Älskade Dina,

Så lägger vi ännu ett år bakom oss. Det har blivit din 14e födelsedag och jag kan ärligt erkänna att jag skriver detta och ler. Ja, jag ler! Så härligt, så ovant i detta sammanhang!
Hur kan det ens vara möjligt, tillgängligt och tillåtet? Jo, för jag står så trygg i min sorg nu för tiden. Jag har lärt känna den, utan och innan. Jag har känt alla känslor, om och om igen. Känt hur de har påverkat min kropp, mitt sinne, mina tankar, mina uttryck och mina handlingar. Jag har rört mig med dem, gjort plats för dem. Sorgen har blivit min vän. Äntligen. Jag sörjer idag med mer kärlek än lidande och därför kan jag le när jag tänker på att du skulle fyllt fjorton år idag. Min sorg definierar mig inte längre. Min kärlek gör.

Under en lång tid i början kändes det som att sorgen ägde mig.
Efter ett tag tänkte jag att jag hanterade min sorg.
Sen trodde jag att jag bearbetade den.
Nu förstår jag att det jag gjort, hela tiden, var att tillåta den.

Jag vet att du är stolt över mig Dina. Jag vet det för jag känner det. Du har varit med mig alla steg på vägen, hur slingrig, utmattande och hopplös den än har känts. Ett tag trodde jag på det andra sa, att jag var tvungen att ”släppa taget” för att kunna ”gå vidare”. Vilken missuppfattning. Vilken ångest, att behöva släppa taget om sitt barn. Så onödigt. Vi bytte ju bara grepp, ändrade handfattningen, och gick vidare tillsammans på ett annat sätt. Självklart hade jag velat kunna hålla dig i handen och känna din beröring, men nu blev det inte så. Jag blev tvungen att anpassa mig, justeras och förändras.

Nu står jag, och vi som familj, inför nya förändringar. Självvalda. Överenskomna. Stora, men förhoppningsvis odramatiska förändringar. Om ett par dagar flyttar jag från huset. Separationen blir ett faktum och återigen är vi i ett läge där det är oerhört viktigt att tillåta alla känslor att få ta plats. Att kännas fullt ut så många gånger de behöver det, för oss alla. Vi skiljs som vänner och i samförstånd, visst gör det stundtals ont ändå, men inte bara. Allt blir bra, det blir bara inte alltid som man tänkt sig.

Självklart har vi funderat över om vi skulle valt detta om du fortfarande levde Dina, om jag inte fått covid, om det och det inte hade hänt… Om livet sett annorlunda ut, om det varit mjukare, mer varsamt? Klart det hade varit annorlunda, det är ju bara dumt att ens överväga något annat. Om det varit mjukare, det får vi ju aldrig veta. I ett parallellt universum lever kanske vår familj på ett helt annat sätt, alla fem? I en ”Sliding doors”-värld där din tumör opererades bort den första sommaren och aldrig mer kom tillbaka så ser Cirkus Perssons liv helt annorlunda ut.

Det kommer att komma fler förändringar, det är det enda jag är säker på, men mer om det senare.

Idag är DIN dag. Den är vår. Den är för eftertanke, minnen, samtal, bus, mat, kärlek, skratt och gråt. Den är en fast punkt i vår tillvaro, ett tillfälle där vi fortsätter att spinna på din livstråd, håller dig nära och knyter an på nytt.

Du är alltid med oss, var för sig och som familj. Du är med mig när jag borrar ner tårna i den fuktiga mossan på berget, när vi på går på skogsstigen kantad av små Linnéor och sen leker i vattenfallet, när vi tittar i lavendelståndet i Kroatien, varje kväll som himlen färgas i rödlila toner och alla stunder däremellan. Där är du. Med oss. Med mig.

Som jag älskar dig. I alla evigheters evighet håller jag din hand i min. Tar dig med vart förändringens vindar än bär mig.

Med kärlek, innerlighet och hoppfullhet,
Din mamma Malin