43 dagar av kaos

Den sista tiden var tuff. Jävligt tuff.
Jag skrev inget här för allt var så otroligt intensivt, så intimt och känslosamt.
Det gick så fort från att vi kom hem från Danmark till att Dina blev helt sängliggande.
Vi ställde in oss på att hon skulle lämna oss vilken sekund som helst.Jag förde fragmentariska dagboksanteckningar för mig själv för att ha något att se tillbaka på. Pressen och stressen över att vaka vid vår döende dotters sida åt upp oss och Dina var segare och envisare än någon av oss någonsin trott, och då kände vi henne utan och innan. Vi visste att hon var stark, men inte så stark. Vi visste att hon var envis, men inte så envis.Vi frågade oss många gånger varför hon fortsatte att andas trots att hennes kropp stängde ner funktion för funktion. Till slut fick vi acceptera att detta sista beslut, precis som alla andra hon tog, var hennes och bara hennes. Hon bestämde själv när det var dags att gå vidare. Hon tänkte inte låta någon annan fatta det åt henne.

Imorgon är det begravning. Det kommer bli en tung dag, men vi har gjort vårt bästa för att den ska spegla Dina som person och det känns tryggt. Många av er som läser kommer jag säkert träffa imorgon och det är en del jag vill ha sagt innan.

För det första vill jag säga att om jag inte orkar möta din blick eller ge dig en kram så är det enbart för att jag håller på att gå sönder och måste kanalisera all min energi på att vara närvarande med Dina.
För det andra så vill jag med detta inlägg förekomma så många frågor som möjligt om hur vi haft det, hur allt gick till.
För det tredje så ber jag dig att inte vara rädd för att prata med mig eller att prata om Dina. Säg hennes namn, berätta för mig (nu eller senare) om något minne. Jag vill höra dig berätta, jag vill minnas allt med henne, om jag inte orkar just då så säger jag ifrån.

Med det sagt, så kommer här berättelsen om våra sista dagar med Dina.
Oredigerat. Utlämnande. Långt, väldigt långt. Det är lika mycket en dokumentation för mig om hur det var, som för er.
Det var jobbigt att skriva och säkerligen jobbigt att läsa, men jag har varit ärlig med er hela tiden och jag vill inte sluta med det.
Vi pratar alldeles för lite om döden i vårt samhälle. Ännu mindre om att barn dör. Eller med barn om döden. Det är läskigt, tycker vi vuxna, men en del av livets gång. Vi borde prata mer om döden. Den är förfärligt tuff för oss som är kvar, men det är inte farligt.

Onsdag 27/4
Röntgen och cytostatika. Jag åker in med Dina, hon är rätt ok. Vill ha calamares til middag. Äter litegrann. Annie snorig, sover hos mamma och pappa.

