Om att våga vilja

Jag har tagit semester från skrivandet, halvt ofrivilligt och halvt frivilligt. Det ges inte lika mycket tid till vare sig tänkandet eller att sitta ner och skriva när barnen är lediga. Sen kände jag att jag behövde släppa taget om detta en tid för att förhoppningsvis kunna landa i något slags lugn.

Det har gått ok faktiskt. Över förväntan. Jag har försökt att ta några steg tillbaka, hitta den där förlorade balansen utan att kontrollera för mycket i mitt liv. Balansen infinner sig inte av sig själv, men den klarar heller inte av att kontrolleras för hårt. Den behöver utrymme, per definition vill den ha svängrum.

Jag har varit så hård mot mig själv. Dömande. Kravfylld.
Jag har så gärna velat vända det. Tänkt att om jag ska leva vidare så orkar jag inte leva i obalans och ångest. Jag kan inte vara i det mörka hålet under jorden där jag befunnit mig så länge.
Jag har velat älska mig själv. Uppskatta och värdera mig själv. Tillåta mig själv. Jag har sagt till mig själv att jag är värd att leva. Jag är värd att älska. Jag är värd att skratta. Jag är värd att vara lycklig.
Trots att Dina dog.
Trots att jag fortfarande känner en viss skuld.
Trots allt.
Det låter så klyschigt alltsammans, jag hör det, men det är precis så här det är. Det är inte ord utan mening för mig. Jag använder dem inte av slentrian. De betyder massor.

Jag har aktivt försökt att släppa mitt behov av kontroll, varje dag. Jag har ifrågasatt mina tankar, mina instinkter. Utmanat dem. Behållit vissa och förkastat andra.
Jag har gjort avslappningsövningar varje kväll och någon slags yoga nästan varje dag. Jag är mer uppmärksam på när jag spänner mig och hur jag andas.
Jag har börjat springa igen, utan tidtagning och krav på distans eller tempo, bara för att det känns bra, låtit lusten och inte kravet bestämma.
Jag har introducerat ayurvedisk mat (min familj blir väl snart tokig på mig… vilken mat gäller nu Malin??), men det här handlar inte om någon kortsiktig kostförändring utan om att lära känna mig själv och vad min kropp behöver, under olika perioder, för att upprätthålla just min balans.
Jag har börjat läsa igen. Jag tog äntligen tag i boken som legat så länge, uppföljaren till Konsten att höra hjärtslag. Den heter Hjärtats innersta röst och är skriven av Jan-Philipp Sendker.
När jag läste dessa ord började jag gråta, men kände mig samtidigt varm i hjärtat. Det var som om de var skrivna direkt till mig, just då:
”Sådant andligt lugn föreföll henne ofattbart. Hennes själ var en barnsjäl som visste för mycket. Om livet. Om döden. Om varma händer och hur hastigt de kan kallna. 
Hennes sinnesstämningar skiftade som vädret under regnperioden. Ena ögonblicket var hon envis och motsträvig, nästa ögonblick var hon ängslig och osäker.
Hon var temperamentsfull, hennes sorg blossade upp lika lätt som hennes glädje. En utspilld tallrik ris kunde leda till bittra tårar. En falsk försäkran eller en tanklös, nonchalant förolämpning från barnet i grannhuset kunde uppta henne i dagar. Till och med hennes hud reagerade impulsivt. Vid minsta upphetsning slog röda fläckar ut på hennes armar och ben, ofta på magen och bröstet också, röda blemmor som kliade som om alla myggor i Shanstaten gav sig på henne samtidigt. (…)
När Nu Nu lekte i skogen med andra barn kunde hon från det ena andetaget till det andra gripas av en sorg så stor att det inte fanns några proportioner och utan att hon förstod varför. Djupsvarta moln hopades under de närmaste timmarna över henne. Världen mörknade då snabbare än den gjorde minuterna före ett svårt oväder. En död fjäril på vägkanten räckte för att få henne att gråta. Och när det hände ville hon helst av allt vara ensam. Varje aktivitet krävde för mycket energi: att leka, tända en eld, hacka grönsaker, ja, till och med att titta på de andra barnen eller se sin moster i ögonen. Sådana dagar ville hon bara ligga på sin tunna halmmatta och inte prata med någon människa.”

Det upphör aldrig att förvåna mig hur ord kan vara så tilltalande och kraftfulla ibland och så avskyvärda och lama ibland. Språket är fantastiskt.

