När ska jag släppa kontrollen och när jag ska låta sinnet flyta fritt? Bara låta mina innersta sanningar komma till mig? När ska jag ta kontrollen och säga till mitt stränga överjag att vara tyst? Var går gränsen mellan att filosofera och att älta?

Ämnet för veckan har återigen varit tiden. Denna grundläggande dimension av vår tillvaro som möjliggör ett sätt att förhålla sig till händelser i dåtid, nutid och framtid. Det känns som om mitt förhållningssätt till tiden har förändrats på samma gång som tiden blivit allt viktigare. Känslan av att tid är allt vi har tillsammans egentligen. Jag grubblar över det absurda i att ett liv kan ta slut men att tiden ändå fortsätter. Jag räknar i sekunder, minuter, timmar, dagar, år och händelser.
Jag fyllde år i måndags. En dag som på alla sätt och vis förlorat sin charm för tillfället, trots att Anders, Majken och Annie fyllde den med kärlek. Jag gjorde mitt bästa för att göra något gott för mig. Tränade, strosade å Ulriksdals trädgård, åt en god lunch, en dag som hade varit som en dröm för några år sedan när dagarna var fullsmockade. Nu kunde jag inte njuta som jag hade önskat. Det skavde i mig. Det skavde i mig att jag blivit ett år äldre, inte av åldersnoja, utan att jag fick bli ett år äldre, men inte hon.
Jag grät vid hennes frostbitna grav. Det var en gråt som aldrig ville ta slut. Jag skrek i bilen på väg hem, rasande över att så många maktmissbrukande, elaka, lögnaktiga och våldsamma människor får leva, men inte hon, en varm och god själ som enbart skulle ha gjort gott i denna värld. Jag avgrundsvrålade. Kom hem utmattad, möttes av två trötta barn som inte alls ville åka iväg och äta på restaurang på mammas födelsedag. Det var inte läge för mig heller. Så vi köpte hem pizza, tände lite ljus och kröp upp i soffan. Det räckte så. Jag kände inte för att fira att tiden gått.

20140427_182850 (2)Mitt inre räkneverk larmar om att Majken på söndag blir lika gammal som Dina var när vi fick veta att hon hade cancer. 4 år, 5 månader och 11 dagar. Så liten, eller stor, var hon när vi satt där i rummet på Astrid Lindgrens Barnsjukhus och fick höra att hon hade en elakartad tumör. Dina kändes äldre. Var det för att vi hade haft mer tid med henne ensam, innan Majken kom? Eller är hon lika stor, inte enbart lika gammal, som Dina var? Varför behöver jag ens jämföra? Varför känns det viktigt? Kanske vill jag att Dina ska kännas större, kanske vill jag inte förstå att hon var så liten den där dagen när världen rämnade? Jag känner med jämna mellanrum på Majkens mage, utan att hon vet varför. Letar efter knölar, försäkrar mig om att det är mjukt därinne, precis som det ska vara. Vill känna mig säker. Vet att jag aldrig kommer att uppnå det.
Annie är några veckor bort från att vara lika gammal som Majken var när Dina dog. 2 år och 11 månader. Då är det helt plötsligt Annie som känns liten. Majken var ju så delaktig i Dinas död. Vakade med oss, tröstade oss, tog hand om Dina.

Screenshot_20171208-081427.pngJag blickar bakåt också. Lever i minnena. Det är dem jag har kvar. Får en påminnelse på Facebook att jag idag för två år sedan var överlycklig över att Dinas andra operation gått bra i Freiburg och att vi skulle få åka hem. Jag minns att jag svävade som på moln. Vi trodde och hoppades att cancern var borta. Att vi skulle få en andra chans. 5 dagar senare bar jag henne till synes livlös in på akuten och helvetet var tillbaka i sin allra fulaste och kraftfulla form.

Tiden gör mig tokig i omgångar. Minnen blandas med en önskan om att vara närvarande i nuet som blandas med förhoppningar om framtiden. Här och nu sa och tänkte jag ofta när Dina var sjuk. Här och nu är allt vi vet och har. Det var möjligt för att att livet snurrade så otroligt fort att här och nu var allt som var greppbart. Nu snurrar allt rätt långsamt. Det har varit nödvändigt för jag har behövt att gå ner i varv och göra mig av med all uppdämd stress som jag samlat på mig. Men i det långsamma och tysta har det varit svårare att acceptera detta här och nu. Det har inte velat fångas.

Alla tankar och känslor vandrar för tillfället iväg från mig, de flyger planlöst och landar inte. Jag kan inte grunda mig, jag känner mig flyktig, får inte grepp om någonting. Jag kan inte fånga in dem, ens när jag är ute och går i naturen, yogar eller mediterar. Jag försöker vända på det, kan jag försöka att bara låta dem vandra? Låta dem försvinna iväg, irra runt, som irrbloss, vilse någonstans mellan himmel och helvete? Kanske behöver jag inte fånga in dem just nu? Kanske de vandrar bort från mig för att jag inte behöver dem? Kanske behöver de vandra och när de är redo så kommer de tillbaka hem igen?

