Att hålla sig flytande

Jag har känt mig låg ett tag nu. Orkeslös och uppgiven. Jag vet att det kommer att vara så, att allt kommer och går i en evig cykel, men jag har ändå svårt att vänja mig vid känslan av att vara tvungen att börja om, om och om igen. Att återigen känna hur det gråa täcket lägger sig över mig. Att återigen ligga och gråta på golvet. Att återigen skrika i bilen. Att återigen känna mig så utanför livet. Att återigen känna mig avtrubbad och helt blottad på en och samma gång.

En del av mig vill bara packa en väska och bosätta mig i en liten stuga i skogen. Långt bort från människor att förhålla mig till, jämföra mig med, prata med. Den delen av mig vill bara fly. Ge upp. Leva i tystnad. Låta tankarna och känslorna få storma bäst de vill. Utan att någon annan kommer till skada. Den delen tänker att det nog är bäst så. För alla.

Men jag vet att den delen av mig talar från under det gråa täcket. Där allt är jobbigt och hopplöst, där energin är uttömd och lusten till livet och människorna i det är långt borta. Den rösten talar sanning, men det är en temporär sanning som jag för mitt eget bästa inte får lyssna på för länge. Om jag bara håller ut så kommer sorgen släppa mig lite ur sitt grepp. Jag kommer att få luft igen. Jag kommer att få energi igen. Jag kommer känna lust till livet igen och då kommer det kännas annorlunda. Då kommer rösten vara snällare, mer hoppfull och lika sann den med.

Jag har varit ensam med tjejerna under helgen och när jag mår så här så orkar jag inte riktigt med tempot. De är fantastiska, men de är 3 och 4 år, intensiva och rätt så trotsiga mot sin mamma. Igår bröt jag ihop. Det var inget de gjorde, utan en gigantisk våg av saknad som kom över mig. De kom ut i köket och jag låg på golvet och grät. Jag sa att jag saknade Dina och att jag var arg över att det är så orättvist att hon inte får leva här hos oss. De vet att det inte är farligt att jag gråter, det har vi pratat om många gånger, och de gråter och sörjer också. Så de hämtade alla kort av Dina de kunde hitta i hela huset. De kramade mig. Majken hämtade ett stort hjärta som Dina målat och som nu sitter på kylskåpet. Ena sidan är röd, den andra är målad i guld. Hon gav hjärtat till mig och sa den röda sidan är det arga mamma och det guldiga är kärlek. Håll det guldiga mot dig och tänk bara på kärlek. Tänk inte på det arga mamma. Och jag lugnade mig. Hon lugnade mig, min 4 1/2-åriga dotter. Hur har hon blivit så klok? När blev hon så stor?

Jag vet aldrig hur länge en sorgevåg ligger kvar över mig. Den är inte tidsbestämd. Det gäller bara att härda ut, att inte bli rädd för den, att gråta, att skrika och att sakna. Tids nog lugnar den sig lite. Igen. Men det är tröttsamma kast mellan hopp och förtvivlan.

Dina, jag saknar dig.
Jag saknar ditt skratt, din röst, dina glittrande ögon, din doft, dina bus, din finurlighet, din omtanke, din värme, din påhittighet, din hand i min.
Allt.
Allt i mig saknar allt med dig.

Ingenting försvinner allt finns kvar

November har kommit och gått och vi har lunkat på i allt det gråmulna. Jag förvånas dagligen över hur konstigt det är att vardagen flyter på som den gör. Att livet faktiskt fungerar någorlunda, och vi med. Visst bryter vi ihop med jämna mellanrum, gråter, blir frustrerade och förbannade på alltings jävlighet. Men det är så vår nya vardag ser ut, det mörka och ledsamma tillsammans med det ljusa och glada. Ibland i harmoni, ibland inte. Det är idag 18 månader sedan Dina lämnade oss. Ett och ett halvt år. En evighet och ändå bara en ögonblinkning bort. Jag vill berätta att det går att leva i den här bottenlösa sorgen. Det är tungt, men det går. Det trodde jag aldrig.

