Snön har kommit på besök igen och bäddat in världen i ett mjukt och ljust lugn. Naturen räddas från allt det grå och allt blir vackert. Vi smyger upp i mörkret, tänder ljus och tar frukosten framför Luciatåget på TVn. Som vi brukar. Annie och Majken är förväntansfulla, det är spännande att få dricka varm choklad, i soffan, en vardagsmorgon. Dinas foto sitter bredvid dem i soffan. Absurt men fullt naturligt hos oss just nu.
Jag tar en klunk kaffe och försöker förbereda mig för dagen. Alla tidigare luciadagar snurrar i skallen.
Dinas första, där hon bara var några veckor gammal. För första gången somnade hon själv, utan att vara i någon famn, hon satt i babysittern framför luciafirandet och slumrade till alla sånger.
Dinas tredje Lucia när vi precis flyttat till Väsby men åkte tillbaka till Gubbängen så hon fick vara med sina gamla kompisar i Luciatåget. Hon var tärna och kunde alla sånger.
Året efter när hon firade med sina nya kompisar här. Hon och bästa kompisen var pepparkakor. Två små blondiner som höll varandras händer. Hon stod där och stirrade på alla oss föräldrar, knäpptyst, tagen av stunden. I bilen hem sjöng hon alla låtar på högsta volym.
Det första firandet när hon var sjuk. Hon var så trött. Kunde inte bestämma sig för vad hon ville vara, så jag fixade tomtekläder, pepparkakskläder och Luciakläder, utifall att. När det väl var dags stod hon ändå där i sin gröna dunjacka och blå mössa. Ville inte vara med. Det regnade och allt var konstigt.
Förra året när vi trodde att hon hade huvudvärk och var medtagen efter Tysklandsoperationerna, men hon i själva verket hade hjärnblödning. Hon låg hemma i vår säng och sov, trodde vi. Jag åkte med Majken till förskolan. Vi satt på golvet och åt pepparkakor. Så overkligt. När vi kom hem åkte vi direkt till akuten och blev kvar där.
Jag klamrar mig fast vid minnena. Försöker sortera, ge plats åt det fina, fokusera mindre på det jobbiga. Det är lättare sagt än gjort. Den friska Dina är fortfarande avlägsen tyvärr. Smärtan tar fortfarande så mycket plats. Jobbiga bilder flashar framför ögonen. När de kommer blundar jag och viskar tyst för mig själv Dina älskar mig, Dina har inte ont, Vi ses igen. Ibland hjälper det, ibland inte.
Då borrar jag ner mitt ansikte i dina kläder. Letar efter en doft av dig, en fläck någonstans, söker i fickor efter saker du lämnat, ett tecken på att det inte var länge sedan du var här.
Idag är det dags för ett nytt Luciatåg. Majken har tränat och tränat, Annie har hängt med bäst hon kan. Det kommer att bli tungt det vet jag. Alla sånger som bär så många känslor. Alla oskyldiga barnröster. Två småsystrar som förtjänar vår fulla uppmärksamhet, att få känna sig förväntansfulla och magiska.
Det är lätt att drunkna i sorgen. Den är inte enhetlig som jag hade trott utan består av så många olika delar. Delar som kräver lika mycket uppmärksamhet och omsorg.
Jag sörjer att Dina är död.
Jag sörjer att Dina blev sjuk.
Jag sörjer att Dina inte får växa upp och leva sitt liv.
Jag sörjer att Dina fick spendera en tredjedel av sitt liv på sjukhus.
Jag sörjer att hon var tvungen att göra så mycket som hon inte ville.
Jag sörjer att vi fick kämpa så intensivt för hennes behandlingar.
Jag sörjer att vi inte kunnat vara lika glada och sorglösa föräldrar till Annie och Majken som vi var under Dinas första år.
Jag sörjer att Annie och Majken måste leva utan sin storasyster.
Jag sörjer att jag och Anders måste kämpa för att hitta vårt sätt att leva tillsammans med denna sorg.
Jag sörjer att mitt liv inte blev som jag tänkt.
Ett stort kapitel i allt detta stora och omvälvande är upptäcka vem jag, Malin, är nu. Det handlar inte om att ”hitta tillbaka” till mig själv, till den jag en gång var. Dinas sjukdom och död har vänt upp och ned på hela vårt liv. Det har skakat vår familj, fått oss att omprioritera vad som är viktigast, ändra våra principer och ifrågasätta vårt sätt att leva. Att Dina dog kommer alltid vara en gigantisk vändpunkt i våra liv.
Jag har skrivit tidigare om att en stor del av mig dog med henne. Så är det.
Jag har skrivit att sorgen alltid kommer att vara en del av mig. Så är det.
Jag kommer inte bli samma gamla Malin igen. Inte på samma sätt. Jag är inte hon längre. Det är inte en sorgedräkt jag bär där den gamla Malin finns kvar någonstans långt där under.
Jag är förändrad i grunden.
Sorgedräkten är i mig. Inte på mig.
Jag kommer inte ta av mig den. Jag bär den inombords.
Jag är förändrad i tanken, jag har andra behov, andra önskemål, andra drivkrafter och ett annat synsätt.