En ny riktning

20171016_103146.jpgDet är något med hösten. Något i denna årstid som väcker så många tankar. Det gömmer sig i vemodet efter att sommaren är slut. Det finns i det omslutande mörkret och vill säga mig något. Det skickar signaler till mig om livets förgänglighet. Om att livet kan vara färgsprakande vackert precis innan det ska dö en tid, för att sedan återfödas till våren. Det får mig att reflektera över min plats i världen. I livet. I alltings evighet bortom det vi vet.

Annie och Majken pratar mycket minnen, av och till. Det försöker förhålla sig till tiden. Till Dina. Fanns Dina här när jag var tre år? frågade Majken i morse. Nej, det gjorde hon inte, svarade jag. Hon dog en månad innan du fyllde tre. Jag ser hur Majken noterar och fortsätter att äta sin frukost.
De försöker förstå sin värld. Majken pratar om Dina i presens. Dina gör det… tycker om det… älskar det… Jag tycker om att hon pratar så. Det känns mer rätt. Dinas vilja och önskemål lever fortfarande i allra högsta grad, även om hon inte är här kroppsligen.
De har båda svårt att förstå tiden innan de fanns. Fullt normalt, det är svårt för alla barn. När du och pappa och Dina bodde i lägenheten då var jag i luften, sa Annie häromdagen. Då var jag i himlen. Jag spinner vidare på hennes resonemang och säger att kanske är man på samma ställe innan man föds och när man är död?  Kanske är Dina tillsammans med massor av ofödda barn just nu, gosar med dem precis som hon gjorde med er när ni var nyfödda? Vi gillar den tanken alla tre och fortsätter att leka.

Jag försöker att inte ge utrymme för alla spratt min hjärna spelar mig. Försöker att inte falla ner i det mörka hålet där inget spelar någon roll. Ändå sitter jag där helt plötsligt, med papper, penna och almanacka framför mig, och räknar. Räknar ut att Annie nu levt längre utan Dina än med henne. Räknar att Majken snart blir 4 år, 5 månader och 11 dagar, lika gammal som Dina var den dagen vi fick veta att hon hade cancer. Räknar ut när Majken och Annie blir 6 år, 6 månader och 26 dagar, en dag äldre än deras storasyster blev. Räknar dagar till Dinas åttonde födelsedag.
Jag räknar och räknar, gråter och fattar inte vad jag håller på med. Varför gör jag så här med mig själv? Så jag lägger bort det. Noterar datumen jag räknat ut, men lägger det sedan åt sidan. Det gör mig inget gott. Håll inte fast vid det, nu slutar du, säger jag högt till mig själv. Jag lyssnar. Faktiskt så lyssnar jag på mig själv, nu för tiden. Det är nytt. Det är bra. Jag kan inte styra tiden, jag kan inte undvika dessa dagar, de kommer att komma, men jag kan välja att inte älta över dem, att vältra mig i sorgen över det. Jag har nog med sorg ändå, som jag inte kan komma undan ifrån, men detta kan jag välja bort.

Det är en del pusselbitar som fallit på plats den senaste tiden. Ett slags lugn. En trygghet som känns ny. En ökad förståelse för vem jag faktiskt är. Det snurrar inte lika fort. Mina försök att finna ett inre lugn har hjälpt mig. Jag kan tydligare känna det jag känner, utan det panikartade kaoset som var. Jag kan förstå var jag är i stunden och varför jag väljer och tänker som jag gör just då, utan att värdera tanken eller känslan, bara acceptera att så är det just nu.
Jag trodde aldrig att jag skulle känna meningsfullhet eller tilltro till livet igen.  Jag trodde att jag aldrig skulle känna mig hel. (Om det nu finns någon i denna värld som upplever sig som hel?) Jag tänkte att eftersom Dina fattas mig och skapar ett gigantiskt tomrum i mig så kan jag per definition aldrig någonsin känna mig hel igen, och det var något som jag fick för mig var eftersträvansvärt. Klart att alla vill känna sig hela, tillfreds med sig själva och sina liv. Jag sörjde att jag aldrig skulle känna så.
Jag har haft både rätt och fel. Jag kommer alltid vara trasig. Jag kommer aldrig blir hel på det sätt som jag förut definierade som hel. Jag kan inte sträva efter det. Jag måste lära mig leva som trasig. Jag håller på att lappa ihop mig, bli en trasdocka. Stött, nött, lagad och älskad. Hålet efter Dina kan inte fyllas av något annat, men jag kan laga mig själv tillräckligt runt omkring. Jag kan bädda in hålet i kärlek till mig själv, i tilltro till livet, i tryggheten i mig själv och min familj. Jag kan se till att hålet omges av mjukhet.
Jag bar Dina i mitt hjärta långt innan hon föddes, hon var ett frö av kärlek i flera år innan hon kom till oss, hon var vår starkaste önskan.
Jag bar henne i nio månader inom mig, kände hennes rörelser, sjöng för henne, vaggade henne med kärlek, längtade efter dagen jag skulle få möta hennes blick.
Jag bar henne i 6 år 6 månader och 25 dagar i min famn och i mitt hjärta. Jag gav henne allt jag hade och mer ändå.
Jag bär henne fortfarande. Jag tar henne med i allt jag gör. Hennes kärlek och hennes enorma styrka är min drivkraft. Den har hjälpt mig i mörkret. Den har visat vem jag är. Vad jag värdesätter i livet. Den har pekat ut en riktning.
Jag går fortfarande i mörkret, men jag vet åt vilket håll jag ska gå.