Vi firade hennes 8:e födelsedag på samma sätt som förra året, självklart åt vi croissanter, hallon och varm choklad till frukost. Vi åkte till graven när mörkret sänkte sig på eftermiddagen, hela storfamiljen. Vi tände ljus, grät, kramades och jagade skrattande barn om vartannat. Sen åkte vi hem till oss för att äta Dinas favoritmat, pasta polpettine med massor av parmesan och kladdkaka till efterrätt. Vi tittade på bildspelet från begravningen och massa andra bilder och filmer. Sen drog vi på discolampan i sovrummet, satte på hennes spellista och dansade, dansade och dansade.

Det är konstigt att något kan kännas så absurt och fel samtidigt som det känns helt rätt. Men en dag som denna finns det inga regler, vi gör vad som känns bäst för oss, för att ta oss igenom dagen och för att hedra Dina så mycket vi bara kan. Alla gör på sitt sätt. Det här är vårt.

Jag känner henne närmare mig nu, Dina. Jag har längtat och letat efter tecken, förnimmelser och en tydlig känsla. Jag har sökt efter henne i mina drömmar, rannsakat dem när jag vaknat, var hon där någonstans? Jag har nästan försökt forcera fram en fysisk känsla av närvaro. Min önskan att känna något konkret har varit så kraftfull.

wpid-img_20151112_150516.jpgDina var, och Dina är ren energi. Hon hade en annorlunda utstrålning och dragningskraft. Jag har berättat tidigare om den lyktstolpe hon och jag passerade på väg till förskolan, den som började blinka och ibland släcktes helt när vi gick förbi. Det händer ganska ofta nu att lampor blinkar när jag är i närheten, både hemma och ute på promenader. Jag tänker att det är hennes och min energi tillsammans som skapar vibrationsvågor. Det låter flummigt, jag vet, men det struntar jag i. Det skänker mig tröst att tänka att vi ibland fortfarande vibrerar på samma våglängd hon och jag. Att vi alltid kommer att göra det. Vibrera. Tillsammans. I ren energi.

FB_IMG_1437844269966

Det är ett år sedan jag skrev om att jag hade svårt att släppa taget om Dina, att jag behövde byta grepp istället, hitta ett nytt sätt att hålla henne nära när jag inte kan ta i henne fysiskt. Det kändes bra, men sorgen var fortfarande otroligt kaotisk. I våras föll ytterligare en pusselbit på plats när jag kom fram till att anledningen till att jag kommer att kunna leva utan Dina är att jag kommer att glömma känslan av att ha henne levande här hemma. Det tog emot att inse det, men den praktiska sidan i mig godtog ändå den förklaringen. Jag fortsätter att lägga mitt pussel, prövar bit efter bit ihop med den andra, och långsamt, utan att jag egentligen märker det själv, så börjar bitarna att bilda en helhet. En bit jag hittade för ett år sedan passar plötsligt ihop med en nyfunnen. En bit jag hittar nu kanske inte kommer att hitta sin plats förrän om ytterligare ett år.

Majken lägger sitt pussel. Bearbetar sin sorg, livet och döden, på sitt sätt. Hon är inne i en otroligt kreativ fas just nu. Hon ritar och ritar och ritar. Hon ritar Dina, familjen, regnbågar, hjärtan, My Little ponies, Dollystyle, blommor och att hon och Dina sover i sin våningssäng. Det är som att hon försöker konkretisera hela Dinas person, allt som hon var, är och tyckte om på pappret. Det kreativa är hennes sätt just nu och jag är säker på att Dina skulle älskat alla hennes alster, men också blivit lite irriterad över att Majken inte alls har samma behov av att lägga färgpennorna i rätt ordning…

20171126_201918.jpg

Häromkvällen bad hon om att få vara ifred i lekrummet. Hon satte sig vid skrivbordet och kom ut lite senare med ett kärleksbrev. Hon har precis lärt sig att ljuda sig fram till orden och det är som att en ny värld har öppnat sig för henne, med all rätt.
Dina
Ja älskar dej

Ja älskar dej
å ja saknar dej
pus kram
Majken


Trots födelsedag, den stundande julen, hjärtskärande kärleksbrev och vardagens alla små minnen och prövningar så är vi ok som familj. Vi har alla blödande hjärtan, men vi vårdar dem ömt, var och en på sitt sätt. Vi gråter när vi måste och skrattar när vi behöver. Ibland överlever vi bara för stunden, men allt som oftast så lever vi. Dinas livsglädje, styrka och envishet är också vår. Våra liv och energier är för alltid ett.

