Livet i obalans

Balansen i tillvaron. I livet. Tänk vad viktig den är. Hur svår den är att finna. Hur lätt den är att tappa. Så avgörande för hur jag mår.
Den senaste tiden har jag tappat den. Det har varit så intensivt igen i flera veckor, i kroppen och i tanken. Alla känslor och minnen har inte bara fått mig totalt omkullkastad utan även stressad, stirrig och helt utan uppfattning om vad som är upp eller ned, dåtid, nutid eller framtid.

Jag har varit arg. Fruktansvärt arg. Trött på att vara duktig, nobel, ädel. Trött på att se det positiva, att ha kontroll, en plan och strategi. Det är ingen ny fas i min sorgeprocess. Det finns inga faser. Alla olika sorters känslor kommer och går. Men ilskan är så destruktiv att jag försökt styra bort från den. Det finns ingen att ta ut den på. Ingen bär ansvar för det som har hänt. Jag har ingen att skylla på.
Det är livet. Mitt liv.
Så jag skyller på mig själv. Skulden med stort S väller över mig igen. Tar stryptag på mig. Tänk om Malin. Tänk om du gjort så. Tänk om, tänk om, tänk om…
Hur mycket jag än skriker och svär åt det så hjälper det inte. Ilskan lämnar mig inte. Skulden tar plats. Den äter långsamt upp mig.
Jag är arg på att det känns så jävla orättvist. Jag vill bara skita i allt. Allt.
Saknaden är så intensiv, så konstant. Våra liv flätades hårt samman. När jag ser på det så här i efterhand har jag ibland svårt att avgöra var hon började och jag slutade. Vilka tankar och känslor var egentligen mina, vilka var hennes? Symbiosen gör allt grumligt. Hon dog och en stor del av mig med henne. Hon lever inte kvar här. Alla fina ord gör mig arg. Hon lever inte i mitt hjärta. Kärleken räcker inte. Minnet räcker inte. Jag vill ha henne. Jag vill ha DIG här och nu Dina. Jag vill inte vinka till regnbågen. Jag vill skrika rätt ut. Kom tillbaka!!!!!!

IMG_20170612_180638_081
Hur skulle du göra då, om du skulle skita i allt och vara destruktiv? 
frågar psykologen mig. Jag tänker ärligt efter, men jag vet inte hur det skulle gå till.  Det funkar ju inte när vardagen i en småbarnsfamilj ska rulla på. Det är inte en hållbar väg. Hur lockande den ibland kan te sig. Så jag försöker pysa ut det arga och destruktiva. Släppa efter då och då och sen ta mig samman när vardagen bara måste fungera.

Du försöker konkretisera alla känslor och händelser Malin, säger psykologen nästa gång. Hon har rätt. Jag försöker att förstå det som inte går att förstå. Jag saknar tron på att allt bara löser sig om jag släpper efter. Jag skulle säkert behöva ta ”a leap of faith”, lita på att kroppen berättar för mig vad jag behöver, lita på att jag klarar av detta. Men jag är långt därifrån.

20170610_125805Vi gör dagliga försök att släppa in livet, att tvinga in livet, att hitta vårt normalläge. Vi går på konsert. Det var evigheter sedan. Det är en ljus kväll i början av juni. Glada och lyckliga människor skrattar, dansar och sjunger i sommarkvällen. Jag sitter i bänken och det känns plötsligt som om någon låser fast min kropp och sätter en påse över mitt huvud. Jag hör allt som händer runt om mig dovt och burkigt. Jag känner ingenting. Kan inte röra mig. Helt paralyserad. Måste ut. Men kroppen är fastfrusen.
Jag förstår att det är en panikattack, vet att det inte är farligt. Gör mina andningsövningar, men de hjälper inte. Det är en hemsk känsla. Jag är handlingsförlamad och helt nollställd inför alltings betydelse och meningsfullhet. Livet är inte tillgängligt. Jag känner mig utanför. Jag känner inte igen mig i de tusentals människor som hoppar och ler runtomkring mig.
Efter 45 minuter lyder kroppen mig så pass att jag kan resa mig upp och gå där ifrån. Jag sitter på en bänk utanför lika länge till. Kroppen kommer lite tillbaka. Jag kan andas, men inuti är allt stilla.

Så fungerar jag just nu. Antingen full av intensiva känslor eller helt apatisk. Jag fungerar ok ändå, för att jag måste. Men jag rör mig långsamt, många gånger känns det som om jag går i lervälling. Benen är tunga, kroppen känns sävlig, men inombords snurrar tankar och känslor i alldeles för hög fart. Total obalans.

Några dagar senare är det skolavslutning. På kullen bredvid förskolan står skolbarnen. De sjunger. Föräldrarna trängs. Jag ska lämna Annie och Majken och behåller solglasögonen på. Tårarna rinner. Majken springer upp och hänger vid staketet. Dina skulle ha stått där med de andra. Majken skulle ha vinkat. Jag skyndar till bilen och skriker hela vägen hem. Hur länge ska det vara så här? Hur länge orkar jag?

Letar efter balansen igen. Försöker mjuka upp kroppen och stilla sinnet. Lyckas stundtals. Kämpar för att hålla kvar den. Slås omkull igen. Letar och försöker igen. Dag ut och dag in. Försöker ha tålamod. Vara snäll mot mig. Inte kämpa emot. Låta allt som kommer komma. Följa med vågorna. Blir arg igen. När lugnar det sig? Frustrationen växer och ebbar sedan ut. Lämnar mig återigen bedövad. Börjar om. Igen.

Annonser

12 reaktioner på ”Livet i obalans

  1. Vill så gärna skriva nåt som skulle kunna lindra din smärta & ångest men vet ju att det inte är möjligt. ❤️
    Du är iaf fantastisk på att uttrycka dig i ord, tårarna rinner varje gång jag läser din blogg. Kram till er allihopa!❤️

    Gilla

  2. Jävla skit bara. 😦 Satans jävla helvetes orättvisa skitsjukdom.

    Fina Dina och fina du.

    Kram och jag tänker på er dagligen. Hjälper dig cirka noll, jag vet. Men ni finns dagligen i mina tankar. Särskilt när min egen sorg väller över mig. Då tänker jag på dig. På er. Att du står här än idag och kämpar. Det stärker mig. Vet att det inte lindrar din sorg, men det betyder mycket för mig att läsa om hur livet trots allt rullar på. Ändå.

    Kram igen och trevlig midsommar mitt i all jäkla skit ❤️

    Gilla

  3. Ett andetag och sen ett till… dina flickor behöver dig, alla tre. Det finns ingen rättvisa i det, det är bara som det är❤️

    Gilla

  4. Som mamma till dotter med hjärntumör som lever i den världen ni befunnit i er. Så jävla hemskt och så orättvist. Tårarna rinner ner för mina kunder och jag känner så otroligt mycket för dig trots att jag ej känner dig. Men jag kan ana, det där värsta som kan hända. Jag hoppas innerligt att du sakta men säkert ska ta små steg upp från leran och hitta lite friskt syra att andas i dina lungor.
    Kram Sara

    Gilla

  5. 💕 Jag provade yoga i min sorg, när min kropp och mitt sinne stormade och var i obalans. Yoga fick mig att slappna av och jag tog ut känslorna och i rörelserna med kroppen. Jag säger inte att det behöver vara någon annans väg att gå, men för mig blev yogan viktig i min sorg. 💞

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s