Torsdag 28/4
Dina jättetrött. Ont. Sover mycket. Vill inte äta. Vi köper thai och då vill hon ha lite nudlar med smör och soya.
Fredag 29/4
Möte med Niklas men Dina mår fortsatt dåligt.  Kräks upp alla mediciner och får mer ont. Anders åker själv. Anders kommer hem. Allt har växt. Exploderat. Det är över nu. Vi avslutar all behandling som inte är smärtlindring.
Jag sitter med henne hela dagen. Hon kan inte behålla någonting.  Kräks upp allt med rekyl. Smärtan tilltar. Vill inte sova i sängen. Vi sitter i soffan hela natten. Hon sover väldigt oroligt.
Lördag 30/4 Valborg
Dina fortsätter kräkas. Vi åker in och sätter nål och kopplar på smärtpumpar.Jag hade lovat henne aldrig mer, men det blir en gång till. Det går bra. Hon har så ont att hon knappt reagerar på nålsticket, inte ens lustgas behövs.
Hon lugnar sig och sover hela dagen. Vi lägger oss i mysrummet. Jag har svårt att sova. Vaknar och lyssnar efter andetag. Marianne kommer ett dygn.
20160504_154128.jpgSöndag 1/5
Smärtan under kontroll men Dina sover mest hela tiden.  Vi kämpar med att få henne att kissa eftersom hon inte kissat sedan fredags kväll. Till slut kommer det en del men hon kan inte tömma helt.
Jag målar hennes naglar. Oviktiga saker blir viktiga. Målar mina egna i exakt samma färger. Det känns fint.
Henke och Elin kommer med mat.
Dina vill sova i sin säng.
Måndag 2/5
Kissar igen på morgonen. Skönt, då slipper vi kateter. Sover tills på kvällen då Mio kommer för att göra handavtryck. Känns skönt att det äntligen blev av.
Isabel kommer med mat. Dina vaknar till lite mer och vill att jag bär henne så hon får visa de nya rummen. Slocknar i soffan direkt efteråt.
Sover i sin säng.
Tisdag 3/5
 Dagarna börjar se likadana ut. Dina är lite vaken på fm, somnar runt lunch och sover till kvällen.
Jenny och Steven kommer men Dina är inte vaken och orkar inte busa.
Jonna och Amelie kommer på kvällen. Vi köper från Stazione och kollar på Krakel spektakel. Dina sover massor. Har inte kissat sedan måndags morgon igen. De ville sätta kateter men Majken var trött och grät så det blev ingen lugn och ro. Vi avvaktar natten. Vi sover i mysrummet igen . Dina vaknar vid fyra och kollar på Max och ruby.
img_20160429_213659.jpgOnsdag 4/5
Vi försover oss. SABH (Specialiserad Avancerad Barnsjukvård i Hemmet) kommer vid nio. Dina vill gå på toa. Slipper kateter igen. Sover hela dagen. Vill att vi ska köpa ballerinakex. Anders åker. Dina vill inte ha. Inte just nu säger hon. Sara och Filip kommer med mat.
Dina går på toa två gånger till på kvällen. Kors i taket.  Vi sover i mysrummet.
Torsdag 5/5
Kristi himmelsfärd. Majken ledig.
Dina går på toa igen.
Alla kusinerna kommer och leker ute i solen. Dina är lite vaken men somnar tidig em. Hon vill att vi köper hem salami. Mormor och morfar fixar. Dina vill inte ha. Inte just nu
Marianne kommer upp.
Jonna och Amelie kommer med mat. För första gången på länge smakar det gott. Pulled pork och tillbehör, rosévin och fantastiska människor.
Dina sover men vaknar helt plötsligt till. Vill spela spel. Jag och Anders kollar förundrat på varandra. Vi spelar Frost och Pippi. Dina och jag i lag. Hon är inte helt med men ändå där.
Fredag 6/5
Klämdag. Solen fortsätter skina. Dina vill ha rinnande äggula. Får det…för kall, vi kokar nytt… för hård, vi kokar ett tredje.. hon vill inte ha. Inte just nu…   Hon håller ungefär samma rytm.  Mer vaken på fm. Sover hela em och vaknar till lite på kvällen.  Somnar igen och vaknar runt fyra på natten. Somnar igen och vaknar runt nio när SABH kommer.
Jag vågar mig ut på en promenad i spåret.  Vill röra mig men ångesten växer när jag är ifrån henne. Vill inte att hon ska vakna och jag inte är där.  Vill inte vara borta om hon dör. Skulle aldrig förlåta mig själv.
Hon tynar bort mitt framför våra ögon. Jag mår illa. Tryck över bröstet.  Ont i huvudet. Obeskrivligt trött.
Ingen aptit. Tuggorna växer i munnen.
Lördag 7/5
Sommarvärme. Allt grönskar. Fullt med liv och blommor. Sociala medier fulla av lekande barn, champagne i solen, glittrande vatten och glada människor.
Inne hos oss står tiden stilla samtidigt som den rinner bort. Naturen lever och Dina dör.
Jag busar lite med Majken i sängen. Hon trycker händerna i ansiktet på mig och säger nu är du glad mamma. Du ser ut som en annan tjej. Kniv i bröstet.
Det blir en jobbig kväll och natt. Dina kommer inte till ro. Har ont. Känner sig inte bekväm att luta huvudet lite bakåt i sängen. Vi försöker först i mysrummet men flyttar sedan till Dinas säng. Anders går och lägger sig hos Majken. Klockan är strax innan ett. Jag försöker få Dina att slappna av, håller emot henne och släpper långsamt mot kudden, som när hon var bebis. Men hon vaknar hela tiden till.  Hittar inte ngt läge.
Vid halv två hämtar jag Anders igen och vi flyttar tillbaka till soffan.
Dina sover till halv fem och slumrar sedan lite och tittar på Vintergatan, Horseland och Labyrint tills SABH kommer vid nio.
Jag har knappt sovit.
Söndag 8/5
Dina har fortsatt ont.  De höjer morfin dosen igen. Jag vill bara krama henne,  hålla henne nära,  trösta. Men när hon har som mest ont får jag inte ens sitta nära utan att röra.  , skriker hon. Vill vara ifred i sin smärta. Det gör mig så ont men jag måste respektera hennes val. När det värsta lagt sig kan jag smyga tillbaka,  lägga en hand,  stryka hennes kind,  ge henne en puss.
Hon vill ha mig nära men är livrädd för att det ska göra ont.
Hon vill ändå att det ska vara lite som vanligt.  Säger helt plötsligt att hon vill ha en kvällsmacka. Rågkuse med massor av smör,  kalkon och ost. Till min stora förvåning äter hon två små tuggor.
Vi kan inte längre lyfta henne, det gör för ont. Behöver kissa. Vi kämpar med underlägg i soffan.  Tror hon kissat klart men så kommer det mera. Hon gråter när vi försöker röra henne.
Anders och jag får vara ensamma hemma på dagen. Skönt att känna lugnet över att inte vilja vara på flera ställen samtidigt.
Vi fortsätter sova i soffan. Hon vaknar vid fyra,  har kissat igen. Vi byter.
Måndag 9/5
Status quo.
Hon svettas massor. Vi köper handfläktar som hjälper lite. Febern kommer på em och lägger sig på kvällen.
Fredde kommer.
Elin kommer med indisk mat.
Vi vill hjälpa henne sova lugnare på natten.  De ger stezolid, vill sätta kateter men Dina stänger igen benen. Sen försöker vi lyfta henne till vår säng. Men Dina gör som vanligt,  kämpar mot all medicinering. Vill inte. Vi slutar. Jag viskar om och om igen det är Din kropp och Ditt beslut. Vi kan inte gå emot hennes starka vilja.
Vi sover i soffan. Försöker sova lite till.
Tisdag 10/5
De lägger om medicinerna. Ökar metadonet,  gör ett opiodbyte,  lägger till dynastat och katanest. Ger mer stezolid. Vi diskuterar kateter. Kommer fram till att det nog måste sättas trots att det går emot Dinas vilja. Det går bra. Hon är lugn, sover. Blåsan töms på mer än 1200 ml. Hon vaknar och frågar om hon har slang i snippan.  Gråter när jag svarar ja. Jag gråter med henne. Fortsätter sova.
Anders ringer begravningsbyrå.
Jag gör något av det sjukaste jag har gjort. Googlar rätt ncs kod på mörklila. Till hennes kista. Ångest.
Solen skiner.
Hon svettas massor. Blir blekkall. Har inte velat dricka på hela dagen. Vi ställer in oss på en lång natt. Tror att nu är det nära. Tänder ljus. Jag mår illa. Anders sitter vaken bredvid henne. De kollar på Winxs. Jag somnar till slut på madrassen precis framför dem.
Vid sex byts vi av. Anders lägger sig i sovrummet. Efter en stund kommer Majken upp.
Onsdag 11/5
Det blev en till dag.
Vi fortsätter kolla på Winxs. Gör iordning Majken för förskolan.