smoke_waves_rays_light

Om det omöjliga i att stabilisera sorg och mobilisera energi

Jag hade känt mig stabil i några veckor. Den grå filten hängde inte längre över mig dygnet runt. Denna gång var det en längre period av stabilitet än tidigare. Filtret över mina ögon, som färgade hela världen i svart, var borta. Jag såg allt klarare. Så mycket klarare. Jag kände mig starkare. Jag kände mig orädd. Kan jag detta så kan jag allt. Så kändes det. Jag kunde andas. Jag var grundad. Jag var enormt mycket mindre stressad. Jag orkade mer. Jag kunde föra en konversation. Jag kunde bibehålla min koncentration. Jag kunde hålla mig lugn. Jag kunde hålla en distans mellan mina tankar och mitt agerande. Jag var medveten om dem och mina beteenden. Jag accepterade dem.

Så kändes det länge. Och så slogs allt omkull under en timme. Jag hade möte på vårdcentralen med min läkare, Försäkringskassan och min arbetsgivare. All min styrka var som bortblåst. Det flimrade framför ögonen och jag trodde att jag skulle svimma. Berätta vad som har hänt Malin? Kortfattat… Hur mår du Malin? Hur har du blivit bättre Malin? Berätta om dina kognitiva förmågor Malin? När kan Malin vara tillbaka helt och hållet i sitt arbete? Hur ser den medicinska planen ut för Malin? Hur ser rehabiliteringsplanen ut för Malin? När kommer Malin klara av det här? Vad händer om Malin inte klarar av det här? Kan Malin omplaceras? Vet du att du ställs mot hela arbetsmarknaden om du, Malin, inte klarar av att arbeta och om din arbetsgivare inte kan ge dig andra arbetsuppgifter efter arbetsträningens slut? Trots att du är fast anställd Malin? Då förlorar du den inkomsten, Malin.

Malin. Malin. Malin.
De talar om mig i tredje person när jag sitter på armslängds avstånd.

Jag gråter. Allt snurrar. Jag ser vita och svarta prickar dansa framför ögonen. Min läkare och jag sneglar på varandra, lika ställda och frustrerade. Jag försöker djupandas. Hålla mig lugn. Jag försöker förklara, jag har ingen fysisk skada, varken jag eller min läkare kan mäta eller bedöma mina kognitiva förmågor, stresstålighet eller uttröttbarhet med några objektiva instrument. Jag kan inte förutspå hur jag kommer att klara av mitt arbete. Jag kan inte säga när jag kommer kunna öka på arbetsbördan. Jag vet ingenting. Jag kan nog ingenting. Känns det som. All styrka och allt mod är som bortblåst.
Jag är en människa som förlorat mitt barn. Hon dog i mina armar för 17 månader sedan. Jag såg henne tyna bort i obeskrivlig smärta. Det finns ingen tidslinje för min sorg eller de fysiska problem det medför.
20171030_095551.jpg
Jag sitter i bilen i 30 minuter innan jag bedömer mig redo att köra hem till barnen. Jag mobiliserar den energi som finns kvar. Kroppen är tung som bly. Det känns precis som efter en panikattack. Det tjocka täcket är tillbaka, höstlöven sprakar inte längre utan är en ful, grötig och grå massa. Allt känns hopplöst igen. Rädslan över att inte vara kapabel, att inte klara av, är tillbaka. Jag känner mig så liten och svag. Jag vill bara komma hem och krypa under täcket. Jag vill aldrig mer ta mig ut i världen som känns så hotfull.

Men det fungerar inte så. Dagen efter så ska vardagen rulla på igen och jag får påbörja en ny klättring upp ur hålet. Jag får leta mig fram till den där avsatsen jag lyckades bygga upp innan jag föll. Där det är lite ljusare, lite stabilare. Där luften lättare att andas och marken stabilare att stå på.

Det har gått en vecka nu och jag har inte hittat helt tillbaka än. Jag är fortfarande labil. Energin är splittrad. Jag har magkatarr och huvudvärk. Smärtan i ryggen intensifieras på en gång. Varken kropp eller själ orkar mobilisera någonting alls. Till viss del har det också att göra med att det är dags för en ny födelsedag. På fredag skulle Dina fyllt 8 år. Hon skulle haft novemberlov nu. Kanske skulle vi har varit på semester om allt inte blivit som det blev?