Om småsystrar, ingenmansland och monster

Jag har landat i ett nytt mellanrum. Ett rum där orden tagit slut. Där tankar varken har en början eller ett slut. Där vardagen tränger sig på. Där jag inser att jag kommer att fortsätta vakna upp på obestämd tid. Det kommer inte gå över, säger min psykolog. Det kommer inte gå över, men du kommer kunna leva med det. Du behöver inte acceptera att Dina är död, men du behöver acceptera att det är så här ditt liv är. Acceptans.
Det låter så enkelt, men känns helt omöjligt.

Det är så här det är nu. Det är den verklighet vi lever i, vare sig jag accepterar den eller inte. Jag har tänkt mycket på framtiden. På hur jag kan förhålla mig till det här livet och allt som komma skall. Jag vet att jag inte är den som bara kan acceptera utan att förstå varför. Varför kommer livet att leta sig tillbaka? Varför kommer det att bli annorlunda? Varför kommer jag att kunna glädjas? Varför kommer det att bli lättare att andas? Varför?

Jag tänker på tidigare problem i mitt liv. Motgångar som på intet sätt kan mäta sig med just detta, men det är det enda jag har att relatera till. Varför känns de inte lika jobbiga längre? Det enda jag kan komma på är tiden, tiden som gått mellan då och nu. Jag har kommit längre och längre bort från dem. Packat ihop dem i mitt minne. De har blivit mjukare och luddigare med tiden. Är det så det går till? Kommer det vassa att mjukna för att mer tid läggs mellan mig och Dina? Jag tror på inget vis att kärleken kommer att minska eller att minnena av henne kommer att blekna, men är det så att tiden mjukar upp det? Det är den enda rimliga förklaringen jag kan se just nu och om det är så det går till så vill jag inte att det ska ske. Jag motarbetar det.

Jag vill inte acceptera att Dina är död.
Jag vill inte acceptera att detta liv med tung sorg är mitt liv.
Jag vill inte acceptera att det enda sättet att känna mig levande igen är att komma längre och längre bort från den dag då Dina levde här hos oss.

Samtidigt vill jag ju inte leva i detta grådis hela tiden. Detta konstiga liv där alla intryck från världen utanför är trubbiga och alla känslor inuti vassa. Det är inget liv, det är en existens.

Så jag känner mig fast i ett Moment 22. Jag kan inte gå bakåt. Jag kan inte ändra på något som skett. Jag vill inte vara kvar i nuet. Jag vill inte gå framåt. Trots att det är den enda väg som finns. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte.

Där är jag fast.
I ingenmansland. I ett syrefattigt mellanrum. I en verklighet som pågår just nu.

Jag är en skugga av mig själv och jag känner mig så orättvis mot Annie och Majken. Älskade barn.
Nu ska jag skriva direkt till er. Än så länge är ni alldeles för små för att förstå vad som händer i mig. Ni ser och märker säkert så mycket mer än jag försöker ge sken av. Men om allt går som det faktiskt ska gå, så kommer det komma en dag då ni växer upp. När ni vill veta mer om vad som egentligen hände er storasyster. Det är en av anledningarna till att jag fortsätter att skriva. Ni kommer vilja veta.

Ni ska veta att jag älskar er. Förutsättningslöst. Jag skulle gå genom eld för er. Men just nu är jag rädd. Obeskrivligt rädd. Rädd för att förlora er med. Det är så ovant för mig. Jag som aldrig varit den rädda mamman, nu är jag det. Jag tänker att om jag skulle förlora er med så skulle jag förlora ännu fler delar av mig. Det skulle inte bli någonting kvar.

Så jag vågar inte komma er riktigt nära. Jag skäms över att säga det, men jag och Dina var så nära och jag förlorade henne. Nu är jag livrädd över att komma er lika nära.