Dina vill inte ha katetern. Säger att det är därför hon inte vill dricka.  Jag säger återigen att det är hennes kropp och hennes beslut. Sköterskorna kommer. Ger mediciner. Förbereder för att dra katetern. Men Dina känner sig inte redo. Vi avvaktar. Katetern är kvar.
Danne kommer.
JB kommer med vietnamesisk mat.
Dina får vad de tror är en allergisk reaktion. Blir väldigt röd i ansiktet. Lite svårt att andas, hög puls. SABH kommer igen. Kollar läget. Ändrar doser. Dina hostar mycket slem. De åker.
20160430_091103.jpgDina vill ha mig bredvid sig, sover, men är med så pass mycket att säga till mig att jag inte får titta på tv, Ipad eller telefon. Lägg bort dem säger hon. Jag lyder.
Efter ngn timme kommer det röda tillbaka. SABH kommer igen. Ger Tavegyl.
Anders lägger sig tidigt med Majken,  som dock inte somnar utan till slut somnar i mitt knä i soffan när jag också håller Dinas hand. Jag känner mig rik på kärlek men sorgsen.
SABH kommer igen vid elva, ger kvällsdoserna. Marianne lägger sig.  Jag sitter ensam med Dina. Hon sover. Jag plöjer Hela Sverige bakar. Klarar bara av att titta på sådant som inte kräver något engagemang. Tittar på Mockingjay del två.
Har tända ljus. Spelar Everglow två gånger för henne. Vår stund. Säger om och om igen hur mycket jag älskar henne och att jag är så stolt att hon valde mig till sin mamma. Att hon är fantastisk. Att jag älskar henne. Igen och igen och igen. Ändå känns det som om jag inte säger eller visar det tillräckligt. Solen går upp och fåglarna kvittrar.
Vid tio i fyra kommer Anders upp.  Gör te och mackor till sig.  Jag förbereder mig på att gå in till Majken men Dina blir orolig. Vill inte att jag ska gå. Lägger mig på madrassen framför henne. Hinner komma lite i ro. Då vaknar Majken.  Klockan är halv fem. Jag lägger mig hos henne. En timme senare kommer Anders. Är orolig. Jag går ut. Förbereder mig för jag vet inte vilken gång i ordningen på att säga hej då. Vakar igen. Somnar lite sittande bredvid. Vill bara slänga upp henne i mitt knä. Krama henne hårt.
Inger händer.
Torsdag 12/5
Dina har slutat titta på tv. Sover hela tiden.  Börjar bli grå. Är svullen.
Anders blöder näsblod. Jag tappar hår och har utslag på hela kroppen. Stress stress stress.
Får en ordentlig panikattack på kvällen. Får inte luft. Anna sover kvar. Jag Majken Anders och Dina sover alla fyra i vardagsrummet.
Dina har ont på natten. Anders upptäcker sår på hennes rumpa. Total ångest över att mitt barn har trycksår. Det ska inte vara så. Allt är så fel. SABH kommer runt halv fem. Extra doser. Hon sover några timmar.
Fredag 13/5
Den trettonde och Linnea har namnsdag.  Dina hostar mycket runt åttatiden. Lite blod. Katetern ser igenkloggad ut också.
Marianne tar Annie till öppna förskolan. Anna kör Majken till pelikanen. Anders sover. Jag sitter med handen på Dinas panna.
Elin kommer med lunch. När den är uppäten är klockan ett och Dina försämras. Massor av slem som hon inte får upp. Svårt att andas. Jag tror att det är dags. Vi säger hej då. Igen. Vid tre kommer SABH och hon får robinul som torkar ut slemmet.
Hon är seg. Som fan. Vi vill att hon ska släppa taget men hon håller i.
På kvällen får hon hög feber, 40,5. Syresättningen är låg runt 50-60%. Pulsen hög, uppe i 170. Vi lägger kalla handdukar i pannan,  handleder och fotleder. Den går ned ngn grad.
Anders somnar på madrassen strax innan elva. SABH kommer vid midnatt och hon får Alvedon och mer robinul. Febern ligger kvar men andningen lättar och syresättningen går upp till 80. Den blå färgen i ansiktet släpper och hon får vila lite.
Marianne lägger sig hos Majken. Jag sitter hos Dina. Kollar på Sveriges mästerkock. Håller henne i handen.
Väcker Anders runt tre. Jag har varit vaken i 24 timmar. Lägger mig till halv åtta då Majken kommer upp.
Lördag 14/5
SABH kommer vid halv nio. Mer Alvedon och allt annat. Vi kan inte fatta att det blev morgon igen.
Det pendlar fram och tillbaka. Hon har det jobbigt med slemmet. Svårare att hosta upp det. Varje gång det sker tror vi det är dags men så kommer hon tillbaka. Som en duracellkanin.
Fredde, Sara, Emelie och Danne kommer.
Majken får åka till Löwenströmska och träffa doktorn. Hon har svinkoppor. Lägligt.
Anders försöker skämta lite på em. Säger till mig att Dina sagt att jag är en bajskorv.  Då slänger hon helt plötsligt upp sitt högra öga och spänner käken. Hon hör oss, ibland. Hon finns där inne någonstans. Långt långt inne finns vår Dina.Hon som försvarar mig. Mitt hjärta.
Vid 17.15 tittar hon upp och säger nu. Jag blir livrädd men är redo om det nu går. En kvart senare tittar hon igen och säger mamma några gånger.  Som jag längtat att få höra det igen. Det blir sämre igen. Vi blir lämnade ensamma. Skönt när det är som mest intensivt. Vi tror det är dags igen. Men minuterna går och blir timmar och dagar. Hur länge ska hon kämpa?
Det är lördagskväll. Eurovisionfinal.  Livet är avlägset.
Efter midnatt kommer sköterskorna igen. Vi pratar om slemmet och beslutar att pröva att inhalera koksaltlösning from morgonen.
Majken vaknar och kommer inte till ro. Inget är som vanligt och även om hon är på gott humör och inte verkar påverkad så ligger det säkerligen lite latent.  Vid halv två somnar hon skavfötters med mig på madrassen och vi kan lyfta in henne i sängen.
Vid fem väcker Anders mig och vi byts av. En kopp te och två mackor. Tittar på filmen Divergent. Känns rätt ok. Dina är lugn men börjar hosta runt sju.
Söndag 15/5
Hon kämpar med hostan.  Vid halv nio kommer SABH och vi kör inhalationerna.  De verkar hjälpa,  slemmet blir lite lösare. Vi kör några gånger till och Dina har en lugn dag.  Sover skönt.  Vi får en andningspaus. Lite spänning släpper.  Det är skönt men ändå jobbigare.  När det är tungt för henne känner jag att ja, lämna oss nu då, det är bättre för dig. Men när det är lugnare så blir jag arg och ledsen igen. Varför ska du inte få leva vidare? ??
Vi har fullt hus hela dagen. JB kommer med lunch. Fredde,  Sara, Danne och Emelie åker på em. Mamma, pappa, Annie,  Anna, Martin en stund,  Sofia och Isak, Henke.
Det är skönt att bli distraherad en stund men sen vill man inte bli det längre. Inte tappa fokus från Dina. Bara hålla hand,  smeka kinden,  snusa i håret.
Anders lägger sig runt elva och SABH kommer strax efter midnatt. Dina vaknar till. Säger upp. Säger pappa. Jag säger till Anders, han vaknar inte, slänger en och två kuddar i ansiktet innan han vaknar.
Dina är vaknare än på länge.  Vill helt plötsligt dricka!  Det har gått sex dagar sedan sist.  Hon sveper ett halvt glas Fanta,  ett helt glas cola och ett halvt glas Sprite. 400-500ml bara så där. Sen får Anders lyfta henne och vi kan komma åt att lägga om såren på rumpan och byta täcke under.
Hon blir varse sin kateter. Drar lite i den, säger att det gör ont i snippan,  vill inte ha den. Hon försöker prata men hittar inte riktigt orden. När hon gör det upprepar hon det om och om igen. Hon är vaken 1 1/2 timme ungefär. Sover sedan gott. Andas lugnt,  till och med genom näsan igen.
Jag kollar på sista Star wars och byter av med Anders vid halv sex.
Måndag 16/5
Majken är hemma pga svinkopporna.
Jag lyckas faktiskt sova fram till 12 och sex istället för fyra timmars sömn känns skönt.
Dina sover, som det var dagen innan. Rätt lugnt.
Jonna och Amelie kommer med middag.
Dinas feber verkar lägga sig.  Hon klagar på lite ont i snippan. Säger att hon behöver kissa. Något stämmer inte, katetern verkar inte funka.