20171030_100042.jpg Jag skulle ha köpt presenter och planerat önskefrukost. Dinas födelsedag var vår höjdpunkt i november.
Majken har köpt present. Ett BFF (Best Friends Forever) halsband,
ett lila med lila häst till Dina och ett rosa med rosa häst till sig själv. Hon ska hänga det lila på graven. Det gör så jävla ont. Jag vill så gärna fira hennes födelse, hennes liv, men dagen känns så svart.

Jag åker till graven. Det ösregnar, blåser och är grått. Tänder nya ljus. Fryser. Gråter. Sätter mig i bilen. Radion drar igång och spelar Sia’s Chandelier. Dina hade den i sin spellista. Jag kan se henne sitta i sätet bredvid mig och sjunga med, I’m gonna live like tomorrow doesn’t exist… Se hur hon hummar med i orden, rör sig i takt med musiken. Jag kan känna hur arg hon blev när jag tittade på henne och log.
Nu är sätet tomt.
På golvet ligger en gammal Ramlösa med texten ”Lycklig” på.
Den känns hånfull.

 

En ny riktning

20171016_103146.jpgDet är något med hösten. Något i denna årstid som väcker så många tankar. Det gömmer sig i vemodet efter att sommaren är slut. Det finns i det omslutande mörkret och vill säga mig något. Det skickar signaler till mig om livets förgänglighet. Om att livet kan vara färgsprakande vackert precis innan det ska dö en tid, för att sedan återfödas till våren. Det får mig att reflektera över min plats i världen. I livet. I alltings evighet bortom det vi vet.

Annie och Majken pratar mycket minnen, av och till. Det försöker förhålla sig till tiden. Till Dina. Fanns Dina här när jag var tre år? frågade Majken i morse. Nej, det gjorde hon inte, svarade jag. Hon dog en månad innan du fyllde tre. Jag ser hur Majken noterar och fortsätter att äta sin frukost.
De försöker förstå sin värld. Majken pratar om Dina i presens. Dina gör det… tycker om det… älskar det… Jag tycker om att hon pratar så. Det känns mer rätt. Dinas vilja och önskemål lever fortfarande i allra högsta grad, även om hon inte är här kroppsligen.
De har båda svårt att förstå tiden innan de fanns. Fullt normalt, det är svårt för alla barn. När du och pappa och Dina bodde i lägenheten då var jag i luften, sa Annie häromdagen. Då var jag i himlen. Jag spinner vidare på hennes resonemang och säger att kanske är man på samma ställe innan man föds och när man är död?  Kanske är Dina tillsammans med massor av ofödda barn just nu, gosar med dem precis som hon gjorde med er när ni var nyfödda? Vi gillar den tanken alla tre och fortsätter att leka.

Jag försöker att inte ge utrymme för alla spratt min hjärna spelar mig. Försöker att inte falla ner i det mörka hålet där inget spelar någon roll. Ändå sitter jag där helt plötsligt, med papper, penna och almanacka framför mig, och räknar. Räknar ut att Annie nu levt längre utan Dina än med henne. Räknar att Majken snart blir 4 år, 5 månader och 11 dagar, lika gammal som Dina var den dagen vi fick veta att hon hade cancer. Räknar ut när Majken och Annie blir 6 år, 6 månader och 26 dagar, en dag äldre än deras storasyster blev. Räknar dagar till Dinas åttonde födelsedag.
Jag räknar och räknar, gråter och fattar inte vad jag håller på med. Varför gör jag så här med mig själv? Så jag lägger bort det. Noterar datumen jag räknat ut, men lägger det sedan åt sidan. Det gör mig inget gott. Håll inte fast vid det, nu slutar du, säger jag högt till mig själv. Jag lyssnar. Faktiskt så lyssnar jag på mig själv, nu för tiden. Det är nytt. Det är bra. Jag kan inte styra tiden, jag kan inte undvika dessa dagar, de kommer att komma, men jag kan välja att inte älta över dem, att vältra mig i sorgen över det. Jag har nog med sorg ändå, som jag inte kan komma undan ifrån, men detta kan jag välja bort.

