Hej hjärtat,

Så var jag här igen. En ny dag, en ny milstolpe. Så många känslor som ska få plats.

Jag sätter fingrarna på tangenterna, sluter ögonen och försöker känna efter vad som flödar i mig… tar ett djupt andetag… tänk inte Malin, bara låt det flöda, låt orden komma till dig, låt de fylla det vita arket framför dig. Låt orden, tankarna och känslorna bara komma. Låt de sjunga om kärlek till Dig. Låt de skrika ut sin saknad.
Ett andetag till… låt allt vara som det är just nu, vila i det ledsna, i gråten, låt den kännas, låt den höras, låt den komma. Släpp fram det som vill ut. Känn krampen i magen. Känn efter med omtanke och kärlek till att det är där. Det är ok.

Tankarna, känslorna och kroppsförnimmelserna är spridda. Splittrade. Så även mina ord. Jag har sagt förut att dagar som dessa så vill orden inte fångas. De kan inte klä in det jag upplever. Det mesta är en fysisk upplevelse i kroppen. Flyktig och djup på samma gång. Den undflyr mig. Är större än mitt medvetande. Men ändå finns behovet i mig att försöka sätta ord på vad som händer. Det spelar ingen roll egentligen om det blir en ”korrekt” bild över vad som sker i mig. Det är totalt irrelevant egentligen. Vissa känslor kan enbart kännas, de kan inte verbaliseras.

Jag skriver till dig Dina för att det känns bra. För att det alltid varit mitt sätt. För att våra samtal ska få leva vidare.

Tonåring. Herregud du skulle blivit tonåring idag. Det går inte att ta in.
Jag försöker, sneglar på tjejer och killar i din ålder och försöker föreställa mig dig där ibland dem. Jag lyckas inte. Jag tänker på mig själv som trettonåring, på vilka tankar och känslor som snurrade i mig. Hade du varit lika förvirrad som jag? Hade du varit olyckligt kär? Hade du känt dig osäker på dig själv? Hade du tragglat med läxor och stirrat ut genom fönstret och undrat vad det skulle bli av dig? Hade du skrivit dagbok och stängt in dig på rummet och lyssnat på musik? Hade du suckat och himlat med ögonen åt mig? Hade jag fortfarande fått hålla om dig? Vilka drömmar hade du haft? Hade du delat dem med mig?

Dina systrar saknar dig så. De växer och får nya insikter om sin sorg, de återupplever den på nytt i takt med att de blir större. Den djupnar hos dem också. De känner sig också frustrerade över att behöva upprepa att du lever vidare i deras hjärtan. Det räcker inte för dem heller. De vill ha dig här. De vill kunna vila hos dig, känna sin storasyster nära, hålla din hand, fråga dig om råd.

Det har gått 6 ½ år sedan den soliga förmiddagen i maj. Du har nu varit död lika länge som du levde. Ytterligare en sanning som inte går att greppa. Hur kort ett liv kan vara. Hur djup dess inverkan ändå är. Hur vi människor förändras av varandra om vi vågar släppa in, om vi tillåter oss att verkligen beröras.

Åh älskling, det blev kanske lite rörigt detta brev. Det gör inget. Livet är rörigt, just nu, eller alltid kanske. Men när jag landar i det som var Vi så lugnar sig allt en stund. Då expanderar allt. Då flyter gränserna ut likt akvarellfärger på ett grovkornigt pappersark. Då känner jag mig trygg i att allt får lov att vara otydligt. Varken mörkt eller ljust. Hårt eller mjukt. Högt eller lågt. Ytligt eller djupt.
Allt flyter, flödar och pendlar.
Så även vi.
Kärleken och energin.
Utan början och utan slut.

Ingenting försvinner, allt finns kvar. Energi och materia som inte kan förstöras, bara omvandlas. Tänk att de atomer som fanns för miljontals år sedan är samma atomer som finns idag. En trösterik och svindlande tanke.

Idag skiner solen utanför fönstret. Nattens regn har lämnat miljontals små droppar på höstlöven. Det glittrar och glimmar. Mängder av diamanter som får mig att le. Vad faller först, droppen eller lövet? Spelar det egentligen någon roll, när vi är ett och samma? Omvandlade atomer, rymdstoft eller energivågor.
Både frågorna och svaren växer sig omättligt stora när jag letar efter tröst.

Jag har skrivit tidigare om mellanrummen. Att du lever där, och jag med. Att vi möts i dessa mellanrum där allt är stilla. I pausen som uppstår mellan ut- och inandning. I skymningstimman när allt blir tyst, dunkelt och suddigt. I stunden när häftig gråt stillar sig, när kroppen slutar skälva och i stället vibrerar förlösande på insidan. I utrymmet mellan dröm och vakenhet där tid inte existerar. Jag känner mig så levande i de mellanrummen. Mottaglig. Det är trösterikt.

Älskade Dina. Min tonåring. Min bubblande, pillemariska, kloka, empatiska sexåring.
Allt som är du vårdar jag. Allt som är du saknar jag. Allt som är du älskar jag.

Återigen. Idag firar vi att du levt. Att vi fått leva med dig. En stund på jorden. En evighet i universums alla rymder.

”Nu kan vi säga att vi har varit på jorden.
Ja, jag var där!
Hur underbart var det?
Hur underbart var inte det?
Jag var nära, jag var nära, jag var nära, jag var där!
En stund på jorden.
En stund på jorden.
Jag var nära, jag var nära, jag var nära, jag var där!
En stund på jorden.
En stund på jorden.”

Laleh

Med all min värme och kärlek till dig Dina.
Från din Mamma Malin.