Nattpersonalen kommer.  Det känns osäkert. De hattar lite fram och tillbaka. Jag försöker sova men hör i bakgrunden.  Efter ngn timme väcker Anders mig. Dina har kissat.   Vi lyckas lyfta henne för att få torrt och ser att hennes sår på rumpan blöder.  Det värker otroligt i hjärtat.  Det ska inte behöva vara så. Jag ringer in, pratar med sköterskan och säger att de behöver fixa katetern och läggs om såren. Hon frågar mig om storlek på katetern.  Jag blir irriterad,  det är hennes jobb.
Det dröjer innan de kommer. Jag försöker sova lite igen men hör återigen att allt inte går smidigt. Anders får hjälpa till med katetern. Den manliga sköterskan är inte behjälplig.
När det är dags för såren väcker de mig igen. Jag berättar vad jag såg.  De börjar fråga mig om hur de ska lägga om och det visar sig att de inte tagit med sig några nya plåster. Jag blir irriterad igen. Säger att de inte får röra något utan att vi får ta det när morgonpersonalen kommer. Vi litar inte på att de vet vad de gör.
Vi försöker sova men båda är upprörda.
Tisdag 17/5
Vi byts av runt halv sex. När jag vet att de bytt pass ringer jag in och säger att det inte känts bra. Att vi behöver medicinera henne ordentligt så vi kan byta kateter, ge lillis i rumpan (mjölk och sirap ) så hon får tömma tarmen ( 11 dagar sedan sist) samt tvätta rent och lägga om såren.  De lyssnar och förstår.  Dr Andreas kommer med och vi pratar igenom situationen.
Det tar tre timmar att göra allt. Jobbigt men det går helt ok. Katetern gör ont, den är full av saltkristaller men till slut är den bytt och vi kan lägga om såret.
Vi möblerar om. Plockar isär soffan och ställer in hennes säng istället. Hon ser sjukare ut när hon ligger blek i en stor säng men det är ett måste. Hon kan inte få mer sår.
Elin kommer med lunch. Anders och jag vilar lite om varandra.  Majken och resten är iväg på utflykt till Sigtuna.
SABH kommer på em. Tvättar rent igen, ger mer medicine. Det tar några timmar.
På kvällen kommer Dinas lärare Nina med en blomma. Det känns fint och jag blir stärkt av att hon vågade.
Dina är lite vaken. Vill ha Sprite i sin flaska från The Reef, och iskallt citronvatten. Hon vill kolla på Winxs, igen, flera dagar sedan sist det med.
Anders lägger sig i mysrummet.  Jag sitter på golvet bredvid Dina och tittar med henne. Hon ser om avsnitten,  glömmer vad hon tittat på. Det är ändå mysigt. Hon och jag.
Onsdag 18/5
Status quo. Hon ligger bra i sängen. Har lite vakenperioder. Dricker fortfarande.
När jag sover på morgonen kollar Majken på Karlsson på taket. Han äter bullar och munkar till mellis.  Då säger Dina åh nu blev jag sugen på chokladmunk. ..
Hon uttrycker små önskningar,  säger ibland att hon är hungrig men vill inte ha egentligen.  Tre veckor sedan hon åt sist…
Henke kommer med indiskt på kvällen. Har med sig chokladmunkar men Dina sover.
Majkens svinkoppor kliar mycket på kvällen,  kan de inte bara försvinna nu?
Annie har inte sovit hemma på tre veckor. Hon kommer och går som en gäst. Det svider i hjärtat men jag vet att det är bäst så.
Jag sover först och byts av vid halv fem.
Torsdag 19/5
Dina är lite vaken och frågar efter mig.  Hon vill ha cappuccino. .. jag kokar kaffe och vispar mjölk.  Koppen står orörd. Hon klagar på lite ont i snippan igen.
Jag är trött. Somnar lite på soffan.  Majken  ramlar upp vid sju men somnar om i min famn.
Dina fortsätter klaga på ont i snippan annars är det en lugn dag. Hon tittar på Hotell Transylvanien men är inte riktigt med. På em ligger jag på lite om smärtan i snippan och de tar med ett urinprov som senare visar att hon har urinvägsinfektion… Antibiotika sätts in.
Jonna och Amelie kommer med thai mat. Efter maten klappar Majken Dina på pannan. Hon säger att alla vuxna är ledsna för att Dina är sjuk, men inte jag. Jag frågar vad hon tänker då. Hon säger att Dina vill inte gå med mig. Jag svarar att det vill Dina visst,  men hon kan inte. Majken fortsätter men sen när Dina inte har ont då vill hon gå med mig. Då ska jag hålla henne i handen. Jag gråter.
På kvällen blir hon sämre. Vi får ingen kontakt alls när vi rör henne,  inte ens när vi flyttar högerarmen. Hon vill inte ha dricka längre.
Jag sover i soffan mellan nio och halv elva för att orka natten. Anders lägger sig då. Dina börjar rossla massa slem. Får inte upp det. Orkar inte hosta.  Har feber.
SABH är här ganska länge runt midnatt. Dina andas väldigt ansträngt. De kommer tillbaka runt två, ger robinul. Natten känns lång och avgörande. Jag försöker hålla munnen fuktig, smörjer hennes händer och fötter, rör på lederna samtidigt som jag kollar på Bond Spectre. Surrealistiskt. Väcker Anders vid halv sex och stupar i säng.
Fredag 20/5
Anders väcker mig vid halv åtta. Dina är sämre igen. Har väldigt mycket slem som ligger i svalget.  Det låter som om hon ska kvävas. Vi kämpar för att hjälpa henne. Känner oss stressade.
SABH kommer. Hon får mer robinul och även Furix då han tror att hon har vätska i lungorna med.
Vi lägger henne på sidan och en del rinner ut iaf.
Några timmar in på fm är hon lite lugnare, det rosslar fortfarande men hon andas lite bättre.
Dagen är ett töcken. Trots att jag bara sovit två timmar kan jag inte somna fastän att jag ligger bredvid henne. I mig blinkar alla varningslampor, påslaget är skyhögt. Jag äter. Massor.  Hat inget stopp. Sugen hela tiden. Kroppen är helt ur funktion. Mina utslag ger inte med sig utan fortsätter att blossa, klia och bränna. Akutläget har pågått länge och min kropp klarar inte av det.
Dinas feber stiger. På em lägger vi om såret i rumpan igen.  Dina är lugnare.
Vi äter thairester. Jag går och lägger mig vid åtta. Somnar efter ett tag.
Anders sover bredvid Dina och Marianne sitter vaken och håller vakt.
Majken kommer upp vid fyra på morgonen. Dina är jättelugn,  låg puls,  svag andning. Anders väcker mig vid fem. Känns som ett omen att Majken inte vill somna om.
Lördag 21/5
Vi har en mysig morgon. Vi är nära Dina alla tre. Tittar på Krakel Spektakel och sedan tecknade Ronja. Syrénen blommar utanför och fåglarna kvittrar. Det är vackert. Vi är redo.
Dagen går. Inget händer.  Dina är som i koma. Reagerar inte på någonting.
Anders och Isabel kommer med mat. Annie är här och leker.
Jag känner mig ledsen. Har varit avtrubbad de senaste dagarna. Känt skuldkänslor för att jag nästan önskat att hon ska dö nu. Så vi kan påbörja nästa del av livet. Jag har svårt att minnas hur det var, hur hon var förut. När hon sprang omkring här och busade och lekte. Skrattade.  Jag kommer inte ihåg.
Då sörjer jag. Innerligt. Att det är hon som ska dö. Hon som var levande.
Hon som ligger här nu är inte Dina. Hon är inte här. Hon har redan lämnat oss. Det gör ont.
Anders sover på golvet vid soffan. Min tur att vaka genom natten. Det är lugnt. Hon är som i koma. Det är inget liv i ögat. Hon är liksom inte där.
Vid fem börjar hon hosta igen.  Vi ringer in och ber dem komma med furix innan det blir för mycket. Det gör de och det lugnar sig.
Söndag 22/5
Jag tar igen lite sömn på fm.
Majken är iväg på två små utflykter, kollar när Melker spelat fotboll och leker med Annie och Julia.
Här hemma står tiden stilla.
Philip kommer med mat. Anders och jag kollar på Suits.
Det finns en rastlöshet inombords men jag får inte ge den någon energi.  Har inte varit iväg längre än till brevlådan på tre veckor. Här och nu. Och sedan aldrig mer.
Lägger mig i sängen runt elva. Försöker komma till ro.
Måndag 23/5
Det fortsätter i samma tempo. Koma – hosta. Det tär. Anders och jag börjar bli otroligt frustrerade. Mina utslag blossar upp med full kraft igen. Jag blir tokig.
Majken kan iaf vara på förskolan igen. Skönt för henne.
Dr Andreas kommer. Vi förklarar läget.  Vi vill inte ha det så här längre.
Det är varmt. Strömmen går i hela huset.  Vi åker och köper pizza. Blir illamående.