Det är en del pusselbitar som fallit på plats den senaste tiden. Ett slags lugn. En trygghet som känns ny. En ökad förståelse för vem jag faktiskt är. Det snurrar inte lika fort. Mina försök att finna ett inre lugn har hjälpt mig. Jag kan tydligare känna det jag känner, utan det panikartade kaoset som var. Jag kan förstå var jag är i stunden och varför jag väljer och tänker som jag gör just då, utan att värdera tanken eller känslan, bara acceptera att så är det just nu.
Jag trodde aldrig att jag skulle känna meningsfullhet eller tilltro till livet igen.  Jag trodde att jag aldrig skulle känna mig hel. (Om det nu finns någon i denna värld som upplever sig som hel?) Jag tänkte att eftersom Dina fattas mig och skapar ett gigantiskt tomrum i mig så kan jag per definition aldrig någonsin känna mig hel igen, och det var något som jag fick för mig var eftersträvansvärt. Klart att alla vill känna sig hela, tillfreds med sig själva och sina liv. Jag sörjde att jag aldrig skulle känna så.
Jag har haft både rätt och fel. Jag kommer alltid vara trasig. Jag kommer aldrig blir hel på det sätt som jag förut definierade som hel. Jag kan inte sträva efter det. Jag måste lära mig leva som trasig. Jag håller på att lappa ihop mig, bli en trasdocka. Stött, nött, lagad och älskad. Hålet efter Dina kan inte fyllas av något annat, men jag kan laga mig själv tillräckligt runt omkring. Jag kan bädda in hålet i kärlek till mig själv, i tilltro till livet, i tryggheten i mig själv och min familj. Jag kan se till att hålet omges av mjukhet.
Jag bar Dina i mitt hjärta långt innan hon föddes, hon var ett frö av kärlek i flera år innan hon kom till oss, hon var vår starkaste önskan.
Jag bar henne i nio månader inom mig, kände hennes rörelser, sjöng för henne, vaggade henne med kärlek, längtade efter dagen jag skulle få möta hennes blick.
Jag bar henne i 6 år 6 månader och 25 dagar i min famn och i mitt hjärta. Jag gav henne allt jag hade och mer ändå.
Jag bär henne fortfarande. Jag tar henne med i allt jag gör. Hennes kärlek och hennes enorma styrka är min drivkraft. Den har hjälpt mig i mörkret. Den har visat vem jag är. Vad jag värdesätter i livet. Den har pekat ut en riktning.
Jag går fortfarande i mörkret, men jag vet åt vilket håll jag ska gå.

Det var en gång…

Så har vi överlevt det första året utan Dina. Det gick. På något outgrundligt sätt så gick det. Ett andetag i taget, en fot framför den andra, så överlevde vi.
Alf Henriksson sa en gång att dagen idag är en märkvärdig sak, tänk, evighet fram och evighet bak. En hisnande sanning. Nu börjar år två. Hur många det blir i slutändan kan vi aldrig veta.
Mycket känns fortfarande så overkligt, som i en film. Jag spelar rollen som den sörjande mamman. Filmen har ingen regissör utan jag måste vägleda och instruera mig själv.  Jag som alltid avskytt att spela en roll och haft svårt att förställa mig. Hur gör jag egentligen? Hur sörjer jag? Hur lever jag vidare? Allt är ovant. Obehagligt.
Sen ringer alla världens klockor när jag för miljonte gången tvingas inse att det inte är någon film. Allt är verkligt. Dina är död.
Ridå.

Det blev en märklig, men fin helg, som markerade att det gått ett år. Vi åkte till Överjärva gård och red, precis som vi gjort massor med gånger med Dina. Vi lekte i trådgården, busade med Jonna och Amelie, pärlade HOPE-armband, kastade pil och åt glass. Sånt som Dina hade velat göra.

På söndagen samlades familjen vid graven. Barnen sprang, skrattade och lekte. Vi spelade Dinas spellista på högsta volym, pratade minnen, grät, tände ljus i kyrkan, grät igen och kramades. Vi åkte hem till oss för att äta massor av chokladbollar, för en gångs skull fanns det inga regler. Mera bus, lek och massor av filmer som fick oss att både skratta och gråta igen.

