Lucia och ett annat Jag

Snön har kommit på besök igen och bäddat in världen i ett mjukt och ljust lugn. Naturen räddas från allt det grå och allt blir vackert. Vi smyger upp i mörkret, tänder ljus och tar frukosten framför Luciatåget på TVn. Som vi brukar. Annie och Majken är förväntansfulla, det är spännande att få dricka varm choklad, i soffan, en vardagsmorgon. Dinas foto sitter bredvid dem i soffan. Absurt men fullt naturligt hos oss just nu.
Jag tar en klunk kaffe och försöker förbereda mig för dagen. Alla tidigare luciadagar snurrar i skallen.
Dinas första, där hon bara var några veckor gammal. För första gången somnade hon själv, utan att vara i någon famn, hon satt i babysittern framför luciafirandet och slumrade till alla sånger.
Dinas tredje Lucia när vi precis flyttat till Väsby men åkte tillbaka till Gubbängen så hon fick vara med sina gamla kompisar i Luciatåget. Hon var tärna och kunde alla sånger.
Året efter när hon firade med sina nya kompisar här. Hon och bästa kompisen var pepparkakor. Två små blondiner som höll varandras händer. Hon stod där och stirrade på alla oss föräldrar, knäpptyst, tagen av stunden. I bilen hem sjöng hon alla låtar på högsta volym.
Det första firandet när hon var sjuk. Hon var så trött. Kunde inte bestämma sig för vad hon ville vara, så jag fixade tomtekläder, pepparkakskläder och Luciakläder, utifall att. När det väl var dags stod hon ändå där i sin gröna dunjacka och blå mössa. Ville inte vara med. Det regnade och allt var konstigt.
Förra året när vi trodde att hon hade huvudvärk och var medtagen efter Tysklandsoperationerna, men hon i själva verket hade hjärnblödning. Hon låg hemma i vår säng och sov, trodde vi. Jag åkte med Majken till förskolan. Vi satt på golvet och åt pepparkakor. Så overkligt. När vi kom hem åkte vi direkt till akuten och blev kvar där.

Jag klamrar mig fast vid minnena. Försöker sortera, ge plats åt det fina, fokusera mindre på det jobbiga. Det är lättare sagt än gjort. Den friska Dina är fortfarande avlägsen tyvärr. Smärtan tar fortfarande så mycket plats. Jobbiga bilder flashar framför ögonen. När de kommer blundar jag och viskar tyst för mig själv Dina älskar mig, Dina har inte ont, Vi ses igen. Ibland hjälper det, ibland inte.
Då borrar jag ner mitt ansikte i dina kläder. Letar efter en doft av dig, en fläck någonstans, söker i fickor efter saker du lämnat, ett tecken på att det inte var länge sedan du var här.

Idag är det dags för ett nytt Luciatåg. Majken har tränat och tränat, Annie har hängt med bäst hon kan. Det kommer att bli tungt det vet jag. Alla sånger som bär så många känslor. Alla oskyldiga barnröster. Två småsystrar som förtjänar vår fulla uppmärksamhet, att få känna sig förväntansfulla och magiska.

Det är lätt att drunkna i sorgen. Den är inte enhetlig som jag hade trott utan består av så många olika delar. Delar som kräver lika mycket uppmärksamhet och omsorg.
Jag sörjer att Dina är död.
Jag sörjer att Dina blev sjuk.
Jag sörjer att Dina inte får växa upp och leva sitt liv.

Jag sörjer att Dina fick spendera en tredjedel av sitt liv på sjukhus.
Jag sörjer att hon var tvungen att göra så mycket som hon inte ville.
Jag sörjer att vi fick kämpa så intensivt för hennes behandlingar.

Jag sörjer att vi inte kunnat vara lika glada och sorglösa föräldrar till Annie och Majken som vi var under Dinas första år.
Jag sörjer att Annie och Majken måste leva utan sin storasyster.
Jag sörjer att jag och Anders måste kämpa för att hitta vårt sätt att leva tillsammans med denna sorg.
Jag sörjer att mitt liv inte blev som jag tänkt.

Ett stort kapitel i allt detta stora och omvälvande är upptäcka vem jag, Malin, är nu. Det handlar inte om att ”hitta tillbaka” till mig själv, till den jag en gång var. Dinas sjukdom och död har vänt upp och ned på hela vårt liv. Det har skakat vår familj, fått oss att omprioritera vad som är viktigast, ändra våra principer och ifrågasätta vårt sätt att leva. Att Dina dog kommer alltid vara en gigantisk vändpunkt i våra liv.

Jag har skrivit tidigare om att en stor del av mig dog med henne. Så är det.