Det är min tur att vaka genom natten.  Jag undrar hur länge detta kommer att pågå.
Tisdag 24/5
Alla dagar ser likadana ut. Anders och jag är glåmiga och två bleka kopior av oss själva. Dina sover. Dina hostar.
Jag försöker förstå mig på mina utslag. Kommer fram till att det låter rimligt att jag har för höga histaminhalter. Läser på. Inser att jag måste läka inifrån och inte utifrån. Självklart egentligen, men hur ska jag kunna göra det i detta läget? Gör ett forsök att lägga om kosten iaf. Det är det jag kan påverka.
Onsdag 25/5
Inget nytt.  Vi höjer doserna på medicinerna igen. Håller Dina när hon hostar.  Försöker fånga slemmet i svalget med svabben. Lägger om såret på rumpan.
Henke, Jonna och Amelie kommer på kvällen. Jag lägger mig tidigt för att orka med natten. Har ont i huvudet.
Torsdag 26/5
Dina tynar bort. Allt är en dimma. Elin kommer med mat. Vi tittar på Suits.
Fredag 27/5
Annie, Majken,  mamma, Anna och Marianne är på Junibacken.
Anders och jag bara sitter och sitter hos Dina. Jag sover lite på kvällen och tar nattpasset. Hon ligger på sidan. Jag torkar slemmet som rinner ut. Allt är lugnt. Men allt är bara fel. När Anders kommer upp vid halv sex vänder vi henne på rygg och jag går och lägger mig.
Lördag 28/5
Han väcker mig tjugo över tio. Dina andas oregelbundet och pulsen skenar och ändras sen och blir svag.
Majken är och tittar på fotboll i Bollstanäs. Det är vi tre hemma. Jag gör iordning lite frukost. Vi prövar att lägga henne på sidan men då slutar hon andas. Vi lägger henne på rygg igen.
Vi sjunger Ta mig till havet, Nu grönskar det och Cecilia lind. Sånger vi alltid sjungit vid läggdags, som hon kan utantill.
Jag tar en klunk kaffe. Vi håller hennes händer, pussar hennes kinder, viskar jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig. Hon andas inte mer. Klockan är 11.40.
Vi gråter och skriker.
Hon är inte här.
Ringer mamma. Hon och pappa kommer. Majken och Marianne kommer hem. Vi berättar att Dina är död.
Majken närmar sig henne i sin egen takt. Vi går ut lite på verandan. Hon säger jag vill inte att Dina ska vara dödad . Lite senare känner hon sig ok med att krypa upp bredvid Dina. Klappar henne på armen och kinden. Tar tag i näsan och konstaterar att Dina inte har några snorkråkor.
Mamma hämtar Anna och Annie.
Sofia, Johan och Isak kommer. Alla gråter.
SABH kommer. Dr Artemis dödsförklarar henne. Désirée tar bort nålen och katetern. De åker.
Henke och Elin kommer.
Jag sitter i badkaret och tvättar Dina. Ytterligare en sådan surrealistisk situation. Jag badar med mitt döda barn.Vem gör det? Vi lägger henne på en madrass och smörjer henne med lavendelolja. Hon får ligga i sin säng med Elsatäcket och lila kudde. Hon har sin turkosa fjärilströja och lilablommiga byxor. Hon är lugn. Hon börjar bli kall.
Jag kan inte släppa henne.  Vill bara ligga med hennes kropp nära min.
Jonna och Amelie kommer. Dinas bästa kompis Lea och mamma Emma kommer. Starkt gjort.
Axel, Gustav och Melker och Martin kommer. Gustav har plockat syrener,  midsommarblomster och förgätmigej.
De rör sig lite ut och in allihopa.  Jag hör att de tittar på bilder och filmer i vardagsrummet.
Jag ligger med min döda dotter i hennes säng. Overkligt.
Kan inte tänka mig att låta henne sova själv.  Ligger tätt bredvid hennes kalla och beniga kropp. Gråter och gråter.
Vid halv tre kommer Majken in och jag lägger mig på madrassen med henne. Som vi brukar sova.
När Majken vaknar säger hon Dina är vaken. Vi kan inte stänga hennes ögon.  Hon förstår inte att Dina inte kommer vakna mer. Inte jag heller.
Söndag 29/5
Mors dag.  Ett hån.  Hon är borta. Var är hon? Hon lever i era hjärtan säger de. Det räcker inte. Hon ska vara här hos oss.  Allt snurrar. Ont i huvudet.
Fredrik,  Sara och Daniel kommer. Spelar spel och ritar med Majken.
Jag är trasig. Det gör så ont.
20160529_113644.jpgKlockan blir 11.40. Ett dygn sedan hon lämnade oss. Ska det alltid vara så här när klockan visar tjugo i tolv?
Frida och Astrid kommer med blommor.
Majken kommer in till mig och Dina. Vi pratar om döden.  Att Dinas kropp är här men att hon inte andas. Att hon inte kan prata eller gå.  Att hon aldrig kommer göra det. Att hon ska begravas. Att vi kan hälsa på henne där. Majken säger att hon inte ser Dina i himlen.  Jag säger att ingen vet var man är när man är död. Att jag tror att hon finns i blommorna. träden,  fåglarna och fjärilarna.  Majken säger att hon finns i hennes näsa.
Jag vill inte att hon ska vara död, säger hon.  Inte jag heller, säger jag.  Jag berättar att vi kommer vara i kyrkan och ha begravning.  Fika och äta Dinas favoritgodisar. Vi ska spela hennes bästa låtar också.  Vi lyssnar på dollystyle, barbie girl,  Dina Nah,  Isa och galaxa. Hon gosar med Dinas arm. Sen somnar hon i mitt knä. Klockan är halv sex. Så mycket kärlek.
20160601_220836.jpgPå kvällen är himmeln rosalila. Försöker känna Dinas närvaro, men lyckas inte.
Jag sover med Dina igen.  Så absurt att sova bredvid sitt döda barn men jag kan inte lämna henne. Vill inte att hon ska ligga ensam.
Måndag 30/5
Majken får vara hemma. Annie kommer. Jag kramar dem och gråter.  Får dåligt samvete för att jag inte kan skratta med dem. De går iväg på promenad med mamma och Marianne.
Anders rensar bilder och filmer. Jag målar om Dinas naglar. Rött på tummen, lila på pekfingret, guld på långfingret,  silver på ringfingret, turkos på lillfingret. Allt med matchande glitter på. Precis som hon ville. Hennes favoritfärger.
Hon börjar se riktigt död ut. Anders ringer begravningsbyrån. De kommer och hämtar henne imorgon. Det känns fruktansvärt men jag vet att de måste.
Jag får sån panik när jag tänker att jag ska leva alla sekunder, minuter och timmar utan henne. Aldrig mer. Så jävla bottenlöst.
På kvällen kommer Majken in när jag ligger bredvid Dina. Hon vill ligga bredvid henne i sängen.  Hon smeker hennes kind, stryker henne på armen. Somnar.  Hon var inte iordning för natten men det kändes fint att hon fick somna bredvid sin storasyster för sista gången.  Hon höll i Dinas arm. Täcket med Elsa och Anna låg över dem. Två systrar.
Det känns jättetufft att det är Dinas sista natt hemma. Fan fan fan.
Jag lägger mig bredvid henne. Sjunger Klas klättermus,  Nu grönskar det och Ta mig till havet.  Lägger mig sedan på madrassen bredvid.  Sover dåligt. Har tagit två propavan och en lergigan men det kliar och jag kommer inte till ro. Det drar i benen. Kroppen kan inte. Tar två lomudal vid kvart över tre. Sover sen ok tills Majken kommer på morgonen.
Tisdag 31/5
När hon gått upp lägger jag mig hos Dina igen. Iskall. Insjunken. Hon är inte där. Vill sjunga för henne igen. Men när jag börjar känns det fel. Hon är inte där. Jag sjunger för mig själv.
Velar om jag ska klippa en lock av håret. Hämtar snodd och sax. Sätter i snodden. Ångrar mig. Hon ville ha sitt hår.  Jag kan inte ta det ifrån henne. Tar bort snodden.
De kommer från begravningsbyrån. Bär in hennes lila kista. Jag bara gråter och gråter.  Så fel! De lyfter över henne i sitt lakan. Lämnar oss. Vi bäddar iordning med hennes lila kudde och täcket med Elsa och Anna. Lois får sitta vid hennes högra axel och Delfini vid hennes vänstra.  Majken ville att hon skulle ha med sig pennor och papper så vi lägger hennes målarbok med hästar och pennor i regnbågens färger (i rätt ordning) vid henne fötter. Där står också hennes leopardtofflor. Vi ställer en skål med hennes favoritgodis också. Annie och Majken kan inte låta bli att tjuva några godisbitar. Som det brukar vara.
Jag sätter fem guldhjärtan på insidan, vid hennes huvud. Skriver våra namn i vart och ett av dem. Där är vi alltid tillsammans.