Dinas grav är inte bara vår, den är för alla som kände Dina, i verkligheten eller via bloggen. Det känns viktigt för oss. Vi vill dela den med er. Ni ska veta att vi blir så varma i hjärtat när vi kommer till graven och det ligger hälsningar i brevlådan, nya blommor, stenar eller leksaker där.
Detsamma gäller för de meddelanden jag får av er här på bloggen, på facebook eller på mailen. Att få höra hur Dinas kamp och inställning till livet, och även min kamp och inställning till livet, påverkat er det känns jättebra. Det får mig alltid att gråta, men det känns ändå skönt. Att all smärta också kan föra gott med sig. Vi mår bra av att veta att det är fler än vi som minns henne, som bär henne med sig, som pratar om henne, med varandra och med oss. Majken sa häromdagen att det känns bra i mitt hjärta när Dinas kompisar pratar med mig. Så är det.
Det blir inga nya minnen av Dina, så era berättelser är det närmaste vi kan komma det. Jag har sagt det förut, men jag vill säga det igen. Vi uppskattar det verkligen. Tack. 20170602_093058  20170526_203947

Vår stora rädsla är ju att Dina ska blekna bort. Att hon blir en av dem som levat för länge sedan. Att ingen pratar om henne. Att ingen säger hennes namn. Att vi lever vidare och en dag är allt detta ett grumligt minne. En saga som börjar med det var en gång

Vi pratade om detta förra veckan, jag och min psykolog. Om att leva vidare och att allt gör så fruktansvärt ont. Hon sa att alla vill att smärtan ska försvinna. Jag tänkte efter en stund och kände, nej, så är det inte för mig. Det är just det jag är rädd för. Att smärtan ska försvinna. För att tänka på Dina känns fantastiskt med det gör också ont, även goda minnen. Slutar det då att göra ont, så innebär det att jag slutar tänka på Dina.
Det är inte en helt logisk slutledning, jag vet det, men så tänker jag nu. Jag är livrädd för att smärtan en dag ska försvinna, eller ens minska i intensitet.

Samtidigt känner jag en stor rädsla inför tanken att mina lyckligaste och bästa dagar ligger bakom mig. Kan det vara så att jag är inne på mitt 38e år, med decennier kvar att leva kanske, och att de finaste dagarna redan har varit? Kommer de resterande att vara helt ok, men inte lika fantastiska som när alla mina tre barn levde?
Jag vill ju gärna att vår saga ska sluta med så levde de lyckliga i alla sina dagar, men är det ens rimligt? Finns det slutet ens som alternativ för oss?
Kanske måste vi nöja oss med så levde de trasiga men helt ok i alla sina dagar…

31 536 000 sekunder

Nu är det en stund i taget igen. Förra årets trauma fortsätter att hålla mig i sitt grepp. Målet är enbart att ta mig igenom dagarna. Att andas. Att gå i naturen. Att sova. Att hålla utslagen i schack. Att gråta.
Ett år.
Så lång tid och ändå så kort. Så ambivalent.
Ett år sedan du dog Dina.
Ett år som du inte levt här hos oss. Ett år som vi ändå överlevt.
Jag förstår inte hur det är möjligt.
365 dagar. 8760 timmar. 525 600 minuter. 31 536 000 sekunder.
Av saknad.

Majken fortsätter att bearbeta sin saknad. Vem vet hur mycket hennes kropp minns? Jag vet att döden i hennes ålder ofta handlar om en rädsla för att bli övergiven. Att bli lämnad ensam. Experter på området säger att barn i denna ålder inte förstår det definitiva i att dö. Att den som har dött fortfarande kan komma tillbaka. Att himlen är en fysisk plats precis som vilken annan stad som helst. Jag vet inte hur mycket som stämmer in på Majken. Jag får ändå känslan av att hon förstår att Dina inte kommer tillbaka. Hon pratar om Dinas låda ibland, hennes kista. Hon pratar om himlen, men precis som jag så gillar hon inte tanken på att Dina är där själv, utan oss.Jag vill inte dö, sa hon häromdagen när hon gungade. Det kom från ingenstans. Alla mina tidigare svar, att det är långt kvar tills dess, att det inte är något att oroa sig för nu, att vi är här tillsammans och kommer att vara det i många år till, de fastnade liksom i halsen. Jag sa det ändå, men sanningen är ju att både hon och jag vet att vi inte kan veta hur lång tid vi har kvar. Dina dog ju.  Alla ska vi dö. Ingen vet när.20170518_190540Någon timme senare, när vi hade släppt ämnet för länge sedan, så kom det tillbaka igen. Hon bröt ihop inne på toaletten och sa att jag vill ligga i samma låda som du mamma. Jag vill inte ligga själv. 
Det gör så ont i mig att hon ska behöva gå med dessa tankar. Att hon inte kunde få vara lyckligt ovetande ett tag till, samtidigt som jag ju vill att vi ska prata om det. Jag vill ju att tankar och samtal om döden ska få ta plats, nu när allt är som det är. Men denna gång ljög jag. Hon behövde känna sig trygg så jag sa att självklart ska vi ligga i samma låda. Älskade Majken, vi kommer ha många fler samtal om döden du och jag. Kanske lär vi oss något tillsammans?

