Mitt enda sätt

En ny cykel är igång. Igår var det dags för mer cytostatika. Dag 1. Igen. Jag och Dina var inne. Det är mycket rutin, mycket väntan och alltid samma biverkningar för Dina och känslomässiga urladdning för mig när vi kommer hem. För Dina innebär hemkomsten illamående, kräkningar, enorm trötthet, ledvärk, huvudvärk, temperaturvallningar, frossa, oro och … Fortsätt läsa Mitt enda sätt

Om att våga ta nästa steg, säga ja och fortsätta kämpa

För väldigt länge sedan. I en tid som känns som en hel livstid sedan hakade jag och min vän Kajsa upp oss på ett ordspråk, som väl egentligen inte är ett riktigt sådant, men vi tyckte att det passade oss utmärkt just då. "Le och var glad ty det kunde vara värre, och jag log … Fortsätt läsa Om att våga ta nästa steg, säga ja och fortsätta kämpa

Tillsammans orkar vi

Den stora tröttheten slog till. Lamslog mig och förintade all inspiration och lust att skriva. Vi har varit flera vändor inne på sjukan, för provtagningar, på akuten för mera feber och på avdelning Q84 för den "efterlängtade" kuren som blev uppskjuten pga infektioner. Fram och tillbaka, packa ner och packa upp, välja pysselsaker, koordinera matlådor … Fortsätt läsa Tillsammans orkar vi

Att vänja sig vid en ny verklighet

Efter intensiva och omtumlande dagar såg vi fram emot att få spendera lite kvalitetstid hemma, med varandra och familjen. Det blev lite häng i trädgården, lek med kusinerna, vila i solsken, hamburgare och glass. Vi fick se en glimt av vår vanliga Dina. En glimt. Hon var märkbart påverkad och hade inte närmelsevis samma tempo … Fortsätt läsa Att vänja sig vid en ny verklighet