Jag är förändrad i kroppen, jag reagerar på ett annat sätt och orkar på ett annat sätt. Hjärnan har tagit stryk av de senaste årens kraftiga stress. Koncentrationen är påverkad, minnet sviker, läkare säger att hjärnan kommer att läka, men att ingen vet hur lång tid det kommer att ta. Det är en jobbig insikt, att märka att kroppen inte fungerar så som den brukar, att jag inte klarar av saker på samma sätt som förut.
Så mycket är förändrat. Hos oss. I mig.
Så mycket att förhålla sig till. Skapa nya förhållningssätt kring.
Allt förändras utom du Dina. Du är för alltid 6 1/2 år.
Fullt levande i mina minnen. Fullt levande i mitt hjärta, men ändå oförändrad.
Du är kvar i ett fruset ögonblick och på ett sätt kommer jag alltid vara kvar där med dig.
I den stunden är vi alltid ett. Frusna, men fulla av kärlek.
Jag kämpar på med mig själv. Försöker vara snäll mot mig, promenerar, yogar, äter sånt min kropp mår bra av, andas, tar emot känslorna, försöker ta en paus från känslorna. Jag är lite lätt schizofren kanske, jag vill må bättre men samtidigt inte. Det låter väl konstigt, det förstår jag. Men det öppna blödande såret av sorg jag har gör på något vis att Dina känns mer levande. När jag distraherar mig, försöker ”släppa in livet”, våga se framåt, då känns det som om minnet av Dina förminskas. Hon blir en av alla dem som levat en gång för länge sedan, någon vi fick låna en kort stund, ett avlägset minne.
Så jag har samlat hennes blommor. De blommar nu för evigt. I maj var vi inne dygnet runt, vakade vid Dina. Utanför stod våren i full blom och vi plockade in så mycket blommor vi bara fick plats med för att omge henne med liv och färg. Jag kände då att jag ville spara dem och nu har dessa pressade blommor fått plats i sin ram. Precis som Dina så kommer dessa att everglow.
Vi har tappat balansen i familjen. En byggsten är borta och hela huset svajar. Dina var störst. Hon var en hållfast länk mellan oss och Majken och Annie. Vi famlar för att hitta balansen igen. Hitta våra nya roller. Alla fyra bär på samma sorg, men den ser så olika ut.
En annan tanke som börjar landa nu, som är så svår att förstå och att ta in, det är den att Dina inte bara är död i fysisk mening. Att hennes kropp inte finns här, det har ju varit uppenbart från början, men att att hennes närvaro alltid fattas, i varje nytt minne vi skapar. Det gör ont. Det är inte de gamla minnena som gör mig ledsen utan det faktum att hon inte är med i de nya. Hela vårt ”Nu” är förändrat och hela vår framtid med. Smärtan och chocken över vad som hänt går inte att förklara i ord, men smärtan över vad som inte kommer att bli är nästan värre.
Hennes Just do it T-shirt, som hon hade på sig hela maj, ligger fortfarande uppe på skåpet i vardagsrummet. Den luktar inte gott, men jag kan inte tvätta den än. Den bara ligger där. Hennes kepsar hänger på lampan. Jag kan inte plocka bort dem. Jag vet att jag inte behöver det. Jag vill inte det. Jag vill omge mig med allt som är hennes. Med allt som är hon. Men återigen, det som gör mig lugn är också det som gör mig ledsen. Det finns ingen väg runt, än. Trädet är mitt framför mina ögon.
Vi har också tagit oss igenom en andra födelsedag utan henne. Anders fyllde år. Jag lät Dina ta plats i firandet. Köpte en Bajskorvskudde till honom. Pappa bajskorv brukade hon skrika med glimten i ögat och hela kroppen full av bus. Den är ful som fan, men den lyser kärlek.
Att se Majken och Annie bada och skratta hjälper lite. Men som jag nog skrivit tidigare så är även de bra stunderna jobbiga. För då är allt tudelat, då bränner det i hjärtat att Dina inte är med dem. När det är som mörkast då är det bara det och inget annat.
Majken sitter vid pianot hos farmor i Jönköping. Annie sitter bredvid henne. Det är bara vi hemma. Hon sjunger.
Vi vill inte att dagen ska vara mer tung och traditionstyngd än den redan är.
Hur nära är vi? Det kan ingen veta. Ibland känns det så hoppfullt, Dina är pigg och alert. Väljer kläder med omsorg och har dockteater för småsyskonen. Hon orkar lite mer. Jag hoppas lite. Tänker att kanske, kanske är hon ett av de där mirakelvändningarna man läser om. Den där någon som hade metastatisk, aggressiv cancer som läkarna sagt inte gick att bota, men som överlevde.
Imorgon för två år sedan åkte jag från jobbet och kom inte tillbaka. Jag hämtade Dina hemma och åkte till Danderyds akut. Jag minns inte hur det var, innan all cancer. Innan all ångest och gråt. På lördag, den 16 april, är det exakt två år sedan vi fick veta att det var angiosarkom som hade drabbat Dinas lever och nu på lördag ställer vi till med kalas. Ett hejdundrande 6-årskalas som aldrig blev av för vi var i Tyskland då. Vi tänkte att vi skulle ha kalaset sen, när vi kom hem, för då skulle allt vara så mycket bättre. Men det blev det inte och kalaset uteblev. Nu la jag ut kalasplaneringen på den bästa eventplaneraren jag vet och med Rebecca vid rodret vet jag att Dina kommer få ett kalas vi aldrig kommer glömma.
