Alltings ambivalens

Tre veckor sedan jag skrev sist. Höst har blivit till vinter och miljontals av tankar har hunnit snurra några varv i min hjärna.

När jag kände att Dinas födelsedag började närma sig var det som om kroppen slog av alla känslor. Jag var som i trans. Hade ett lite sjukligt, perfektionistiskt drag att fixa ordning i vårt och tjejernas sovrum. Allt det där som vi inte gjort skulle helt plötsligt fixas. Totalt fokus på att fixa mattor, gardiner, tavlor, lampor mm. Effektiv var jag, men jag kände vad som bubblade och glödde under ytan. Som en vulkan på väg att få ett utbrott. På onsdagseftermiddagen dagen innan var allt inhandlat, mycket var på plats. Allt blev stilla.
I vanliga fall hade jag slagit in presenter, dukat fram frukostbrickan, ställt fram ljus och blommor. Nu bara låg jag i sängen. Jag grät och grät. Inom mig vällde vågor av ilska, förtvivlan, hopplöshet, ledsamhet, orättvisa och irritation upp och ner i hög hastighet. Jag somnade med en stor klump i magen istället för det lilla pirret som brukar infinna sig inför en födelsedag.

Så kom då Dinas sjunde födelsedag. Ytterligare en av de där utomjordiskt konstiga dagar som vi lagt på hög de senaste åren. Det är en omänsklig uppgift. Att genomlida sitt döda barns födelsedag. Ändå är vi så många föräldrar världen över som måste. Som inte har något val.
Vi åt croissanter till frukost, precis som hon alltid ville. Majken gick och hämtade Dinas foto till frukostbordet och Annie skulle mata henne med croissant. Vi log och grät samtidigt. De håller sin syster så kär. Så närvarande.
Sedan samlade vi familjen. Precis som vi brukar. Träffades vid graven. Tände ljus i allt det novembergråa. Majken hade gjort hjärtan i lera som hon målat i olika färger. Fem stycken. Ett för var och en i familjen. Kusinerna hade gjort pärlplattor och la vackra kulor i ett hjärta. Blommor och ballonger. Cupcakes, precis som Dina ville ha det, kaffe och varm choklad. Vi satte brevlådan på plats. En lila postlåda för alla som vill skicka brev, kort eller teckningar till Dina. Det är ju så vid en barngrav, det blir väldigt mycket saker och det känns ledsamt att det förstörs av regn, rusk och snö. Så vill du lämna något där i så gör det. Är det enbart för Dina så stäng igen kuvertet så vet vi att vi inte får öppna det.

Det var tungt att vara där. Väldigt tungt. Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne brukar man ju säga. Nu var det mörkt ute, mörkt inne, mörkt i hjärta, mörkt i sinne.
Vi åkte hem till oss och åt pasta polpettine med massor av parmesan, Dinas favorit, och kusin Gustav hade bakat en fantastiskt fin Dinatårta. Vi tittade på filmer och foton. Grät och skrattade i en salig blandning. Dagen blev till slut till kväll och det kändes skönt att den snart var över.

Dagen efter firade vi igen, med våra närmaste vänner. Ett nytt besök vid graven, fler tårar och skratt, god mat och gott vin.
Nu har vi gjort detta med för första gången. Det blir säkert inte lättare ju fler födelsedagar man klarar av men den första är alltid den första.
Älskade Dina. Tänk vilket euforiskt rus vi var i för sju år sedan. Tänk vad lite vi visste.

wp-1478868318682.jpgJag kämpar på med mig själv. Försöker vara snäll mot mig, promenerar, yogar, äter sånt min kropp mår bra av, andas, tar emot känslorna, försöker ta en paus från känslorna. Jag är lite lätt schizofren kanske, jag vill må bättre men samtidigt inte. Det låter väl konstigt, det förstår jag. Men det öppna blödande såret av sorg jag har gör på något vis att Dina känns mer levande.  När jag distraherar mig, försöker ”släppa in livet”, våga se framåt, då känns det som om minnet av Dina förminskas. Hon blir en av alla dem som levat en gång för länge sedan, någon vi fick låna en kort stund, ett avlägset minne.

