September kom och är nästan redan slut.
Lusten att skriva försvann och vårt liv tycktes ha hakat upp sig.
Vår vardag blev som ett gammalt videoband som spelar upp samma sekvenser om och om igen.

Cytostatikakurer följdes av infektioner, dagar med antibiotika och bottenvärden, sen några dagar till innan Dina var redo för nästa kur. Det har tagit tid. Egentligen skulle hon få en kur i veckan, tre veckor i rad, men istället  har det tagit 6 veckor. Hennes benmärg är trött och orkar inte återhämta sig i samma takt som tidigare. Nu är i alla fall de tre kurerna med paclitaxel avklarade för denna gång och planeringen säger att vi imorgon ska in för hjärt-ekg, onsdag provtagningar, torsdag narkos och MR, fredag start av nästa tre dagar långa cytostatikakur. Antagligen kommer en infektion däremellan i och med att hon avslutade sista kuren så sent som i fredags.
Vi hoppas i alla fall kunna få göra röntgen på torsdag men då får hon inte vara dålig, då godkänns hon inte för narkosen. Röntgenundersökningen ska ge oss svar på om det finns några metastaser i lungorna, eller om det börjat växa på levern igen. Det skulle såklart kännas jätteskönt om vi med säkerhet kunde veta efter en sådan undersökning, men tyvärr kan de och vi aldrig vara säkra på att allt syns.
Av denna anledning så läkarna beslutat att fullfölja det schema som sattes upp i mitten av april, även om en del forskningsresultat visar att alla mediciner hon får inte är jätteverksamma på just hennes tumör. De vet helt enkelt inget annat som skulle fungera bättre och därför blir det de vet det bästa som finns just nu. Trots att det gått 24 veckor sedan första kuren så är vi bara i vecka 13 i planeringen. Det innebär att Dina har 9 kurer kvar innan det kan bli tal om underhållskurer. Har vi riktigt tur så kan hon vara klar med det lagom i tid till att hon blir storasyster igen.
Om inte så har vi valt Karolinska till BB denna gång så i värsta fall får jag väl ta hissen från onkologen ner till förlossningen, haha.
Det får bli som det blir helt enkelt. Med tanke på att vi fortfarande knappt planerar mer än 12 timmar åt gången så ter ju sig februari rätt avlägsen…

Det rör sig många tankar i Dinas huvud. Hon bearbetar, frågar och kommenterar.
Mitt i morgonkaffet undrade hon helt plötsligt om hon skulle ha cancer när hon fyllde 6 år?
Jag fick svara helt ärligt att jag inte visste det, förklara igen hur cellerna arbetar i kroppen och hoppas att hon förstod utan att se hur hjälplös jag kände mig.
Hon har velat titta mycket på bilder, refererar till sitt liv innan hon hade cancer och efter. A.C och B.C har fått helt nya innebörder i familjen Persson. Hon har velat att jag ska berätta hur det var och vad som hände den där första veckan i april, när livet ändrades, hur allt såg ut på rummet innan operationen och vem som gjorde vad och hur många slangar hon hade. Det är såklart jättebra att hon reflekterar och sätter samman sin bild av allt, men det är ta mig tusan inte lätt att svara på allt. När Majken hade feber här om dagen och vi ligger nyvakna i sängen säger Dina att ”mamma jag tror att Majken också har cancer”.

Så många tankar.
Så många gånger jag svalt klumpen i halsen och med blanka ögon funderat hur jag på bästa sätt ska svara på min snart femåriga tjejs ärliga och raka frågor.
Jag säger inte allt jag vet utan svarar på det hon frågar efter. Men det finns inget annat än att vara ärlig och rak tillbaka trots att jag egentligen vill linda in henne i bomull och samtidigt lova henne att allt ont snart kommer vara borta bara vi kramas tillräckligt hårt och länge.

For better or for worse, for richer, for poorer, in sickness and in health, to love and cherish…
Vi har firat vår bröllopsdag! 8 år som gifta och snart 13 år tillsammans.
Att vi nu skulle gå igenom detta  trodde såklart ingen av oss. Men fan heller att det ska stjälpa oss. Vi kommer att gå starkare ur denna strid, tillsammans.