love-362-smallpigartAnders och jag håller oss flytande. Vi gör detta tillsammans. På olika sätt, men alltid tillsammans. Efter mitt förra inlägg satte vi oss ner för att prata. Anders sa att ibland när jag läser det du skrivit så kan jag undra om folk som läser och inte känner oss undrar över min roll. Var är hennes man i allt detta?  Varför hjälper han henne inte? Jag hade inte tänkt på det på det sättet. Det jag skriver här är ju min berättelse om min kamp, men den förtäljer ju inte allt. Den berättar ju en del av mitt liv, men absolut inte allt. Han sa att han egentligen inte alls bryr sig om vad andra tycker och tänker, men ville försäkra sig om att jag inte kände så.
Det gör jag inte. Absolut inte.

Anders älskar, stöttar och hjälper mig på alla sätt det är möjligt, men han kan inte göra allt.  Han kan inte lyfta mig. Han orkar inte heller. Han har fullt upp med sin tyngd, sin sorg, sin saknad. Så vi håller oss flytande. Bäst vi kan. I andra fall av depression eller utmattning av arbetsrelaterade orsaker så är det en som faller och den andra som får lyfta. Så är det inte nu. Vi är brutna båda två. Vi kämpar båda två. Vi är förtvivlade, båda två. Förtvivlan. Åh, denna hemska känsla. En mycket stark negativ känsla av sorg eller ledsamhet, ofta med hopplöshet, står det att läsa. Jag hoppas den släpper oss ur sitt grepp snart. Den kramar musten ur mig. Det spelar liksom ingen roll dessa dagar hur djupt jag andas, hur långt jag går eller hur vackert vädret är, jag är lika förtvivlad ändå.

Det enda bestående är detta.
Jag saknar dig, jag saknar dig, jag saknar dig Dina.

Jag är också ledsen fastän jag inte gråter mamma.

En sak är säker, det finns ingen handbok i världen som kan hjälpa en i sorgen. Allas upplevelser är olika, sätt att möta eller förneka den likaså. Det finns ingen rak väg genom den, som jag skrivit tidigare. Det är en slingrig väg som går upp och ner och är ömsom mörk ömsom ljus. När du tycker att du kommit upp för backen, funnit ett svar eller andats lite lättare ett tag då uppenbarar sig nästa backe eller fråga. Du tror att du kommer framåt men skulle jag kunna se mig själv från ovan är jag säker på att jag rör mig runt, runt, runt. Jag kommer för alltid att cirkulera runt sorgen och ibland kommer centrifugalkraften att dra mig in mot den och ibland kommer den släppa mig lite ur sitt grepp. Jag kommer kanske lära mig att tyda tecken bättre, känna av när kraften ökar och hinna förbereda mig lite, hålla mig fast lite hårdare och känna mig trygg i att jag av erfarenhet vet att det kommer att lugna sig. Men det kommer alltid att snurra.