Jag pussar och kramar henne. Säger att jag är så stolt att jag får vara hennes mamma och jag älskar dig massor av gånger.  Sen kommer de in och sätter på locket.  Det är olidligt när de skruvar fast det. Jag sätter massor av guldhjärtan på utsidan också. De bär ut henne. Ställer in henne i bilen. Anders har Majken i famnen och jag Annie.
Vi vinkar och säger hej då.
Tomhet.
Vi försöker vara ute i solen. Allt är så konstigt.
Jag lägger mig i Dinas säng. Aldrig är ett hemskt ord.
Annie får komma hem. Så otroligt konstigt att hon sovit borta i över en månad. Konstigt att börja byta blöjor och vispa välling igen.
Majken kommer in på natten  och vi sover alla fyra i vår säng.  Mina utslag har kommit tillbaka med full kraft. Sover dåligt.  Det kliar. Huvudet kommer inte till ro.
Onsdag 1/6
Möte med begravningsbyrån. Ett måste. Det går ok. Pratar med psykologen. Kör bil och har på mig skor för första gången på en månad.
Stupar i sängen efteråt. Olidligt trött.  Gråter. Vill vara ensam i mina tankar. Bara där kan jag möta Dina igen.
Jonna och Amelie kommer med mat.
Torsdag 2/6
Jag lämnar Majken på pelikanen för första gången. Lite skakig men det går bra. Marianne åker hem till Jönköping.
Prästen Anders kommer för att prata om begravningen. I två timmar och fyrtio minuter berättar vi om Dina och hur vi vill hylla henne och hennes liv. Det känns ändå ok trots min skepsis till gud och kyrkan.  Men stressen att planera min dotters begravning är hög.  Värmen hjälper inte. Utslagen blinkar argt röda.
När Majken kommer hem lägger vi ut filten på gräsmattan.  Nu är det bara vi fyra. För första gången.  Anders och jag tittar på varandra med blanka ögon. Majken lägger sig på rygg och tittar upp mot himlen. Säger att nu ska jag titta om jag ser Dina! Nä, jag ser inte Dina, säger hon besviket. Vi säger att hon inte kan se henne men att Dina kan se oss. Fan vad ont det gör!
Fixar middag. Också helt absurt. Att det bara är vi. En är inte där. Jag vill bara vakna ur den här mardrömmen.
Fredag 4/6
Anders och jag ska till kyrkogården för att se ut en gravplats.  Så många konstiga och surrealistiska saker vi måste göra.  Vi väljer en med vacker utsikt over Edsjön. Längst ut i raden med plats för picknickfilt och lekande barn. Sitter i kyrkan ett tag. Tänder två ljus. Organisten tränar och vi ber honom spela Somewhere over the rainbow. Gråter.
Annie är är hos mamma och pappa. Majken på pelikanen. Vi åker hem och planerar begravningen. Skriver program,  gör bildspel,  uppdaterar Dinas spellista,  ringer catering och florist.  Tröttsamt men vi vill ha det på vårt sätt.
Allt är så jävla konstigt.
Lördag 5/6
Vad ska vi göra?  Lördag. Vi orkar inte. En vecka sedan Dina lämnade oss. Hjärtat värker.  Mer planering. Leker lite ute med barnen. Lindbergs kommer och vi äter. Vi klarar inte av att vara bara vi, men det är också smärtsamt att vara tillsammans. Hon lämnar ett sådant stort tomrum. Vi är en småbarnsfamilj igen. Jag längtar efter att prata med henne. Min stora tjej.
Allt är så tomt. Vi har levt i symbios så länge. Jag känner mig så halv. Inte ens det. Jag längtar efter att höra hennes röst,  möta hennes blick och känna hennes varma kropp i min famn.
Söndag 5/6
Lämnar tjejerna hos mamma och pappa. Åker för att köpa kläder till begravningen. Återigen en absurd situation. Är i Sollentuna centrum. Får panik inne på HM. Sist jag var där var med Dina för att köpa nya glitternagellack. Jag kan inte gå i närheten av hyllan där vi stod i säkert 40 minuter för att hon skulle välja rätt nyans av färgerna. Alla är glada. Det är röd dag imorgon. Jag går förbi kläderna för stora tjejer, där jag skulle handlat åt Dina. Det är tortyr. Ser en tröja och hinner tänka, den skulle Dina gilla, fan också. Kan inte fatta några beslut. Tar ett antal klänningar till Annie och Majken. Tänker att vi väljer hemma och lämnar tillbaka. Kassörskan småpratar och skrattar. Hon ska på picknick med sina barn imorgon när hon är ledig. Jag vill bara att hon ska sluta. Mitt barn är död! Vill jag skrika.  Klänningarna på disken är till hennes småsystrar att bära på begravningen!  Men det gör jag ju inte. Jag nickar och försöker le. Min kropp väger bly och huvudet är tjockt. Allt snurrar. Chock. Saknad. Djup sorg. Jag betalar och går därifrån. Kroppen rör sig i slowmotion. Jag irrar fram och tillbaka.