Jag vill inte att hon ska vara ett minne, sa jag till min psykolog. Jag vill ju ha henne levande, här hos mig. Men det är inte min verklighet. Så blev det inte, sa hon. Nej, så blev det inte. Allt vi har är minnen. Döden avslutar ju så abrupt alla önskningar om att skapa nya minnen. I telefonens flöde av bilder finns Dina inte med de senaste 6 månaderna. Hon är borta. Hon kommer inte tillbaka. Jag får upprepa tanken för mig själv flera gånger om. Dagligen. Just nu känns det mer äkta att må piss. I de allra hemskaste känslorna känner jag mig närmare Dina än när jag försöker ta hand om mig och tänka på annat.

Det är en ständig ambivalens kring dessa tankar och ett pendlande mellan att vilja läka och att vilja hålla såret öppet. Tänk er att Dina är benet, mitt skelett. Jag ramlar och slår mig. Huden fläks upp och det blöder ymnigt. Jag ser benet. Jag känner smärtan. Jag minns vad som hände. Jag tvättar rent, syr ihop såret, lägger om det. Långsamt läker såret. Benet syns inte längre. Jag glömmer bort vad som egentligen hände. Det blir ett ärr som bara syns ibland. Benet som syntes syns inte längre, blir ett minne. Jag förflyttas längre och längre bort från fallet, från benet, från henne. Det gör också jävligt ont. Mer psykiskt ont.

Om såret är öppet, om benet alltid syns och om det inte slutar blöda så gör det förvisso alltid ont men jag är nära henne, minnet av vad som  hände när jag ramlade är alltid färskt.

Jag håller nog på att bli tokig. Jag förstår ju rent intellektuellt hur detta låter. Men som så många gånger tidigare så är ingenting i detta greppbart på en intellektuell nivå. Det är känslor. De djupaste, mörkaste känslorna som jag någonsin kommer att ha.
Allt är emotionellt. Väldigt lite är rationellt just nu.
Det känslosamma försöker jag kompensera eller få utlopp för genom att vara praktisk.

wp-1478263474508.jpgSå jag har samlat hennes blommor. De blommar nu för evigt. I maj var vi inne dygnet runt, vakade vid Dina. Utanför stod våren i full blom och vi plockade in så mycket blommor vi bara fick plats med för att omge henne med liv och färg. Jag kände då att jag ville spara dem och nu har dessa pressade blommor fått plats i sin ram. Precis som Dina så kommer dessa att everglow.

Jag har också orkat ta tag i den minneshylla som vi velat ställa i ordning. En plats för Dinas favoritsaker, hennes kepsar, handavtryck, diamanter, delfiner, my little ponies, regnbågar, hjärtan, enhörningar och blingbling.

wp-1478202518891.jpg

Nu står ännu en jobbig tid för dörren. För ett år sedan hade Dina precis kommit på benen igen efter den första lungoperationen i Tyskland. Vi kände hopp. Vi kände oss starkare än på länge. Ni ska veta att vi är så tacksamma att ni hjälpte oss dit. Vi tänker ofta på tiden där med värme. Dina pratade om det efteråt som en härlig tid. Det var mycket jobbigt också såklart, men det positiva väger absolut över. Hon tyckte om att vara där. Vi kunde ha full fokus på henne. Spelade spel, pysslade, busade, åt god mat, var på julmarknad och planerade för den stundande julen.
Julen ja. Den blev ju inte som vi hade tänkt. Tyskland blev ju på något vis vår sista riktigt positiva tid. Tre dagar efter den andra hemkomsten så fick ju Dina sin hjärnblödning. Hela julen låg hon och jag isolerade i ett pissgult rum på Astrid Lindgrens barnsjukhus och jag och Anders hade fått besked om att det inte fanns mycket kvar att göra.
Jag har alltid älskat julen och jag tog med en gång med Dina in i denna känsla. Jag ville att hon skulle känna samma värme och förväntan som jag gjorde. Vi delade det. Vi planerade pepparkakor, pepparkakshus, dekorationer och julgranskulor långt i förväg. Det kommer att bli ett helvete att göra det utan henne detta och alla andra år. Men vi kommer att göra det. Vi är alltid all in. Vi har inte fegat oss ur något beslut hittills och kommer inte börja nu. Det kommer att bli jul à la Dina hos familjen Persson i år igen. På något vis.