Så kan man ju inte leva, det förstår ju jag med. Men där är jag just nu. Jag hoppas innerligt att jag inte kommer att vara kvar i denna rädsla den dagen då ni läser detta. Jag vill känna er utan och innan. Jag vill att ni ska känna att jag alltid finns där för er. Men det kan vara bra för er att veta att jag har känt det så här, kanske kan det förklara vissa saker.

wp-1487332029380.jpgVi leker och busar tillsammans. Vi går på bio, åker och badar, åker skidor, spelar spel, läser sagor och mycket mer. Vi skrattar och gråter. Tillsammans. Ändå känner jag att jag inte gör nog. Att jag inte är nog. Att jag borde vara en bättre mamma till er. Att ni förtjänar mer, en mamma som inte är rädd, en mamma som inte bara gör allt av ren rutin, en mamma som skrattar med hela kroppen. En mamma som lever.
Ni förtjänar en närvarande mamma. Ni valde inte detta. Det gjorde ingen av oss, men ni föddes rätt in i detta helvete. Från att ni var några månader gamla så har ni fått leva med att jag inte varit riktigt där. Jag var borta med Dina på sjukhuset flera dagar i streck, ibland längre än så. Jag kunde vara där när ni somnade, men borta på morgonen för att vi behövde åka till akuten på natten. Jag var borta i tanken även när jag var precis bredvid er. Dinas akuta behov och det överhängande hotet om att hon kunde dö kom alltid först och nu fyller den tjocka, tunga sorgen och rädslan upp mig. Den finns inuti mig likt ett halvsovande monster. Kom inte för nära, viskar det. Öppna inte ditt hjärta på vid gavel igen för då rånar jag dig på allt du har och lämnar dig helt ensam.Det är ett hemskt monster. Det har tagit plats precis mitt emellan oss.

När vi satt i bilen i morse så sjöng du Majken. Vi försökte distrahera Annie och få henne att glömma bort att hon storgrät över att hennes vante hade hamnat snett. Du sjöng Lilla Snigel men började sedan improvisera, som du brukar. Istället sjöng du Stora Dina krama mig, krama mig, för jag älskar dig. Jag log medan jag höll krampaktigt i ratten. Mamma jag sjöng den för jag tänkte på när Dina och jag kramades och hon hade ett linne och jag en kortärmad tröja… så vi kände varandra, sa du sen. Menar du att du kände Dinas hud, frågade jag. Mmm, svarar du. Och så tänkte jag på när jag satt i Dinas knä och hon kittlade mig och jag skrattade, fortsätter du.
img_20170306_204851_956.jpgJag fick svårt att köra. Jag blev så arg. Arg över att du inte får fortsätta känna din storasysters armar runt dig. Arg över att du aldrig mer får sitta i hennes knä eller skratta tillsammans med henne. Det är orättvist att de enda kärleksförklaringar ni har kvar från er storasyster är foton, filmer eller små hälsningar på papper. Det är också orättvist att ni nu får leva med en mamma som är så rädd för att förlora er med att hon inte vågar vara er riktigt nära.

Vi går ur bilen. Jag kramar er extra hårt. Klamrar mig fast vid er. Ni som är levande.Vid livet. Med döden alltid närvarande. Med ett stort hål i hjärtat som jag hoppas att ni aldrig behöver känna att ni ska fylla.
Ni är tillräckliga.
Jag älskar er, Annie och Majken, precis som ni är.
Jag måste bara hitta vägen ut ur detta Ingenmansland och lämna monstret kvar där.
wp-1483114126035.jpg

Skuldknuten

Jag har tidigare skrivit om kärleksknuten. Den är otroligt stark, men den har en ofrivillig tvilling. En knut av skuld. Jag behöver skriva om den skulden. Igen.
Skulden som jag inte ska känna. Inte behöver känna. Inte borde känna. Den som trots alla logiska tankar och förklaringar finns där ändå. Skulden som borrat sig ner djupt i mitt inre. Skulden som likt en hård och envis knut stryper syretillförseln till min livsådra.

Känn ingen skuld, säger de som står mig nära. Du gjorde allt, ALLT, för Dina, säger de. Ge inte skuldkänslorna någon energi, de ger inget gott och kan inte ändra något. De förtär dig. De hindrar dig från att leva.
Skulden är en naturlig del av sorgen, säger de som har erfarenhet av sorg eller sorgebearbetning. Du kommer att känna den. Den kommer att släppa med tiden, när den logiska delen av din hjärna kan överrösta den emotionella delen.
Jag hör vad de säger, allihop. Jag kan tysta skuldtankarna ett tag, dränka dem i andra tankar och känslor som skriker högre, men de ligger kvar där underst i högen. Maler och maler i tysthet. Det är de tankar som är svårast att säga högt. För jag skäms över att känna skuld. Därför tänker jag nu göra det. Säga dem högt för er så att de inte längre kan verka i det mörka. Jag måste föra dem upp i ljuset för att verkligen kunna möta dem.