20160528_195808.jpgJag vill bara krypa in i mitt skal igen. Orkar inte möta världen. Orkar inte leva i den här verkligheten där Du inte finns. Allt ser likadant ut. Alla platser bär ett minne av Dig. Alla dofter. Men du är inte här.
Bryter ihop hemma. Jonna, Amelie, Sara, Philip och barnen är här och fixar med mat och grill till oss. Jag är helt borta. Ligger i Dinas sang. Under hennes lila sänghimmel med stjärnorna som lyser. Det enda stället jag känner mig lite lugnare.
Måndag 6/6
Ledig dag. Sveriges Nationaldag, men ingen särskild dag för oss. Gårdagens emotionella meltdown har gjort mig än tröttare. Trodde inte det var möjligt. Det spelar ingen roll hur mycket jag sover, jag är lika trött ändå.
Vi tar en lugn dag hemma. Det är mycket som fortfarande ska fixas inför begravningen. Det är så konstigt, ibland är det skönt att ha saker att göra, ett projekt, precis som vi är vana vid. Så slår det mig hårt i huvudet att projektet faktiskt är Dinas begravning.
Mamma sover här för att vi ska slippa ta Annies tidiga morgontimmar. Det gör lite skillnad i alla fall.
Tisdag 7/6
Jag känner mig lite lugnare. Vi har möte med begravningsbyrån och prästen igen. Det mesta börjar bli klart. Vi känner oss nöjda. Jag tar en sista tur i affärerna för att få allt klart. Det känns bättre än i söndags. Fortfarande tröttsamt att vara ute bland folk, men ok. Får dock lite panik inne på Apoteket. Ska lämna tillbaka alla Dinas oanvända mediciner. Tre stora påsar med cytostatika, morfin, illamåendemedicin, magmedicin, kramplösande mm. Du måste lägga varje läkemedel i en särskild påse, säger hon. Jag tittar på henne. Jag har tre påsar fulla, säger jag. Ok, men nästa gång måste du göra så, sager hon. Det blir ingen nästa gång, hon är död, säger jag. Jag vet inte om hon hörde, för hon ler och nickar. Jag vänder snabbt på klacken och går därifrån med gråten brännande i ögonen.
Onsdag 8/6
Vi har en kaosnatt. Majken har ont i örat. Annie sover oroligt. Vi byter sängplatser och vaggar barn om vartannat. Dagen blir ett slags tomrum. Dagen innan. Fixa det sista.
Plockar blommor i trädgården att lägga på kistan. Alla hennes favoriter, en jordgubbsblomma, lavendel, salvia, förgätmigej, blåbärsris från vår skog. Majken får liljekonvaljer, Lilly of the valley, hon heter ju Lilly i mellannamn. Annie får en liten bukett med violer, för hon heter ju Viola. Det känns bra. Då kommer de alltid vara med Dina, symboliskt, i graven.