20170406_182747Jag är dock inte där än. Jag fann svaret på min fråga, varför det skulle vara möjligt att leva igen, utan Dina. Jag kände mig stärkt, kände lite lust till livet. Jag och Anders åkte på vår resa till Paris, som blivit uppskjuten i flera års tid. Det var bara vi för första gången på en evighet. Vi strosade, åt och drack gott, lapade sol och hade inga måsten. Det var fantastisk, i 2 1/2 dag. Sedan gick luften ur mig. Jag orkade inte hålla emot, orkade inte låtsas att vi var ett vanligt par på romantisk semester i Paris. Jag ville helst stänga dörren och vara ensam. Gråta. Men vem fan gör det när en stad full av liv och vår ligger framför ens fötter? Jag försökte hålla skenet uppe, men blev mest tyst, för att inte stå och storböla i ett gathörn i Le Marais.
Dina april14Jag började känna av att Påsken närmade sig. Denna högtid som jag inte riktigt klarar av. Imorgon för 3 år sedan förändrades allt. Det var då jag åkte hem från jobbet för att ta med Dina till akuten. Det var då läkaren nämnde ordet tumör för första gången. På långfredagen 2014 fick Dina sin första cytostatikakur och hela vårt rum var fyllt av påskägg från vänner och familj.
Påsken 2015 orkade vi knappt uppmärksamma mer än att barnen fick sina påskägg. Förra året stod påskriset kvar långt in i maj. Förutom TVn var det det som Dina såg från sin plats i myshörnan i soffan. Jag försökte plocka bort det några gånger men hon ville ha det kvar. Så det stod där tills de mörka lila fjädrarna blekts till ljuslila av vårsolen. Då var Dina inte längre vid medvetande och jag slängde allt i ren frustration.
I år lämnar jag Annie och Majken på förskolan för påskfirande. Åker förbi skolan där några barn som ännu inte har påsklov springer och leker. Jag åker till graven för att tända nya ljus och sätta ner påskriset med de lila fjädrarna. Det finns ingen barmhärtighet i detta.

En stor svart boll av ångest har börjat gro inombords igen. Årstiden bär så mycket minnen. Så många traumatiska upplevelser som hjärnan släpper fram ett i taget. Den första lilla hjärnblödningen i soffan, direkt efter att hon fått sitt påskägg, när fradga börjar komma ur munnen och hon är helt borta. Hennes skrik av smärta. Ljudet av hennes häftiga andning. Doften inne i det lilla rummet på akuten. Känslan när benen domnar för att jag suttit på en svettig brits med Dina i famnen i jag vet inte hur många timmar. Ångesten över att hålla fast henne för att kunna sätta nål i porten. Lysrören som bländar. Glädjen i Dinas ögon när Dollystyle sitter i vår soffa och äter hennes chokladbollar. Långa vaknätter med tända ljus, fågelkvitter när dagen vaknade. Munsvabbar för att fukta spruckna läppar och fånga upp slem med.
Så mycket som jag förträngt börjar sippra upp till ytan. Konkreta minnen istället för den vaga men starka ångestkänslan som jag tidigare haft från denna tid.

Jag grät hela måndagen efter att vi kommit hem från Paris. Tittade på bilder och filmer så länge att jag till slut knappt visste vilken värld som var verklig.
Jag grät hela tisdagskvällen när Annie och Majken satt i mitt knä och vi tittade på Peter Pan och Tingeling. Majken hämtar kortet på Dina, som hon brukar göra. Jag vet vad du vill ha, säger hon och ler. Jag fortsätter gråta, det tar inte slut. Jag tittar på Majken och säger du vet att det inte är farligt att jag gråter? Jag älskar dig och Annie massor men jag saknar Dina massor samtidigt också. Hon tittar på mig med sina stora, förstående ögon och säger 20170402_152534Ja jag vet, jag saknar Dina också. Jag är också ledsen fastän jag inte gråter mamma. När jag är ledsen så tittar jag på kort på Dina och mig och Annie. Hon är så klok.
Jag grät hela min session hos psykologen igår. Jag grät för Dina. För mig. För Anders, Majken och Annie. Det tog aldrig slut och jag blev illamående för jag visste att det enda sättet förbi detta är att prata om det, alla händelser och känslor. Jag kan inte vika ner mig eller vända om. Den mest traumatiska tiden ligger framför mig och när jag tagit mig igenom den så väntar en ny backe eller fråga.

Det är en livsresa utan slutdestination.
A never ending story…

Turn around
Look at what you see
In her face
The mirror of your dreams

Make believe I’m everywhere
Given in the light
Written on the pages
Is the answer to a never ending story

Reach the stars
Fly a fantasy
Dream a dream
And what you see will be

Rhymes that keep their secrets
Will unfold behind the clouds
And there upon a rainbow
Is the answer to a never ending story

Show no fear
For she may fade away
In your hand
The birth of a new day

Rhymes that keep their secrets
Will unfold behind the clouds
And there upon a rainbow
Is the answer to a never ending story
(A never ending story – Lyrics)
20170412_093718