Hej hjärtat, Så var jag här igen. En ny dag, en ny milstolpe. Så många känslor som ska få plats.Jag sätter fingrarna på tangenterna, sluter ögonen och försöker känna efter vad som flödar i mig… tar ett djupt andetag… tänk inte Malin, bara låt det flöda, låt orden komma till dig, låt de fylla det … Fortsätt läsa Brev till Dina 13 år
barns sorg
Brev till Dina 11 år
Hej hjärtat, Det var väldigt länge sedan jag skrev nu, men vi pratar ju varje dag du och jag. Eller det är ju bara jag som pratar nu. Jag vill ändå tro att du lyssnar. Att du pratar tillbaka på ett annat sätt, utan hörbara ord. På ett tidlöst och universellt språk som ligger långt … Fortsätt läsa Brev till Dina 11 år
Att hålla sig flytande
Jag har känt mig låg ett tag nu. Orkeslös och uppgiven. Jag vet att det kommer att vara så, att allt kommer och går i en evig cykel, men jag har ändå svårt att vänja mig vid känslan av att vara tvungen att börja om, om och om igen. Att återigen känna hur det gråa … Fortsätt läsa Att hålla sig flytande
Ingenting försvinner allt finns kvar
November har kommit och gått och vi har lunkat på i allt det gråmulna. Jag förvånas dagligen över hur konstigt det är att vardagen flyter på som den gör. Att livet faktiskt fungerar någorlunda, och vi med. Visst bryter vi ihop med jämna mellanrum, gråter, blir frustrerade och förbannade på alltings jävlighet. Men det är … Fortsätt läsa Ingenting försvinner allt finns kvar
Om det omöjliga i att stabilisera sorg och mobilisera energi
Jag hade känt mig stabil i några veckor. Den grå filten hängde inte längre över mig dygnet runt. Denna gång var det en längre period av stabilitet än tidigare. Filtret över mina ögon, som färgade hela världen i svart, var borta. Jag såg allt klarare. Så mycket klarare. Jag kände mig starkare. Jag kände mig orädd. … Fortsätt läsa Om det omöjliga i att stabilisera sorg och mobilisera energi
En ny riktning
Det är något med hösten. Något i denna årstid som väcker så många tankar. Det gömmer sig i vemodet efter att sommaren är slut. Det finns i det omslutande mörkret och vill säga mig något. Det skickar signaler till mig om livets förgänglighet. Om att livet kan vara färgsprakande vackert precis innan det ska dö … Fortsätt läsa En ny riktning
Det var en gång…
Så har vi överlevt det första året utan Dina. Det gick. På något outgrundligt sätt så gick det. Ett andetag i taget, en fot framför den andra, så överlevde vi. Alf Henriksson sa en gång att dagen idag är en märkvärdig sak, tänk, evighet fram och evighet bak. En hisnande sanning. Nu börjar år två. Hur många … Fortsätt läsa Det var en gång…
31 536 000 sekunder
Nu är det en stund i taget igen. Förra årets trauma fortsätter att hålla mig i sitt grepp. Målet är enbart att ta mig igenom dagarna. Att andas. Att gå i naturen. Att sova. Att hålla utslagen i schack. Att gråta. Ett år. Så lång tid och ändå så kort. Så ambivalent. Ett år sedan … Fortsätt läsa 31 536 000 sekunder
Jag är också ledsen fastän jag inte gråter mamma.
En sak är säker, det finns ingen handbok i världen som kan hjälpa en i sorgen. Allas upplevelser är olika, sätt att möta eller förneka den likaså. Det finns ingen rak väg genom den, som jag skrivit tidigare. Det är en slingrig väg som går upp och ner och är ömsom mörk ömsom ljus. När … Fortsätt läsa Jag är också ledsen fastän jag inte gråter mamma.
Dinas bok 