Om det omöjliga i att stabilisera sorg och mobilisera energi

Jag hade känt mig stabil i några veckor. Den grå filten hängde inte längre över mig dygnet runt. Denna gång var det en längre period av stabilitet än tidigare. Filtret över mina ögon, som färgade hela världen i svart, var borta. Jag såg allt klarare. Så mycket klarare. Jag kände mig starkare. Jag kände mig orädd. Kan jag detta så kan jag allt. Så kändes det. Jag kunde andas. Jag var grundad. Jag var enormt mycket mindre stressad. Jag orkade mer. Jag kunde föra en konversation. Jag kunde bibehålla min koncentration. Jag kunde hålla mig lugn. Jag kunde hålla en distans mellan mina tankar och mitt agerande. Jag var medveten om dem och mina beteenden. Jag accepterade dem.

Så kändes det länge. Och så slogs allt omkull under en timme. Jag hade möte på vårdcentralen med min läkare, Försäkringskassan och min arbetsgivare. All min styrka var som bortblåst. Det flimrade framför ögonen och jag trodde att jag skulle svimma. Berätta vad som har hänt Malin? Kortfattat… Hur mår du Malin? Hur har du blivit bättre Malin? Berätta om dina kognitiva förmågor Malin? När kan Malin vara tillbaka helt och hållet i sitt arbete? Hur ser den medicinska planen ut för Malin? Hur ser rehabiliteringsplanen ut för Malin? När kommer Malin klara av det här? Vad händer om Malin inte klarar av det här? Kan Malin omplaceras? Vet du att du ställs mot hela arbetsmarknaden om du, Malin, inte klarar av att arbeta och om din arbetsgivare inte kan ge dig andra arbetsuppgifter efter arbetsträningens slut? Trots att du är fast anställd Malin? Då förlorar du den inkomsten, Malin.

Malin. Malin. Malin.
De talar om mig i tredje person när jag sitter på armslängds avstånd.

Jag gråter. Allt snurrar. Jag ser vita och svarta prickar dansa framför ögonen. Min läkare och jag sneglar på varandra, lika ställda och frustrerade. Jag försöker djupandas. Hålla mig lugn. Jag försöker förklara, jag har ingen fysisk skada, varken jag eller min läkare kan mäta eller bedöma mina kognitiva förmågor, stresstålighet eller uttröttbarhet med några objektiva instrument. Jag kan inte förutspå hur jag kommer att klara av mitt arbete. Jag kan inte säga när jag kommer kunna öka på arbetsbördan. Jag vet ingenting. Jag kan nog ingenting. Känns det som. All styrka och allt mod är som bortblåst.
Jag är en människa som förlorat mitt barn. Hon dog i mina armar för 17 månader sedan. Jag såg henne tyna bort i obeskrivlig smärta. Det finns ingen tidslinje för min sorg eller de fysiska problem det medför.
20171030_095551.jpg
Jag sitter i bilen i 30 minuter innan jag bedömer mig redo att köra hem till barnen. Jag mobiliserar den energi som finns kvar. Kroppen är tung som bly. Det känns precis som efter en panikattack. Det tjocka täcket är tillbaka, höstlöven sprakar inte längre utan är en ful, grötig och grå massa. Allt känns hopplöst igen. Rädslan över att inte vara kapabel, att inte klara av, är tillbaka. Jag känner mig så liten och svag. Jag vill bara komma hem och krypa under täcket. Jag vill aldrig mer ta mig ut i världen som känns så hotfull.

Men det fungerar inte så. Dagen efter så ska vardagen rulla på igen och jag får påbörja en ny klättring upp ur hålet. Jag får leta mig fram till den där avsatsen jag lyckades bygga upp innan jag föll. Där det är lite ljusare, lite stabilare. Där luften lättare att andas och marken stabilare att stå på.

Det har gått en vecka nu och jag har inte hittat helt tillbaka än. Jag är fortfarande labil. Energin är splittrad. Jag har magkatarr och huvudvärk. Smärtan i ryggen intensifieras på en gång. Varken kropp eller själ orkar mobilisera någonting alls. Till viss del har det också att göra med att det är dags för en ny födelsedag. På fredag skulle Dina fyllt 8 år. Hon skulle haft novemberlov nu. Kanske skulle vi har varit på semester om allt inte blivit som det blev?

20171030_100042.jpg Jag skulle ha köpt presenter och planerat önskefrukost. Dinas födelsedag var vår höjdpunkt i november.
Majken har köpt present. Ett BFF (Best Friends Forever) halsband,
ett lila med lila häst till Dina och ett rosa med rosa häst till sig själv. Hon ska hänga det lila på graven. Det gör så jävla ont. Jag vill så gärna fira hennes födelse, hennes liv, men dagen känns så svart.

Jag åker till graven. Det ösregnar, blåser och är grått. Tänder nya ljus. Fryser. Gråter. Sätter mig i bilen. Radion drar igång och spelar Sia’s Chandelier. Dina hade den i sin spellista. Jag kan se henne sitta i sätet bredvid mig och sjunga med, I’m gonna live like tomorrow doesn’t exist… Se hur hon hummar med i orden, rör sig i takt med musiken. Jag kan känna hur arg hon blev när jag tittade på henne och log.
Nu är sätet tomt.
På golvet ligger en gammal Ramlösa med texten ”Lycklig” på.
Den känns hånfull.

 

Annonser

4 reaktioner på ”Om det omöjliga i att stabilisera sorg och mobilisera energi

  1. Alltså, jag blir så inihelsefyrs förbannad när jag läser ditt inlägg.
    Att man överhuvudtaget ska behöva kämpa mot försäkringskassan när man gått igenom det ni gått igenom…
    Skickar Massor med varma Kramar till hela er fina familj💜💜💜💜💜

    Gilla

  2. åhh man känner så igen deras elaka kommentarer o liksom hånfullhet i rösten åh ja förstår dej känns så ledsamt … . jag kramar dej och skickar massa med styrke kramar ❤ ❤

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s