Jag känner ingen skuld över de beslut vi fattade, åt Dina, under hennes 2-åriga kamp. Som av en händelse var det precis 1 år sedan jag skrev inlägget med mitt försvarstal, och jag läste det igen igår kväll. Jag vet att vi gjorde precis allt vi kunde och mäktade med. Jag vet att vi fattade beslut baserade på vad vi visste just då. Jag är ok med det.

Jag känner skuld över att jag inte sökte vård tidigare den där vintern 2014. Det är det som är knuten. Varför var jag inte en nojigare mamma? Varför var jag inte mer orolig? Varför sökte vi inte vård första gången vi kände något i hennes mage?
Jag vet så väl varför egentligen. Jag har aldrig varit en nojig hönsmamma. Jag har aldrig varit den oroliga typen. Dina var pigg, lekte, åt och sov precis som vanligt. Jag vet allt det. Jag vet att vi även då fattade beslut baserade på det vi visste just då, men här känns det inte ok. Jag vet att läkarna säger att det, troligtvis, inte hade gjort någon skillnad om vi kommit in en eller två månader tidigare. Jag vet, jag vet, jag vet. Men jag känner det inte. Vetskapen räcker inte för att kunna lösa upp knuten. Jag skuldbelägger mig själv för att jag tycker att jag borde ha reagerat tidigare.

Skulden är inte logisk. Knuten är inte logisk. Den arbetar inte själv. Jag drar själv åt den, hårdare och hårdare. Jag straffar mig själv för att jag inte lyckades med min främsta uppgift som mamma, att hålla mitt barn vid liv. Ibland undrar jag om jag just nu väljer att känna så här? Att det är lättare att vara arg på mig själv än att acceptera att jag inte styr över liv och död? Att det är lättare att straffa mig själv än att förlåta?

Hur mycket tid kan jag ge denna naturliga reaktion? Kan tiden verkligen lösa upp denna knut bara av sig själv? För som det är nu så klarar min hjärna inte av att bara släppa tankarna. Det går inte. Inga logiska resonemang i världen biter heller. De kan lugna ett litet tag, men knuten är kvar där i mörkret.

wp-1486466439360.jpgÄlskade Dina. Minns du när vi brukade gå, cykla eller åka pulka till Pelikanen? Innan Majken fanns och innan jag hade körkort? Minns du lyktstolpen uppe på kullen? Den ovanför hunddagiset som alltid blinkade när vi gick under den? Vi blev lite rädda de första gångerna, förstod inte hur den kunde lysa som vanligt och sen precis när vi gick förbi så blinkade den till. Sen blev det spännande, kommer den att blinka idag igen?

Det gjorde den nästan alltid. Det blev vår grej. Vår lilla hemlighet. Jag brukade tänka att här kommer Dina och jag, så fulla av energi att vi till och med kan få lampor att blinka.

I förrgår kväll när jag var ute och gick så åkte mina tankar som vanligt runt i en väldig fart. Så plötsligt blinkade lyktstolpen jag gick under till. Jag väljer att tro att det var du som ville säga att du var där hos mig. Det var din energi. Det kändes varmt i hjärtat att du var där.

Jag bad om förlåtelse.  Rakt ut i den gråa och råa februarikvällen. Förlåt Dina för att jag inte kunde rädda ditt liv, sa jag. I nästa stund kändes det förmätet av mig. Inte ska jag lägga detta på dig. Jag vet i mitt hjärta att du inte lägger någon skuld på mig och det är inte din förlåtelse jag ska be om. Det är min egen.

Det är mitt mörker. Min skuld. Min knut. Den är totalt irrationell och alla tröstande ord faller platt, biter inte det minsta på den. Jag blir förbannad av att läsa att jag måste acceptera att döden är en del av livet, att ingen kan styra över liv och död, att sorgen är för att kärleken är, att jag ska vara snäll och förlåta mig själv. Jag blir så arg! För alla säger att men inte hur!  Jag förstår att jag inte kan knyta upp den, att jag måste nöta sönder den. Nöta den med tid, med omtanke, med kärlek. Men hur gör jag det på riktigt? Här i mitt verkliga liv? Ändra dina tankar och ändra ditt liv… Medvetandegör dina tankar och gör aktiva, alternativa val för att bryta mönster, vända negativitet och se möjligheter. Välj livet.

