Utan Dinas andetag

Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
om du inte ser på
och genomskinlig grå
vad vore jag
utan dina andetag?

Jag känner mig vilse. Förlorad i en gigantisk labyrint och jag hittar inte ut. Jag vet att jag inte kommer att göra det på länge. Jag kunde aldrig ana att sorg skulle vara så svårt. Nog för att jag saknat mina mor- och farföräldrar när de dött, men det finns inga likheter med detta.

Tankar snurrar i hjärnan. Dag som natt. Kaotiska tankar. Förbjudna tankar. Jag försöker sortera. Räta ut dem. Sortera. Glömma. Komma ihåg. Skapa nya.

Kroppen påverkas fysiskt också. Pulsen rusar även när jag vilar. Jag har varit trött länge nu, men denna trötthet är av ett annat slag. Kroppen är så tung. Så seg. Det går inte att sova bort det. Magen krånglar. Ryggvärken flyttar på sig. Utslagen är någotsånär under kontroll men kommer tillbaka när jag varit extra ledsen eller fått en panikattack.

Kropp och själ är inte i harmoni. Jag vet att jag inte ska förvänta mig det heller. Att jag ska vara snäll mot mig själv och låta allt ta tid. Men vad är egentligen att vara snäll mot sig själv?

Jag har gått tillbaka och läst vad skrivit på sistone. Jag skriver ofta att i vanliga fall så brukar jag… vara så här… reagera såhär… vara bra på det här… När jag funderat på det nu så inser jag ju att det som varit i vanliga fall upphörde att existera den 14 april 2014, dagen Dina fick sin diagnos. Vad jag märker att jag gör nu, det är att jämföra mina reaktioner nu med hur jag var . Hur kan jag mäta mig själv på en skala som inte är aktuell? Det är väl klart att jag inte agerar och reagerar på samma sätt nu, med tanke på allt som har hänt och allt vi gått igenom. Så jag tänker att ett steg i förhoppningsvis rätt riktning det är att hitta nya parametrar. Vem är jag efter det här? Hur agerar/reagerar jag nu? Hur ser mitt nuvarande normalläge ut? Det känns mer rättvist. Jag hoppas att det är ett sätt att vara snäll mot mig själv. Inte lika dömande. Inte lika jämförande.

Jag försöker hitta rätt i detta att vara sjukskriven. Min hjärna som visar drag av typ A-personlighet skriker att jag aktivt borde göra något för att komma ur detta, komma framåt, för att må bättre. Jag vill ha resultat. Jag gillar inte att vänta. Jag är van att vinna mina fighter. Men den sorgetyngda kroppen svarar inte på A-hjärnans kommandon. Hjärnan tar det som ett nederlag. Ytterligare ett.
Jag  förlorade fighten mot Dinas cancer. Så tänker min hjärna.
Hjärtat vet att jag gjorde allt jag kunde. Hjärtat vet att det inte är snällt mot mig själv att tänka så.
Kroppen lyssnar till både hjärnan och hjärtat. Den är förvirrad.

Sova, äta, träna, försöka vara lite social, det är det jag försöker fokusera på. Sova går ok, med lite sömntabletter. Äta gör jag, hälsosamt. Träna gör jag, vissa dagar går det bra andra så svarar inte kroppen alls och då försöker jag lyssna. Det sociala är svårast. Det suger energi ur mig, men jag vill och hoppas att det ska vända snart. Att det ska vara bra för mig. Så jag försöker. Jag får ta på mig en mask och skygglappar. Tvingar mig att konversera och att skratta. Jag tänker att det någon gång kanske släpper och känns naturligt, fastän det just nu känns just motsatsen. Efteråt blir jag otroligt trött, känner mig som en stor fejk.

wp-1473246926272.jpgVi har tappat balansen i familjen. En byggsten är borta och hela huset svajar. Dina var störst. Hon var en hållfast länk mellan oss och Majken och Annie.  Vi famlar för att hitta balansen igen. Hitta våra nya roller. Alla fyra bär på samma sorg, men den ser så olika ut.
Majken leker mycket mamma, pappa barn. Igår kom hon ut i köket och sa att hennes bebis dött. Jag beklagade och frågade henne om jag kunde göra något. Nej, mamma, man kan inte göra något när någon dör, man är bara ledsen och väldigt trött.  Hon slog huvudet på spiken. Just så är det ju. Det går inte att göra något. Det går inte att komma runt, över eller under problematiken. Man kan bara gå rakt igenom det.

Vi fortsätter kampen på ett sätt. Precis som jag så är Anders en A-typ. Vi kan liksom inte sluta. Vi vägrar. Så vi beslutade oss för att prata, offentligt. Nog för att denna blogg är offentlig och att vårt privatliv till stor del redan är känt, men detta känns annorlunda. Det var en bisarr och absurd känsla att se oss i tidningen. Det brukar ju handla om andra, och nu var vi där. Men det kändes som något vi behövde göra. Vi vill göra allt vi kan för att hjälpa HOPE att få fortsätta sin verksamhet. Insamlingen är fortfarande öppen (sparkonto HOPE på Nordea: 3274 22 96158).

Jag är långt ifrån ett svar på frågan om vem eller vad jag är utan Dinas andetag.
Jag förstår att sorgen inte är en process. Den har inget slut.
Den kan inte fixas eller lösas.
Den kan bara bäras.

Annonser

9 reaktioner på ”Utan Dinas andetag

  1. Du skriver så fint och utlämnande…jag skulle så gärna hitta några ord som kunde hjälpa dig i din sorg men jag vet att jag inte kan. Stor kram från en mamma till en mamma

    Gilla

  2. Kloka du. Låter fint att sluta jämföra med hur det var förr. Att se på dig själv med blid ögon, så gott det går, och när det inte går, inte döma den som dömer liksom. Tack för att du delar.

    Gilla

  3. Fina människa! Blir alldeles mållös när jag läser dina inlägg. Kan bara ana vilken panik och ångest ni måste känna. Mina tankar går till er dagligen! Massa styrkekramar!!

    Gilla

  4. Du får mig att bli en bättre pappa. Att uppskatta varje dag, att mitt tålamod blir längre när min som inte riktigt vill det jag vill. Jag spenderar mer tid med honom och lite mindre med jobbet.

    Mycket för att du delat med dig av er resa. Jag försöker värdesätta varje dag mycket mer än jag gjort tidigare.

    Tack för att du delar med dig.

    Gilla

  5. Du skriver så otroligt direkt Malin. Din smärta går rätt igenom skärmen. Det finns bara en väg, framåt och jag kan tänka mig vilken ångest det skapar då avståndet mellan dig och Dina ökar. Jag vet att du kommer att klara detta och det är den vetskapen som gör att jag kan fortsätta läsa. För du skriver så starkt. Du är så oerhört stark och jag vill följa dig på denna resa. Tack för att du delar med dig. På samma sätt son jag inte kan förstå vad du går igenom kan inte du förstå vad det betyder för mig att du låter mig vara delaktig. Tack!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s