Jag tog även mod till mig och gick på konsert igen. Efter det första haveriet på Håkankonserten så var jag rädd, men vi hade fått frågan av en väldigt vänlig själ på Warner Music (tack Johanna) om vi ville ha biljetter till Coldplaykonserten i Göteborg, och vi hade tackat ja. Det var mot alla odds som vi kom iväg faktiskt. Två dygn innan hade vi kommit till Jönköping och jag föll handlöst ner på på den djupaste botten igen. Jag låg orörlig i sängen och kämpade med andning och gråt i 24 timmar. Farmor och resten av familjen tog Annie och Majken och Anders stannade kvar hos mig och planerade för hemfärd igen. Allt var svart.
Men kanske vände det lite där? Kanske kulminerade ångesten som varit så påtaglig i maj och juni där och då? Jag lyckades till slut ta mig ur sängen och ut på en promenad. Tankar och känslor snurrade och jag var plufsig och rödgråten. Men inom mig hände något, om än så litet. En mikroförändring kanske? En liten gnista av kämpaglöd sprungen ur frågan vill jag verkligen leva? 
Jag svarade ja. Så jag valde att våga. Jag valde att åka, trots att jag visste att de skulle spela Everglow, trots att jag visste att jag skulle gråta och skaka av sorg inne på Ullevi. Jag valde att leva.

Och det gick. Vi åkte. Vi hade det mysigt. Vi grät båda två, men vi gjorde det.
Det var viktigt.

Det har absolut inte varit en smärtfri månad, sorgen och saknaden är alltid där. Hela tiden. När Majken fyller 4 år och Dina inte sjunger med, när vi plockar smultron på strå och Dina inte kan smaka, när vi bastar och Dina inte sitter svettig bredvid och ler, när vi åker karuseller på Parken Zoo och Dina inte hoppar exalterad bredvid Majken och Annie, när Majken dansar med hela kroppen och Dina inte dansar bredvid, när vi gosar med grannens hundvalp och Dina inte klappar mest, när alla kusiner ska klämma ihop sig för ett foto och det är ett glapp i mitten av skaran, när vi sitter i bilen och en stol är tom, när vi äter god mat som jag vet att hon skulle ha älskat.
Jag kan fortsätta hur länge som helst. Hon fattas hela tiden.
IMG_20170724_122830_542
Det är fortfarande så ofattbart, allting. Att hon blev sjuk, att hon dog, att hon är död.
Det är en sanning som är för stor att helt och hållet ta in. En saknad så överväldigande att allt annat försvinner, för en kort eller lång stund.
Då behöver jag, precis som Nu Nu i boken, lägga mig ner och inte prata med någon människa.
Men så kommer Annie in, med kortet på Dina, som de alltid kommer bärande på när någon av oss är ledsen, och efter kommer Majken och tittar på mig med busiga ögon och säger Mamma vet du vad änglarnas motorcyklar heter?
Regnbågar!

Så letar sig livet in igen. Och jag försöker att varsamt ta emot det.

Annonser

7 reaktioner på ”Om att våga vilja

  1. Vet inte om du läser kommentarerna men gör ett försök iaf:)
    Att du kan var lycklig med det du har kvar förminskar inte din sorg..
    Var sak/person/kärlek har sitt egna unika värde och de som lever kvar runt dig förtjänar sitt och det är inget förminskande av Dinas värde att du sätter värde på de andras…
    Och njuter av din familj
    Sedan är sorgen melankolisk på så sätt att man märker en av en sorts skuld för att sorgen inte hugger en lika illa i ryggen även om smärtan är lika stor…och när man kan njuta igen är det med en slags sorg i sig över att man är på väg över en bro men lämnar den man älskar o förlorat kvar på andra sidan…

    Gilla

  2. Tack för att du skriver igen. Tror det är många som följer dig och undrar hur du mår. Du har verkligen en gåva i att uttrycka dig och önskar så att du kan få tillräcklig ro framöver för att åter se en glädje i tillvaron. Var inte dömande mot dig själv, du har INGEN skuld till det som hänt. Du och Dina har verkligen haft en påverkan, där jag (och säkerligen många med mig) uppskattar vardagen mer och inte fokuserar lika mycket på negativa småsaker. Ser det viktiga i livet! Dina verkar varit en sån fin tjej💜💜💜

    Gilla

  3. Å, tack för dina ord. Att välja livet, att aktivt välja livet. Det var där det hände och vände något i mig också. Jag lyssnade på Tom Malmqvist sommarprat förra året och han sa då:

    ”Somliga val är svåra, dom kräver mod, precis som det krävs mod att leva fullödigt. Och fullödigt kan du bara leva om du ställer dina val i proportion till det ändliga livet. Att du inte avhåller dig från tanken att du en dag måste dö, för det är först då som du kan känna det som verkligen betyder något för dig.”

    Det tog lång tid för mig efter min dotters död att tillåta mig själv att känna lycka och kärlek. Men när jag valt livet kunde jag känna kärleken, i magen. Det var såklart inte skuldfritt och det var läskigt. Men det går.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s