Välj livet. Så enkelt det låter. Så svårt det är.
Jag är så fullt medveten om mina tankar, hela tiden. Så till den milda grad att jag ibland tror att de håller på att göra mig galen. Jag vill bara stänga av dem. Pausa en stund. Tysta ner dem och bara vara stilla. Men jag klarar inte det just nu. Jag är fortfarande i fight or flight mode. Det har gått 8 månader sedan Dina dog och min kropp, min hjärna och hela min själ är fortfarande i kaos- och traumaläge. Jag vet att fight or flight läget är ett fysiskt tillstånd, ett uråldrigt och viktigt redskap för att ta oss ur farliga situationer. I två års tid levde jag i det läget konstant. Dina riskerar att dö, jag måste ta oss ur denna situation, rädda henne, rädda vår familj.
Det gick inte och jag kom inte ur fight or flight-läget, kroppen har inte stängt av, inte lugnat sig för att situationen är över. Den har bara ändrat fokus, ändrat rädsla. Nu ska jag rädda mig själv.
Det ligger i lägets natur att hoppa över det rationella, det hinns liksom inte med. Du måste slåss eller fly för att komma ur faran. Det är menat att hjälpa dig, men i detta läge, när faran faktiskt inte är en stor björn som hotar mitt liv utan en psykologisk och långt utdragen tankeprocess, så hjälper det föga. När situationen inte snabbt går över så skulle jag verkligen behöva mitt rationella sinne. Men det är urkopplat. Medvetandet är fokuserat på rädsla, på kortsiktig överlevnad. Det känns som en omöjlighet att odla positiva attityder och föreställningar när jag har fastnat i ett överlevnadsläge. Den långvariga stressen har gjort mitt liv till en serie av kortsiktiga nödsituationer. Jag har förlorat förmågan att slappna av och njuta av ögonblicket.

Jag vet att jag behöver träna upp förmågan att stilla mitt sinne. Jag försöker. Jag gör fortfarande yoga varje dag. Jag tar vilopauser, skalar bort intryck, försöker att inte värdera mina tankar utan bara låta dem vara, flyga förbi. Jag vet att mina tankar inte farliga, de kan inte skada mig. Det är när tankarna blir till skadliga beteenden som de kan bli farliga för mig. Återigen, jag vet, men det känns som om jag står still. Stampar och stampar i mitt röriga mentala landskap. Ett steg fram och tio tillbaka. Gamla tankar jag trodde jag var klar med kommer tillbaka, tar plats igen.

Jag behöver förlåta mig själv för en skuld som vet är helt ologisk.
En skuld som är baserad på ett övermänskligt krav att jag kan styra över livet och döden.

Det är naturligt. Det tar tid.
Jag vet! Men jag ska ju leva i detta också, varje jävla sekund.

Jag ber Dina om hjälp. Dagligen. Jag sluter ögonen och ber hennes kärlek omsluta mig. Lugna mig. Det gör den och i ett kort ögonblick tror jag att jag kan förlåta mig själv, men stunden är snabbt förbi och förlåtelsen hinner aldrig komma.
Skuldknuten har inte släppt sitt grepp en millimeter.

 

Lucia och ett annat Jag

Snön har kommit på besök igen och bäddat in världen i ett mjukt och ljust lugn. Naturen räddas från allt det grå och allt blir vackert. Vi smyger upp i mörkret, tänder ljus och tar frukosten framför Luciatåget på TVn. Som vi brukar. Annie och Majken är förväntansfulla, det är spännande att få dricka varm choklad, i soffan, en vardagsmorgon. Dinas foto sitter bredvid dem i soffan. Absurt men fullt naturligt hos oss just nu.
Jag tar en klunk kaffe och försöker förbereda mig för dagen. Alla tidigare luciadagar snurrar i skallen.
Dinas första, där hon bara var några veckor gammal. För första gången somnade hon själv, utan att vara i någon famn, hon satt i babysittern framför luciafirandet och slumrade till alla sånger.
Dinas tredje Lucia när vi precis flyttat till Väsby men åkte tillbaka till Gubbängen så hon fick vara med sina gamla kompisar i Luciatåget. Hon var tärna och kunde alla sånger.
Året efter när hon firade med sina nya kompisar här. Hon och bästa kompisen var pepparkakor. Två små blondiner som höll varandras händer. Hon stod där och stirrade på alla oss föräldrar, knäpptyst, tagen av stunden. I bilen hem sjöng hon alla låtar på högsta volym.
Det första firandet när hon var sjuk. Hon var så trött. Kunde inte bestämma sig för vad hon ville vara, så jag fixade tomtekläder, pepparkakskläder och Luciakläder, utifall att. När det väl var dags stod hon ändå där i sin gröna dunjacka och blå mössa. Ville inte vara med. Det regnade och allt var konstigt.
Förra året när vi trodde att hon hade huvudvärk och var medtagen efter Tysklandsoperationerna, men hon i själva verket hade hjärnblödning. Hon låg hemma i vår säng och sov, trodde vi. Jag åkte med Majken till förskolan. Vi satt på golvet och åt pepparkakor. Så overkligt. När vi kom hem åkte vi direkt till akuten och blev kvar där.