Jag har skrivit att sorgen alltid kommer att vara en del av mig. Så är det.

Jag kommer inte bli samma gamla Malin igen. Inte på samma sätt. Jag är inte hon längre.  Det är inte en sorgedräkt jag bär där den gamla Malin finns kvar någonstans långt där under.

Jag är förändrad i grunden.
Sorgedräkten är i mig. Inte mig.
Jag kommer inte ta av mig den. Jag bär den inombords.
Jag är förändrad i tanken, jag har andra behov, andra önskemål, andra drivkrafter och ett annat synsätt.

Jag är förändrad i kroppen, jag reagerar på ett annat sätt och orkar på ett annat sätt. Hjärnan har tagit stryk av de senaste årens kraftiga stress. Koncentrationen är påverkad, minnet sviker, läkare säger att hjärnan kommer att läka, men att ingen vet hur lång tid det kommer att ta. Det är en jobbig insikt, att märka att kroppen inte fungerar så som den brukar, att jag inte klarar av saker på samma sätt som förut.
Så mycket är förändrat. Hos oss. I mig.
Så mycket att förhålla sig till. Skapa nya förhållningssätt kring.

Allt förändras utom du Dina. Du är för alltid 6 1/2 år.
Fullt levande i mina minnen. Fullt levande i mitt hjärta, men ändå oförändrad.
Du är kvar i ett fruset ögonblick och på ett sätt kommer jag alltid vara kvar där med dig.
I den stunden är vi alltid ett. Frusna, men fulla av kärlek.

 

Annonser

9 reaktioner på ”Lucia och ett annat Jag

  1. Beundrar er och tänker på er ofta, tänker på Dina och hennes kamp varje dag! 💜 Ert och Dinas historia har berört mig något så oerhört mycket och det har fått mig att tänka annorlunda, att uppskatta allt precis allt, även det som kan kännas självklart och egentligen obefintligt tar jag till mig på ett helt annat sätt än tidigare! Du/ ni och lilla fina Dina har öppnat mina ögon så jag ser livet annorlunda! Att man tar vara på livet och njuter varje minut och varje sekund man får💜

    Gilla

  2. Du skriver så fint, det slår an strängar i mig. Alla sorger, många sorger. Känner igen det. Det är inte EN stor sorg en drabbas av. Det är många stora sorger. Och de gör saker med en själv.
    All kärlek till dig, Dina där hon är nu, och familjen.
    Hacka dig igenom dagarna. Du gör det så bra! Om du vågar lita på en främlings ord: det KOMMER att bli lättare. Det kommer inte alltid vara såhär.

    Gilla

  3. varje gång jag läser dina inlägg kommer samma tre ord i mitt huvud ”Livet är orättvist” Går inte att föreställa sig din smärta men ändå känns det i hela kroppen när jag läser det du skriver för det är så träffande .. så nära. Och jag kramar min dotter extra hårt. Min dotter, lika gammal som Dina .. Är svårt att föreställa sig att nåt sånt skulle kunna hända ens barn. Ändå drabbar denna hemska sjukdom så många fina människor. Har den nära i familjen nu med. Ta hand om dig Malin. Din man. Och dina fina små tjejer. En dag i taget ❤

    Gilla

  4. Tänker på er så mycket, allihopa. Måste vara extra tufft nu i dessa tider med allt som påminns extra av hur det sett ut tidigare år. Jag vet att man inte kan ”hitta tillbaka till sig själv” efter en skakande händelse. Man få försöka hitta sig själv på nytt, inte det lättaste. Låt det ta den tid det tar. En stund i taget. Dina är med dig alltid 💜 All kärlek och stor kram till dig ❤️

    Gilla

  5. Du fortsätter att skriva så fint och kärleksfullt om kärlek och sorg, om Dina Majken och Annie. Önskar dig och familjen en lugn och fridfull jul med de nära och kära omkring er. Från en mamma till en mamma. Eva

    Gilla

  6. Jag har inte skrivit något här förut men jag har läst allt du skrivit. Hoppats, gråtit, hoppats igen och så gråtit ännu mera.

    För sex år sen föddes mitt första barn. Alldeles sjuk. Läkarna kunde inte säga om hon skulle överleva alls. Jag planerade begravningen i huvudet och var beredd på det värsta och det gjorde så vidrigt ont att jag höll på att gå sönder.
    För oss vände det till slut och blev bra. Men jag är förändrad i grunden. Jag är inte samma person som jag var förut. Hela livet ändrades totalt. På alla vis.

    Jag känner igen mig i en del av det du skriver. Det jag egentligen ville säga är att jag tänker på er. På Dina.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s