Kärleken och speciellt den till ett barn tar så stor plats i ens liv.
Den är gränslös. Villkorslös. Oändlig.
Man vill berätta för hela världen om vilket fantastiskt barn man har. Hur mycket man älskar och blir älskad tillbaka. I dagens sociala medier är det väldigt enkelt att berätta om detta.

När ens barn dör så försvinner inte den kärleken. Du fortsätter älska ditt barn precis lika mycket. Du har samma behov av att prata om det och med det som innan.
Kärleken tar plats. Massor av plats. Men mottagaren saknas och kärleken omvandlas till sorg över detta. All den kärlek du har att ge till just detta barn tas inte emot. Längre.  Och sorgen tar lika mycket plats som kärleken gjorde innan. Och precis som att kärleken till ditt barn inte kommer att bli mindre med åren, om än förändrad, så kommer inte min sorg bli det heller.

Kärleken till Dina var en så stor del av mig. Nu tar sorgen lika stor plats.

Sorg eller kärlek.
Det är två sidor av samma mynt.
Kanske jag inte sörjer.
Kanske jag älskar men i och med att hon inte är här så blir kärleken till tårar istället för kramar.

Annonser

13 reaktioner på ”Alltings ambivalens

  1. Tack för att du orkar fortsätta skriva. Det är så oerhört intressant samtidigt som jag blir helt tom när jag läser det du skriver, så ofattbart sorgligt alltihopa…
    Du skriver väldigt bra och en dag kanske du kan skriva en bok om Dina.
    All styrka till dig och även till Tess i kommentaren innan 😢

    Gilla

  2. Kom ihåg att ingen är där hen är av en tillfällighet – för ingenting i den Kosmiska Planen sker av en slump – eller ?

    Så det gäller ju i alla lägen att framförallt vara sin egen vän – eller ?

    Gilla

  3. Jag har aldrig tidigare läst någon beskriva kärlek, död, sorg och saknad så på pricken som du gör.
    Det ni går igenom är fruktansvärt och att läsa om det är fruktansvärt, men faktiskt också trösterikt.
    För alla som har älskat och mist tror jag att det finns ett stort behov av igenkänning i sorgen.
    Och du lyckas, mitt i allt det ofattbara, beskriva den och göra den begripligt.
    Tack!

    Gilla

  4. Kära du
    Så fint du skriver om kärlek, död, kalas,sorg och saknad. Så naket och ärligt. Tack för du delar med dig.
    Jag tycker verkligen inte att du skulle vara konstig på nåt sätt, det du gå igenom är ju det mest fruktansvärda man kan göra. Låt känslorna komma, gråt när du är ledsen och tillåt dig le när du känner glädje. Dina vill nog att du ska vara glad och ha det bra 💜
    Så fint ni gör vid graven 💜
    Var rädd om dig
    Stor kram Sandra

    Gilla

  5. Du skriver väldigt bra om svåra känslor och jag har därför inte speciellt svårt att relatera till eller förstå det du skriver. Din smärta och sorg skär igenom skärmen.

    Jag har tidigare hittat en blogg om att mista ett (hjärtsjukt) barn som jag också tyckte var mycket välskriven, i klass med din. Jag ville väl egentligen bara tipsa om den bloggen för att du kanske skulle kunna hitta lite igenkänning i det ni går igenom. Adressen dit är https://detsomhant.wordpress.com/

    Jag hoppas att du hittar din väg igenom detta trauma. All styrka och kärlek till dig och din familj.

    Gilla

  6. Du skriver så fint och öppet om din och er sorg. Det är tungt och samtidigt fint att läsa. Jag vill besöka Dina men vet inte var hon finns….bamsekram till er! ❤

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s