Jag klamrar mig fast vid minnena. Försöker sortera, ge plats åt det fina, fokusera mindre på det jobbiga. Det är lättare sagt än gjort. Den friska Dina är fortfarande avlägsen tyvärr. Smärtan tar fortfarande så mycket plats. Jobbiga bilder flashar framför ögonen. När de kommer blundar jag och viskar tyst för mig själv Dina älskar mig, Dina har inte ont, Vi ses igen. Ibland hjälper det, ibland inte.
Då borrar jag ner mitt ansikte i dina kläder. Letar efter en doft av dig, en fläck någonstans, söker i fickor efter saker du lämnat, ett tecken på att det inte var länge sedan du var här.

Idag är det dags för ett nytt Luciatåg. Majken har tränat och tränat, Annie har hängt med bäst hon kan. Det kommer att bli tungt det vet jag. Alla sånger som bär så många känslor. Alla oskyldiga barnröster. Två småsystrar som förtjänar vår fulla uppmärksamhet, att få känna sig förväntansfulla och magiska.

Det är lätt att drunkna i sorgen. Den är inte enhetlig som jag hade trott utan består av så många olika delar. Delar som kräver lika mycket uppmärksamhet och omsorg.
Jag sörjer att Dina är död.
Jag sörjer att Dina blev sjuk.
Jag sörjer att Dina inte får växa upp och leva sitt liv.

Jag sörjer att Dina fick spendera en tredjedel av sitt liv på sjukhus.
Jag sörjer att hon var tvungen att göra så mycket som hon inte ville.
Jag sörjer att vi fick kämpa så intensivt för hennes behandlingar.

Jag sörjer att vi inte kunnat vara lika glada och sorglösa föräldrar till Annie och Majken som vi var under Dinas första år.
Jag sörjer att Annie och Majken måste leva utan sin storasyster.
Jag sörjer att jag och Anders måste kämpa för att hitta vårt sätt att leva tillsammans med denna sorg.
Jag sörjer att mitt liv inte blev som jag tänkt.

Ett stort kapitel i allt detta stora och omvälvande är upptäcka vem jag, Malin, är nu. Det handlar inte om att ”hitta tillbaka” till mig själv, till den jag en gång var. Dinas sjukdom och död har vänt upp och ned på hela vårt liv. Det har skakat vår familj, fått oss att omprioritera vad som är viktigast, ändra våra principer och ifrågasätta vårt sätt att leva. Att Dina dog kommer alltid vara en gigantisk vändpunkt i våra liv.

Jag har skrivit tidigare om att en stor del av mig dog med henne. Så är det.

Jag har skrivit att sorgen alltid kommer att vara en del av mig. Så är det.

Jag kommer inte bli samma gamla Malin igen. Inte på samma sätt. Jag är inte hon längre.  Det är inte en sorgedräkt jag bär där den gamla Malin finns kvar någonstans långt där under.

Jag är förändrad i grunden.
Sorgedräkten är i mig. Inte mig.
Jag kommer inte ta av mig den. Jag bär den inombords.
Jag är förändrad i tanken, jag har andra behov, andra önskemål, andra drivkrafter och ett annat synsätt.

Jag är förändrad i kroppen, jag reagerar på ett annat sätt och orkar på ett annat sätt. Hjärnan har tagit stryk av de senaste årens kraftiga stress. Koncentrationen är påverkad, minnet sviker, läkare säger att hjärnan kommer att läka, men att ingen vet hur lång tid det kommer att ta. Det är en jobbig insikt, att märka att kroppen inte fungerar så som den brukar, att jag inte klarar av saker på samma sätt som förut.
Så mycket är förändrat. Hos oss. I mig.
Så mycket att förhålla sig till. Skapa nya förhållningssätt kring.

Allt förändras utom du Dina. Du är för alltid 6 1/2 år.
Fullt levande i mina minnen. Fullt levande i mitt hjärta, men ändå oförändrad.
Du är kvar i ett fruset ögonblick och på ett sätt kommer jag alltid vara kvar där med dig.
I den stunden är vi alltid ett. Frusna, men fulla av kärlek.

 

Jag ska bara byta grepp

Åh denna tid. Denna jävla tid som är så svår att förhålla sig till. Tänk att något så konstant och opåverkbart (om det ens är ett ord) som tiden kan ställa till det så i hjärnan. Sätta så djupa spår. Idag är det 6 månader sedan Dina dog. Ett halvt år. Det känns som en evighet samtidigt som jag vet att evigheten av tid ligger framför mig. Alla dessa år framöver som ska levas utan henne här hos oss. Det går inte att greppa. Det är för mycket. För stort. För svårt.
Ett andetag i taget. En stund i taget. Ett steg i taget.
Så kommer man framåt, säger många. Jag vet att de har rätt.
När jag tar sikte längre fram, när jag tar många steg i taget, då tappar jag fotfästet. Då snurrar allt och det känns som om jag faller. När jag tänker på Majken och Annie, på när de växer upp, växer förbi Dina, blir äldre än hon någonsin fick bli. Då snurrar det. När jag tänker på alla födelsedagar, jular, midsommaraftnar, semestrar, skolavslutningar, bröllop och födslar som komma skall. Då snurrar det.  När jag tänker på hur många andetag, stunder och steg som kommer att rymmas i det liv som jag har kvar att leva. Då får jag svindel.
Säg att jag har 50 år kvar att leva. Ett halvt sekel. 18 250 dagar.
Vi tar cirka 20-25 000 andetag per dygn. Det innebär att jag har 410 625 000 kvar att ta mig igenom. Fyrahundratiomiljoner sexhundratjugofemtusen andetag. Och ett i taget ska jag ta dem. Svindlande tanke.

