Du vet den där känslan när du har någonting framför dig som du verkligen inte ser fram emot. Något du gruvar dig för och helst skulle undvika för att det känns så jobbigt. Det kanske är ett tandläkarbesök, ett lönesamtal, en anställningsintervju, ett bråk med en familjemedlem eller vän som du vet att du måste reda ut eller ett besked från läkaren på dina senaste prover. Medan du väntar på att just detta ska hända så lever du ändå på som vanligt, men kanske med en lite naggande känsla inombords, en känsla som skaver. Du glömmer bort det när allt rullar på men så hugger det till lite i magen och för en stund minns du inte varför du känner dig illa till mods. Du känner bara känslan. Men så kommer du ihåg, just det ja, samtalet, bråket, proverna… ah, fan också. Du känner att du bara vill ha det gjort så att den där naggande, skavande känslan av obehag kan försvinna och du kan fortsätta leva som vanligt.

Den känslan är väldigt påträngande just nu. Vardagslivet utan Dina fortsätter ju. Vi har våra rutiner, hittar på roliga saker, planerar husrenovering och sommaren. Men så kommer den, känslan, den krampaktiga känslan i magen, det är något som är fel.  Det är mitt ah fan också. Helvete, hon är fortfarande död.
Efter den aha-upplevelse följer nästa fan också,  den här skavande, gruvande känslan kommer inte försvinna, detta är inget jag bara kan få gjort eller ogjort.  Hon kommer vara död i resten av mitt liv.

Jag kan inte ens skriva den meningen utan att börja gråta.

Imorgon är det 11 månader sedan hon dog och precis ett år sedan hon blev kraftigt sämre och vi avslutade all behandling. Ett år sedan vi levde dygnet runt i soffan, höll hennes hand, strök hennes panna, tryckte på smärtpumparna.
Allt kryper närmre igen.
Sorgen. Den ofattbara saknaden. Den gigantiska tomheten.
Vi känner det båda två. Anders och jag.
Årstiden. Minnena. Ögonblicksbilderna. Känslorna. Samtalen. Tårarna. Sömnlösheten.

Trycket över bröstet är tillbaka av och till. Svårigheten att koncentrera mig likaså. Det går inte lika lätt att somna. Ibland måste jag hålla ögonen öppna för när jag blundar projiceras obehagliga bilder på näthinnan. Bilder som gör att jag just nu när jag skriver detta får tungt att andas. Bilder som inte kommer att försvinna förrän jag möter även dem. Bilder som är så hemska att jag inte vill beskriva dem för er.

Jag försöker hålla fast vid tanken att även denna storm kommer passera.
Den kommer ge med sig. Jag kommer stå kvar.

Jag behövde rensa huvudet igår och bestämde mig för att ta en långpromenad. Jag gick till kyrkan, hade packat med mig en termos kaffe och en macka. Jag satt hos Dina i ömsom snö ömsom sol, aprilväder som det är. Jag berättade för henne om stort och smått. Om att Majken sa i bilen på väg till förskolan att hon saknade Dina så mycket att det kändes som om hennes hjärta skulle gå sönder. Om hur stor Annie blivit och vilka bus hon hittar på. Om att vi skulle på lillkusinens ettårskalas på eftermiddagen.
För en kort stund kändes det skönt. Sedan blev jag bara knäpptyst. Arg. Jag ville ju höra henne prata tillbaka. Jag kände mig vilse. Igen.
Hur gör man? Hur lever man med denna saknad? Vad ska jag göra av alla kommande år? Vad ska jag göra med mitt liv Dina?
En stor fråga som inte hade någonstans att ta vägen. Där satt jag ensam på en kyrkogård och förväntade mig ett svar.
Jag minns ett samtal vi hade hon och jag. Det var på sjukhuset och vi försökte väl drömma oss bort som vanligt. Dina frågade mig om jag helst skulle vilja vara en sjöjungfru eller en älva. Jag tänkte att vingar vore ju väldigt härligt att få ha, så jag svarade älva. Vad skulle du välja, frågade jag.
Hon svarade på en gång, både och!
Först skulle jag flyga och sedan dyka ner i havet. Jag minns att jag skrattade och kramade om henne. Såklart, varför tänkte inte jag på det? Varför begränsa sig? Varför måste man välja?

Kanske var det hennes svar till mig?
Kanske är det mitt eget?
Kanske spelar det ingen roll?

Snart har jag överlevt ett år utan Dina.

Jag märker att det går runt i skallen just nu. Det blev ett snurrigt inlägg, men jag behövde skriva av mig, det brukar ju få mig att må lite bättre.
Men så är jag där igen.
Helvete, hon är fortfarande död.