Jag känner mig lugn. Känslosam, men lugn. Hoppas det håller i sig, men jag har ingen aning om hur jag kommer reagera imorgon. Jag kan inte förbereda mig på det.
Dagen vi har bävat för under alla dessa år är imorgon. Jag ska begrava mitt barn.Ge mig styrka.    

Annonser

69 reaktioner på ”43 dagar av kaos

  1. ❤️❤️❤️ Ofattbart grymt och surrealistiskt!!! Något som slår mig gång på gång när jag följt bloggen är att inte bara ni hade tur som fick vara Dinas föräldrar utan att Dina var/är väldigt lyckligt lottad som har så fantastiska föräldrar! Ni har verkligen gjort allt för Dina! Vilken kärleksförklaring och vilket engagemang! Ta till er det!
    Önskar er allt gott framöver! Varm kram ( från en du inte känner)

    Gilla

  2. Har hamnat på er blogg och läst inläggen vid några tillfällen och blir tårögd när jag läser om de fina orden om Dina. Dina valde just er familj för hon visste att ni skulle ta väl hand om henne. Ta väl hand om er! Låt minnena för alltid finnas kvar.

    Gilla

  3. Ofattbart och grymt! Det går inte att föreställa sig vad ni går igenom. Känner inte er men Er familj och framför allt Dina har berört mig djupt. Glömmer aldrig fina Dina!

    Gilla

  4. Vilka kämpar ni är både föräldrar och syskon… Ingen ska behöva begrava sitt barn… Men jag vet at Dina har sett när ni har fixat och donat med allt och hon är super nöjd…
    Har läst inlägget nu om hennes sista dagar… Vilken kämpe hon var… Helt otroligt var hon hade vilja med sig…
    Nu sover hon gott och studsar på dom mjuka molnen…
    Kommer följa din/er blogg om tiden efter Dina……!!!

    Gilla

  5. Läser ditt inlägg, med många pauser då jag inte kan se pga tårarna som hela tiden fyller mina ögon. Att ett barn måste dö är så ofattbart orättvist och grymt, men det som rör mig mest är den otroliga kärlek, värme och styrka som finns i dina ord! I morgon kommer mina tankar att vara hos er alla…kram S ❤

    Gilla

  6. Livet är så orättvist!
    Varför?
    Du skriver så fint, jag tänker på er så mycket, vilken otrolig kämpe Dina var ända in i slutet 💕💕💕

    All styrka till er.

    Gilla

  7. Läser om igen ditt senaste inlägg ”ge mig styrka” skriver du…jag skickar all styrka jag har i dag oxå!
    All kärlek o värme återigen…S

    Gilla

  8. Tack för att du har delat med dig av er vackra men fruktansvärda historia. Jag vill tro att jag har lärt mig något av den. Så nu är Dinas kamp över. Vilken hjältinna, vilken kämpe! Och vilka kämpar du och din man har varit. Er kamp är ju inte över även om ni har kommit till ett nytt kapitel. Hur sörjer man sitt barn? Det måste vara fruktansvärt på alla sätt. Jag är glad för er skull att ni har två andra vackra barn som ”tvingar” er att gå vidare ett andetag och en dag i taget. All kärlek till er och varmaste tankarna till Dina i sin himmel.

    Gilla

  9. Så vackert du delar med dig! Kärlek och styrka till er som är så fantastiska och fått utstå så mycket. ❤️❤️❤️

    Det var din blogg som för några månader sedan fick mig att bli månadsgivare till barncancerfonden.

    Liked by 1 person

  10. Har följt din blogg ett bra tag, och det sista inlägget ”43 dagar av kaos” träffar mig rätt in i magen, i mitt hjärta. Så naket och utelämnande. Men..det som gör mig arg och upprörd är dina skildringar av mötet med vården. Alla turer med Disa till akuten, varför har inte sjukhuset direktintag till avdelningen? Ditt möte med vårdpersonal och där du beskriver att du inte kan lite på dem, då de inte riktigt vet vad de skall göra (som i ditt sista inlägg) inte alla så klart, men en gång är för mycket enligt mig.
    Hoppas också att du hade styrka när du häromdagen sa ”hej då” till din dotter.
    Kärlek och stor omfamning till dig och din familj.
    Annette

    Gilla

  11. Vilken fantastisk kämpe hon var er Dina! Det är så fruktansvärt orättvist när ett barn dör, ingen förälder bord behöva uppleva det. Jag tror att Dina har berört och kommer kommas ihåg av väldigt många.
    All kärlek,
    Julia

    Gilla

  12. Läser ditt inlägg men ser knappt för alla tårar! Starka fantastiska Dina! Starka fantastiska ni! Det är så orättvist så orättvist!!

    Hoppas begravningen blev en fin dag tillsammans med era nära.
    Finns inga ord som passar in eller kan hjälpa men jag tänker på er och sänder er massvis med kärlek! ❤️

    Gilla

  13. Tårarna bara rullar, så oerhört starkt. Vilken resa ni har haft och som ni nu går igenom. Dina har världens bästa familj som hon nu vakar över. Jag tänker på er ofta. All kärlek. Kram ❤️

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s