Livet kommer att leta sig tillbaka in, säger min psykolog. Sorgen kommer att lugna sig, i alla fall i perioder, och livet kommer att smyga in igen. Det låter fint, och jag tror henne, men jag är en otålig själ ibland. Vill ha en tidsplan och ett mål. Om jag visste att livet skulle leta sig in i mig låt säga tisdagen den 6 mars 2018 då skulle jag ha något att förhålla mig till. Ett konkret mål att jobba mot. En deadline.
Men mitt liv är inte ett projekt. Jag vet ju det.
Ovissheten är det enda självklara. Allt som finns är nu.

Men hur kommer man framåt eller igenom den mörkaste av sorger? Jag vill så gärna ha konkreta tips. Återigen letar jag efter något att förhålla mig till. Jag trodde att Dinas sjukdom var det svåraste berget att bestiga. Ett berg som vi kämpade uppför utan karta. I mörker. Vi letade efter rätt väg. Trötta och utmattade, men ändå, tillsammans.
Jag hade aldrig kunna föreställa mig att det högsta och svåraste berget återstod. Att mörkret kunde bli ännu mörkare och stigarna obefintliga. Att jag kunde känna mig så ensam.
Alla sörjer på sitt sätt. Vi måste alla hitta vår stig över, runt eller igenom berget. Ingen väg är den rätta. Vi går ensamma på sorgens berg, ett steg i taget.

Jag funderar så mycket. Många gånger är jag olidligt trött på alla mina tankar. Jag försöker sortera och förstå. Försöker hitta min väg.

20160430_091103.jpgJag har separationsångest. Jag har hållit i hennes hand så länge. Så intensivt. Så kärleksfullt.
Jag har så svårt att tänka att jag måste släppa taget. Låta henne gå. Jag kan inte. Hon är ju min. Min Dina. Vi har ju levt i symbios. Andats samma luft. Tänkt samma tankar. Sett samma saker. Levt i varandras närhet. I kroppen och i själen. Jag förstod henne och hon förstod mig. När hon dog tog hon med sig en så stor del av mig. Jag letar. Vem är jag nu? Utan hennes hand i min? Måste jag acceptera denna nya verklighet för att kunna leva fullt ut? Måste jag släppa taget om det liv som var mitt förut för att kunna leva igen? Eller räcker det med insikten om att hon faktiskt är död och inte kommer tillbaka?
För jag vet att hon är död. Jag förstår det, jag inser att det är verkligheten för mig nu, men jag kan inte riktigt acceptera att det är så.

Jag kan inte tänka att jag måste släppa henne för att kunna hitta mig själv igen.

Handen är svettig. Den krampar. Måste röra sig.

Jag tänker att jag behöver byta grepp. Jag kan inte hålla henne på samma sätt som när hon fanns här fysiskt. Jag måste hålla henne på ett annat sätt. Byt grepp Malin. Bara byta grepp.  Inte släppa taget. Jag håller dig fortfarande Dina. Du håller fortfarande mig. Vi har bara bytt grepp. Lika länge.  Livet ut. Döden ut. Lika intensivt. Lika kärleksfullt.

Vi har fått Dinas gravsten på plats. Det var skönt att bli av med det provisoriska korset som har stått där, men ändå svårt att se den där. Allt blir så konkret och absolut igen. Hon är död och här är hennes gravsten. Återigen det där med att vara tvungen att acceptera en verklighet jag inte valt.
Det är en sten som rimmar väl med Dinas person i alla fall. Vi insåg ju på en gång att det inte skulle fungera med en grå sten till henne. Hon älskade ju starka färger, absolut inget mesigt eller mjäkigt rosa. Hon älskade blommor. Hon var all in. Lite kitschig, inte rädd för att ta plats, fast alltid på ett ödmjukt sätt.
Stenen är gjord i glas. Blommorna, färgerna och kompositionen har vi arbetat fram tillsammans. Allt är smält in i glaset. Den är lätt, färgrik, glad och annorlunda. Den passar Dina och det kommer alltid att blomma hos henne nu, oavsett årstid.

wp-1480272265353.jpg