Så har vi överlevt det första året utan Dina. Det gick. På något outgrundligt sätt så gick det. Ett andetag i taget, en fot framför den andra, så överlevde vi.
Alf Henriksson sa en gång att dagen idag är en märkvärdig sak, tänk, evighet fram och evighet bak. En hisnande sanning. Nu börjar år två. Hur många det blir i slutändan kan vi aldrig veta.
Mycket känns fortfarande så overkligt, som i en film. Jag spelar rollen som den sörjande mamman. Filmen har ingen regissör utan jag måste vägleda och instruera mig själv. Jag som alltid avskytt att spela en roll och haft svårt att förställa mig. Hur gör jag egentligen? Hur sörjer jag? Hur lever jag vidare? Allt är ovant. Obehagligt.
Sen ringer alla världens klockor när jag för miljonte gången tvingas inse att det inte är någon film. Allt är verkligt. Dina är död.
Ridå.
Det blev en märklig, men fin helg, som markerade att det gått ett år. Vi åkte till Överjärva gård och red, precis som vi gjort massor med gånger med Dina. Vi lekte i trådgården, busade med Jonna och Amelie, pärlade HOPE-armband, kastade pil och åt glass. Sånt som Dina hade velat göra.
På söndagen samlades familjen vid graven. Barnen sprang, skrattade och lekte. Vi spelade Dinas spellista på högsta volym, pratade minnen, grät, tände ljus i kyrkan, grät igen och kramades. Vi åkte hem till oss för att äta massor av chokladbollar, för en gångs skull fanns det inga regler. Mera bus, lek och massor av filmer som fick oss att både skratta och gråta igen.
Dinas grav är inte bara vår, den är för alla som kände Dina, i verkligheten eller via bloggen. Det känns viktigt för oss. Vi vill dela den med er. Ni ska veta att vi blir så varma i hjärtat när vi kommer till graven och det ligger hälsningar i brevlådan, nya blommor, stenar eller leksaker där.
Detsamma gäller för de meddelanden jag får av er här på bloggen, på facebook eller på mailen. Att få höra hur Dinas kamp och inställning till livet, och även min kamp och inställning till livet, påverkat er det känns jättebra. Det får mig alltid att gråta, men det känns ändå skönt. Att all smärta också kan föra gott med sig. Vi mår bra av att veta att det är fler än vi som minns henne, som bär henne med sig, som pratar om henne, med varandra och med oss. Majken sa häromdagen att det känns bra i mitt hjärta när Dinas kompisar pratar med mig. Så är det.
Det blir inga nya minnen av Dina, så era berättelser är det närmaste vi kan komma det. Jag har sagt det förut, men jag vill säga det igen. Vi uppskattar det verkligen. Tack. 
Vår stora rädsla är ju att Dina ska blekna bort. Att hon blir en av dem som levat för länge sedan. Att ingen pratar om henne. Att ingen säger hennes namn. Att vi lever vidare och en dag är allt detta ett grumligt minne. En saga som börjar med det var en gång…
Vi pratade om detta förra veckan, jag och min psykolog. Om att leva vidare och att allt gör så fruktansvärt ont. Hon sa att alla vill att smärtan ska försvinna. Jag tänkte efter en stund och kände, nej, så är det inte för mig. Det är just det jag är rädd för. Att smärtan ska försvinna. För att tänka på Dina känns fantastiskt med det gör också ont, även goda minnen. Slutar det då att göra ont, så innebär det att jag slutar tänka på Dina.
Det är inte en helt logisk slutledning, jag vet det, men så tänker jag nu. Jag är livrädd för att smärtan en dag ska försvinna, eller ens minska i intensitet.
Samtidigt känner jag en stor rädsla inför tanken att mina lyckligaste och bästa dagar ligger bakom mig. Kan det vara så att jag är inne på mitt 38e år, med decennier kvar att leva kanske, och att de finaste dagarna redan har varit? Kommer de resterande att vara helt ok, men inte lika fantastiska som när alla mina tre barn levde?
Jag vill ju gärna att vår saga ska sluta med så levde de lyckliga i alla sina dagar, men är det ens rimligt? Finns det slutet ens som alternativ för oss?
Kanske måste vi nöja oss med så levde de trasiga men helt ok i alla sina dagar…
Dinas bok 
Hej,
Läser din blogg, den fängslar mig. Du skriver så ärligt och med mycket känslor. Jag lider så med dig och har gråtit massor med tårar för dig och din familj. Jag har själv tre små barn och min äldsta är som Dina. Jag önskar er allt gott som går att få i framtiden. Att ni en dag kan känna lycka igen.
GillaGilla
Stor kram till er alla. Tack Malin igen för dina fina ord. Ska skynda mig hem och krama mina barn.
GillaGilla
Sara gick i samma klass som Dina. De hann inte lära känna varandra så väl men Dina är någon som Sara minns fortfarande. Inte som någon som gått bort utan en tjej som älskade regnbågar och hade en snygg keps och var glad och snäll.
Sara fick en ny klänning nyligen och det första hon sa var att hon tror att Dina hade gillat den klänningen för den har alla de färger som Dina gillade.
Dina är någon som Sara kommer ihåg väl även om de hann känna varandra alldeles för kort tid.
All kärlek till er ❤️❤️❤️
Kram
GillaGilla
Jag tänker på Dina och er, nästan varje dag fastän jag bara känner henne (och er) via din blogg. Hon har lämnat ett stort avtryck! Skickar varma kramar!
GillaGilla
Sänder massa styrke kramar till er alla ❤️ Har tänkt så mycket på er dessa dagar som varit.
Ja Dina har verkligen lämnat spår efter sig. Hon har en speciellt plats i mitt hjärta, trots att jag inte känner henne. Tack för du delar med dig av allt, så öppet och ärligt. Hoppas du känner att det hjälper dig.
Tro inte Dinas minne kommer blekna även om åren går. Dock är nog de första åren tuffast, sen kanske det går lite lättare, men det behöver inte betyda att minnet av henne blekna. I ert hjärta finns hon alltid.
Stor kram Sandra 💕
GillaGilla
Hej!
Jag tycker att du ska skriva en bok. Jag hade behövt den i min sorg, där när min ridå hissades upp och ner hela tiden. Dag som natt. Jag hade behövt dina nakna, avskalade texter. När jag läser om dina avgrundsdjup så sjunker jag ner med dig, för att sedan vända och komma upp. En ärlig bok om sorg och vägen tillbaka till livet. Den finns där, men i början ser man inte stigen. Kramar!
GillaGilla
Hej Malin! Dina gick i skolan med min tilde. Mitt under dinas kamp kämpade vi med vår dödssjuka son. Ofta tänkte jag att jag bara ville ge en kram till dig att visa att jag finns men jag vågade inte ville inte störa osv. Jag och tilde pratar ofta om dina vi var även på begravningen. Jag läser allt du skriver och tillåter tårarna att ta över en stund. Vår Alexander blev frisk. Jag hoppas våga ge dig en kram om vi ses. Tänker ofta på dig. All värme/ pia
GillaGilla
💜💜💜💜
GillaGilla
Min första tanke då jag först scrollade förbi bilden där din dotter äter chokladbollar (glitterklänning) var att hon var så lik Dina. Är inte samma sak såklart som att ha henne där själv men nog lever hon vidare i sina systrar, din älskade Dina. Tänker på er ofta. Min dotter är i samma ålder. Önskar er en fin sommar ❤
GillaGilla
Många varma tankar & kramar till er och Dina ❤
GillaGilla
Hej kära du.
Du skriver så bra. Du sätter ord på mycket av mina känslor också. För oss har det gått två månader sen vår son dog.
Jag är glad att ni tog er igenom dagen så fint tillsammans. Lilla fina Dina. Eller glad, det är väl märkligt att säga, men jag tänkte så mycket på er den dagen, såklart sorgen alltid är närvarande, men glad att ni har varandra i detta. Och allt du skriver och känner berör mig rakt i själen. Jag läser dina ord om och om igen för att förstå sorgen. Sorgen du bär på och sorgen jag själv bär på.
Önskar er alla en fin kväll
Kram
GillaGilla
Den där blomman ser verkligen ut att vara dina personifierad! Känner ju bara er och Dina via bloggen och har aldrig kommenterat tidigare. Men jag har läst sedan den startade (via Elin och Henke). Du och ni och Dina har berört så mycket! Jag kände så med er genom hela kampen, jag var särskilt berörd av resan till Tyskland och jag blir så gripen av sorgen och känner med er. Jag tänker på er ofta och fast man aldrig setts så tänker jag på Dina varje gång jag hör blinka lilla stjärna eller hör om ett barn som får cancer. Dina är referenspunkten.
Tack för att du orkar dela med dig Malin! Det betyder mycket att få läsa om er.
GillaGilla
Idag satt jag och målade. Jag tog upp en lila färgpenna och skulle färglägga lite. Och då, då kom Dina upp i tankarna! Det gör hon i stort sett varenda gång jag ser något lila, det är så förknippat med henne eftersom jag vet att hon älskar lila!
Förra veckan var jag och besökte min morfars grav. Jag tittade runt på alla gravstenar, och då kom jag också att tänka på Dina och hennes gravsten. Hennes är så personlig och den finaste gravsten jag sett! Den känns verkligen som Dina!
Och när jag är ute och promenerar och passerar olika dagis så kan tanken slå mig att tänk om Dina hade fått vara med dom här barnen! För av allt jag läst på din blogg så förstår jag att Dina är en otrolig glädjespridare, snäll, rolig och väldigt mån om andra. Tänk om alla kunde ha fått träffa Dina, hon hade säkerligen satt en rot i allas hjärtan, omöjlig att glömma!
Dina kommer alltid att finnas med er, något annat tror jag inte! Och jag kan lova er att hon är stolt som har föräldrar som ni! Ni har verkligen gjort allt för Dina!
Styrkekramar till er alla! 💖
GillaGilla
Vi var på Astrid Lindgrens värld häromdagen. Min dotter blötte ner sig i fontänen vid ingången. Bredvid henne stod en annan tjej med lila t shirt och lekte med vattnet hon med. En diamant sa hon och höll händerna på toppen av fontänen. Sen ropade hennes mamma på henne, det lät verkligen som hon sa Dina, förmodligen för att det var henne jag tänkte på. Var tvungen att fråga mamman vad barnet hette men hon hade ett annat namn. Så hon finns med mig också, även fast vi aldrig träffats. Kram
GillaGilla